Vad gör politikerna nu?


I veckan rapporterades det om att andelen som inte är behöriga till nationellt program på gymnasiet hade sjunkit något sedan föregående år. Det var siffror från Skolverket som hade presenterats och 17% av 2017-års 9:or var inte behöriga. Det handlar om flera tusen unga människor som inte hade en gymnasieplats att gå till för cirka en månad sedan. Så vad ska dessa ungdomar göra?

För några år sedan gick UR:s serie ”Världens bästa skitskola” på TV, se länk. I en av de sista avsnitten tittade man på var hur mycket det kostade att inte komma in på gymnasiet. Forskare hade konstaterat att utanförskapet kostade hälsa och ett kortare liv, men också att det kostade mycket pengar för staten att ha en grupp människor som inte var delaktiga i samhället, se tidigare blogginlägg.

Lägg därtill att det även handlar om att komma ut från gymnasiet med kunskaper, det vill säga kunna så mycket när eleven kommer in så att det går att tillgodogöra sig det man lär sig på gymnasiet. Alltså helt enkelt hänga med och lära sig.

I Rapport och Aktuellt intervjuades skolminister Gustav Fridolin. Han menade att det inte var en acceptabel situation och att det var därför som regeringen satsade extra mycket pengar på skolor i utsatta områden.

Men detta har man känt till i många år. Alltså vilka skolor som har svårt. Vilka elever som misslyckas och vilka områden som behöver extra stöd. Så varför satsa extra nu? Och vad ska man göra med dessa pengar? Anställa personer så att vuxentätheten öka? Plocka några alerta killar och tjejer från gatan? Öka andelen lärare? I sådana fall vilka lärare eftersom lärarbristen är högst påtaglig?

Dessa frågor spelar stor roll. För när jag jobbade i Jordbro som lärare och Wernerssonpengarna rullade in så hjälpte det inte ett dugg för det spelar ingen roll hur många vuxna det är i skolan om det är fel vuxna. Det spelar ingen roll att regeringen säger att klasstorlekarna ska minska om det inte finns lärare att tillgå. Det spelar heller ingen roll hur superhumanistisk regeringen och riksdagspolitiker är – vägen från maktens korridorer till de segregerade förorterna är lång och uppfattningen om verkligheten skiljer sig extremt mycket åt.

Och den bild som målas upp i rapporter om hur illa det är i svensk skola känns inte igen av politiker och de företrädare för medelklassens skola där elever alltid gör som läraren säger och eventuella bråk handlar om ordtjafs och lättare slagsmål. När skoldagen innehåller bruk av könsord, aggressiv stämning och hot. Slagsmål med stryptag och blodvite. När maktstrukturerna styrs utanför skolan om vem som är kung i skolkorridorer med påföljande status och tolkningsföreträde. När ett fåtal elever får sätta kulturen på skolan och håller hela skolan i oro. Vad då göra? Går det bara att pumpa in pengar?

Du som läser detta kanske inte vill tro på att det är så här det fungerar i svensk skola. Och nej, inte i de flesta skolor, men i allt för många förortsskolor ser det ut på detta sätt i olika hög grad. Vad hjälper då att skolan får mer pengar? Vad gör då fina ord från politiker där de inte accepterar hur det ser ut. En icke acceptans leder tyvärr inte till att något förändras, handlingar leder till det.

OBS: 90% av eleverna på dessa skolor är egentligen inte några större problem, men övriga 10% ställer till ett helvete för alla och dessutom finns det några bland de 90% som agerar svans och ställer upp på våldets lagar (procentsiffrorna är tagna ur luften och saknar någon vetenskaplig grund, men ska ses som en ungefärlig siffra som utgångspunkt till diskussion).

Därför har jag faktiskt några förslag till vad man skulle kunna göra:

  • Inför hårda straff för att bära vapen och narkotika även för unga människor. Lagen måste skrivas om. Att bära ett skarpladdat vapen ska omedelbart leda till att man frihetsberövas minst två år. Är man minderårig ska vederbörande LVU:as. Detsamma gäller narkotika. Varför? Nyrekryteringen av unga kriminella sker i segregerade områden men även på skolor i dessa områden. Och dessa personer vet att unga inte får något straff utan blir utsläppta omedelbart. Bättre att skicka en 14-åring att deala knark för de får inget straff om de åker fast utan blir släppta direkt. Genom att plocka bort dessa personer från gatan begränsar man nyrekryteringen.
  • Se till att alla de ungdomar som får fängelse eller ungdomsvård får en utbildning värd namnet. Grundläggande kunskaper i läsa, skriva och räkna. Se till att de får en yrkesutbildning och att de får göra praktik direkt när de kommer ut.
  • Alla lärare som arbetar i skolor i så kallade problemområden behöver vara starka psykiskt och fysiskt så att de med kraft kan ta tag i undervisningen. Det ska vara en ära och en vilja hos läraren att undervisa i denna typ av områden. Lärare som är trötta behöver omplaceras. Samtliga lärare som jobbar kommunalt är anställda av en huvudman som behöver omplacera lärare till områden där de klarar av att undervisa. Varför inte starta intervjuer på skolorna i dessa områden för att se om lärarna klarar av uppdraget. En lärare som inte orkar med att jobba i miljonprogrammet kan vara en mycket skicklig lärare i ett annat område.
  • Rekrytera lärare inom skolhuvudmannen till de skolor som bäst behöver de mest skickligaste och uthålliga lärarna. Styr pengarna mot en extraslant i plånboken för att jobba under hårdare omständigheter.
  • Lärare ska undervisa. Lägg all lärartid på planering, undervisning, utvärdering och diskussion med eleverna om deras skolarbete, men även på läxhjälp.
  • Ordna läxhjälp på skolan fem dagar i veckan.
  • Visa i ord och handling ett tro på alla elevers förmåga till att lära sig. Alla kan!
  • Låt rastvakter, fritids- och uppehållsverksamhet organiseras av rastvärdar. Dessa rastvärdar behöver vara män och kvinnor som själva har haft en tuff uppväxt eller är vana att ta till tuffa tag och vet vad som krävs av barn och ungdomar. Anställ före detta kriminella, gängmedlemmar, personer från Fryshuset, väktare eller liknande. Det går inte med en snäll pojke eller flicka som tar till lipen så fort ett slagsmål eller ett hot uppstår. Det är mycket viktigt att sätta hårda gränser men också att dessa personer visar stort engagemang, äkta kärlek och tro på de ungas förmåga. Bara genom gränssättning och kärlek kan man uppnå ordning och reda på dessa skolor. Tydlig kravprofil behövs inför tillsättande av tjänst och även djupintervjuer. Eventuellt behöver lagstiftning ändras så att den som dömts för brott kan få möjlighet att få en anställning.
  • Kanske kan det vara på sin plats att varje kommun har en egen organisation för skolans verksamhet utanför lektionerna. Att man instiftar ett slags kommunalt konsultföretag som i samarbete med yttre organisationer som Fryshuset och KRIS och jobbar fram planer och metoder för att hjälpa till att hindra ungdomar att hamna i kriminalitet och missbruk.
  • Jobba stenhårt för att det alltid finns aktiva kultur- och idrottsklubbar nära tillhands som fångar upp barn och ungdomar. Under eftermiddagstid, kvällar och helger. Fotboll, dans, basket, musikstudio, rap-kurser, självförsvar etc. Se till att dessa leds av äldre ungdomar och vuxna som ser till att erbjuda ett annat liv än kriminalitet. Dessa aktiviteter behöver prioriteras i kommunernas bokningsförfarande. Den lokala skolan bör alltid erbjuda helgaktiviteter för eleverna. Exempelvis är Kista Galaxy ett lysande exempel på fotboll och läxläsning.
  • Följa upp elevernas resultat flera gånger per termin för att se vad som behöver göras härnäst.

Det finns givetvis en rad andra saker att göra, detta är ett axplock. Jag tror att skolan behöver vara mycket sträng i dessa områden, samtidigt som engagemang och kärlek måste förmedlas. En sann tro på dessa elever – för jag vet av egen erfarenhet att eleverna är så grymt häftiga och kan verkligen lära sig. Dessa barn och ungdomar kan gå hur långt som helst, men någon måste tro på dem och någon måste se till att de får förutsättningar att nå sin fulla potential. För mig är de segregerade förorterna en otrolig källa till kreativitet och framtidsutsikter. Fast då gäller det att använda kreativiteten till något inom lagens råmärke så att det inte behöver handla om bilbränder och gängskjutningar. Och för att få bukt med de stora svårigheter som finns behöver radikala åtgärder vidtas. Det går inte att göra något halvhjärtat eller bara pumpa in pengar. Vad man gör med pengarna och att skolhuvudmannen ser över sina anställda ser jag som nödvändigt. Lek med tanken om Stockholm stad skulle göra det. Att man erbjuder de 20 mest framgångsrika lärarna kliva in i den skola som har sämst elevresultat – vad skulle hända? Eller att den rektor som gång på gång lyckas vända skolor får i detta uppdrag – vad skulle hända?

Jo jag vet – nu kommer en del kritiker fram. Vadå framgångsrik lärare eller rektor – hur definierar man det? Visst, det krävs lite mer för man behöver titta på en rad aspekter, t.ex. in- och utgångsvärden. Men detta är en principiell diskussion kring hur man kan se på ens anställning och hur det går att utnyttja de resurser som finns till buds på bästa sätt.

Kanske är det dags för riksdagspolitikerna att sätta ihop en strategigrupp som består av jurister, poliser, socialtjänst, pedagoger och andra intressenter som diskuterar framtidsplaner för ett gemensamt projekt. Jag är gärna med i en sådan grupp.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

9 reaktioner till “Vad gör politikerna nu?

  1. Inte en kommentar ännu? Varför inte? För att Johan listar ett antal självklarheter, men självklarheter som blir lite jobbiga att ta till sig?

    Vi vet nog alla att det som Johan beskriver. Våra medelklassbarn med fungerande familjeförhållanden, trygg omgivning etcetera klarar sig alltid; de blir som vi, busschaufförer, jurister, läkare, butikspersonal, brandmän… Våra barn, oavsett huvudman, går på skolor där man i ”olweusprogram” får lära sig att ta hänsyn och inte säga knulla, där skolverket kan sjösätta intressanta ”lärandeprojekt” med lyckat resultat, förstås (men obs! Risk. Inte i högstadiet, där börjar eleverna tänka själva). Skolor där problemen inskränker sig till nätverkskrångel istället för stulna och dealade datorer, där hoten är något man berättar för läraren istället för att oroa sig över vad som kommer att hända ”din lillasyster”. Ja listan kan göras lång.

    Därtill befinner sig beslutande politiker, och tyvärr många skolledare i någon slags förvrängningsbubbla. Annars skulle de ju inte prata om två miljarder, mindre klasser mm Då skulle de se att lärare i usatta områden orkar bara några år, att etablerade skolor med god ekonomi (på goda skäl) köper över dem och deras erfarenheter, att inte ens gynnade förortskommuner (som min) kan rekrytera asdyra långtidsvikarier från lärarförmedlingarna för Det Finns Inga Att Tillgå. Varenda tjugoåring har redan terminsförordnanden liksom de pensionärer som alla ropar efter.

    Det är så mycket enklare att styra med fyraårsperspektiv, att diskutera bisaker än att som Johan gör ovan börja riva i det som vi måste riva i – och därmed riskera glåpord och påhopp.

    Jag har ETT förslag på Johans lista:
    Sluta använda fikonspråk som ger oss möjlighet att sminka över en obehaglig verklighet. Låt oss börja med att använda termerna Kunskap och Kunskapskrav – det är faktiskt vad läroplanen skriver – och sluta med ”förmååågor”; det är bara ett sätt att försöka komma undan. För oss! Och eleverna vill Lära sig, ”lärande” ger de fullkomligt och alldeles rätt fan i. Men när Vi som ska vara kloka vuxna föredömen viker ner oss blir det som det blir.

    Johan lägger sig vinn om att inte tala om sin kommun. Det är alldeles riktigt och jag försöker göra detsamma. Så låt mig säga att i en kommun nära mig lägger politisk nämnd och central skolförvaltning nu miljoner på studieresor till Boston och Harward för att lära sig om ”Tillgänglig skola” (I förfjol var det ”Synligt lärande”, bara så att ni vet) för ”det har de arbetat med i tjugo år!” Jaha, men inte ett ord om resultatet av de två decenniernas arbete, eller förutsättningarna. ..

  2. Mycket bra! Jag är visserligen gymnasielärare, som numera vikarierar på olika skolor, men resultaten (eller bristen på) från grundskolan ser vi på gymnasiet. Det är tragiskt, främst för ungdomarna själva, som inte förstår konsekvenserna för egen del, men även för samhället. Det blir brist på kompetent arbetskraft, och Sveriges konkurrenskraft minskar.
    Ditt förslag att sätta till en grupp med olika kompetenser (inkl. dig) för att effektivt vända skutan är mycket bra. Men vem klarar av att ta det initiativet?

    1. Hej Gunvor,

      Ja ni gymnasielärare ser resultatet av grundskolans misslyckande. Inte nog att eleverna har bristande kunskaper deras självförtroende är kört i botten. Ingen bra kombination.

      När det gäller gruppen som ska vända skutan så tror jag dessvärre att det inte blir något med det. Ingen kommer ta detta initiativ och ingen kommer våga genomföra radikala åtgärder. Men jag tror dessvärre att det är den enda vägen att gå. Sedan kan ju riksdagspolitikerna ändå säga att de precis hade en skolkommission – som dessvärre bestod av massa höga chefer och representanter från diverse intresseorganisationer. Inga som jobbar i skolan så vitt jag vet. Resultatet blev ett misch-masch. Tyvärr.

  3. Hej Johan!

    Du skriver: ”Alla lärare som arbetar i skolor i så kallade problemområden behöver vara starka psykiskt och fysiskt så att de med kraft kan ta tag i undervisningen”.

    Vidare skriver du, att ”90% av eleverna på dessa skolor är egentligen inte några större problem, men övriga 10% ställer till ett helvete för alla och dessutom finns det några bland de 90% som agerar svans och ställer upp på våldets lagar”.

    Spontant undrar jag, om det verkligen finns tillräckligt många psykiskt och fysiskt starka lärare för att tillgodose, att SAMTLIGA lärare som arbetar i skolor i så kallade problemområden har den psykiska och fysiska styrka som krävs?

    Om det bara är 10% av eleverna som ”ställer till ett helvete för alla”, så vore det ju mer resurseffektivt att lyfta ut denna minoritet elever till egna, mindre skolor.

    Det skulle rimligen innebära, att det sammantaget skulle krävas färre lärare med den nödvändiga psykiska och fysiska styrkan för att genomgående bemanna dessa skolor med sådana lärare, då elevantalet bara skulle bli en tiondel.

    1. Hej Arvid,

      Den undran du ställer kan jag tyvärr inte riktigt besvara, men kanske finns det inte tillräckligt många lärare. När jag menar psykiskt och fysiskt starka så handlar det inte om ”superlärare” utan människor som orkar stå ut att jobba i en miljö som består av högljudvolym och bråk utan att brytas ner. Det handlar nog till stor del att kunna stänga av och jobba på. Sedan behöver man jobba på efter gemensamt uppsatta mål, t.ex. att ta makten i korridorerna, orka ringa hem till föräldrarna varje dag om det behövs, fokusera på kunskap på lektionerna (inte ägna 15-20 minuter åt att lösa konflikter) och så vidare. Då behöver man vara stark.

      Jag tror att det är svårt att lyfta bort de 10%:en även om det vore önskvärt. Tänk om någon kommunpolitiker vågade. Men hur skulle det går för dessa elever? Ja, kanske mindre skolor med hög lärartäthet och att dessa elever alltid fick hjälp. Kanske två-lärarsystem på högstadiet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s