h1

PIE:s argument i ett nötskal

23 juli 2017

Här kommer antagligen världens kortaste blogginlägg på den här bloggen. Anledningen är att jag vill uppmärksamma ett replikskifte i Svenska Dagbladet (SvD) mellan Inger Enkvist, professor i moderna språk och Susanne Dodillet, lektor i pedagogik vid Göteborgs Universitet.

Det började med att Enkvist i en debattartikel hävdade att den pedagogiska forskningen är en del av skolans problem, se länk. Dodillet svarar, se länk. Varpå Enkvist lägger en slutreplik, se föregående länk.

Sedan jag publicerade detta blogginlägg har ytterligare ett replikskifte kommit (jag publicerar 27/7-17), se länk. Det finns också en lång tråd på Zoran Alagics, presschef på Lärarnas Riksförbund, Facebook där jag argumenterar, se länk.

Detta är typiska resonemang från det pedagogiska etablissemanget.

  • Individualisering
  • Det finns ingen renodlad pedagogik
  • Att man jämför med maskiner när det handlar om att det ställs krav på inlärning
  • Att man bara tittar på PISA-rankning

Ja, dessa argument känns igen. Jag tycker att Inger Enkvist, som är en av mina personliga favoriter, svarar bra. En sak tar hon dock inte upp. Politikerna tar beslut och tjänstemännen genomför dessa beslut. Huruvida läroplanen är dålig eller ej kan definitivt diskuteras, men frågan är om det är så konstruktivt för skolan om stora delar av den pedagogiska forskningen ska ägna sig åt att kritiskt granska läroplanen. Eftersom de pedagogiska institutionerna har mycket liten eller noll kontakt med skolan i ”verkligheten” är det högst önskvärt att forskningen skulle ägnas åt att titta på hur det ser ut på riktigt och sedan se vad som fungerar och inte fungerar. Ska det vara så jävla svårt?

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

11 kommentarer

  1. Att skolforskningen har olika anslag, av vilken en del är observationer och en annan del tittar på dokument som kursplaner, läroplaner och skollag, är helt normalt. Den ena arbetar för att utveckla teorin, och den andra jämför praktiken med teorin, och kan därmed utveckla teorin. Teorin kan i sin tur utveckla praktiken. Om inte båda förekom, skulle vi inte nå någonvart.
    Teorin säger att lärare och sjuksköterskor är de två grupper, som i högre grad än andra, avvisar teori till förmån för praktik. Under studierna accepterar man i samma mån som andra grupper teori, men efter några år avvisar man alltså teorin. Den här utvecklingen är av ondo. Orsaken till detta är att professionens status bland annat beror av hur den förhåller sig till akademi och teori. Utan koppling till akademin och teorin sjunker professionens status. Ju närmare läraryrket kommer barnavård, dess lägre status. Orsaken är att det vem som helst kan göra, utan teoretiska studier, det har låg status. Därför har din formulering ”på riktigt” en nyckelmening för mig – vi lärare år alltså inte tappa kopplingen med akademin, och avvisa teorin.


    • Kruxet är väl att teoribildningen inom pedagogik är så bristfällig att den inte duger till att basera undervisning på.


    • Lärare ska inte tappa kopplingen med akademin och avvisa teorin. Men det är ju för bövelen det som Inger Enkvist pekar på: att akademin ( i det här fallet pedagogiken) står på ganska bristfällig grund! Jag tror lärarkåren kan titta lite på KBT inom psykologin där man inte är lika skygg för effektstudier och man faktiskt genomfört effektstudier även med barn (kränkningsvarning)!


  2. Grundläggande är att läraryrket till stor del är ett hantverk, praktiken är alltså en avgörande faktor i hur du lyckas i yrket. Detta inte sagt i motsättning till kommentaren ovan men som en delförklaring till det många gånger överteoretiska. Ämneskunskaper är otroligt viktiga – och sedan ska de omsättas i praktik.

    På temat kunskaper år 2017 har dagens SvD (23/7) en artikel om språkstudier på universitetsnivå där en student bla säger att på en lektion (på nybörjarkursen) här lärs ut vad jag fick mig till livs under tre veckor på gymnasiet. I artikeln konstaterar lärarna att elever kommer med lika betyg frå tex franska 3 i gymnasiet och många har goda grundkunskaper medan andra med samma betyg inte ens kan färgerna och räkneorden. Gymnasiets ”Franska 3” alltså.

    Det förklaras bland annat med läroplanens luddiga skrivningar av kuskapskraven och att kraven de facto sänktes i läroplanen av år 2011. Jag har förståelse för att man inte får vara alltför exakt med kunskapsskrivningar men nog f-n ska det kunna stå tex:
    För ett godkänt betyg krävs att eleven kan färgerna, räkneorden och standardfraser för samtal om tex mat, resor och intressen samt att eleven på ett grammatiskt i huvudsak riktigt och förståeligt vis kan använda dem i samtal. Därutöver ska eleven kunna uttrucka sig enkelt i skrift i olika tempus.


    • Hej Sören!

      Trots att min kommentar sannolikt inte publiceras vill jag ändå instämma i din kommentar. Svenska Dagbladet, inklusive Inger Enkvist, har i otaliga artiklar belyst problem i övergången mellan gymnasieprogrammen och högre utbildning (liksom kritik av den sistnämnda). Det kanske inte endast är grundskolan som är i behov av effektstudier?


      • Tveklöst är det även behövligt med effektstudier i gymnasiet. Troligen är det inte så dumt även för universitet/högskola, men det är lite mer komplicerat där eftersom en av grundpelarna för den högre utbildningen är att eleverna ska klara sina studier på ett självständigt sätt.


  3. Isak Skogstad har en imponerande energi. Han tar verkligen strid mot lärarutbildningarna och jag är glad för det. Här har han skrivit ännu en läsvärd artikel som i viktiga delar knyter an till den fråga som tas upp av Johan:
    http://kvartal.se/artiklar/lararutbildningen-ett-fiasko


    • Hej Niklas,

      Verkligen bra artikel av Isak. Han är riktigt bra.


    • Vissa av de problem som Skogstad nämner bör kunna gå att åtgärda. t.ex. att knyta utbildningsvetenskap/pedagogik närmare praktiken.

      Andra problem är mer generella och finns även i andra utbildningar, t.ex. att studenter arbetar samtidigt som de gör högskolestudier. Huruvida detta beror på att utbildningen har en låg kvalitet eller på studenternas ekonomiska situation kan nog variera från fall till fall. I samband med detta problem bör det också uppmärksammas att flera studenter på landets ämneslärarutbildningar inte fullföljer sina utbildningar – orsaken till detta bör också det undersökas (vilket för övrigt också görs).

      Kanske är det så som Ulf Danielsson, professor i fysik, hävdade i en av sina bloggartiklar – angående alla högskoleutbildning i Sverige idag – att studenterna kommer till högskolan med mer skilda förkunskaper än tidigare – och att högskolelärarna försöker nå medelstudenten varvid de högpresterande inte får tillräckligt med stimulans och de som har det svårt inte får den hjälp de behöver.


  4. Ett problem med Inger Enkvists argumentation är att hon inte riktigt ”lever som hon lär”. Om nu effektstudier, läs experimentella studier, är så bra för en verksamhet som hon hävdar – varför använder hon inte själv denna metod i sin argumentation.

    Dvs. utgår från frågan: vilka effekter på svenska lärare har den svenska pedagogiska forskningen givit? Lägger sedan upp ett experiment utifrån vedertagen metodpraxis.

    Inom samhällsvetenskaplig forskning, t.ex. statsvetenskap, förekommer en diskussion om fördelar och nackdelar med experimentell design, t.ex. i Esaiasson m.fl. ”Metodpraktikan”. Möjligheten att manipulera gör stora möjligheter att fastställa kausala mekanismer, samtidigt som det finns svårigheter att föra över resultatet från ett experiment till en autentisk situation. Av denna anledning föredrar många samhällsvetare en traditionell statistisk design.

    Men ovanstående kritik, nämner inte Inger Enkvist i sitt svar utan framhåller att experiment/effektstudier förekommer inom pedagogik t.ex. genom John Hatties metastudier – där Hattie i många fall refererar till andra metastudier.


    • Problemet med att lägga upp en undersökning av den svenska pedagogiska forskningens påverkan på lärarkåren är att det inte existerar någon given kontrollgrupp. Möjligen skulle man kunna jämföra lärare med olika ålder, om man utgår från att den pedagogiska forskningens negativa inflytande började ett visst årtal, men eftersom rekryteringen av lärare förändrats under åren måste man på något vis kontrollera för den (och säkert flera andra) faktorn.
      Om man från början tänkt till när förändringar i lärarutbildningen genomfördes så hade det gått lättare att skapa ett meningsfullt experiment.
      Dessutom påverkar PIE inte bara utbildningen av lärare, utan även utformning av läromedel, läroplaner, med mera.
      Med andra ord är svårigheterna att isolera de intressanta variablerna mycket stora.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s