h1

Drömmar bygger framtid

28 juli 2017

Det här blogginlägget handlar om att skolan behöver bli bättre på att bygga drömmar hos eleverna. Att i segregerade och fattiga förorter odla drömmar hos barn och ungdomar. Framtidsdrömmar!

Torsdagen 20/7-17 skriver Dagens Nyheters (DN:s) ledarskribent Susanne Nyström en väldigt bra krönika som handlar om snedrekryteringen till Högskolan, se länk. Texten handlar om att det är viktigt att locka nya grupper av människor att bli akademiker. Nyström menar att det inte spelar någon roll hur mycket marknadsföring man gör, internationell forskning visar att intresset behöver väckas före 14 års ålder för att ge effekt på självbilden. Alltså har skolan en viktig uppgift.

Det handlar om att det måste finnas en strategi att locka de bästa lärarna till skolor och områden med störst behov. Men dessvärre, skriver Nyström, är den oskrivna principen att ju större utmaningen en skola har, desto färre behöriga lärare. Jag har i många blogginlägg påtalat vikten av att locka skickliga lärare till svåra skolor och områden. Och kanske är det just där som regeringen ska satsa sina extramiljarder. Att man helt enkelt öronmärker medel till utsatta områden för att höja lärarlönerna på alla tjänster.

Fast det är inte därför Susanne Nyströms text är bra och viktig utan för att hon lyfter in framtidsdrömmar i sin artikel. Ledarskribenten skriver: ”Nästa steg, som måste tas parallellt, är att hjälpa eleverna att drömma. Inte bara om att bli fotbollsproffs eller skådespelare, utan också om en högre utbildning, som i regel inte gör dig lika rik som Zlatan Ibrahimovic eller Jennifer Lawrence, men som för många är den enklaste vägen till ett stabilt jobb och en hygglig månadslön. Då räcker det inte att lärosäten, i bästa fall, kommer till gymnasiet och informerar under vårterminen i trean. Tanken på en akademiska utbildning behöver väckas i början av tonåren, vilket betyder att den sociala snedrekryteringen till högskolan har sin lösning i grundskolan.”

Det är just detta som är så oerhört viktigt – att tala framtid och drömmar med eleverna. Vad tänker de jobba med när de blir stora? Vad krävs det för utbildning? Vad behöver man kunna för att klara av en sådan utbildning? Varför läser vi t.ex. matematik och svenska i skolan? Alltså förstå orsakerna till ämnet och de moment som är viktiga. Vilka fina utbildningar finns det? Alltid presentera utbildningen som fin! Oavsett om det är univsitetsutbildning till läkare gymnasieutbildning till snickare. Spelar ingen roll – alltid lägga fram utbildningen utifrån elevernas intresse och lyfta fram hur bra det blir när just den eleven börjar på elprogrammet eller juristlinjen. Bygga upp ett scenario kring elevens eventuella framtid i ord.

Detta drömbygge behöver börja tidigt, gärna i lågstadiet, men absolut i mellanstadiet. För även om barn och ungdomar kan byta drömjobb så genom åren är det just framtidsdrömmarna som ska fånga deras intresse. Jo, även Zlatandrömmarna ska hållas vid liv och uppbackas. Lyfta fram hur hårt eleven ska jobba på träningarna och på planen. Tala om att det är bra – mycket bra. Vi i Sverige kommer alltid att behöva hårt arbetande och skickliga fotbollsspelare. Men tala också om att man ska ha något att luta sig tillbaka på – vad kan då intressera?

Så klart ska eleven dansa och sjunga för att bli artist. Sverige är ett fantastiskt land för kreativitet när det gäller musik och dans. Men om man ska falla tillbaka på något eller utbilda sig parallellt – ingenjör är en bra och tuff utbildning. Tänk att får vara med och skapa stora datornätverk. Eller kanske ta fram blivande u-båtar. Eller kanske forska på blivande ännu inte upptäckta mikropartiklar? Vore inte det häftigt samtidigt som det dansas och sjungs?

Jag brukade säga till Daniel i årskurs 9: ”Om 6-8 år när du jobbar som elektriker och har egen bil och kanske även har egen lägenhet. Kanske har du även en tjej. Då bestämmer du helt över dit härliga liv där du väljer vad du ska göra. För det kommer finnas hur mycket jobb som helst. Kolla bara hur mycket det byggs runt om i Storstockholm. Åk pendeltåget in från Jordbro till stan och räkna alla byggen som du ser. På alla dessa byggen behövs det el-killar och tjejer som gör ett viktigt arbete och du kommer vara en av dem. Så du måste satsa. Din framtid är grym.” Daniel hade redan i årskurs 7 bestämt sig för att bli elektriker och jag peppade honom att kämpa med betyg för att komma in på sin drömutbildning.

Ett litet stickspår när det gäller Daniel. När jag fick honom i årskurs 6 hade han knappt något språk. Han talade bosniska men var inget vidare på att läsa och skriva på modersmålet, trots modersmålsundervisning. Hans egentliga huvudspråk var svenska som han behärskade bäst men inte bra. Han hade bristfälligt ordförråd och läste på LUS-punkt 11 vilket motsvarar årskurs 2. Han var dessutom bekväm (lat), vilket kanske berodde på att han inte riktigt lyckats i skolan. Jag kallade hans pappa till skolan och redovisade hur Daniel låg till och jag kom överens med pappan och modersmålsläraren att bilda en pakt så att Daniel inte kunde smita undan viktigt skolarbete och att han behövde kämpa. Till saken hör att modersmålsläraren var mycket skicklig och erfaren. Jävlar va sur Daniel blev. Vi låg på honom från tre håll och han slapp inte undan.

Efter det sedvanliga tjafset accepterade han under protest. Pappan var ”juggehård” men med ett mycket stort hjärta för sina barn och visade verkligen att han älskade dem. I årskurs 8 började jag märka verkliga resultat när det gällde Daniel, överbetyg i flera ämnen. När han lämnade Jordbromalmsskolan i årskurs 9 hade han MVG i svenska. Senare skulle hans klasskompisar på den el-utbildning han kom in på pika honom för att hans betyg var ett ”sånt där invandrar – MVG”. Det visade sig att han hade MVG även på gymnasiet. Inga snällebetyg, utan mycket hårt arbete under fyra års tid. En annan intressant grej var att Daniel talade värsta sortens ”Rinkebysvenska” men kunde direkt  ”slå om” sitt pråk beroende på vem han talade med. Vi språkades alltid vid på svenska utan brytning. Denna språkliga kompetens ledde till att Daniel fick möjligheten att komma till Dramatiska teatern (Dramaten) och handleda skådespelarna i hur man talade ”Rinkebysvenska” eftersom de skulle sätta upp Pygmalion med just den klangen på språket. Och han handledde dramatenskådisarna – inga problem. Är man uppvuxen i en förort och lite framåt är man per definition streetsmart. Daniel var även med i ”När jag blir stor” en dokumentärfilm av Rainer Hartleb, se länk. Den handlar om just drömmar. Framtidsdrömmar!

Daniel är idag vuxen och framgångsrik elektriker. Faktum är att även hans två år yngre bror Mile, som jag också undervisade, gick i Daniels fotspår och blev elektriker. Vad ”sladdbrorsan”, som jag var rektor för, kommer att ha för yrkeskarriär är för mig okänt. Han går ännu på högstadiet men är förhoppningsvis fylld med framtidsdrömmar. För mig är Daniels framgång så glädjande att jag blir rörd  lätt till tårar. En första klassens framgångssaga.

Daniel och hans familj är en underbar familj som flydde från kriget i Bosnien. De var så nära att de inte hann ut ur landet när gränserna stängdes. Väl här har de slitigt och kämpat och byggt upp en bra framtid. Föräldrarna har jobbat hårt och pappan har konstant jobbat övertid för att ge sin familj en bra och trygg framtid. Men krav ställdes på att pojkarna skulle sköta sig och fixa skolan. Föräldrarna visste att skolan var viktig. Nu kan de tre pojkarna hjälpa vårt fina Sverige att med mångkulturens fana bli ett starkt och framgångsrikt land.

Derya sa till mig att hon ville bli dansare och ville välja ett dansprogram på gymnasiet. Hela hennes familj var emot detta och mamman sa att Derya skulle skaffa sig en riktig utbildning. Dans fick hon syssla med på fritiden. Ingen ville följa med Derya när gymnasiet ordnade öppet hus. Jag bad Derya kolla upp när, var och hur. Hon återvände till mig efter någon dag och hade med sig information om två gymnasier och deras öppna hus. Vi åkte dit i min bil en kväll och besökte båda skolorna. Jag fick agera vuxet bollplank när Derya diskuterade fördelar och nackdelar med de båda skolorna. Derya kom in på båda skolorna och valde den ena. Hon gick utbildningen och dansade även på fritiden. Hon hade kurser i streetdans, där hon förmedlade konstarten till barn och ungdomar. Hon gick för sin passion. Idag är Derya vuxen och jobbar med något helt annat. Men dansen har gett henne mycket och det var ett viktigt steg för Derya att själv välja sitt gymnasium utifrån intresse. Dessutom har hon gett tillbaka till säkert hundratals barn i form av dansutbildning och deras lust till dans och rörelse. Kanske kan någon av dessa i framtiden bli en professionell streetdansare?

Det finns mängder av hungriga barn och ungdomar där ute i förorten som har framtidsdrömmar.  Barn och ungdomar som törstar efter framgång. Dessa måste eldas på.  Och jag talar inte bara om segregerade invandrarområden, utan även områden där merparten sociokulturella svenskar bor. Det finns ett vilande reservkapital som bara ligger där mitt framför våra ögon och bara vill blomma ut. En hel del av dessa ungdomar tar sig fram på ett häpnadsväckande sätt. Lyckas trots svaga förutsättningar i uppbackning och stöd ta sig in på läkarlinjen, om inte i Sverige så i Polen eller Tjeckien. Eller på ingenjörsutbildning. Men vi behöver väcka alla dessa som inte ens i sitt undermedvetna har tankar om högskola och universitet. Alla de som behöver begripa att utbildning är viktigt, oavsett nivå. Det är då drömmar om framtiden är ett bra verktyg.

Jag är övertygad om att det är viktigt att börja tidigt att tala om yrken och yrkesval samt vägen dit. Precis på samma sätt som att det är viktigt att tala om varför olika ämnen är viktiga – varför vi i svensk skola läser dessa ämnen och vad innehållet i ämnet verkligen bidrar med. Och det är inte för svårt att tala om komplicerade spörsmål. Det går att tala om atomism och holism med elever i årskurs 6. Det handlar bara om att konkretisera, klä begreppen. Detta är pedagogik. Det är inte heller svårt att tala om ingenjörens yrkesvardag på ett spännande sätt för elever på lågstadiet. När mina elever ibland frågade mig ”Hur i helvete jag kunde bli lärare” och jag förklarade att det är det häftigaste jobb man kan ha. Tänk att komma varje dag till en arbetsplats och jobba med barn och ungdomar som egentligen bara vill lära sig men där pedagogiken ställer krav på hur du ska göra för att få det intressant. För allt är egentligen intressant. Eller att ha ett pågående samtal i flera år. Eller att få lära känna dessa ”kids” mer än deras föräldrar ibland, eftersom du som lärare tillbringar så mycket tid med dem och får höra deras åsikter och tankar. Att du bjuds in i deras hjärna. Det är häftigt! Många av mina elever skakade på huvudet åt min beskrivning, men sa ändå ingenting negativt. Samtidigt är det flera av mina före detta elever som är lärare idag. Och när halva min första klass valde Sam-Sam på gymnasiet kände jag att jag fått dem intresserade av både politik och religion. När en lektion hade gått och vi ”bara” hade diskuterat hände det många gånger som mina elever var glada över att de hade ”pratat bort” en hel lektion – att de lurat mig. Yeah right! Själv gick jag från lektionen med ett leende och tänkte att det var en riktigt bra lektion. Yes, sa jag till mig själv.

Det handlar mycket om att gjuta hopp och liv i unga människors liv, utanför deras normala område för samtal och upplevelser. Att ta med dem på en resa in i en skön värld där man får bestämma över sitt eget liv och där det egentligen går att bygga upp vilka drömmar som helst. Att ta kontroll över sitt eget liv. Fast vägen dit är viktig och ansträngande. Ja, att det kostar på att nå framgångar och att det tydligt framgår att den unge måste ligga i för att nå långt. Det går att sätta upp vilket mål som helst och du kan uppnå dessa. Faktiskt! Vissa yrken finns det fysiska förhinder för  vissa att nå, men i princip går det att gå hur långt som helst. Detta budskap behöver barn och ungdomar få. Vi i skolan behöver lösgöra fotbojan från hemmet, oavsett vad som förhindrar att den unge ger sig på sina drömmars mål.

Susanne Nyström slutar sin text med att skriva: ”Den största klassklyftan idag finns inte i föräldrars plånbok. Den finns i barnets drömmar”.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

6 kommentarer

  1. Oerhört bra skrivet Johan!


    • Tack Niklas!


  2. Tänkvärt. En sak bara: det Daniel gjorde när han växlade mellan ”rinkebysvenskan” och standardspråk, kallas kodväxling. Jag har aldrig haft en invandrarelev som inte behärskat den kodväxlingen.


    • Hej Stella,

      Tack för info. Jag tyckte det var ganska häftigt när Daniel kodväxlade – han hade en en så kraftig ”Rinkebysvenska”.


  3. Härligt! Äntligen någon som tycker som jag. Jag har jobbat i 30 år i invandrartätt område i en F-9 skola. De flesta eleverna trivdes väldigt bra i skolan just under mellanstadietiden så det stämmer nog väldigt bra att det är där man ska bygga på barnens drömmar .


    • Hej Christina,

      Vilken ynnest att få vara 30 år i ett invandrartätt område – det är så mycket kärlek och energi i dessa skolor. Och alla dessa fina barn och ungdomar har så starka drömmar som man ska bygga på. Egentligen ett lätt jobb om man själv har lite kreativitet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s