Droupouts – vad göra?

Sedan mitt förra blogginlägg, länk, så har jag fått många kommentarer verbalt men även via mail. Inte så värst många på bloggen. Framför allt har jag fått möjlighet att diskutera en del med några personer som hade läst inlägget och hade tankar. Därför har jag tänkt en veva till och vill jag med detta blogginlägg än mer tydliggöra hur viktigt det är att alla barn och ungdomar få möjligheter att uppnå kunskapskraven på minst en E-nivå innan de lämnar grundskolan.

Varför? Jo för att om de inte klarar minst E i samtliga kärnämnen så kommer de inte in på gymnasiet. Skulle det vara så att de kommer in på gymnasiet på grund av att grundskolan är slapphänta och sätter ”snällebetyg” eller att man inte tycker att det är superviktigt med sträng betygsättning kommer eleverna inte klara av de kunskapskrav som ställs på gymnasiet. Men, det spelar väl ingen roll om man inte har alla betyg om man ska gå ett yrkesprogram? Man kan väl strunta i engelskan? Nej, så är det inte, kravnivån på gymnasiet har blivit betydligt högre, det är inte som när jag själv gick i skolan och skulle in på gymnasiet i början av 80-talet: Alla skoltrötta killar kunde gå in på fordonsprogrammet. Det var bara att fälla upp motorhuven på en Volvo 142:a och sedan hoppa in och sätta sig. Idag ser det inte riktigt ut så. Moderna bilar består av minst tre datorer och 3,5 mil elkabel. När bilen ska in på service ansluts den till en dator som talar om vad som behöver göras med fordonet – protokollet kommer ut på engelska (eller tyska). För några år sedan hörde jag en SYV-are som sa till mig att gymnasielärarna ville ha ett samarbete med Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) när det gällde datoriseringen inom fordonsbranschen.

Så, kunskaper måste eleverna ha med sig från grundskolan. Måste! Lägg därtill att skollagen säger att det är eleverna har en kunskapsrätt. Tycker man som lärare eller tjänsteman att det inte är så noga med betygen så bryter man inte bara mot skollagen, utan det ställer till det för eleverna på ett rent hälsomässigt plan.

Men ovanstående text handlar bara om en utgångspunkt till varför jag väljer att skriva ett nytt blogginlägg i ämnet. Jag vet inte om alla såg avsnittet ”Dropouts” från UR-serien ”Världens bästa skitskola”, som jag bifogade i en länk. Om inte så se avsnittet, ja förresten – se hela serien. Den är verkligen värd att titta på.

Förutom det personliga lidandet som kommer av att misslyckas i skolan och att man blir utestängd från vidare utbildning på gymnasiet så hade UR undersökt vilka konsekvenser det får för människor att inte lyckas i skolan. Det gick snabbt att konstatera att framgång i skolan är en skyddsfaktor för många saker. Jenny Telander, från folkhälsoinstitutet, jobbar med att kartlägga ungas hälsa. Hon tittar på hur viktig skolan är för att lyckas i livet.

Telander säger (32,54 in i filmen), länk: ”När vi tittar på befolkningens hälsoutveckling ser vi att det tydliga skillnader mellan olika grupper. Lågutbildade har kortare medellivslängd och de anger själva att de mår sämre. Det är egentligen all form av ohälsa som har ett samband med utbildningsnivå. Det kan handla om sjukdomar som cancer, hjärt- kärlsjukdomar, skador, olyckor, värk, begränsad rörelseförmåga, dåliga matvanor, fysisk aktivitet, rökning, bruk av narkotika och spelberoende.”

Reportern: ”Det låter väldigt osannolikt att bara för att man inte gör läxor i skolan riskerar man att få cancer. Kan det verkligen vara så?”

Telander: ”Världshälsoorgansisationen WHO har kommit med en kunskapssammanställning där man sett de här sambanden mellan en rad riskfaktorer som kan leda till cancer och hjärt- kärlsjukdomar. Så det är många faktorer som påverkar hälsan men att de har ett samband med utbildning.”

Reportern: ”Idag är det många elever som hoppar av skolan eller inte faktiskt inte får den undervisning som de har rätt till. Med tanke på vad du berättar låter det väldigt allvarligt. Hur tänker du kring det?”

Telander: ”Jag tänker mycket på ett stort problem idag med den ökade psykiska ohälsan bland unga och unga vuxna. Och här är forskningen otvetydig. Det finns ett samband mellan prestation i skolan och hur unga mår. Så att, presterar man dåligt i skolan så ökar risken för att man får en dålig självkänsla och man mår sämre. Samtidigt, en dålig självkänsla ökar risken att man kommer prestera dåligt i skolan.”

Reportern: ”Det är ju en jobbig ond cirkel. Hur gör man för att bryta den då?”

Telander: ”Man skapar förutsättningar för att alla barn ska klara skolan. Det är grundläggande.”

Alltså:

• Kortare medellivslängd
• De mår sämre
• Cancer
• Hjärt- kärlsjukdomar
• Skador
• Olyckor
• Värk
• Begränsad rörelseförmåga
• Dåliga matvanor
• Fysisk aktivitet
• Rökning
• Bruk av narkotika
• Spelberoende
• Psykisk ohälsa

Men är det betygens fel? NEJ!!!! Detta har inget med betyg att göra och att reglera detta med hjälp av att införa system med ”snällebetyg” eller relativa betyg kommer inte att hjälpa unga människor. Kravnivån i samhället generellt har ökat något oerhört så det går inte att släppa på kunskapskravet. De elever som inte kan läsa, skriva, läsa + lite annan basickunskap är helt enkelt förlorade i samhället.

Och vad gör dessa människor?

Har vi råd att låta generationer misslyckas? Har vi råd att återupprätta klassamhället? Jag menar så klart inte att klassamhället någonsin har försvunnit, men den kompensatoriska skolan skulle se till att jämna till skillnaderna lite grann. Men eftersom den kompensatoriska skolan är död sedan ett gäng år tillbaka så är frågan relevant – de människor som får sin lagliga kunskapsrätt tillgodosedd och de som inte får det. Klassamhälle som tar sig uttryck i segregation, kriminalitet och i värsta fall en för tidig död.

Och en hel del beror på skolan. Den fina skola som kommunerna varit huvudman för, som Sveriges Kommuner och Landsting har skapat (bland annat genom att hålla nere lärarnas status) och som svenska pedagogiska forskare har sett till att dra ner i skiten med sin ideologisering. Alltså Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE).

Detta kostar ofantliga summor. UR lät en nationalekonom Ingvar Nilsson. räkna ut vad det kostar samhället (nu räknar vi bara i rena pengar och inte i personligt lidande).

Reportern: ”Men oj. Cancer, hjärtattack och för tidig död. Och dessutom jobbar de inte. Vad händer med Sverige när så många lämnas utanför? Det här måste ju kosta samhället massor av pengar. Är det rent av ett nationellt problem?”

Nilsson: ”Flyttar vi upp det här på samhällsnivå så handlar det om ungefär 150 miljarder per årskull i långsiktiga samhällskostnader.”

Reportern: ”Va? 150 miljarder? Vad är det här nu då? Jo det här är Ingvar Nilsson. Han är nationalekonom och han har räknat ut vad det kostar att skolan misslyckas med eleverna och även vad vi förlora på att så många hoppar av skolan inte jobbar sen.”

Reportern: ”Hur påverkar det ett land att så många hamnar i utanförskap?”

Nilsson: ”Vi brukar räkna med att på en årskull på 110 00 barn som är rätt normalt så är det ungefär 13 000 barn som ett antal år efter de har slutat gymnasiet vare sig jobbar eller studerar och i någon mening har påbörjat en väldigt destruktiv resa mot utanförskap. Vid sidan av de mänskliga och rent social konsekvenserna så har det oerhörda ekonomiska konsekvenser. Vi brukar räkna med att varje ung människa som vi på det här sättet tappar ur samhällsgemenskapen kostar oss mellan 10 och 15 miljoner kronor framöver.”

Sedan går Ingvar Nilsson fram till whitebordtavlan och visar upp sin uträkning. Nilsson gör en rund ring och delar den i två delar. Den ena halvan är produktionsbortfall, det vill säga att individen bidrar inte till något i samhället, något som kostar samhället cirka 300 000 kronor varje år – det är vad en normal anställd kostar för en arbetsgivare. Den andra halvan av cirkeln består av att samhället måste försörja individen samt de insatser som behöver göras. Enligt Nilsson blir summan 600 000 per individ och år. Ingvar Nilsson räknar sedan med att denna summa tickar på från det att individen är 20 år till att denne är 65 år. Detta blir ungefär 10-15 miljoner kronor. Multiplicerar man sedan detta med 13 000 barn blir det 15 miljarder kronor per årskull.

Nilsson menar att denna summa inte gäller de unga som hamnat i grav psykisk ohälsa, kriminalitet eller missbruk, utan om  de som sitter på parkbänken eller ligger hemma i soffan och inte gör något.

Så vad göra med förorten? Vad göra med skolor som misslyckas? Dessa skolor och de områden där de ligger har vi känt till i över 10 år, säkert 20 år. Men inget har gjorts. Politiker och tjänstemän har låtit det hela ha fått pågå. Jo, visst man har pumpat in statliga satsningar, t.ex. ”Wernerssonpengar”, men vad har dessa pengar gått till? Eller man har lagt fram förslag om mindre klasser eller ökad vuxentäthet. Och nu ska regeringen med Gustav Fridolin i spetsen, se Gustav Fridolin (MP) om Skolkommissionens rapport, se till att öka resurserna till dessa skolor. Men det hjälper ju inte att föra in mer pengar. Det hjälper inte! Man måste göra rätt saker med de medel man har och de medel man får. Mitt förslag är:

• Åter till strikt undervisning redan från förskoleklass. Med det menar jag lärarledd undervisning som fokuserar på att alla elever ska läsa flytande (LUS 15) innan de lämnar årskurs 3.
• Strikt kunskapsfokus på grundläggande matematik på lågstadiet. Alla elever ska behärska de fyra räknesätten när de lämnar år 3.
• Alla skolor ska ha en bibliotekarie med utbildning mot barnlitteratur som peppar barnen att läsa, läsa, läsa.
• Alla lågstadieskolor ska ha speciallärare som ger elever som har svårt en extraskjuts i läsning och räkning.
• Bort med alla fylleri-böcker eller värdelösa studieböcker där eleverna lämnas själva att lösa sitt skoarbete.
• Läxhjälp på schemat (utöver timplanen).
• Följ upp resultaten på klass och årskursnivå flera gånger per termin och låt resultatet få avgöra hur resurserna omfördelas. Kanske behövs det göras en intensivläsningssatsning under 3 veckor?
• Beivra all form av negativt beteende. Den elev som inte tar tillsägelser och där det inte sker en förbättring via samtal behöver få en dialog via vårdnadshavarna. Skulle det inte hjälpa behöver socialtjänsten kopplas in.
• Kriminella aktiviteter behöver beivras omedelbart.
• Utöver ovanstående hänvisar jag till föregående blogginläggs förslag, se länk.

För att få ordning på skolorna i förorten och kanske på andra ställen också behöver skolledning och lärare samt övrig personal ta på sig en annan roll. Det går inte att vara den snälla kompisen som är den sanna humanisten. Det bygger inte framtid för dessa kids. Nej, en tydlig vuxen som sätter gränser och som visar mycket kärlek. Alltså strikt och mjuk på en och samma gång.

Inte en sann humanist som när det skiter sig letar fel på barnen: ”Vi måste skicka denna unge på utredning, han måste ha en diagnos”.

Och nu är det säkert någon som opponerar sig och menar att anledningen till att vissa har ett sämre liv och att de blir kriminella eller beroende är betingat av gener. Att vi inte kan göra någonting åt det för att det är ärftligt. BULL!!!!

Klart att vi ärver en hel del, men skolan är en kulturinstitution och alla har väl hört talas om maskrosbarn och klassresa. Att lämna hela segregerade förortsområden med denna förklaringsmodell, de starka kommer ju ändå att klara sig, köper jag inte för fem öre. När kanske hälften av skolans elever inte är behöriga till gymnasiet, se tidigare blogginlägg, så följer det ju inte ens normalfördelningskurvan. Så om man tror på normalfördelning som förklaring till skolresultat så håller inte ens denna tanke.

Kanske dags för Fridolin och kompani att göra något radikalt. Det går ju alltid att höra av sig till mig så kan jag lova att det blir åka av.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!