h1

Dags att skrota Högskoleprovet?

26 augusti 2017

Det har länge funnits en kritik mot att så kallade ”High stake-test”, det vill säga ett enskilt prov som har stor betydelse för individens framtid. Alli Klapp skriver: ”Vi kan fråga oss varför högskoleprovet verkar fungera sämre för att predicera framgång inom högre utbildning. Skillnaderna mellan betyg och högskoleprovet som urvalsinstrument handlar dels om att det är olika kunskaper och förmågor som möts, dels om att betyg ofta grundas på bedömningar under lång tid och relateras till skolämnen. Högskoleprovet möter generella kunskaper som presteras under en dag. Ytterligare en aspekt är att alla typer av prov endast mäter en del av det kunskapsområde som ska bedömas. Det ligger i sakens natur att ett prov inte kan ha med frågor som täcker ett helt ämnesområde utan bara ett urval av frågor.” (Bedömning, betyg och lärande, s96).

Det är just denna kritik som både Alli Klapp och Christian Lundahl ofta flyter fram. Dessa prov kan aldrig ge en rättvisande bild över en elevs kunnande. Elevens lärare har definitivt en bättre bild över elevens kunskap än vad Högskoleprov och för den del Nationella Prov (NP) kan visa. Ändå används Högskoleprovet av gymnasister för intagning på Universitet och Högskola.

Det finns internationell forskning som visar den negativa effekten av att använda enskilda provresultat som intagningsprov. Den svenska professorn i pedagogik Jan-Erik Gustafsson har för några år sedan visat att lärarens slutbetyg har betydligt bättre prognosvärde för hur studenten ska klara av akademiska studier än ett bra resultat på högskoleprovet.

Utöver den beprövade erfarenheten, forskning och empirin gällande ”High stakes” innebär den nya teknikutvecklingen att möjligheten att fuska på högskoleprovet har ökat enormt. Eftersom ett bra resultat på högskoleprovet kan förändra en människas framtid, t.ex. ifall personen i fråga kommer in på läkarlinjen och därmed i framtiden får ett välbetalt arbete ökar chansen till att de sökande till attraktiva utbildningar mycket väl kan betala 50 000 kronor för ett bra resultat. Med modern teknik, t.ex. dolda hörlurar i hörselgången skapas en problematik runt denna typ av tester. Eftersom det rör sig om stora summor pengar, låt säga 50 tusen gånger 10-15 studenter, kommer det i slutändan handla om enorma belopp. Att i förväg köpa informationen om Högskoleprovet är väl inte möjligt i hederliga Sverige där mutor inte förekommer? Eller?

Risken för ett organiserat fusk är helt uppenbar. Att tro att man ska kunna digitalisera högskoleprovet och för den skull NP i tron att det skulle stoppa personer som vill fuska är naivt. Det finns inget system som inte går att hacka för den som är skicklig. De IT-kunniga ”kriminella” kommer alltid att ligga steget före Högskoleverket (HSV). Myndigheten har inte en chans.

En del gymnasieelever, faktiskt allt för många, som har goda betyg väljer ändå att söka in på resultat från Högskoleprovet. Varför? Hur kan det komma sig att man väljer att använda sig av ett intagningssysem som har ett sämre prognosvärde än betyg? För mig är det obegripligt. När fokus flyttas till Högskoleprovet och NP slår det mot lärarkårens förtroende när det gäller bedömningar. Tar man sedan bort lärarens bedömningsansvar genom att NP ska rättas centralt eller digitalt så tas en viktig ansvarsbit i läraryrket bort. Om bara hälften av dessa resurser satsades på att förbättra lärarkårens kompetens när det gäller bedömning- och betygssättning skulle vi antagligen ha betydligt mindre snack om lärarkårens brister gällande detta område. Lägg därtill att Lgr 11:s kursplan dessutom revideras och göras mer konkret och tydlig kanske problemen gällande bedömningsfrågor minska dramatiskt.  Vem som helst begriper att ett prov inte kan avgöra huruvida personer i fråga är kunnig nog att klara av att läsa på Universitet.

Pedagogerna Christian Lundahls och Alli Klapps har i många diskussioner påtalat hur illa det är med betyg och man har undergrävt betygens existensvärde många gånger. Till och med i en rapport för Kungliga vetenskapsrådets namn, Betygens geografi, slår man mot betyg som fenomen, se länk. Ett stort problem är när Lundahl och Klapp plockar in diskussionen med ”High stakes” att gälla för hela betygssystemet. Då är man helt fel ute. Dessutom slår det stenhårt mot lärarkåren.

Alli Klapp skriver: ”Vissa tror att fler nationella prov, betyg i tidigare åldrar och betyg i sig gör att elever lär sig mer och presterar bättre, även om forskningen visar att betyg och prov har en negativ effekt på resurssvaga elever.” (S174) Detta är ju ren bullshit. Vilken forskning? Den som är gjord på elever i det relativa betygssystemet? Och som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, se länk. Jag vet att resurssvaga elever lär sig mycket mer med prov och betyg – detta har jag personligen varit med om på klassrumsnivå i 9 år som lärare. Det handlar om hur tydlig läraren är med kunskapskraven, undervisningen, provfrågorna och uppföljningen. Ett relativt prov med dold frågeställning – visst, då är det kört. Men kunskap är inte hemlig, så visa eleverna vad de ska kunna. Inga problem då!

Ekonomen Jonas Vlachos har många åsikter om skolan och skriver då och då om skolfrågor. En diskussion som Vlachos har drivit är att åter införa relativa betyg och dessutom centralt rättade prov. Snacka om misstroende mot lärarkåren! Man börjar ju undra om Vlachos är sponsrad av SKL. Nej, men skämt och sido – men det vore en dödsstöt för lärarkåren om relativa betyg infördes. I stället för att lyfta lärarkåren och få dem att göra goda bedömningar och betygssättningar så vill Vlachos ta ifrån lärare det ansvar man har att jobba med kunskapsbedömning. För mig som pedagog är detta helt absurt. Dessutom är frågan om attraktionskraften i läraryrket ökar? Skulle inte tro det. Då kanske vi direkt kan gå på SKL:s linje och anställa barnskötare eller ”pigga och alerta ungdomar” som kan sköta läreriet och så hålls lönerna nere. Och om 10 år ligger vi sist i PISA. Inga problem, vägen ligger utstakad.

Som om inte detta är nog. När Lärarförbunden engagerar Lundahl och Klapp i diverse fortbildningar och diskussioner och när det ställer sig bakom centralt rättade NP då ifrågasätter även de lärarkårens förtroende när det gäller bedömningsfrågor.

Bedömning är en central del i läraryrket och för att få organisationen att göra professionella bedömningar behöver man satsa på lärarna, inte dra undan mattan för dem. Ibland känns det som om jag är den enda personen i Sverige som tjatar om detta. Nä – det finns väl några andra, men ensamheten är påtaglig ganska ofta.

Lägg ner Högskoleprovet!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

13 kommentarer

  1. Jag tror att du har helt rätt i att högskoleproven är ett problem i många avseenden. Inte minst att det inte är så viktigt att sköta sin skolgång. ”Man kan ju alltid skjuta upp det där med plugget och göra högskoleprovet några gånger”.
    Däremot måste intaget till vissa utbildningar kompletteras med lämplighetstester och/eller baskunskapstester i relevanta ämnen.
    Att få rätt studenter till de olika högskoleutbildningarna är av avgörande betydelse för våra framtida professioner.
    Men naturligtvis ska den första utgallringen vara betygen från skolan.
    Att anta elever efter deras resultat på ett högskoleprov är som att skicka ut ett formulär till arbetssökande och ha detta formulär som enda beslutsunderlag vid anställningar.


  2. Nu tror jag du ger en ganska missvisande bild av Vlachos. Han är en av dem som kritiserar högskoleprovet och anser att betyg är bättre. Han ifrågasätter dagens betyg därför att de fungerar dåligt och därför att lärarna i icke försumbar grad omedvetet arbetar ”relativt”. Att Vlachos skulle vara sponsrad av SKL (jag vet att du inte var helt allvarlig) är absurt, bland annat därför att han är kritisk till det kommunala huvudmannaskapet. Han konstaterar dock, att lärarna under dagens system har incitament att vara alltför generösa i sin betygssättning. Och det är helt uppenbart med tanke på betygsinflationen att det ligger mycket i det. Vlachos menar dock inte att det är lärarnas fel, utan att de som utformat skolsystemet, har skapat strukturer som klämmer lärarna mellan sköldar. Ett av de mest färska exemplen är detta:
    http://skolvarlden.se/artiklar/massiv-kritik-mot-att-fa-betalt-utifran-betyg
    Det ska till närmast övermänskliga lärare för att stå emot den sortens tryck.


    • För övrigt kan den här bloggen (och inte minst de rapporter som länkas till) vara av intresse för att belysa problemen med dagens betygskriterier:
      http://lrbloggar.se/nicklasmork/vardeorden-kunskapskraven-kejsaren-ar-naken/


    • Niklas,

      Det där med SKL var ett skämt. Passade så bra in i att SKL tidigare inte har brytt sig om vem som är ansvarig i klassrummet.

      Kritiken mot betygssystemet är befogad. Det har skötts dåligt av myndigheter, tjänstemän och pedagogiskt etablissemang. Lgr 11:s kursplaner är en katastrof, något som jag påtalat för redan innan 2011. Det som är olyckligt är att Jonas Vlachos förordar relativa betyg, detta har han påtalat många gånger. Detta kommer inte gagna lärarkåren.


      • Johan, jag tror du har fel om relativa betyg. Det gagnar knappast lärarkåren, men är inte till förfång heller.
        Vlachos ser också behovet av betygen som urvalsinstrument och då är relativa betyg vettiga. Dessutom är i praktiken svenska lärares betygssättning delvis relativ redan idag. Det beror inte på ett arv från tiden före 1994, utan på att betygskriterierna är så luddigt skrivna, att lärarnas bedömning av var betygsskalans steg ligger påverkas av de elever de har. Då blir betygen relativa i förhållande till de elever man har, men utan den nationella förankring som skulle vara önskvärd. Man har alltså hamnat i den sämsta av världar, där man hämtat de sämsta delarna av relativa betyg och de sämsta delarna av kunskapsstandardbetyg.


    • Jo, Jonas Vlachos har varit och är kritisk till dagens betygsystem.I rapporten ”Policyidéer för svensk skola” (2016) framhåller han och medförfattarna Jan-Erik Gustavsson och Sverker Sörlin bl.a. att dagens betygsystem brister i likvärdighet och ger för stort fokus på underkänt och elevers svagheter.

      Betygens koppling till ekonomi är nog svår att undvika i dagens ekonomiska system. Bernt Gustavsson (2009) hävdar t.ex. att år 1971 kom begreppet ”humankapital” att inrättas och kunskap som fenomen kom tydligare att knytas till ekonomisk tillväxt. (Lägg därtill att samma år lösgjorde sig dollarn från guldmyntfoten och dollarns/pengars värde blev relativ (i relation till andra valutor).

      Från min horisont på en högskola kan jag se hur studenter är beroende av att få godkänt på kurser för att få pengar från CSN och jag kan se hur högskolan får pengar för antal godkända studenter.

      Såväl utbildning som forskning förväntas vara en ekonomisk investering som förväntas ge en mätbar ekonomisk effekt, på såväl individ- som på samhällsnivå. Kunskapen får då inget värde i sig. Mot detta har kända professorer inom universitetsvärlden protesterat, t.ex. Inger Enkvist och Ulf Danielsson.

      Slutligen kan sägas att det blir lite absurt när högskolor och universitet (kanske också andra nivåer av vårt utbildningssystem) kläms mellan motstridiga krav och floskler. Å ena sidan förväntas en utbildningsinstitution i dagens Sverige vila på bastant och förutsägbara kunskaper, t.ex. förväntades lärarutbildningar i ansökan för examenstillstånd ha kursplaner, litteraturlistor etc. som sträcker sig fem år fram i tiden. Å andra sidan förväntas en utbildningsinstitution i dagens Sverige vara flexibel och anpassad efter (arbets)marknadens föränderliga krav.


      • Vlachos är som sagt kritisk till hur dagens betygssystem fungerar, men han menar att högskoleprovet är ännu sämre.
        Det grundläggande felet är emellertid Klapps och Lundahl, som lägger alldeles för mycket fokus på betygens direkta påverkan på elevernas motivation.
        Betyg, åtminstone de som ges i gymnasiet och i åk 9 i grundskolan, har till uppgift att sortera elever för högre studier. Det är en mycket viktig funktion och man kan med all rätt kräva att det sker på ett sätt som gör att alla elever i Sverige bedöms så likvärdigt som möjligt. Om betygen inte fungerar bra som sorteringsverktyg (och då är det inte mycket tröst att högskoleprovet fungerar ännu sämre) så är det ett allvarligt problem. Likaså kan en viktig funktion anses vara att bidra till att skolan lägger sitt huvudfokus på kunskapsuppdraget.
        Betygen ska uppfylla dessa krav och då väger en invändning som Klapp/Lundahl gör om vissa elevers motivation lätt.
        Betygen är en kompromiss, eftersom de har flera syften. Därmed är det närmast ofrånkomligt att de kommer att ha brister i olika avseenden, men dagens betygssystem kanske plockat upp det sämsta hos många olika modeller.


  3. För övrigt tycker jag att det här:

    ”Ytterligare en aspekt är att alla typer av prov endast mäter en del av det kunskapsområde som ska bedömas. Det ligger i sakens natur att ett prov inte kan ha med frågor som täcker ett helt ämnesområde utan bara ett urval av frågor.” (Bedömning, betyg och lärande, s96).”

    gränsar till ohederlighet.

    Förvisso är det de säger helt sant, men eftersom det gäller alla praktiskt genomförbara metoder för bedömning så är det ohederligt att specifikt lyfta fram den begränsningen just när det gäller prov.
    Kan inte Klapp och Lundahl i stället tala om hur en lärare kan göra i stället? Jag har 32 elever i en klass. Under en normal kurs har jag klassen 87 timmar. Hur i hela friden skulle jag kunna fånga varje elevs kunskaper inom de ämnesområden som ingår i kurser på ett sätt som inte är ett urval? Tänk om de kunde tala om det, för jag är inte ensam om att vara i den situationen. Väldigt många lärare skulle tacksamt ta emot förslag.


    • Niklas,

      Det som jag tänkte när jag läste detta citat, utan att jag skrev det i bloggen är att Klapp inte har en susning om vad ”standarder” innebär. Att man har en kunskapsstandard som säger något om elevens kunnande, eller att det finns överordnad kunskap eller begreppsbildning. Utifrån hennes sätt att resonera behöver läraren i ett prov checka av varenda liten del i ett kunskapsområde i en slags checklista. Det blir då lätt en checklista. Detta i sin tur leder lätt till atomistisk inlärning som i sig uppmuntrar till utantillinlärning utan förståelse. Är det så Alli Klapp vill ha det?


      • Fast den där invändningen som Klapp gör är fel oavsett om man har relativa betyg eller olika sorters kunskapsstandardbetyg. Dessutom bygger den på det implicita antagandet att det inte finns någon korrelation mellan elevens prestationer i olika delar av kursens innehåll, vilket är orimligt.


  4. Hur kan och bör ett betygsystem vara beskaffat för att det ska få högsta betyg av lärare?

    Hur kan och bör antagning till högre studier gå till?

    Är det möjligt att konstruera ett enda betygsystem med hög prognosförmåga som går att tillämpa på elever/studenter från det att de är 6 år till att de är 23-24 år och går ut universitet med en universitetsexamen?


    • Jag är tveksam till att det går att ha ett enhetligt system från år 6 till år 25.


  5. […] i sig inte visade på den sökandes grundläggande kunskap för att klara av högskolestudier, se länk. Heller inte att det visade något av den kapacitet en student har. Lägg därtill att det […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s