h1

Utredning för att undslippa ansvar?

09 september 2017

I Dagens Nyheter (DN) torsdagen 7/9-17  beskrivs i en artikel om hur ett forskningsprojekt kommit fram till att det är Skolornas attityd som avgör om elever får diagnoser eller inte, se Skolornas attityd avgör. Även Sveriges Radio rapporterar om detta, se länk.

Det är en några forskare från Göteborgs Universitet som har tittat på hur skolan talar om diagnoser, alltså skolans attityd till diagnoser. I de skolor som har en positiv attityd till diagnoser är antalet diagnoser/skolelev högre. Det står: ”Forskartrion menar att man idag i vissa sammanhang kan tala om en överdiagnostisering av barn och unga. Ett av skälen är att det ofta behövs en fastställd diagnos för att få extra resurser och stöd till vissa elever.”

Hur många gånger har jag sagt detta på denna blogg? Hur många gånger har jag vänt mig mot att man massdiagnostiserar barn och ungdomar? Hur många gångar har jag påtalat att verktygen som används vid diagnostisering är trubbiga och bara letar fel på barnet. Jävligt många gånger! Dessutom har Statens beredning för medicinsk och social utredning (SBU) påtalat att diagnosverktygen inte riktigt håller måttet, se Psykiatri_slutredovisning

I princip aldrig tittar vare sig skolan eller de företag eller myndighet som utför diagnosen på sociokulturella faktorer, t.ex. om det är fyllefest hemma eller att vårdnadshavarna har en otroligt märklig uppfostringsmetod, att trygghet saknas, att barnen hotas eller får utstå våld, att det eldas på med aktiviteter och/eller måste göras men inte att det finns lugn och ro. Får barnen springa vind för våg sent på kvällarna? Sitter föräldrarna och fyllnar till på den lokala krogen medan barnen får äta pommes frittes och springa mellan barstolarna? Finns det några gränser över huvudtaget?  Koncentration är inte av Gud givet, det är något som man lär sig. Heller accepteras inte alltid olika typer av människor, att vi är olika i kynnet, utan det ska formas efter en viss mall. Är man alltför introvert och blyg samt dessutom har valt fel föräldrar är risken att man blir diagnostiserad som autistisk.

Idag spottar vi ut diagnoser. Så fort något barn inte följer mallen ska det utredas och de privata företagen som tjänar grova pengar och deras ägare skrattar hela vägen till banken. De gör allt de kan för att ”hjälpa till”. För de tar allvarligt på uppdraget så klart, de är sanna humanister som vill hjälpa. Men är det en biologisk defekt på barnet? Jo, det är nog så, men några exakta svar ges inte. Men så klart handlar det bara om biologi. Att vi kan ordna in människor enligt biologi. Och så klart sitter föräldrarna med stram rygg och finklädda, med bästa skinjackan på för att på absolut bästa sätt svara på frågor vid utredningen. Så klart vill man hjälpa sitt barn och är det något fel på barnet så måste man se till att det blir en utredning så att barnet får den hjälp i skolan som denne har rätt till. Att vederbörande sitter och super eller nyligen kommit ut från torken är inget som förmedlas. Det kan ju ha viss påverkan. Eller?

Jag menar att vi visst har olika biologi som människor och att det finns många olika människotyper, både hur vi är i vårt kynne och hur vår kroppsbyggnad ser ut (teorin om mesomorf, ektomorf, endomorf). Men vi påverkas mycket starkt av den omgivning vi växer upp i. Jag tror alla någon gång har upplevt gravt autistiska människor och hur svårt de kan ha. Och de flesta som jobbar i skolan har säkert sett hur en elev med diagnosen grav ADHD har blivit som en helt annan elev efter att startat med medicinering. Jag vänder mig inte mot det.

Men jag vänder mig mot det systematiska i att leta fel på barn och ungdomar och då menar jag nästan på en industriell nivå. Man spottar ur sig diagnoser. Aldrig någonsin har så många barn fått diagnoser. Och dessa utan att först tittat på bakomliggande orsaker, tittat på möjligheter att lyckas i skolan under andra förhållanden, konfronterat vårdnadshavarna med hur de talar med sina barn eller vilka regler det finns när det gäller kost, sockerintag, spel (och vilka typer av spel) samt sömn. Faktiskt kan skolan ställa höga krav på föräldrarna och följa upp hur det går med ovanstående.

Många föräldrar där det är lite ”High Chaparall” hemma har inte en susning att detta kan påverka. Heller inte att deras sätt att tala med varandra och med sina barn påverkar. Att sagostund varje dag kan ha en mycket sund inverkan på lugn och ro och att komma ner i varv. Sagor tänker ni – faktiskt går det att läsa Harry Potter upp i tonåren. Även bara ligga i barnets säng och låta barnet berätta kronologiskt om sin dag skapar inte bara möjlighet för barnet att sätta ord på sina tankar utan även en skön känsla av närhet. Man behöver inte säga till sitt barn att man älskar den – kroppskontakten i den fysiska beröringen säger det. Det sociala arvet är påtagligt.

Vad vill jag säga med detta blogginlägg?
Jo att det faktiskt finns en massa saker att göra innan ett barn skickas för att utredas, för att leta fel på barnet (eller ungdomen). Och att skolans personal faktiskt har en mängd möjligheter att vidta åtgärder innan barnet skickas iväg (OBS: Många skolor gör redan detta) till BUP eller liknande. Ja, det är jobbigt och kräver både tid, energi och mod. För att konfrontera föräldrar är ibland jobbigt. Här är i alla fall några förslag till vad man kan göra:

  • Gör en pedagogisk kartläggning – är eleven understimulerad? Eller har eleven missat grundläggande kunskaper. Behövs nya pedagogiska grepp? Att eleven går iväg under eftermiddagen till en liten grupp/speciallärare? Att eleven får jobba med en padda eller dator, givetvis med styrda uppgifter?
  • Har eleven skapat sig en identitet att vara på ett visst sätt? Detta går att bryta genom pedagogik och elevsamtal. En stökig elev kan på kort tid, låt säga 3-4 veckor bli en stjärna i klassrummet med rätt stöd.
  • Finns det kurator på skolan – samtal.
  • Kan någon resursperson under en begränsad tid eller delar av dagen ta sig an den elev som behöver? Hur ser skolans organisation ut? Många gånger behöver vi göra omorganisationer och omprioriteringar flera gånger per termin.
  • Hur agerar skolpersonalen? Har de lågaffektivt bemötande? Om inte läs Bo Hejlskovs bok Beteendeproblem i skolan antingen tillsammans eller individuellt. Se kort film när Hejlskov talar om barn som bråkar, länk.
  • Finns det ett system på skolan hur man talar med barn? Om inte, Ross Greens metod CPS är ett bra system för att involvera barn och ungdomar i lösningen, se länk.
  • Hur ser elevens hemförhållanden ut? Tala med eleven själv och kalla sedan vårdnadshavarna. Kost, sockerintag, sömn, motion, datorvanor – alla dessa aspekter spelar roll. Kan man tillsammans komma överens om vad som behövs göras. Följ upp fyra veckor efter mötet för att se hur det gått.
  • I de flesta kommuner finns det familjebehandlare som kan hjälpa föräldrar i sitt föräldraskap om de har tappat greppet och målat in sig i ett hörn med hot och straff som enda vapen. Föreslå att föräldrarna går dit – handräck kontaktuppgifter till vårdnadshavarna. Hur blir det annars i tonåren?
  • I de flesta kommuner finns det barnpsykologer. Föreslå till vårdnadshavarna att ta sina barn dit om det är så att det är en rimlig bedömning att det behövs.
  • Behöver orosanmälan göras till socialtjänsten – gör det. Strunta i att förhållandet till föräldrarna blir en aning stelt, det är ju ändå deras barns bästa som står i första rummet.

Det finns mycket att göra innan elever skickas på diagnos. Det finns mycket att kartlägga och göra om i den egna praktiken och i organisationen. Ytterst sällan leder diagnoser till något bra, snarare är det så att det är barnet som får bära hundhuvud för att föräldrarna beter sig som barnrumpor och/eller ligger i världskrig eller att de inte kan sätta gränser ens för sig själva. Eller att man säger att det är fel på barnet för att de inte passar in i mallen för hur vi tänker att en skolelev ska fungera. Aldrig att det är fel på vår organisation? Och kanske så att man undslipper pedagogiskt ansvar genom att leta fel på eleven – för tänk om man slapp just den eleven, då skulle allt bli så mycket bättre.

Jag vet att det inte är enkelt utan att denna problematisk är svår. Dock vill jag påtala att jag anser att det är fel att leta fel på en 7-åring för att vuxna inte kan hantera problemet. Då är det dags att söka djupare på bakomliggande orsaker. Kanske kommer man fram till att barnet ska utredas eller också inte. Men sök djupare.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

32 kommentarer

  1. Statlig skola njae inte en reform till, i Finland är skolan kommunal funkar utmärkt. Borde vi kunna hantera i Sverige på samma sätt.. I Övrigt håller jag med…


    • Varför inte en reform till om det är en bra reform? Att förstatliga skolan är inte något som belastar lärarna i klassrummen, till skillnad från många andra reformer. Visst kan man anse att vi borde kunna ha en kommunal skola i Sverige också, men kommunerna har haft mer än 20 år på sig att visa prov på god förmåga att hantera skolan, men tyvärr avskräcker resultatet. Har man misslyckats i mer än 20 år borde man inte få fortsätta.


    • Hej Ingemar,

      Jag håller med Niklas. I över 20 år har kommunerna haft möjlighet att få till en bra skola och ge alla elever chansen. Helt ärligt ska sägas att staten de första 10 åren inte gjorde så värst mycket, utan man dumpade skolan på landets kommuner. Däremot har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) inte legat på latsidan, även om man inte har synts. SKL har systematiskt motarbetat lärarkårens professionalitet och yrkesstolthet. År ut och år in.

      När det gäller de 290 kommunerna som Sverige har så gör de helt olika. Lägg därtill de fristående skolorna så har du över 300 huvudmän som gör helt olika när det gäller fortbildning, direktiv, bedömning, elevvård, skolpeng, extra resurser, internhyressystem och mycket annat. Jag tror nog att det är nödvändigt för skolan att förstatligas.


  2. Är statliga lärare bättre?
    Om vi för ett ögonblick fantiserar att skolan vore centralt styrd av staten; vem tror då på allvar att ordningsproblem skulle upphöra, att lärare blir bättre på att undervisa i matematik och att följa upp lektionerna? Eller att administrationen skulle minska? Den har ökat mångfalt de senaste decennierna efter ett 50-tal statliga reformer.

    Faktum är att de brister som idag lyfts i debatten också fanns när staten fördelade skolans resurser. Öppningstalet i Skolriksdagen 1989 tog bland annat upp dessa problem:

    Statens bristande ansvar för finansieringen av skolan, avseende lärarlönerna.
    Mängden detaljregleringar som undertrycker friheten att utforma anpassade lösningar.
    Matematikundervisningen som inte är tillräckligt bra på sina håll.
    Att skolan inte blivit likvärdig för alla barn oavsett social bakgrund.

    Källa: https://skl.se/tjanster/press/debattartiklar/arkivadedebattartiklar/kommunalskolabattreanstatlig.3979.html


    • Ingemar,

      SKL ger jag inte mycket för som källa – sorry.

      Nej, det kanske inte var världsbäst då, men katastrof sedan staten abdikerade. Över 300 skolhuvudmän som alla gör olika och som vi ser resultatet av idag är galet. Huruvida en lärare undervisar bättre i matematik om det är statlig, kommunal eller fristående huvudman handlar det inte om. Det handlar om förutsättningar för att bedriva organisationen skola. Där skiljer det sig gigantiskt mellan kommuner. Ta t.ex. Stockholm som har säkert 10 000 kronor mer i skolpeng än en del kranskommuner – mycket pengar att satsa på t.ex. de elever som detta blogginlägg handlar om. I fall staten fick det övergripande ansvaret skulle många fler saker bli lika och dessutom kunde staten bestämma vilken fortbildning alla skulle ha eller hur mycket skolpeng alla skulle få.

      Inget mer än detta. Inte så märkvärdigt men viktigt.


    • Anledningen till att förstatliga är att lärarna kan få bättre arbetsvillkor. I den kommun jag arbetar går betydligt mer än hälften av pengarna som satsas på skolan till annat än undervisning. Det är bland annat hyror till det kommunala skolfastighetsbolaget och orimliga overheadkostnader som ställer till det. Kommunen satsar däremot pengar på en massa andra verksamheter. Undervisning prioriteras alldeles för lågt i den kommunala budgeten, vilket är en följd av att designerade statliga bidrag försvann med kommunaliseringen och ersattes med höjda generella statsbidrag.

      Dina länkar ger jag faktiskt inte ett skvatt för. SKL och kommunföreträdarna som yttrar sig i dagenssamhälle är inga sakkunniga, utan särintressen.
      Min uppfattning om nivån på SKL:s argumentation har jag redovisat här:
      https://johankant.wordpress.com/2017/04/03/gastbloggare-niklas-skls-argument-for-att-behalla-makten-over-skolan/
      Läs gärna den länken.
      SKL och kommunförbundet har ju drivit på för en massa dumma idéer: avskaffande av USK, avskaffande av ferietjänst, avskaffande av behörighetskrav, lärare ska använda stämpelklocka, med mera.


      • Dessutom bör det poängteras att anledningen till att staten gått in och detaljreglerat mer är att kommunerna och friskolorna inte skött sitt uppdrag tillräckligt bra.


  3. Intressant blir ju om inte annat att läsa Pasi Sahlberg och vad han anser. Frihet har till stor del format det finska undret.

    http://lararnastidning.se/frihet-formade-finsk-framgang/


    • Precis. Och i Sverige har lärarnas frihet kringskurits bland annat som en följd av kommunaliseringen.


      • Om det är kommunaliseringen i sig som är huvudproblemet så borde ju då Finland ha motsvarande problem. Det är ju precis det som de inte har. Utan det som man kan fundera över är hur den genomförts och kanske ändra på det i första hand i stället för att flytta all makt till centralstyrning och Stockholm.


      • Ingemar,

        Det verkar ju inte vara så att du läser det som jag och Niklas skriver. Det är hur kommunaliseringen genomfördes och hur lång tid kommunerna har haft på sig att få ordning på skolan. SKL har med all önskvärd tydlighet visat att de inte tycker läraryrket är viktigt, trots att läraren är den avgörande faktorn om eleven ska lyckas (läs McKinseyrapporten – finns på bloggen). Istället har man likställt läraryrket med vilket kommunalt arbete som helst och jobbat på att hålla nere lärarlönerna och lärarnas arbetsförutsättningar och förmåner. Läraryrket har blivit marginaliserat och urholkat. Färre och färre söker lärarutbildningen, vilket till stor del beror på att förutsättningarna för lärare har så markant försämrats.

        Att jämföra med Finland går inte eftersom man i samråd har bestämt redan från början ska fungera. Läs mitt blogginlägg:
        https://johankant.wordpress.com/2015/11/07/skolans-problem-nr-5-kommunaliseringen/
        och
        https://johankant.wordpress.com/2013/08/20/en-skola-at-helvete-del-3-arbetsgivarna/


      • Ingemar skrev: ”Om det är kommunaliseringen i sig som är huvudproblemet så borde ju då Finland ha motsvarande problem. Det är ju precis det som de inte har.”

        Det här är en vrickad logik. Skolans kvalitet bestäms av en mängd faktorer och att då jämföra två länder är inte klokt, såvida de inte bara skiljer sig åt i ett avseende. Men så är inte fallet här. I praktiken handlar det om lärarnas makt över sin vardag och att skolan inte är en politisk fråga i Finland på det sätt som den är i Sverige. Därmed sitter inte kommunens politiker och byråkrater och petar i skolan, utan stödjer skolan. I Sverige har alltför många kommunpolitiker ansett att lärarna är slöa och jobbar för lite, vilket de försöker ”styra upp”.

        Ingemar skrev: ”Utan det som man kan fundera över är hur den genomförts och kanske ändra på det i första hand i stället för att flytta all makt till centralstyrning och Stockholm.”
        Centralisering i geografiskt hänseende är inte det viktiga. Det viktiga är hur makt, ansvar, befogenheter och förutsättningar i organisationen fördelas och utformas.

        I en av dina länkar sade en kommunpolitiker att ”Hur ska en missnöjd förälder då kunna möta politikerna och ifrågasätta deras beslut? I dag kan de kliva in på stadshuset för ett möte, kommenterar Jimmy Jansson (S) i Eskilstuna.”
        Tja, vi försöker förgäves ha en fungerande dialog med kommunpolitikerna och tjänstemännen. Det går uselt. Jimmy Jansson ger en rosenskimrande bild som är illa förankrad i verkligheten.

        I samma länk kan man också läsa att ”skolan har stor lokal betydelse, kommunerna har bäst kunskap om förutsättningarna och bör därför ha ansvaret”.
        Detta är ett feltänk. Skolan ska inte vara lokalt anpassad. Det skolan syftar till är att ge eleverna möjlighet att utvecklas mot mål som är likadana i hela landet.
        En annan sak är att lärarförsörjningen är en nationell angelägenhet och den fungerar sämre i ett kommunalt skolväsende av svensk typ.

        Ovan nämnde jag att det viktiga är hur makt, ansvar, befogenheter och förutsättningar i organisationen fördelas och utformas.
        Det som är av betydelse är att läraren har stor makt över sitt arbete och svenska kommunpolitiker har visat sig mycket mer klåfingriga i det avseendet än staten. Att ta bort kommunerna som ett överdimensionerat mellanled i skolsystemet ger mer makt åt lärarna, därför är kommunerna ett hinder för skolan.


      • Så svenskarna är olärbara? Det är omöjligt att på något sätt ta till sig det sätt som t.ex Finland har gjort då de organiserat sin skola. Det resonemanget är jag skeptisk till.
        Skolan är en nationell angelägenhet, visst. Jag kommer ihåg då dåvarande regering över en sittande natt rev upp gymnasiereformen GY 07 trots att man kommit överens över partigränserna om att INTE göra det. Det var en av orsakerna till att jag aldrig mer kommer att sätta min fot i skolan som lärare. Jag såg framför mig ett ständigt kaos vilket det också blev med nytt betygssystem nya läroplaner etc etc. Implementeringen gick väl så där trots att de statliga organen skulle ha hand om det hela.
        Idag slåss kommunerna om lärare som tyvärr ibland inte är de mest motiverade trots lönelyft på bortåt 10000 i månaden. Senaste intagningen till lärarprogrammet ämneslärare 7-9 i Borås var högskoleprovets poängnivå 0,05. Jag blir mörkrädd minst sagt. Skulle statligt utsedda lärare vara lösningen? Nej inte det heller är en väg att gå enligt mitt sätt at se det hela. Jag är övertygad om att vi måste på det politiska planet komma överens om att inte hålla på att peta i skolan utan låta professionen göra sitt jobb. Tyvärr har vi ofta alldeles för många politiker som säger jag har minsan gått i skolan så jag vet hur det ska vara. Jag brukar fråga. Gör du likadant då du går till doktorn?RIDÅ.

        Ge skolan lugn och ro försök så gott det går att återupprätta någon sorts lärarstatus. Det gör man inte med alla dessa förstelärare osv.. Vem vill vara andrelärare? En tyvärr inte heller speciellt bra reform som den genomförts. Det kollegiala har på många skolor gått i stå tack vare de reformerna. Vi är idag många lärare som fått nog och hög lön löser inte problemet utan tyvärr okunskap om hur skolan borde fungera finns hos allt för många makthavare på olika nivåer. De lärare som slutat lär inte gå tillbaka i första taget och jag avundas inte de som ska ta över.
        Till sist. Att ge staten makten är ingen lösning utan kommer bara att flytta problemet. Vi behöver mer konsensus över partigränser och frihet under ansvar där det hela mäts och utvärderas kontinuerligt samt kanske snegla på de goda exemplen.
        I övrigt håller jag med Kant men förstatligande.. nej..

        https://www.svd.se/stat-och-kommun-har-bytt-uppdrag-for-skolan/i/senaste


      • Men inget av det du skriver är ju ett argument för kommunal skola. Vad är det som är bra med kommunal skola?

        Varför tror du att förstatligande skulle vara en jobbig reform för lärarna? Den är säkert jobbig för kommunerna, men den smällen får de ta. Det här dyker ständigt upp, att skolan inte behöver fler reformer, men vi som arbetar i skolans värld påverkas främst av budgetändringar. Ett byte av huvudmannaskap är en ändring som påverkar administrationen, men vi som står i klassrummet klarar den övergången bra och på sikt får vi det bättre när vi slipper de inkompetenta kommunledningarna.

        Om svenskarna är olärbara? Vet ej, men kommunerna har i alla fall inte lärt sig nämnvärt på drygt 20 år.

        På vilket sätt är den beklämmande antagningsstatistiken ett argument för kommunal skola?

        Ditt resonemang hänger inte ihop.


      • Det är sådana här dumheter som visar att kommunerna inte är lämpade att ha ansvar för skolan: http://skolvarlden.se/artiklar/hogre-lon-da-maste-de-undervisa-mer


      • Fixar man lätt med en statlig reglering om arbetstid eller en hederlig gammal USK.. I Finland fungerar det hur bra som helst och skolan är kommunal. Ska vi verkligen införa de gamla politiskt toppstyrda länsskolenämnderna där besluten tas långt ifrån dem som berörs? Céntralisering nej tack, Politisk konsensus och givna ramar ja tack,, Snegla gärna på Finland.

        https://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/22706/Examensarbete%202017%20Anna%20och%20Filipe.pdf?sequence=2


      • Ingemar,

        Man har ju sneglat åt Finland i så många år nu och ingeting har blivit bättre. Nej, det är dags för återförstatligande. In med USK. Central lönereglering. Centrala bestämmelser när det gäller ALLT!


      • Jo precis. För att stävja kommunernas dumheter så krävs en massa lagstiftning. Och så underbyggs myten att statlig skola är mer toppstyrd.
        Varför tror du staten hållit på med lärarlönelyft av flera olika slag?


      • Inte heller klart emot är det länkade x-arbetet. Anser man att kommunerna är totalt olärbara och inkompetenta så är det väl lika bra att förstatliga allt..
        Så kan vi ju ha en sovjetmodell med central toppstyning. Det tror inte jag är bra. Jag är övertygad om att en omorganisation åter igen skulle vara förödande… Vi har ett eskalerande akut problem i skolan av idag det löser man inte genom att låta staten ta över det över en natt.

        https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/23913/1/gupea_2077_23913_1.pdf

        http://samfak.gu.se/aktuellt/nyheter/nyheter_detalj/lokala-skolorganisationer-kan-spela-storre-roll-for-skolutveckling.cid1339518

        http://www.skolaochsamhalle.se/flode/skolpolitik/johanna-ringarp-oklart-vad-som-menas-med-ett-aterforstatligande-av-skolan/


      • Ingemar,
        Varför drar du ytterligheter som Sovjet för att man vill ha en och samma riktlinje över hela skolan? Det handlar väl om att alla ska få en likvärdig skolgång och där det ska vara en aktör som agerar istället för över 300. Det är ju bevisligen så att kommunaliseringen inte alls har fungerat och kommunerna har haft över 23 år på sig att fixa detta. Så ska vi köra på i 23 år till och få än fler ”förlorade generationer”?


      • Det som kommer att hända vid ett förstatligande är att pengar och resurser ska ju fördelas på ngt sätt. Då lär vi tyvärr hamna i en annan gammal skolmodell länsskolenämndernatänket som man säkert kommer att snegla på. De var på många sätt ingen höjdare. Ska vi ha statligt tillsatta lärare som dimper ner ute i den svenska skolan. Vad gör man då läraren inte är lämpad för jobbet.? Tja..? Oavsett vad du gör på jobbet så är tarifflön det som gäller. Lokal skolutveckling lär dö sotdöden rätt snabbt.

        De av staten utfärdade reglerna ska centralt mätas och vägas mot lokal resurstilldelning. Hur löser man det då vi förutom kommunala skolor har friskolor. Ska de eleverna tas över av det statliga verket? Jag har jobbat på friskolor som varit kass och sådana som varit synnerligen bra på många sätt jämfört de kommunala. Skulle ett förstatligande lösa den problematiken? Nej det är jag övertygad om att det inte kommer att göra.

        Ytterligare en reform som ska kastats in i skolan är det som man inte behöver idag utan en fungerande organisation. Klassiskt inom näringslivet är då det kommer en ny chef så ska man organisera om vilket skapar oro och verksamheten kanske fungerar sämre än innan. Men företag repar sig snabbare än offentlig förvaltning för det mesta de är inte på samma sätt lika komplexa och tillverkning med lydiga medarbetare är lättare att styra.
        Man behöver en fungerande verksamhet där man känner delaktighet. Tar staten över blir det centralt styrt och det lär bli rätt jobbigt politiskt då vi i Sverige INTE har konsensus kring skolbesluten. Björklund rev upp GY2007 med de konsekvenser det fick. Vi Måste börja ta beslut över tid och där politiker inte hela tiden är inne och petar i skolan. Ett förstatligande löser inte den problematiken. FInland är ett föredöme.

        Mina länkar är högst relevanta för man tar upp just vad hur och varför saker hänger ihop som de gör. De ger möjlighet till att tänka ett steg till. De stödjer dessutom att på det sätt kommunaliseringen genomfördes så gjordes det inte på rätt sätt. Vidare så sjönk skolresultaten innan kommunerna tog över. Vem var huvudman då? Jo staten. Skulle då staten idag vara Pandoras ask och lösningen på allt, knappast troligt. Jag bifogar en text från en gammal tjänsteman som jobbat inom skolförvaltning och vad han tyckte om statens skolförvaltande.. Det finns många fler…Bara att leta…

        ”Länsskolnämnden var en statlig myndighet som fördelade de statliga medlen till löner och tillsatte skolledare och lärare, samt skötte för länet övergripande fortbildning och kvalitetskontroll. Varje skola var tvungen redovisa elevantal, timantal m.m. till länsskolnämnden för att få de medel den var berättigad till. Tanken var således att länsskolnämnden skulle kontrollera och styra skolan genom resurser, fortbildning och urval av lämpliga lärare och skolledare. Till denna myndighet anslöt jag 1970……”

        http://www.psykologforbundet.se/Seniorpsykologer-berattar/En-annan-skolhistoria—En-personlig-berattelse-om-kampen-mot-en-orattfardig-skola-Kjell-Granstrom/#5. LÄNSSKOLNÄMNDEN – EN PLATTFORM FÖR ATT MOTARBETA SORTERING (1970 -1991)


      • Har du för övrigt läst exjobbet du länkar till? Det är inget stöd för en kommunal skolan.


      • Ingemar, i stället för att länka till studier som inte är relevanta för din argumentation kanske du kan svara sakligt på några frågor:
        1. Vilka är de förödande konsekvenserna av en reform av detta slag? Vilka är det som drabbas? Och var konkret när du svarar. Undvik vaga påståenden om Sovjetmodell.
        2. Vilka kompetenser har kommunerna som gör dem lämpade för att ta ansvar för skolan? Och då är det kompetenser som staten saknar som är intressanta.


      • Eftersom inläggen inte alltid hamnar i rätt ordning så delar jag upp mitt svar och inkluderar citat.

        Ingemar skrev:
        ”Det som kommer att hända vid ett förstatligande är att pengar och resurser ska ju fördelas på ngt sätt. Då lär vi tyvärr hamna i en annan gammal skolmodell länsskolenämndernatänket som man säkert kommer att snegla på. De var på många sätt ingen höjdare. Ska vi ha statligt tillsatta lärare som dimper ner ute i den svenska skolan. Vad gör man då läraren inte är lämpad för jobbet.? Tja..? Oavsett vad du gör på jobbet så är tarifflön det som gäller. Lokal skolutveckling lär dö sotdöden rätt snabbt.” 

        Mitt svar:
        Att pengar och resurser ska fördelas är självklart. Det är ju ett av argumenten mot kommunal skola, eftersom kommunerna fördelar pengar på ett olämpligt sätt.
        Du verkar tro att en framtida statlig skola skulle vara en kopia på den lösning som fanns före kommunaliseringen. Varför skulle det bli så? Jag tror du kan strunta i jämförelserna med länsskolnämnder. Och tarifflön är nog synnerligen ovanligt i statlig tjänst idag. Jag arbetade i statlig tjänst 1993-2007 och det var aldrig tal om tarifflön. Tarifflöner är inget argument mot statlig skola, eftersom det inte är någon som helst förutsättning eller logisk konsekvens av statlig skola.
        Och vad gör man om läraren inte är lämpad för jobbet? Ja, vad gör man idag? På vilket sätt skulle detta vara ett argument för kommunal skola i stället för statlig? Den aspekten har inget med kommunal eller statlig huvudman att göra.
        Och varför skulle lokal skolutveckling då sotdöden nu? Kommunerna har ju redan kvävt den. Tvärtom skulle jag säga att det är lättare för lärarna på en skola med statligt huvudmannaskap att bedriva utvecklingsarbete, eftersom skolans budget löper mindre risk att drabbas av tillfälliga kommunala ekonomiska svängningar. Dessutom, i praktiken är det kommunernas ständiga försök att tvinga på lärarna mer arbete som är det största hotet mot utvecklingsarbete. Kommunerna har ju inget att skryta med när det gäller lokal skolutveckling som ger goda resultat. Många dåliga finns det däremot, se t ex https://sv.wikipedia.org/wiki/Färila_Skola_2000
        Jag kan inte se att något av det du skrivit i citatet ovan är realistiskt.

        Ingemar skrev:
        ”De av staten utfärdade reglerna ska centralt mätas och vägas mot lokal resurstilldelning. Hur löser man det då vi förutom kommunala skolor har friskolor. Ska de eleverna tas över av det statliga verket? Jag har jobbat på friskolor som varit kass och sådana som varit synnerligen bra på många sätt jämfört de kommunala. Skulle ett förstatligande lösa den problematiken? Nej det är jag övertygad om att det inte kommer att göra.”

        Mitt svar:
        Det är ingen skillnad i detta avseende mellan kommer och stat. Frågan är snarare om vi ska tillåta t ex vinstdrivande företag i skolan, om finansiering ska ske via elevpeng osv. Jag håller med om att den problematiken inte löses genom förstatligande (såvida inte även friskolorna förstatligas, men det är nog inte så enkelt rent juridiskt)

        Ingemar skrev:
        ”Ytterligare en reform som ska kastats in i skolan är det som man inte behöver idag utan en fungerande organisation. Klassiskt inom näringslivet är då det kommer en ny chef så ska man organisera om vilket skapar oro och verksamheten kanske fungerar sämre än innan. Men företag repar sig snabbare än offentlig förvaltning för det mesta de är inte på samma sätt lika komplexa och tillverkning med lydiga medarbetare är lättare att styra.”

        Mitt svar:
        Omorganisationer kan få denna effekt, om de berör medarbetarnas dagliga arbete. Ett förstatligande innebär dock inte att arbetet med undervisning på den lokala skolenheten ändras plötsligt. För overheaddelen inom kommunerna skulle ett förstatligande röra om ordentligt, men det gör inget för oss i klassrummen. Om något är det en fördel för oss, för då har inte kommunbyråkraterna tid att hitta på sina dumma idéer. Så ditt argument är fel, för det värnar om de delar av skolan som inte är viktiga.

        Ingemar skrev:

        ”Man behöver en fungerande verksamhet där man känner delaktighet. Tar staten över blir det centralt styrt och det lär bli rätt jobbigt politiskt då vi i Sverige INTE har konsensus kring skolbesluten. Björklund rev upp GY2007 med de konsekvenser det fick. Vi Måste börja ta beslut över tid och där politiker inte hela tiden är inne och petar i skolan. Ett förstatligande löser inte den problematiken. FInland är ett föredöme.”

        Mitt svar:
        Just det, man behöver känna delaktighet och det är inte kommunerna bra på. Tvärtom har de gjort mycket för att alienera lärarkåren. Delaktighet är inget argument för kommunal skola.
        Mitt svar:
        På vilket sätt är Björklunds upprivande av GY2007 ett problem som drabbade den enskilde läraren i dennes undervisning i klassrummet? Och om du nu tycker detta var ett problem, så notera att det skedde i ett kommunalt skolsystem.
        Jag håller helt med om att politiker inte ska in och peta hela tiden, men den risken är större i dagens system än i en statlig skola. Nu är både kommunpolitiker och rikspolitiker inne och petar.
        Och ja, Finland är ett föredöme i så måtto att politikerna inte är inne och petar, samt att lärarna i stor utsträckning får sköta sitt jobb ostört, men det finns inget som säger att det är tack vara kommunalt huvudmannaskap.

        Ingemar skrev:
        ”Mina länkar är högst relevanta för man tar upp just vad hur och varför saker hänger ihop som de gör. De ger möjlighet till att tänka ett steg till. De stödjer dessutom att på det sätt kommunaliseringen genomfördes så gjordes det inte på rätt sätt.”

        Min kommentar:
        De ger inget stöd för tesen att kommunalt huvudmannaskap är bättre. Att kommunaliseringen genomfördes på ett dåligt sätt är uppenbart och det visste vi redan, men det är inget argument för att fortsätta med kommunal skola.

        Ingemar skrev:
        ”Vidare så sjönk skolresultaten innan kommunerna tog över. Vem var huvudman då? Jo staten. Skulle då staten idag vara Pandoras ask och lösningen på allt, knappast troligt.”

        Min kommentar:
        Svensk skola presterade utmärkta resultat i internationella jämförelser under 1990-talets första del, kanske har den aldrig varit så bra som då.
        Nej, det är ingen som tror att staten skulle vara lösningen på allt. Många problem skulle återstå, men förutsättningarna, t ex vad gäller finansiering, skulle bli bättre.
        Du verkar nära ett hat mot länsskolnämnder, men varför skulle dessa återuppstå vid ett förstatligande? Du avfärdar kritiken mot kommunernas vanskötsel under drygt 20 år med att människor kan lära sig, men tydligen kan inte människorna i staten lära sig utan kommer att införa exakt samma länskolnämndsystem som för trettio år sedan om skolan förstatligas. Jag har svårt att se logiken i det.


      • Ingemar, lite lustigt är det att i denna länk:
        http://www.psykologforbundet.se/Seniorpsykologer-berattar/En-annan-skolhistoria—En-personlig-berattelse-om-kampen-mot-en-orattfardig-skola-Kjell-Granstrom/#5
        som du gav kan man bland annat läsa följande:
        ”Genom kommunaliseringen av skolan och senare länsskolnämndernas avskaffande avhände sig staten ett mycket verksamt instrument för att åstadkomma en mer jämlik och kompenserande skola.”


  4. Rent spekulativt kunde man tänka sig att en ökad diagnostisering möjliggörs av ett behov av att få ”svart på vitt” att så här ligger det till – ungefär på samma sätt som att betyg kan ge svart på vitt hur elever ligger till kunskapsmäsigt.

    Från spekulation till argumentation.

    Argumenten mot kommunal skola väger onekligen tungt. Det har ju skrivits en hel del om kommunalisering, en statsvetare (glömt hans namn) har dessutom gjort en vetenskaplig utredning om kommunaliseringens effekter. Denna utredning berör ett fall. Fallet Sverige under en viss tidsperiod. Och däri ligger väl det analytiska problemet. Det går inte utifrån ett fall dra generella slutsatser att a) kommunalisering alltid leder till b, c , d etc.

    I den nyligen utkomna boken ”Kunskapssynen och pedagogiken” (med bl.a. Inger Enkvist och Martin Ingvar som författare) hävdas det att kommunaliseringen inte var orsaken till försämrade skolresultat – utan det var skolornas kunskapssyn – konstruktivism – som de har fått under sin lärarutbildning. Enligt författaren skulle ett övergivande av konstruktivism och ett anamande av deras tänkande kring lärande ge bättre slresultat. Som stöd hämtar de evidens från en del andra länder. Onekligen väger deras argument tungt. Men samtidigt så kan vi inte veta att det kommer att bli såom de hävdar att det kommer att bli. Dvs. om a sker ett övergivande av konstrutkvism och b sker ett anammande av deras tänkande så kommer c att ske – dvs. skolresultaten kommer att stiga.

    I vilken mån vi kan veta något om framtiden har det också skrivits mycket om, t.ex. inom vetenskapsteori. I videon ”Vad vi inte kan veta” (UR och Fri tanke) förklarar Marcus du Sautoy, professor i matematik, varför det är så svårt att veta något om framitden, bla. genom ett fysikaliskt experiment. Det bör dock nämnas att vissa saker om framtiden är mer säkra’än andra.

    Vad gäller människor och mänskliga samhällen så torde dessa vara svårare att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden än vad gäler mekaniska och ”naturliga” fenomen. Detta eftersom människan bla. agerar utifrån information den förvärvar. Dvs. om vi producerar forskning med stark evidens om att en person, grupp människor, ett kollektiv/stat etc. agerar på ett visst sätt utifrån en orsaksmodell så kan vi hänvda vid tidpunkt a att här har vi en objektiv kunskap/fakta om berörda individ, grupp eller kollektiv. Om berörda individ, grupp eller kollektiv läser vår forskning kan den agera utifrån denna kunskap och ändra agerande. Vid tidpunkt b agerar de därför på ett annat sätt och vår objektiva kunskap/fakta vid tidpunkt a stämmer inte.

    Om ovanstående är sant kan det vara problematiskt att hävda att det antingen finns objektiva fakta/kunskaper eller så finns det en relatisitivisk och postmodern kunskapssyn. Det är väl så att vissa saker vet vi rätt säkert är sant idag, medan andra saker vet vi inte så säkert. Och det är dessa andra saker som vi antar kommer att bli viktiga i framtiden.


    • Jag tror det är Leif Lewin som är statsvetaren du tänker på.

      Den direkta orsaken till kunskapsfallet är troligen den konstruktivistiska undervisningen, som Enkvist/Ingvar påtalar. Kommunaliseringen är en indirekt orsak. Genom den reformen fick konstruktivistisk pedagogik större genomslag, eftersom den passade väldigt bra i kommunernas agenda. Så jag vill inte se det som att det antingen är konstruktivistisk undervisning eller kommunalisering som ligger bakom kunskapsfallet, utan att de två faktorerna förstärkte varandra i att sänka skolan.


      • Niklas!

        Den förklaringen, en kombination av ett antal faktorer tycker jag också låter rimlig. Dock kan det vara svårt att av detta dra slutsatser som leder framåt. Vi kan om vi blickar bakåt hävda att konstruktivism som idé tog sig vid en viss tidpunkt ett visst utryck som fick ett visst resultat. Detta resultat var inte bra, alltså gör vi på annat sätt. Samtidigt bör vi beakta att samma idé kan vid en annan tidpunkt ta sig ett annat uttryck med ett annat resultat.

        Här tror jag vi bör skilja på naturvetenskap och samhällsvetenskap. Människan kan sägas vara både natur och kultur. Den bok som som Enkvist skriver tillsammans med en nationalekonom, en hjärnforskare och en idéhistoriker är, som jag ser det, ett försök att förena natur och kultur – men där den pedagogiska utgångspunkten bygger på natur, dvs. härnforksningens rön. Här kan vi anta att människans hjärna inte har förändrat sig särskilt mycket på de senaste decennierna, det som har förändrats är att vi har genom olika vetenskaper fått mer kunskaper om hjärnan. En pedagogik som bygger på hjärnans funktioner kan då anta vara mer beständig än en pedagogik som bygger på psykosociala kunskaper och värderingar. Detta under förutsättning att kunskapsläget inom hjärnforskningen inte ändras radikalt.

        Ett möjligt problem kan dock vara att samhället omrkring skolan och elevernas hjärnor förändras, t.ex. värderingsmäsigt, vilket i sin tur får återverkningar på skolan och dess uppdrag. Detta problem ser jag inte att Enkvist med flera berör. T.ex. så hävdades det på bloggen ”Ekonomistas” för ett drygt år sedan att kunskapsläget inom genforskningen är att 10-20% av variationen i utbildningslängd har genetiska förklaringar. På en annan vetenskapsblogg hävdes att ca 40% av en människas personlighet bestäms av gener, gener har även använts som en viktig förklaringsfaktor till kriminalitet etc.

        Om vi till ovanstående lägger att vi befinner oss i en omställning, av Brynjolfens och Mcaffe benämnd den andra maskinåldern, där gamla arbeten (och dess kunskaper och färdigheter) lär automatiseras och robitseras och nya arbeten tillkommer. Hur kopplingen mellan en utbilnding för alla och ett arbetssamhälle i snabb förändring ska se ut är inte endast en fråga om hur våra hjärnor fungerar – eller kommer det att bli det. De människor med de bästa generna kommer utbildningssystemet i första hand att satsa på?


      • Jag håller med om att en idé i ett sammanhang kan ta sig annat uttryck och ge andra resultat i ett annat sammanhang. Det är t ex ingen självklarhet att svenska kommunpolitiker ska ha åsikter som motarbetar läraryrket. Det verkar som att finska kommunpolitiker klarar den saken. Mitt motstånd mot kommunaliseringen bottnar i de beslut som kommuner har tagit och fortsätter att ta idag, men det är ju inte en logisk nödvändighet att de kommer att fortsätta på det spåret. Jag kan bara misstänka att det inte kommer att ske en omsvängning den närmaste tiden.
        En argumentationslinje är att konstruktivismen går på tvärs med hur den mänskliga hjärnan fungerar. Är det så så kanske hela idén är förfelad, men om det bara är i kombination med svenska kommuner som den orsakar problem så är idén inte nödvändigtvis helt fel.

        Över huvud taget så tror jag att vi i Sverige tittar alltför mycket på generella åtgärder som inte tar hänsyn till lokala sammanhang och förutsättningar. Och med lokala menar jag inte geografiska enheter som kommuner, utan enskilda skolor, klassrum, lärare och elever. Per Kornhall har skrivit två bra blogginlägg:

        http://skolvarlden.se/bloggar/kornhall/kollegialt-larande-20-kan-vara-losningen-svensk-skola

        och

        http://skolvarlden.se/bloggar/kornhall/darfor-kan-anthony-bryks-modell-passa-oss

        En av de saker han tar upp är skolverkets moduler för utveckling av undervisning. Han anser (vilket jag helt håller med om) att de kan passa väl för en del lärare, men så pass illa för andra att de verkar alienerande.
        De två blogginläggen är för övrigt väldigt bra i fler avseenden än detta.


  5. Hej igen!

    Jo, nu har jag ögnat igenom boken ”kunskapssynen och pedagogiken” av Inger Enkvist, Magnus Henreksson, Martin Ingvar och Ingrid Wåhlgren. Jag tycker den är läsvärd och en bra utgångspunkt för diskussion om skolan, utbildningssystem och lärande. Kanske hade jag önskat lite mer fördjupning i kunskapsbegreppet, vilka positioner de själva intar.

    Att hävda att stydokument, Skolinspektionen, rektor, lärare utifrån Lgr11, lärarutbildning, pedagogisk forskning – att alla dessa element idag ingår i ett postmodernt paradigm det håller inte riktigt. Det finns klara postmoderrnistiska inslag – utifrån deras definition – som de visar på. Men det finns även modernistiska inslag – som de inte tar med. När ett argument blir att kunskap framställs som föränderligt och att detta är ett inslag av postmodernism blir jag konfunderad. För de har i ett annat kapitel hävdat att kunskap är prövbar och legat rätt nära Popper (som dock inte nämns). Popper kategoriseras för övrigt i Daniel Seldens avhandling ”Om det som är. Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism” som relativist.

    Å andra sidan kanske det behövs ett helt nytt tänkande eller om man så vill ett nytt paradigm, som de själva benämner det. Paradigmbegreppet utvecklades av bla. Thomas Kuhn – Kuhn som kom att bli en vattendelare – kanske var det Kuhn som möjliggorde att Berger & Luckmann skrev sin klassiska ”The social Construction of reality” och som sedan möjliggjorde socialkonstruktivism.

    Själv har jag inte ändrat verklighets- och kunskapsuppfattning. Den vetenskapsfiolosfiska inriktning som jag ligger nämnast brukar benämnas som ”kritisk realism”.


    • Rätt ska vara rätt.
      Daniel Selden kategoriserade i sin avhandling (2005) Popper som positivist. Det var givetvis Kuhn som han kategoriserade som relativist.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s