En sorglig dag i Jordbro


I torsdags (19/10-17) fick jag besked om att en före detta elev till mig hade blivit knivmördad tidigt samma dag. Jag undervisade killen i ett år sedan förflyttades han till en resursskola på grund av att den tidigare skolan inte lärt honom det han behövde kunna, alltså grundläggande matematik och läsning. Kanske inte en lätt pojke att jobba med fast med rätt inställning och rätt kompetens hade det nog gått betydligt bättre än vad det faktiskt gjorde. Möjligtvis går det inte att lasta skolan för att han valde fel väg att gå men vi vet att skolframgång är en vaccination mot kriminalitet.

I torsdags och fredags, kanske hela denna helg, har det varit sorg i hela Jordbro. Killen blev bara 25 år och hans familj befinner sig så klart i ett chocktillstånd. Det är tur att det finns så många fina människor i dessa förorter som när det krisar ställer upp med hem och tid. Med engagemang och tröst. Jag vet vilka fantastiska människor som i detta läge stöttade familjen.

I fredags skrev jag ett inlägg på Facebook som jag kände att jag var tvungen att skriva. Sorgen för killen och hans familj var en sak, men sorgen för Jordbro var ännu värre för mig. Och det är säkert lika dant för många segregerade förorter, att när en person blir mördad så förlorar hela orten på det. Oavsett om personen var kriminell eller inte. Så här skrev jag:

”En dag i maj år 2000 klev jag in i Jordbromalmsskolan för att gå på en anställningsintervju. Det var som att kliva rakt in i en osynlig mur av värme. Det låter flummigt – jag vet, men det var precis så det kändes och jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Jag bodde på den tiden i Gubbängen och tyckte att Jordro låg så långt bort och jag hade bara slängt iväg en ansökan om ett jobb som SO-lärare. Inte en chans att jag skulle börja på Jordbromalmsskolan, det fanns så många jobb jag ansökt om på ett bekvämare avstånd. Den omtumlande känslan som sköljde över mig i dörren fick mig att tänka: ”Här måste jag jobba”. Jag hade varit på många intervjuer, bland annat på två för den nystartade Kunskapsskolan. Jag fick jobbet på Kunskapsskolan men tackade nej och rösten i andra sidan av telefonluren blev tyst. På frågan om varför så sa jag: ”Jag har tackat ja till att jobba på Jordbromalmsskolan i Haninge”. Rektor på Kunskapsskolan utbrast: ”Ja men du kan väl inte jämföra den skolan med den här”.

Nej det går inte riktigt. Det var många arbetssamma dagar på Jordbromalmsskolan och emellanåt var jag sliten. Att fokusera på kunskap och jaga ungar i korridoren som inte skötte sig. Smyga på rökare i buskarna vid kyrkan och möta vansinniga affärsägare från centrum som blivit trakasserade av mina elever. Ta konflikter, sätta gränser och ringa hem. Tröttsamt!

Men det var de lyckligaste dagarna i mitt yrkesliv. Trött men glad. Och inte för det jag ovan skrivit utan för att dessa ungdomar var så otroligt fina och så underbara. Så mycket energi och glädje. Buset och stöket är en liten del av dessa unga människors liv, den positiva sidan så mycket större. Kanske delar inte alla min åsikt när man befinner sig mitt inne i stöket, men en människa är mer komplex än att bara vara ond. Men det gäller att fokusera på rätt saker.

Idag tänker jag extra mycket på min före detta elev Mehmet som gick bort igår. Jag vet att det är en hel del människor som kände honom väl och jag gjorde inte det. Ändå har jag många ljusa minnen av honom. Senast i somras. Jag skulle hämta min hustru på Söder – en vardagskväll. Jag stod på trottoaren vid Nytorget och väntade då Mehmet plötslig dök upp. Jag fick en bamsekram och vi bytte några ord. Han var glad och berättade att han skulle möta en kompis. Vi hejade och han försvann. Mina kondoleanser går givetvis till hans familj men mest till hans ena syster.

Det är fel när unga män dör i förorten. Det är fel med segregationen och det är galet när fel krafter får ta över. Det är inte bara Jordbro som är drabbat, många segregerade förorter är lämnade åt sitt öde. Politiker behöver tänka om. Instifta hårdare lagar om vapenbrott men också satsa mer på de skolor som ligger i segregerade områden. Mer preventivt arbete. Vi behöver värna om alla våra barn och ungdomar. Jag vet av egen erfarenhet den kraft som dessa unga människor har. Vi behöver alla hjälpas åt för att det ska bli bra. För alla. Tydliga gränser och mycket kärlek!

Jag hade mina bästa dagar på Jordbromalmsskolan och jag kommer alltid att älska Jordbro. Ha en riktigt fin helg mina vänner!”

Ibland är sociala medier helt otroliga. Genomslagskraften blev enorm, över 400 likes och 74 kommentarer – de flesta med kondoleanser till familjen och hyllningar till mig som lärare. Vilken ego-boost. Men det var ju inte därför jag skrev uppdateringen. Jag kände att händelsen hade krupit under skinnet på mig och infekterat mitt hjärta med sorg. Och ni som följer mig på bloggen vet att jag de senaste tiden har talat om just de segregerade förorterna och hur viktigt det är att politikerna på riktigt satsade på de skolor som ligger i dessa områden. Men att det också behöver bli tuffare tag och där lagstiftningen behöver bli skärpt så att unga människor på glid inte rekryteras som springpojkar till de kriminella gängen. Skärpta vapenlagar behövs verkligen så att polisen får möjlighet att plocka in de killar som går omkring med vapen. Sedan behöver så klart domstolarna se allvarligt på vapenbrott och utdöma hårdare straff. Läs blogginläggen om mina förslag, länk och länk.

Ironiskt nog sände Rapport samma dag som Mehmet blev mördad ett inslag kring hur skolor i segregerade områden lagts ner på grund av att eleverna nått svaga studieresultat. Eleverna har fått flytta till andra skolor och deras resultat har förbättrats. I inslaget är Jordbromalmsskolan med, se länk, cirka 7.50 in i programmet.

Tidigare har staten pumpat in miljoner i bidrag. Det har varit ”storstadspengar” och ”Wernerssonbidrag” allt i akt och mening för att satsa på unga i den segregerade förorten. Men vad har det bidragit till? Under åren har Jordbro fått över 100 miljoner i bistånd. Men när projekten var slut fanns det inget kvar. Det var dansprojekt, språkprojekt, tidningsprojekt och teaterprojekt. Eventuellt fanns det en digitalkamera som skolan kunde få när den nedlagda polisens lokaler tömdes på projektanställda människor och deras datorer. Allt för att ge konstgjord andning och hålla kidsen sysselsatta. Men ungdomarna då? Hur mycket hade det kostat att starta ett litet företag som dessa ungdomar fick ta ansvar för och driva? Låt säga klädmärket ”Jordbro” med streetkläder som designades, marknadsfördes och såldes av ungdomarna själva. Det hade inte kostat så värst mycket och ungdomarna skulle själva få sköta företaget med hjälp av en vuxen.

Men kanske det är så att man inte vill ha en förändring i de segregerade förorterna. Kanske vill makthavare och politiker att det ska vara på det här sättet. Många gånger när jag jobbade i Jordbro poppade tanken upp att de lokala politikerna ville att ungdomarna i Jordbro skulle stanna där och att människorna skulle sättas på plats med bidrag. Att sedan hälften av kvinnorna i Jordbro saknar arbete löser man med försörjningsstöd. Är inte det slöseri? Skulle det inte var mer ekonomiskt hållbart om dessa kompetenta kvinnor fick antingen utbildning eller starta ett lokalt cateringföretag. Alla som varit i förorten vet att det finns oerhört många kvinnor som kan laga ruskigt god mat. Detta skriver jag inte som en fördom eller att jag vill att ”kvinnan ska vara fast vid sin spis”. Verkligen inte. Det handlar om att få en meningsfull tillvaro och göra det bästa av situationen. Att bryta könsroller får ske på annat sätt. Lek med tanken att ett gäng arbetslösa kvinnor i Jordbro börjar laga mat som de säljer till ett bra pris till matvaruaffärer i Haninge och äldreboende. Pensionärer och ensamstående skulle få en god och näringsrik maträtt varje dag och kanske skulle åtminstone några vara lyckliga över att slippa mamma Scan och tant Dafgård. Vad skulle detta projekt kosta? Inte mycket.

Men är det så att man bryter bostadssegregationen genom att förflytta elever till mer heterogena skolor? Alltså att homogena invandrarskolor möter homogena svenskskolor och blir heterogena? Kanske. Jag vill här påpeka för känsliga läsare att jag använder ordet invandrare och svenskar som uttryck för kulturell skillnad där det kan vara så att ett barn med invandrarbakgrund kan vara född i Sverige och ha svenskt medborgarskap men leva i en kulturell miljö som är icke-svensk. Jag vill också påpeka för känsliga läsare att jag klumpar ihop etniska grupper från hela världen till invandrare. Så klart känner jag till att det finns kulturella skillnader mellan olika etniska grupper t.ex. människor med ursprung i Chile och flyktingar från Somalia, men jag använder ordet invandrare av praktiska skäl för att belysa ett fenomen.

Jag vet att utbildning är bra och att många unga människor lyckas med sitt liv tack vare utbildning – det kan bryta en segregation och skapa en möjlighet till både inkomst och position i samhället. Däremot är jag inte helt säker på att man kommer åt de kriminella gängen i förorten genom detta. Möjligtvis kan viss nyrekrytering förhindras, men jag tror ändå att lagarna behöver skärpas och det är nödvändigt att de som går med ett vapen på sig får fängelse eller omhändertagande i två år. Vapnen måste bort från gatan.

Och Jordbromalmsskolan? Ja, det var sorgligt när den lades ner. Varför var det vikande studieresultat? Jo därför att man inte satsade på skolan och marknadsförde den som den bästa skolan i Haninge enligt elev- och föräldraenkät. Och att elevernas kunskaper räckte gott och väl till när de kom till gymnasiet, i alla fall om de hade uppnått minst betyget G. I stället tilläts det bli en ”introduktionsklasskola” där nyanlända alltmer dominerade. Klart att resultaten försämrades när betygsstatistiken och resultat på nationella prov inräknade även de elever som hade varit i Sverige några månader eller år. Men många elever vittnar om att de trivdes och de lärde sig ganska mycket på Jordbromalmsskolan på grund av att lärarna var bra.

Jag hoppas så klart att svensk politik i framtiden talar om dessa förorter med värme och glädje. Där man lyfter fram möjligheter och tänker utanför boxen. Jag tar ofta upp problem med skolan på den här bloggen och det gör jag medvetet. Ändå är det så att skolan består av så mycket mer och i förortens skolor, segregerad eller ej, finns det mycket livskraft och positiva unga flickor och pojkar. Om myndigheter tänker utanför boxen och satsar på entreprenörerna i förorten är jag säker på att vi skulle få en betydlig mer livskraft och mer delaktighet. Vi skulle också få en ökad förståelse och en bättre integration. Men det krävs vilja och mod. Just nu verkar svenska politiker sakna båda dessa egenskaper.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

5 reaktioner till “En sorglig dag i Jordbro

      1. Rent formellt, ja, men i praktiken finns den kvar, fast på en högre nivå. I avtalen 1996 var parterna överens om att USK:en varken skulle öka eller minska, bara att man skulle kunna vara mer flexibel. Detta följde inte arbetsgivarna, och dessa fick så småningom rätt i AD. Kommunaliseringen, avregleringen och den kraftigt utökade arbetsbördan är skolans (=elevernas) kanske största problem. Jag undrar i mitt stilla sinne hur vi skall kunna komma tillbaka till en rimlig arbetssituation för lärarna. Om vi kunde göra det skulle många legitimerade lärare återvända till yrket.

      2. Bernt,

        Formellt är det som är viktigast. I och med USK så fick läraren välja om denne ville ta extra undervisning eller inte. Om denne valde så fick skolan betala för det. I och med att det inte finns någon i avtal reglerad USK kan arbetsgivaren bestämma lite hur som helst. Sedan lyfter man på ögonbrynet när lärare ”går sönder”. Nej, återinför reglering av lärarnas undervisningstid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s