h1

Tre tungviktare tar till orda

24 september 2017

Det här blogginlägget handlar om en ny bok som har kommit ut, ”Kunskapssynen och pedagogiken”. Det är tre professorer och en doktorand som har granskat den svenska skolan sedan 1980-talet och hur den har gått ner sig. Hur lärarutbildningen och det pedagogiska etablissemanget har förstört den svenska skolan med den postmoderna kunskapssynen.

I Svenska Dagbladet (SvD) 24/9-17 har journalisten Cecilia Garme skrivit en lång artikel: SvD 24:9-17 ,som tar sin utgångspunkt i fyra lärarstudenter, deras praktik och utbildning på lärarutbildningen. Anledningen till ämnesvalet är att Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar – professorer i spanska, nationalekonomi respektive medicin, tillsammans med doktoranden Ingrid Wållgren har man gett boken ”Kunskapssynen och pedagogiken”. Garmes artikel är en skrämmande läsning om hur lärarutbildningen utbildar studenter som är positiva och engagerade men som inte har med sig de verktyg som behövs i klassrummet. Varför? Jo därför det under en väldigt lång tid har varit fult att undervisa – faktiskt ända sedan i slutet av 1980-talet. Istället ska eleverna söka kunskap själv, diskutera och reflektera. Kort kommentar: Inger Enkvist – PIE:s hatobjekt nummer 1. Ständigt förtalad och baktalad.

Kristinasstadsbladets ledare tar också upp boken, länk. Man menar att det är den postmoderna kunskapssynen som ligger bakom svensk skolas fall. Så här skriver Kristianstadsbladet: ”Mycket tyder också på att läraryrkets status faller eftersom fokus flyttas från undervisningen, och att elevers psykiska ohälsa och stress ökar eftersom skolans mål blir otydliga. Dessutom motverkas de positiva effekterna av det fria skolvalet eftersom konkurrensen inom pedagogiken begränsas av den bindande läroplanen.” Intressant – läroplanen Lgr 11 sätter käppar i hjulet på det fria skolvalet. Längre ner i artikeln: ”Liberalernas Jan Björklund, dåvarande utbildningsminister, är en förespråkare av det klassiska sättet att se på lärande. Ändå misslyckades han med att föra in den kunskapssynen när läroplanerna för grundskolan och gymnasiet skrevs om 2011.

Sannolikt beror det på att idéerna sitter i väggarna, inte bara i klassrummen utan också hos Skolverket, i utbildningsdepartementet och i kommunernas utbildningsnämnder.

Nästa regering måste helt skriva om läroplanerna utifrån den senaste forskningen om pedagogik och kognitionsvetenskap. Av alla förslag som diskuteras i skoldebatten är inget lika angeläget som detta. De relativistiska idéerna måste vädras ut.”

Men vänta nu ett tag – är det inte betygen som gör att eleverna blir stressade? Eller kan det vara så att betygsmotståndare har basunerat ut detta, trots att det inte finns några forskningsresultat kring påståendet fast den egentliga orsaken till barn och ungdomars stress är något annat? Det tror i alla fall jag.

Är det inte just detta som jag har påtalat i alla år jag bloggat? Jag är nu inne på mitt 10:e år som skolbloggare och jag har påtalat flummig kunskapssyn, forskning som inte är knuten till verkligheten, tjänstemannavälde, lärarutbildning som består av ideologiproduktion, Lgr 11 utan kunskapshierarki och som lägger lärarkåren i frysbox. Har jag inte? Jo, hur många gånger som helst. Men det är som som professor Åke Edfeldt sa: ”Det känns som att ro i tjära.”

Erik Helmersson på Dagens Nyheter (DN) skriver en ledare som är helt lysande (men läskig): ”Tisdagsmorgonen kastade mig in i en mardröm om skolan.

I denna rådde ett skolsystem där begrepp som sanning och kunskap var avskaffade. Skolorna hade blivit diskussionsklubbar. Eleverna sökte inte fakta, de diskuterade och problematiserade dem: ”Det är patriarkalt att veta vilken planet som är störst, avskaffa universums storleksmaktordning!”

De svagaste eleverna presterade lika dåligt som i USA – borta var den tid då man bekymrat kunde skaka på huvudet åt amerikaner som sa att Paris var Europas huvudstad. Kunskaps­gapet mellan flickor och pojkar, mellan svensk- och utlandsfödda, mellan olika invandrargrupper bara ökade.

Redan privilegierade barn klarade sig bra. De gör ju ofta det. De bär med sig hemifrån språket och gesterna som förväntas av dem. Men de barn som är mindre lyckligt lottade slogs ut. Skolan misslyckades med sitt uppdrag att utjämna medfödda orättvisor och lägga grunden till klassresor och meritokrati.

En orsak var att otryggheten i klassrummen gjorde att elevernas uppmärksamhet var fäst på att undvika fysisk skada, och då är det svårt att lära sig att böja spanska verb.

I mardrömmen var det inte bildade, för yrkeslivet förberedda ungdomar som kom ut från skolan. Snarare en sorts monologmaskiner, förmögna att prata om vad som helst men säga ingenting av substans. Som kunde problematisera Strindbergs kvinnosyn men inte placera honom i tid, nämna någon av hans böcker och än mindre hade läst dem. Som kunde läsa men inte kunde läsa. En sorts babblande klass av mellanchefer, föredragshållare och ledarskribenter – om de hade förmånen att alls få ett jobb.

Ni förstår givetvis att mardrömmen är sann. Detta är ofta svensk skola 2017. Problemen beskrevs på ett seminarium om boken ”Kunskaps­synen och pedagogiken” (Dialogos) med Magnus Henrekson som redaktör. Ska man sammanfatta boken är det med meningarna ”Trygga klassrum, tydliga mål och en pedagogik som anpassas efter hur hjärnan fungerar är bra för inlärning och utjämning. I decennier har den svenska skolan gjort tvärtom”.

Det värsta är att jag är pessimistisk. Det verkar inte spela någon roll hur mycket opinionsbildare, föräldrar, väljare och politiker skriker och larmar. De små uppryckningarna i detaljer räcker inte. Det tycks som att de progressivt postmoderna motkrafterna i skolan, vilka de nu må vara, är för starka.”

Jag ber om ursäkt till Erik Helmersson och till Dagens Nyheter för att jag citerade hela texten. Den är så bra skriven. Hoppas ni inte stämmer mig.

Men hur svårt kan det vara? Varför ska allt krånglas till så himla mycket? Det är väl bara att undervisa eleverna i begrepp och i arbetsområden. Läsa och skriva – träna. Lära sig matematik av läraren och träna. Undervisning, repetition, förstå det man lär sig och läser, läxläsning och hårdplugg, prov, återkoppling. Hur svårt kan det vara? Fungerar alltid, både för barn och vuxna.

Den pedagogiska forskningen och lärarutbildningen har som utgångspunkt John Dewey tankar om skolan och man har fullständigt flummat in sig i hur skolan borde vara och hur eleverna skulle ägna sig åt fri forskning. Det har pågått en tävling inom pedagogiken om vem som är den största humanisten: ”Jag är den finaste människan. Nej det är jag. Åh nej, jag är den största humanisten. Ja men tänk på mig då – jag är ju nästan filantrop i mitt förhållningssätt.”. Ord, ord, ord. Inställning om hur fin skolan ska vara och hur barnen blir morgondagens äkta demokrater som ska se till att Sverige utvecklas som land och fortsätter vara ett föredöme i världen.

Den pedagogiska forskningen har en teori om hur inlärning går till men den är inte förankrad i klassrummet. Och nya teorier lyfts fram gång på gång på gång. Inlärning, lärandemiljö, lärstilar och så vidare. Men om det fungerar är det ingen som vet för även om någon pedagog eller forskare skulle vara i ett klassrum så är det ingen som vet ifall studien resulterar i något. Ingen har testat teorin. Varför? Jo för resultat mäts inte, för resultatuppföljning är fult. Det ska vi inte ägna oss åt. Någon learning income och learning outcome existerar inte. Och därmed heller inget ifall alla de metoder och begrepp som spottas ut från de pedagogiska institutionerna fungerar eller inte. Jo, eleverna verkar tycka att det är roligt. Fast det vet i fan om de lär sig något – eller?

Men hallå!!!! Det blev visst inte så som John Dewey påtalade och som det pedagogiska etablissemanget hade bestämt sig för. För ni tog bort läraren och instiftade handledare/coach i stället, påhejade av Sveriges kommuner och landsting. Och ni tog bort undervisningen och ersatte den med fri forskning. Och ni trodde att tala snällt till eleverna skulle hjälpa. Och ni trodde att katedern stod för förtryck, för det hade ni sett på film. Och ni trodde att alla barn var som de medelklassbarn som ni själva känner. Och ni talade negativt om betyg vid varje enskilt tillfälle som gavs. Och ni skapade utbildningar i bedömning och betygssättning där bara litteratur skriven av betygsmotståndare fanns med. Och ni skapade en lärarutbildning som var så långt ifrån verkligheten att studenterna kände sig maktlösa när de gjorde praktik eller började arbeta. Och ni förstod inte att barn och ungdomar behöver tydliga regler och gränssättning. Och ni förstod inte att barn och ungdomar behöver ha en lugn inlärningsmiljö. Och ni blandade ihop auktoritet med auktoritär. Och ni raserade lärares profession.

När vi ser på nyheterna hur bilar bränns i förorten. Hur polisens övervakningsfilmer visas på TV där 14-åringar säljer narkotika. När gängskjutningarna i Biskopsgården eskalerar. När svenska elever faller på PISA-rankningen. När läskunnigheten sjunker. Då är det du Tomas Kroksmark som är delansvarig för detta. Då är det du Ingrid Carlgren som borde stå till svars. Då är det du Christian Lundahl som borde begära avbön. Då är det du Hans-Åke Scherp som borde be om ursäkt. Då är det du Steve Wretman som har varit ansvarig för att sprida lögnaktig information. Då är det du Inger Eriksson som har bidragit till att förvirra kunskapssynen. Då är det du Vivi Lindberg som har förgiftat bedömningsutbildningen. Då är det du Mats Ekholm som har sett till att hela skolsverige har dragits ner i smutsen.

Många fler är ansvariga och de borde inte bara skämmas utan även få sparken. Dessa ovan namngivna personer har aktivt monterat ner svensk skola, se länk och länk. Dessa personer är själva kärntruppen i de jag kallar för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). För det är faktiskt så att skolan kan skapa framtid och mening. Skolan kan se till att ge unga människor kunskap och hopp. Skolan kan göra skillnad.

Men givetvis är det ingen som behöver stå till svars för något eller ta ansvar. Att namngivna personer som sitter på makt över utbildning kan få obstruera år ut och år in utan att något händer är inte bara skrämmande utan direkt pinsamt. Sverige i ett litet nötskal. När Mona Sahlin köper Toblerone på ett jobbkort då får hon avgå och löpa gatlopp i pressen. Men dessa prominenta personer slipper undan all form av ansvarstagande. Att de med hjälp av sina maktpositioner och kontaktnät har fått köra ner svensk skola i botten är vedervärdigt att jag saknar ord för hur illa jag tycker om det.

Resultatet? Tusentals elever har inte fått den kunskap de har rätt till. Tusentals elever har trott att de är dumma i huvudet fast det egentligen handlar om att de faktiskt inte var förmögna att sköta inlärningen för egen del utan var beroende av en undervisande lärare. Den lagstadgade rätten till kunskap har PIE sett till att systematiskt underminera på grund av att man hela tiden har drivits av ideologi och inte vad som fungerar i verkligheten (evidens) och/eller vad eleverna behöver. Kaos i förorterna och i bästa fall ett framtida jobb och i sämsta fall kriminalitet och drogmissbruk.

När ska någon göra något åt detta? När ska politiker i riksdagen ta sitt ansvar och styra upp svensk skola? När ska kursplanen skrivas om? När ska examinationsrätten tas ifrån de lärarutbildningar som fortsätter obstruera? Personligen tycker jag att regeringen i samråd med övriga riksdagspartier borde ge en extern konsult i uppdrag att granska svensk skola och sedan vidta de åtgärder som konsulten ger. Låt uppdraget gå till Ernst & Young eller McKinsey & Co. Visst – dyrt som fan, men har vi råd att fortsätta 20 år till?

I allt detta ska vi vara glada över att det finns så många skickliga lärare som med målmedvetenhet och entusiasm ser till att skolan blir riktigt bra för de allra flesta eleverna. Jag vill tydligt poängtera att svensk skolas problem inte är lärarnas ansvar. Givetvis finns det lärare som inte fungerar eller som inte gör det de borde göra. Men svensk skolas problem beror på många yttre faktor. Om ni lärare inte kämpade, vad skulle vi göra då? Trots en arbetsmiljö som inte alltid är den bästa och arbetsuppgifter som ibland är gigantiska. Med en lön som inte riktigt är värdig (förutom storstadsområdena) och att ständigt få skit från föräldrar och media. Vi måste ta hand om våra lärare i Sverige och se till att de trivs och gör ett bra jobb.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

 

Annonser

29 kommentarer

  1. Jag börjar tröttna på DN. Dom gör ju inte något annat än att med jämna mellanrum ”larma och skrika”. De borde skriva om hur det ligger till, så som Maciej Zaremba gjorde i reportageserien ”Hem till skolan” (2011). DN skriver ”vilka de nu må vara” om de progressivt postmoderna motkrafterna i skolan. DN kan inte ha ägnat speciellt mycket tid till efterforskning. Om nu DN tycker att de ”är för starka”, varför hänger man inte ut dessa individer i sin tidning? Erik Helmerssons text är bra. Men om han nu är så pessimistisk, varför gör han inte något bättre än att bara ”lama och skrika”.


    • Hej Tommy,

      Jag har faktiskt skrivit ett mail till chefsredaktören Peter Wolodarski med tanke på att DN gjorde en bilaga om skolan i anslutning till Almedagarna. Tidningen var skitdålig och jag erbjöd mig att komma till ett redaktionsmöte och peka ut var de skulle gräva och vilka de skulle granska. När jag inte fick något svar på mitt mail så skickade jag ett påminnelsemail. Det var någon månad sedan och jag har fortfarande inte fått något svar.

      Nej, jag tror att DN bara tänker på att larma och bryr sig inte ett dugg egentligen. Det kostar ju på att ta ansvar.


  2. Välkommen till verkligheten. Kan ju inte annat än att hoppas att detta får den genomslagskraft som Johan och några få till försökt i massor av år – förmodligen inte. Det Johan nämner som ”de goda humanisterna” har ju ett tolkningsutrymme som i längden överröstar all kritik i debatten.
    Det som i debatten nämns som politiskt korrekt är ingenting jämfört med godhet som finns inom universitet och högskola, något jag skämtsamt kallar för ”akademiskt korrekthet”. Jag vet inte hur många gånger jag fick bita hårt i insidan av kinden över de saker man hörde under lärarutbildningen.

    En snutt från SVT:
    https://www.svt.se/nyheter/svtforum/politik-i-bokhyllan-kunskapssynen-och-pedagogiken

    Hoppas detta ger mer energi till ditt åsiktsmakeri Johan, det behövs.


    • Fredrik,

      Den var bra – ”Akademisk korrekthet”. Den ska jag komma ihåg…hahaha. Måste skratta åt eländet men ändå lägga begreppet på minnet. Tack!


    • Jag tror den ”akademiska korrektheten” är mer påtaglig på lärarutbildningen än på en hel del andra institutioner.
      Bra intervju av Henrekson. Det enda jag kan invända mot är hans bild av skolinspektionen som kontrollerar att man undervisar på det sätt som föreskrivs. Det stämmer inte alls med min erfarenhet (och det finns mer än personlig erfarenhet i detta). Vår skola har flera gånger inspekterats av skolinspektionen, men ingen har någonsin undersökt hur jag undervisar. Att min erfarenhet inte är något udda undantag inses ganska lätt om man beaktar med vilka resurser skolinspektionen bedriver sin kontroll. Kontrollen tenderar att snarare inriktas på hur likabehandlingsplanerna är utformade och dylikt.
      Det betyder naturligtvis inte att den pedagogik som Henrekson kritiserar lyser med sin frånvaro. Genom exempelvis lärarutbildningen utsätts de blivande lärarna för indoktrinering i den riktningen. Kommunerna och andra huvudmän driver också på i den riktningen. Så jag tror inte det är staten via skolinspektionen som är huvudorsaken, utan lärarubildningen, de pedagogiska forskarna samt huvudmännen som är de viktigaste förklaringarna.


  3. Detta var det mest klarsynta inlägg (eller utlägg…) jag har läst på länge!


    • Tack Jakob! // Johan


  4. Jag tror vi är ganska många som skiter i lärarutbildningen, värdegrundsflum och den officiella ideologin.

    Pluggar gör jag för att få en legitimation. Lär mig gör jag (tyvärr) på arbetstid, och mina första årskullar var därför trial and error.

    Sen har jag min mammas kunnande som lärare att luta mig mot. Över fyra decennier av praktisk erfarenhet. Hon är en guldgruva.


    • Hej Alex,
      Du har tur som har en mamma som kan hjälpa dig och lära dig. Däremot är inte alla i den guldsitsen. Jag tror att vi behöver ha en bra lärarutbildning för att vi ska få en kultur där det inte handlar om att klara sig för att ha ett examinationspapper eller en legitimation utan att man faktiskt ska lära sig något. Jag tror heller inte att själva lärarjobbet i sig lär oss att bli lärare, allt för många gånger kan det lätt bli så att man förvaltar skola – alltså att man gör som man alltid har gjort. Jag säger inte att det alltid är så men risken är nog stor att det blir så på många platser och då blir det ingen förbättring och heller ingen progression.

      Nej vi behöver en lärarutbildning som fostrar hungriga studenter som vill gå ut i skolan och göra skillnad – inte studenter som är desillusionerade och pluggar för att få legitimation.

      Men det är ju bara vad jag tror.


      • Självklart håller jag med dig om att utbildningen borde hålla högre kvalitet.

        Att lärarstudenter allt för snart ser igenom charaden, läser kurslitteraturen halvdant och istället slår i sakregistret för citat och referat för att därefter skriva hemtentor som man vet har det rätta värdegrundsanslaget är under all kritik, och kritiken bör självklart riktas mot utbildningen och inte studenterna.

        Det krävs liksom inte att man faktiskt studerar i någon högre utsträckning. Vissa kunskaper självklart, men till stor del handlar det om att tillägna sig den ideologiska terminologin. Gör man det är hälften vunnet.

        Det är för övrigt ett omvittnat problem inte bara inom lärarutbildningen, jag har själv haft liknande upplevelser senast jag studerade på SU, vilket är ett tiotal år sedan nu.

        Sen är det ju extra negativt när det får så långtgående effekter på skolväsendet och samhället i stort.


  5. Fokus i lärarutbildningen ligger på ”diverse flummiga pedagogiska teorier som saknar en solid grund i evidens”. Yes!

    https://www.svd.se/pedagogerna-bor-stangas-ute-fran-lararutbildningen


    • Arvid,

      Intressant att det kommer till slut – detta är det många på den här bloggen som tjatat om.


  6. För att citera boken Kunskapssynen och pedagogiken”

    ”Runt 1950 när reformvågen startade fanns flera hundra år av beprövad erfarenhet, vilken i huvudsak kom att ignoreras av efterkrigstidens pedagoger och skolpolitiker. Sedan dess har vi samlat på oss en mängd erfarenhet av metoder som visat sig inte hålla måttet. Med andra ord har vi lärt oss att de flesta av de idéer som är styrande inom dagerns skola inte fungerar” (s. 21).

    Det vill säga problemet är, enligt Martin Ingvar, magnus Henrekson, Inger Enkvist och ingrid Wållgren betydligt mer omfattande än vad som kan härledas till dagens lärarutbiondingar.

    Skolverket, läroplaner, idéer i såväl skola som i lärarutbilnding, mål inom skolan, examensmål inom lärarutbilnding, kontrollinsatser av skola, t.ex. Skolinspektionen, av lärarutbilndingfens upfylande av examensmålen, t.ex. UKÄ – alla är eleement som bidrar till att reproducera rådande postmodernistiska paradigm – detta enligt författarna.

    Författarnas lösning är att överge de konstruvistiska idéeer som enligt dem finns i Vygotskijs, Deweys och till viss delk även i Piagets läraror. Så sent som 2008 fastlost Sigbritt Franke i sin utvärdering av den gamla lärarutbilnding och förslag på ny lärarutbilnding ”Hållbar lärarutbildning” att såväl Piaget som Vygotskij är centrala teoretiker inom pedagogik/lärande.

    Författarna kritiserar dagens lärarutbilnding för att de bland annat inte tagit till sig aktuell neoruvetensdskaplig forskning om de mekanismer i hjärnan som styr lärandet. Utifrån denna forskning plus slutsatser om vad som inte fungerar i dagens skola men som fungerar i andra länder drar de slutsatser om vsad ett nytt skolparadigm ska innehålla.

    Det nya skolparadigmet ska, enligt författarna, innehålla 23 förändringar gentemot dagens pradigm. En av förändringarna gäller t.ex. ansvar för måluppfyllelse.
    I nuvarande paradigm: ”Om eleven inte når målen är det skolans fel” (s. 208).
    Ett nytt paradigm: ”Läraren erbjuder eleven möjligheter att genom egen ansträngning nå så långt som möjligt” (s. 208).


    • För att fortsätta att citera Enkvists, Ingvars, Henrekssons och Wållgrens slutsatser:

      Det rådande pradigmet: ”Elev ska fostras till en viss typ av samhällsmedborgare” (s. 209) (Dvs. skolans demokratiska uppdrag som går tillbaka till 1946 års Skolkommission och som sedermera kom att bli Skolans värdegrund).

      Det nya paradigmet (som författarna förespråkar): ”Elev ska få tillgång till kunskaper och färdigheter som ger förmåga att efter skoltidens slut göra självständiga bedömningar och livsval” (s. 209). (Detta kan väl sägas ligga i linje med en liberal ideologi. Dock finns det i denna ideologi inbyggda motsättningar mellan stat-föräldrar-utbildning, se t.ex. Christian Fernandez 2012 ”Liberaliseringen av svensk skolpolitik” i Statsvetenskaplig tidsskrift 2012/2.

      Det rådande praradigmet: ”Konkurrens mellan skolor inte förenligt med paradigmet” (s. 209).

      Det nya paradigmet: ”konkurrens mellan skolor möjlig genom att extern part kan mäta resultat” (S.209). Detta ligger inte i linje med vad som framhållits på denna blogg om lärarnas professionella bedömningar.

      Det är synd att ledarskribenter endast framför minsta gemensamma nämnare mellan denna bok och annan kritk av skolan och lärarutbildningen. De missar därmed vidden av de förändringar som boken föreslår.


    • Hej Per,
      Jag har boken men har ännu inte haft möjlighet att läsa den. Mycket märkligt att de vänder sig mot Vygotskij – måste läsa detta själv. Däremot har lärarutbildningen haft en skruvad bild av Vygotskijs teorier. Men mer om detta när jag själv läst boken.

      Helt klart att lärarutbildningen är dålig.


      • Boken är läsvärd. men ojämn.

        Martin Ingvars forskning och kapitel bygger på systematiska undersökningar.

        Kapitlet skivet av Inger Enkvist ”Postmodernism och subjektivism i Läroplan för grundskolan, Lgr11” ser jag mer som en debattartikel. Hon söker saker i läroplanen som kan kategoriseras som postmodernism – vilket gör att andra saker som talar emot hennes tes om postmodernism utelämnas.

        Ett exempel: Vad gäller samhällskunskap finns det i Lgr11 framskrivet sex syften med ämnet. Enkvist nämner endast tre syften och utifrån dessa drar hon slutsatser om samhällskunskap.

        Ett annat exempel: I bilogi årskurs sex är betygskriterier för t.ex. betyget A indelat i tre stycken. Enkvist nämner där inte det tredje styket – det som berör kunskaper i biologi utan drar sina slutsatser på några utvalda citat. hennes slutsats är: ”I betygsanvisningarna för högsta betyget, ett A, efter årskurs sex framgår det tydligt att det inte är kunskap som är målet. Målet verkar vara att tala om biologi och diskutera ämnet snarare än att ha kunskaper på området” (s. 99). Sedan tar hon ett långt citat som stödjer detta. Men hon nämner inget om att målbeskrivningen också innehåller ett trejde stycke där kunskaper framhålls.

        Sedan kan man givetvis kriterisera kursplanernas kunskapskrav – vilket hon också gör – men det är en annan sak.

        Hon tar också fram flera motsägelser i läroplanen – som är viktiga att belysa. Däremot är det inte givet att dessa motsägelser är resultatet av ett postmodernistiskt tänkande – det kanske snarare är ett oavsiktligt resultat av kompromisser och olika logiker.


      • Hej igen Pär,

        Då ska jag läsa boken.


  7. Tack Pär för flera intressanta inlägg. Jag tycker dock att du missar en del i ditt senaste inlägg. Du skriver att det står om kunskap ibland i styrdokumenten. Men Skolverket m fl har ändrat på definitionen av kunskap och det kan numera betyda lite vad som helst. Det är inte den betydelsen av kunskap som är allmän i samhället. Det är förstås helt medvetet och många med dig har låtit sig luras.

    Det är inte säkert att det är postmodernism i styrdokumenten, skriver du. Det kan vara vad som helst som kompromisser eller dylikt. Jo visst, men hur förtroendeingivande är det? Ingen vet vilken grundsyn på kunskap och vetenskap de som formulerat styrdokumenten hade och har.

    Men det är nog trots allt vanlig simpel postmodernism som präglar styrdokumenten. Det handlar om att eleverna bara ska kritisera inte om att de ska bygga upp någonting. Postmodernismen handlar inte om att bygga tilltro till skolsystemet eller lärarkåren. Den lärare som hjälper sin elev ses som auktoritär. Det handlar om att utså misstro och misstänksamhet mot lärarkåren och dess undervisning och bedömning. Katederundervisning är förskräckligt sägs det, men tal från talarstolar på kongresser och konferenser är av någon outgrundlig anledning helt OK.

    Du nämner ämnet samhällskunskap och i läroplanen för grundskolan nämns i syftet vad eleverna ska utveckla och det börjar som följer
    – reflektera över
    – analysera och kritiskt granska
    – analysera
    – söka information om
    – reflektera

    Slutsatsen är att det handlar definitivt inte om att eleverna ska skaffa sig kunskaper och bildning. I något läge ska de söka information, men den ska inte förvandlas till kunskap.

    Mycket tyder på att det är postmoderna tankar som styr över skolan. Läromedelsinspektionens avskaffande är ett tecken på det. Postmodernismen förnekar tydligen att det finns progression i ämnena. Det faktum att eleverna skyfflas vidare till nästa årskurs hur lite de än kan är tecken på postmodernismens inflytande. Böckerna är satta på undantag och datorerna är satta i högsätet. Det är helt i linje med en unken kunskaps- och vetenskapssyn i postmodern och konstruktivistisk anda, där varje individ har sin egen vetenskap. Skolan ska vila på vetenskaplig grund, heter det. Dock så har varje person i det här landet sin egen vetenskap, enligt postmoderna och konstruktivistiska synsätt.

    Med färre böcker sjunker läskunnigheten och läsförståelsen och svensk skola har försatt sig i en nedåtgående spiral som kan bli mycket svår att ta sig ur.


    • Jag menar att det i all forskning om texter finns en risk för ”confirmation bias”. Det finns olika sätt att hantera detta.
      Ett sätt är att hantera detta är att klargöra kriterierna för slutsatsdragning. Vad ska dokumenten innehålla för att det ska kiunna kategortiseras som postmodernism? vad ska det innehålla för att de nska kategirseras som modernistiska? etc. Utgå sedan från två idealtyper, den ena ”modernism” – den andra ”postmodernism”.

      En anan variant är att jämföra. T.ex. mellan ämnen och/eller mellan olika länders kursplaner. Som exempel tar jag här ett citat från Finland och deras ”Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen”.

      För det högsta vitsordet i Samhällslära för årskurs 9 krävs följande av eleven:

      ”Att inhämta och använda information om samhället
      Eleven
      • kan kritiskt tolka information, statistik och grafi ska framställningar som förmedlas
      av medierna
      • kan motivera sina uppfattningar om samhälleliga angelägenheter
      • kan jämföra olika alternativ till samhälleligt beslutsfattande och ekonomiska lösningar
      och följderna av dem.
      Att förstå samhällelig information
      Eleven
      • förstår att det fi nns fl era alternativ när det gäller att fatta samhälleliga beslut och lösa
      ekonomiska frågor
      • förstår etiska frågor i anslutning till samhällelig och ekonomisk verksamhet.”

      Detta kan sedan jämföras med vad som står i Lgr11 och betygskriterierna för betyget A i årskurs 9 i Samhällskunskap.

      En av Enkvists, Ingvars, Henrekssons och Wållgrens slultsatser är att varje ämne ska utgå från sin ”egenart”. Av denna anledning behöver det ske en jämförelse mellan ämnen – och här kan vi se att betygskriterierna i den citerade läroplanen i Finland skiljer sig åt vad gäller detaljnivå mellan t.ex. Samhällslära och biologi.

      Enkvist belyser värdegrunden i Lgr11. Här går det givetvis att jämföra med motsvarande värdegrund i Finland 2004.

      Och så var det det här med temaarbete. Enkvist med flera ondgör sig över temaarbeten, grunderna i varje ämne är viktigast. Då kan en jämförelse med Finald (eller andra sstrategtiskit utvalda läroplaner) vara på sin plats. Och där framhålls tema som viktigt, samtidigt som varje ämne också framhålls.

      Etc. etc.

      Nu har det kommit en ny läroplan i Finland – hur den ser ut kan också vara inressant.

      Slutligen: Begreppet postmodernism är problematiskt som analysverktyg. T.ex. kan postmodern betyda att samhället har ändrats från en viss tid, t.ex. 1950-talet – till en annan tid, t.ex. 2017, så att vi behvöer andra begrepp för att beskriva samhället, t.ex. globalisering, risksamhälle etc etc. Bodil Jönsson har lanserat det populärvetenskapliga begreppet ”porenässansen” för att beskriva förändringar i synen på såväl tid som ekonomi.
      Det postmoderna (eller senmoderna) samhället kan dock studeras med hjälp av modernitetens verktyg, dvs. en systematisk vetenskap.

      En annan inrktning på begreppet postmodernism är just att en universell kunskap inte längre är möjlig. Vilket i sin tur leder till olika form,er av relativism.

      På Bloggen ”Det goda samhället” (där bl.a. Inger Enkvist har skrivit några artiklar) används begreppet ”postmodernism” i båda betydelserna – och används nedsättande om t-ex. migrationspoltik, globalisering etc. – dvs. om saker som har förändrat vårt samhälle.


      • Hej igen!

        Ett problem i boken ”Kunskapssynen och pedagogiken” är att kunskapsbegreppet inte utreds. Vilken kunskapssyn har författarna själva? Har de samma kunskapssyn?

        Antingen kan man försöka svara på kunskapsfrågan genom att gå igenom hela idéhistorien om vad andra har hävdat att kunskap är och sedan välja en variant eller kan man själv definiera kunskapsbegreppet.

        Min definition av kunskap är att den är social. Det vill säga människor har kommit fram till vad kunskap är, hur sakförhålklanden förhåller sig etc.. Kunskap är därför inte given av Gud eller given av naturen och biologin. Biologin, dvs. människans evolution under tusenstals år, har möjliggjort att människor i sina hjärnor kan konstruera kunskap. T.ex. konstruerade Darwin sin teori om evolutionen utifrån sina biologiska förutsättningar och den empiriska evidens han samlade. Denna kunskap stannade dock inte endast i Darwins hjärna utan har spridits till miljontals och åter miljontals människor.

        Av ovanstående drar jag slutsatsen att kunskap både är social och konstruerad. Av detta följer inte att jag hävdar att barn själva ska konstruera sin kunskap.För att inte denna felaktiga slutsats ska dras behövs en åtskillnad mellan kunskap och lärande.

        Denna åtskillnad ser jag inte att Inger Enkvist gör. Hon skriver så här: ”Sammanfattningsvis kan sägas att de här kursplanerna är relativistiska eftersom de betonar att kunskaper ändras”(s. 105). En annan tolkning kan vara att kursplanerna återger en vetenskaplig syn på kunskap där teorier och försantförhållanden ständigt prövas gentemot empiri. För är det något vi vet så är det att verkligheten förändras, te.x. har inte historien tagit slut, den mänskliga evolutionen har inte tagit slut etc., och en kunskap som ska korrespondera gentemot verkligheten behöver således också förändras.

        Däremot kanske barns hjärnor mår bra av att få ta del av denna kunskap på ett visst sätt.


  8. Nu verkar det som att vi kan pusta ut, vi som anser att den här boken tar upp ett viktigt problem i den svenska skolan har fel. Vi har helt enkelt inte följt med i utvecklingen. Den elevstyrda verksamheten finns inte längre i den svenska skolan.

    http://skolvarlden.se/artiklar/bilden-av-lararen-stammer-inte


  9. Pär, jag uppskattar att du öppet redovisar dina utgångspunkter. Jag vill i det längsta tro att du inte är postmodernist eller konstruktivist. Jag vill tro att det handlar om oprecisa formuleringar.

    Du skriver om din syn på kunskap, men mer fruktbart vore kanske om man börjar med vetenskap. Du skriver att kunskap är social. Det kan stämma att vissa vetenskapliga hypoteser startar så. Ett färdigt vetenskapligt resultat ska dock speglas mot verkligheten och snart nog visar det sig om slutsatsen är sann eller falsk. Vissa vetenskapliga sanningar har ingenting med det sociala att göra. Fotosyntesen fungerar som den gör och teorin är sann för alla oberoende av om eleverna bor i radhus eller villa.

    Du antyder att kunskap och vetenskap kan förändras och det är förstås en relevant diskussion på den allra högsta akademiska nivån. Den svenska skolan har dock gjort det förskräckliga misstaget att föra in denna osäkerhet i grundskolan och gymnasiet och det beror då på inflytandet från postmodernismen och konstruktivismen.

    Jag håller med om att författarna inte heller gör en entydig definition av kunskap. Det är förstås inte lätt. Författarna skriver dock en del som ger en ganska klar bild av vad de menar. Kunskapen är kumulativ menar de. Det förnekar postmodernismen och postmodernismen menar också att ämnena saknar progression. Mot den bakgrunden var det logiskt att man avskaffade läromedelsinspektionen och att man ville få bort läroböckerna från skolan så mycket som möjligt.

    Eleverna är i skolan för att lära sig, men postmodernismens relativisering av vetenskap och kunskap har allvarligt skadat skolan och läraryrket. En lärare bör leda eleven, menar Martin Ingvar. Postmodernismen däremot har sin maktteori, som handlar om ett kritiskt förhållningssätt till makten. Den lärare som hjälper sina elever blir då en maktmänniska och förtryckare. Om det är postmodernismen som styr, så är det sådana åsikter som dominerar på Skolverket, utbildningsdepartementet och lärarhögskolorna. Det är verkligen skrämmande!

    Ämnena ska renodlas menar författarna och man måste få fram ämnenas kärna och progressionen i ämnena måste återupprättas. Temastudier sker på bekostnad av annat. Är det man lär sig via ett temaarbete mer värt än helhetsförståelsen av ett ämne? Det är inte OK tycker jag med grundskoleelever som kan mycket om korta epoker i historia, men som saknar förståelse för helheten.

    Författarna menar att kunskap måste nötas in med de gamla metoderna som läxor, repetition och överinlärning. Ny kunskap måste lagras i långtidsminnet som ett komplement till tidigare kunskap. Vissa delar av tänkandet måste automatiseras annars inträffar överbelastning med sänkt eller kraftigt sänkt arbetstakt.


    • Johnny!

      Min huvudsakliga utgångspunkt är kritisk realism.
      Denna tar avstånd från allt vad postmodernism heter.

      En utgångspunkt där är att vetenskaplig kunskap är inte exakt samma som verkligheten. Denna utgångspunkt tycks stämma med t.ex. professorerna i fysik Ulf Danielsson och Max Tegmark när de diskuterar fysikaliska teorier om universum. Det finns en video där de har denna diskussion – om du är intresserad.

      En annan utgångspunkt är att mycket i verkligheten existerar oberoende av människan, t.ex. olika fenomen som studeras av naturvetenskaper. Dock inte samhällsvetenskaper. För att samhället ska existera behövs människor.

      Och för att vetenskap ska existera behövs människor.

      Och det som möjliggör att människor har utvecklat vetenskap är den biologiska evolutionen.

      Om de teorier som olika vetenskaper producerar är sanna, dvs. korresponderar mot den verklighet de studerar, så drar jag liksom Roy Bhaskar (1975) i boken ”A realist theory of science” slutsatsen att verkligheten är föränderlig. Bhaskar ställde den retroduktiva frågan: Hur måste verkligheten vara beskaffad för att vetenskap ska vara möjlig? Han gick sedan igenom ett antal naturvetenskapliga avhandlingar och drog därav fyra slutsatser om verkligheten.

      Sedan vad gäller osäkerhet så håller jaq med dig i att postmoderna teorier har gjort inslag och det var inte bra. Men författarna till boken går ett steg längre.

      De går tillbaka till 1950-talet, eller rättare sagt till 1946 års Skolkommission där skolans s.k. demokratiuppdrag började attr diskuteras. Varför denna Skolkommission tillsattes berör de inte, men har jag helt fel är att det berodde på omständigheter i verkligheten, t.ex. efterverkningarna av andra världskriget?

      Efterverkningarna från andra världskriget (och andra omständigheter under 1950-talet), kom successivt att få effekter på vetenskapen, tex. kom succesivt produktionen av vetenskaplig kunskap att påverkas. T.ex. inrättades det under 1960-talet en gemensam forskningsetik – vetenskaplig kunskap kom att granskas även etiskt – olika avvägningar gjrodes mellan strävan att få fram en sanning och att ta etiska hänsyn, t.ex. till de som studerades etc. etc.

      Vad gäller lärande så utgår författarna i boken ”Kunskapssynen och pedagogiken” från att ”den beprövade erfarenheten” som lärarna har utvecklat under flera hundra år togs successivt bort med början under 1950-talet. De utgår också från att de metoder som politik och vetenskap sedan har prövat i svensk skola inte har fungerat. Den vetenskapliga lösningen hävdar de är aktuell hjärnforskning (som alltså inte fanns under 1950-talet). Utifrån denna hjärnforskning drar de slutsatsen hur undervisningen ska ske i grova drag och hur den ska organiseras. De hävdar att denna förändring har skett i Tyskland, Polen och några stater med lyckat resultat.

      Deras vetenskapliga ansats bör diskuteras menar jag. Både vad gäller deras granskning av t.ex. skolans nuvarande styrdokument och vad gäller lärarprofessionens vetenskapliga koppling. Det sistnämnda inbegriper frågor som t.ex.: Är det möjligt eller önskvärt att lärarnas undervisningsmetoder ska ha samma vetenskapliga krav som t.ex. en kirurgs operationsmetoder?
      Går det inte att utveckla s.k. ”beprövad erfarenhet” med ett gott resultat?

      Om professionen ska bygga på vetenskap, vilken eller vilka vetenskap/er ska de då bygga på? Hjärnforskning? En kombination av vetenskaper? etc.

      Om vi utgår från att vetenskap ska producera kumulativ kunskap, hur kan och bör en sådan kunskapsproduktion organiseras vad gäller lärarprofessionen?
      Om det är tänkt att olika vetenskaper ska samsas eller integreras i denna kunskapsackumulation, hur är detta möjligt? Här kan vi gå tillbaka i vetenskapshistorien och fundera över varför med logiska positivisterna misslyckades med att inrätta en enhetsvetenskap.

      De som talar för att en integrering ska lyckas är att de själva lyckades få ihop en gemensam bok. För i vilket annat projekt lyckas en sådan brokig vetenskaplig skara komma till samma slutsats? Är detta möjligt endast eftersom de är kritiska till nuvarande situation?

      Slutligen konstaterar jag att ekonomipriset gick till en forskare som kritiserar den klassiska nationalekonomins grunder. Då undrar jag om detta får någon betydelse för de ekonomiska modeller som finns i gymnasielevers läroböcker. Dewtta apropå att Inger Enkvist saknar ordet ”sanning” i den läroplan hon studerade. Vad är sant vad gälle nuvarande nationalekonomiska teoribildning?

      Kanske är det som professor emira Bodil Jönsson hävdar i boken ”Vi lär som vi lever” att de bestående vetenskapliga kunskaperna finns i teorier som kom ändras utifrån empiriska observationer, medan fakta har ett kortare bäst före datum


  10. Ja, man tar sig för pannan! Alla dessa krampaktiga försök att i postmodernismens anda relativisera begreppet kunskap påminner mig om folk som försöker bekämpa dimma med ännu mer dimma. Är man rädd för att elever ska få för mycket faktakunskaper? Finns det ”fel” faktakunskaper?

    Jag är inte marxist, men likväl måste jag erkänna att kapitel 24 (om den ursprungliga kapitalackumulationen) i Karl Marx verk Kapitalet är en formidabel historielektion! Det spelar ingen som helst roll ifall den lektionen inte är helt korrekt i alla detaljer, ty den ger läsaren en ny utblick, en högre utkikspunkt. Den lektionen ger referensramar och impulser till vidare läsning. Våra nutida självutnämnda kunskapsteoretiker lider uppenbarligen av vad jag skulle kalla beröringsskräck. I sitt närmast puritanska nit avvisar man lärdom.

    I min mångåriga verksamhet som jurist är det min erfarenhet att de kolleger som haft störst kunskapsmassa (läs: genomgått den gamla förkättrade kunskapsskolan!) också varit de bästa analytikerna. Kunskaper om stort och smått – från mångårig och ibland mödosam läsning! – kommer alltid till nytta. Och på ”nöjeskontot” förstår man en författare som Hjalmar Söderberg ännu bättre om man känner till exakt på vilka sätt som den svenska statskyrkan med sin likriktning kvävde samhället på sin tid, inte minst den fria åsiktsbildningen.

    Principen om progression är – som Johnny Wieweg framhåller – en nyckel till intellektuell utveckling. Det är en fröjd att bläddra i de tre delarna av Läsebok för folkskolan – vilken näring fick inte skoleleverna i den gamla folkskolan! Men det var innan de moderna ”reformatorerna” inledde sitt divinatoriska verk…

    Skolledningen i Gävle fick för några år sedan en hemställan att förvalta ett antal mycket gamla skolfonder, vars ändamål var att dela ut stipendier till elever som visat ”berömvärd flit”. Kommunen avvisade erbjudandet. Det var ”inte förenligt med målsättningen för dagens skola”. Så talar byråkrater och makthavare i en så kallad kunskapsnation.


    • Gunnar,

      Det finns mycket att säga och diskutera kring det du skriver. Men att det är helt galet hur dessa flumpedagoger har fått hålla på ostört i så många år är en skandal. Trots att det år efter år har visat sig att svenska elevers resultat i PISA sjunker. Klart att det är så att den som har mest faktakunskap blir den som tillgänglar sig mer hierarkisk kunskap – det är ju så det funkar, för vad ska man annars har för bas att analysera om man inte sitter på fakta?

      Jag tror att det finns anledning att återkomma till detta ämne. // Johan


    • Hej Gunnar!

      Jag håller med dig vad gäller progression.
      Dock undrar jag varför människor som gått i den gamla skolan som byggde på progression kan senare i livet dra olika slutsatser om denna skola.

      De två jag främst tänker på är två professorer emeritas.
      Dels är det Inger Enkvist, professor i spanska och född 1947.
      Dels är det Bodil Jönsson, professor i fysik och född 1942.

      Kanske har jag tolkat Inger Enkvist fel men vad jag kan se menar hon att den skola och det skolsystem som fanns före enhetsskolan fungerade bra och att det fanns ingen anledning att ändra den.
      Medan Bodil Jönsson tar fram att hennes nyfikenhet och frågor inte fick plats i den gamla skolan, hon vill inte ha den tillbaka.

      Båda är bekymrade över skolutvecklingen, båda vill ha en lärare som leder undervisningen. Men jag tror inte att de pratar om lärande på samma sätt. Inger ser sig själv som att hon tillhör en ”begåvningsreserv” som fick fördelen av att gå i det gamla systemet och att hon därför tillhör en generation som har mycket att ge i dagens samhälle (detta bygger på en artikel i bloggen ”Det goda samhället” publicerad i september 2017). Bodil hävdar å sin sida att hon tillhör en generation som får lära sig att bli äldre i ett förändrat samhälle.

      Inger menar bla. att en god allmänkunskap saknas dagens studenter vsom hon ha träffat i sin undervisning och forskning (detta säger hon i en Podcast, också den på Bloggen ”Det goda samhäööet ” publicerades den 13 okt.).

      Bodil hävdar å sin sida att studenters tänkande i flera led har blivit sämre i jämförelse med när hon var student. Bodils lösning kanske diskvalificerar henne från denna blogg. Om människor inte kan tänka i flera led så får väl datorer göra det (i boken ”Vi lär som vi lever).

      Det intressanta med boken ”Kunskapossynen och pedagogiken” är Martin Ingvars kapitel. Han utgår från den biologiska evolutionsteorin i sin argumentation. De egenskaper som utvecklades sent i människans biologiska utveckling, t.ex. matematisk förmåga, är sårare att överföra till en annan människa än de förmågor som har utvcklats under längre tid i den mänbskliga evolutionen.

      Här tycks överföringen från människa till robot gå i motsatt riktning. De förmågor som utvecklades sent i den mänskliga evolutionen, t.ex. matematisk förmåga, är lättare att övertföra till en robot än de formågor som har utvecklats under längre tid (Detta enligt Brynjolfsen & Mcaffe i boken ”Den andra maskinåldern”.)

      Då blir frågan:
      Utifrån alktuell hjärnforskning och aktuell forskning kring artificiell intelligens:
      Hur ska en modern läroplan skrivas?

      Vad i den nuvarande läroplanen kan användas?

      Eller är allt som stårt i läroplanen postmodernstiskt?


      • Pär,

        Det är klart att den ”gamla skolan” hade många problem med att samhället var annorlunda då och att det kanske inte längre går att återgå till exakt denna skola. Idag har vi ju det omvända i vissa fall – en hel del unga som inte visar vuxna eller lärare respekt och/eller skiter fullständigt i skola och övriga i samhället. Och jo, det är en vanligt problem. Så jag vet inte hur väl det borgar för en nyfikenhet i klassrummet, mer ett ”polisarbete”.

        Jag jobbade alltid med katederundervisning med stor framgång. Och jo, jag hade en kateder.

        Engelska skolan har rönt stora framgångar. Från början var det en slags elitskola där bara de bästa kom in, men när söktrycket ökade och Engelska skolan blev känd för fler människor ökade också vilja att gå där. Det blev lång kö. Vilka är det då som står i kön? Vilka går på Engelska skolan? Jo de elever vars föräldrar anser att skolan är viktig och det är oavsett klassbakgrund och social status. Min dotter förundrades när hon gick i fyran att det var jättemånga klasskompisars pappor som körde taxi. Så de sociala klyftorna har utjämnats sedan min idag 20 åriga son gick i Engelska skolan (då det bara var väl medvetna medelklassföräldrar som sökte sig dit – mer eller mindre). Men fortfarande är Engelska skolan någon form av elitskola men där elevunderlaget inte alls är de skickligaste eleverna med de bästa förutsättningarna.

        Men vad kännetecknar då Engelska skolan?
        Stora klasser – upp till 32 elever i varje klass.
        Undervisande lärare – mer eller mindre alltid katederundervisning.
        Strikta ordningsregler som varje skoldag lyfts fram – man får inte ens kramas i korridoren, då blir det ”behaviour notis”.
        Konsekvenser om man bryter regler – samtal med rektor, hemringning, föräldrar till skolan, extra skolarbete efter skoltid.
        Arbetsro och god studiemiljö.
        Mycket goda studieresultat – Engelska skolan brukar ligga i topp när det gäller meritvärde och andelen elever som kommer in på gymnasiet.

        Så bort med flumskolan. Bodil Jönsson må vara en klok person, men utan att ha läst hennes text så menar jag att kreativiteten hänger samman med hur mycket kunskap du har om den ska användas till något positivt. Klart att brottslingar också är kreativa fast på fel sätt. Kunskap dödar inte nyfikenhet och kreativitet – det vet jag av egen erfarenhet när jag undervisade 9 år på Jordbromalmsskolan där invandrarbakgrunden när jag slutade låg på 94%. Och med den siffran menar jag bara att det finns vissa språkproblem med nyanlända och att man lever i en annan kultur i Sverige och inte använder sig av svenska mer än i skolan fast man är född och uppvuxen i Sverige.


  11. Svar till Johan 2017, 07.04.

    Bevisligen har du lyckats med din form av undervisning.
    Men du gjorde detta utifrån din erfarenhet – där du själv fann vad som passade i praktiken.

    Om det går att som du gjorde utveckla en egen prövad erfarenhet varför försöker då Martin Ingvar med flera pocka på lärarna en vetenskaplig grund för sin undervisning? (Nu finns det i och för sig fackorganisationer, staten, pedagogisk forskning etc. som har varit inblandade i akademiseringen av läraryrket.)

    Om lärarens undervisning ska bygga på vetenskap bör väl ideologiskt laddade begrepp som t.ex. flumskola och postmodernism lämnas på sophögen. Så länge dessa begrepp används för att hävda sin egen ståndpunkt och förminska motståndarens ser jag små möjligheter att skolan kan utvecklas utifrån vetenskapliga ideal.

    Vad gäller Bodil Jönsson och Inger Enkvist så menar jag att dessa tar fram olika aspekter av skolan och kompletterar varandra. Båda är t.ex. bekymrade över att det gemensamma kulturarvet som skolan tidigare förmedlade håller på att försvinna


    • Pär,

      Vi var många på Jordbromalmsskolan som lyckades och det berodde till stor del på att vi undervisade. Så jag är inte ensam.

      Att forskare vill att skolan ska vila på vetenskap beror nog på att de vill ha forskningsbidrag. Att politikerna vill att skolan ska vila på vetenskap beror nog på att de tror att lärarnas status ska öka och att det kanske blir så att skolan lyckas bättre. Men Christian Lundahl och de andra inom PIE menar ju att de står för vetenskapen och ännu har ingen avslöjat dem som bluffare (mer än jag och det är nog många – kanske de flesta – som skulle underkänna mina avslöjanden).

      Åter igen, Engelska skolan lyckas ju. Varför?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s