Me too – det tog lång tid!


I flera månader, faktiskt under hela hösten, har vi varit med om hur ”me too-kampanjen” sköljer över hela Västeuropa och fortsätter i Asien och Afrika. Men oförtruten styrka kommer vittnesmål efter vittnesmål upp på flickor och kvinnor som blir utsatta för övergrepp av pojkar och män. Egentligen är det ganska konstigt att det tagit så lång tid innan denna massrörelse kom igång, för det har väl alltid varit så att män har tagit för sig på kvinnors bekostnad.

Så himla bra, men också så fruktansvärt sorgligt. I någon mening har vi känt till att det ser ut på detta sätt men samhället har inte gjort något åt det. Under 2016 uppmärksammades hjälten Linnea Cleasons kamp mot sexuellt förtryck när hon berättade, bland annat i sommar, om hur utsatt hon varit (och fortfarande är) och att hon skapat ett instagramkonto som heter ”Asholes on line” där hon lägger ut kränkningarna, se länk. På Bråvallafestivalen strax utanför Norrköping rapporterades det om sexbrott vilket fick ledningen att lägga ner festivalen, se länk. Under Ung 08-festival i Kungsträdgården, Stockholm, var det så många unga tjejer som blev utsatta för sexuella övergrepp att det diskuterades att lägga ner hela festivalen.  Men en tillfällig polisstation upprättades i parken. Katastrof, eller hur?

I Aftonbladet 29/10-17 finns det ett reportage där man redogör för de sexuella trakasserier som har skett i skolan och anmälts till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Aftonbladet skriver: ”Sedan 2015 har 261 fall av sexuella trakasserier i skolan anmält till DO. Men inga drivs vidare till domstol, visar Aftonbladets granskning.” En elevs utsaga citeras i texten: ”Det händer varje dag. Alltifrån att vissla, ta på rumpan, titta väldigt intensivt och säga saker som hora, bitch. Jag vill vara noga med att ALLA tjejer jag har pratat med upplever samma eller liknande saker väldigt ofta, skriver hon i sin anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Personalen på skolan tar inte tjejernas berättelse på allvar, skriver hon. Tvärtom, vittnar hon, personalen har avfärdat dem och till och med skrattat när de berättat vad de utsatts för.”

Men vad fan! Tänk på alla fall som inte anmäls. Varför ska vi ha en diskrimineringsombudsman? Skolminister Gustav Fridolin säger i en annan artikel på samma uppslag att det är ett systemfel och att ärendena ska flyttas till barn- och elevombudsmannen (BO). Vadå systemfel? Det är väl inget systemfel. Det finns väl inga särskilda lagar i skolan och det är väl skolpersonalens skyldighet att se till att alla former av trakasserier beivras – det står väl i lagen? Diskriminering är väl diskriminering och vi har väl samma lag.

”trakasserier: ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder, sexuella trakasserier: ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet,”
Diskrimineringslagen 1 kap 4§

Det talas ju så mycket om värdegrundsarbete i skolans värld. Jag ger inte särskilt mycket för sådant arbete, att man tillsammans med eleverna jobbar fram ett dokument under två intensiva temadagar som blir en hyllvärmare. Nej, värdegrundsarbete ska gestaltas av personalen och det är helt uteslutet att agera som exemplet i artikeln. Lärare, fritidspersonal, kurator, skolsköterska, rektor måste genast agera på könsord, nedsättande ord, ofredande av någons kropp.

Jag minns själv när jag som lärare hade ett gäng killar i årskurs 7 i språkval svenska. Det var alltså 12 killar som hade valt att inte läsa tyska, franska eller spanska. Istället läste de extra svenska och engelska. Dessa pojkar hade ett fruktansvärt språk. De kallade tjejer för horor och pratade knulla och fitta hela tiden. Jag fick på lektion efter lektion jobba med deras språkbruk. Påpeka, tjata, argumentera och ifrågasätta.  Alla 12 var muslimer och jag kan garantera att detta språkbruk inte användes i de flesta av hemmen. Skulle merparten av dessa killar säga hora hemma skulle de bli ”tofflade”. Visst, i några av dessa hem kunde säkert man använda fula ord, men i de flesta användes ett respektfullt språk – det är jag säker på. Jag fick alltså jobba hela tiden med att konfrontera den som sa något ofördelaktigt mot flickor/kvinnor och argumentera på ordnivå varför han använde ett sådant språkbruk. Det tog sin lilla stund och lektionerna blev bättre. Vi hade läst boken ”Sent ute” som handlar om en invandrarkille som blir kär i en etniskt svensk tjej. Vid en lektion där vi hade bokprat kring innehållet av vad de läst skulle jag vara på utbildning. Jag hade gjort en planering med vilket kapitel i boken vi läst och diskussionsfrågor som jag gav till min vikarie. När jag senare frågade hur det gått berättade vikarien smått chockad att de hade kallat Elin i boken (som den svenska flickan hette) för hora och killarna hade varit grova i munnen. Så mycket hade de alltså lärt sig av mitt arbete.

Nu jävlar, tänkte jag. Dessa 13-åringar som kunde så mycket som sex och samlevnad och gärna berättade det för alla som kom i deras väg. Nu skulle de minsann få lära sig om sex på riktigt. När väl lektionen kom så kastade jag ut frågan hur det kom sig att deras vokabulär hade språrat ut så till den milda grad att de använde könsord till höger och vänster – trots att vi under flera veckors tid hade talat om att ha ett respektfullt språk. Killarna såg lite nöjda upp, de log och sa inget. En kille sa att Elin var ju en hora, men han utvecklade inte sin teori.

Jag kontrade med att fråga hur det kom sig att de visste så mycket om horor, kukar, fittor och knulla? Samma hånflin och inga svar. Jag kontrade med att säga till dem att de skulle få en läxa, grabbarna skulle gå hem till sin mamma och kalla henne för jävla hora och sedan skulle varje en av dem lämna in en skriftlig redogörelse till mig där de berättade vad som hände. Jag var gravallvarlig och min stirrande blick vandrade utmed församlingen. Killarnas självgoda leende försvann omedelbart och de blev ytterst allvarliga. ”Nej, men det går ju inte”, sa en av killarna till slut. ”Varför inte, frågade jag, ni går ju och säger alla dessa kränkande ord till höger och vänster när ni går i skolan”. Ingen reaktion, alla satt tysta. Det blev ingen hemläxa, det hade blivit katastrof om jag genomdrivit denna uppgift, i stället skulle de få ett annat lektionsinnehåll framöver.

Dessa unga pojkar var knackiga på att läsa och skriva – det skulle vi jobba med. Dessutom hade de ett attitydproblem gentemot tjejer och kvinnor samt ett fruktansvärt fult språk. Jag hade bestämt att jag skulle jobba med sex- och samlevnad för att de skulle få kunskap på riktigt istället för att slänga sig med könsord. På Vårdguiden hade jag hittat 12 små korta texter som handlade om ”att bli kär”, ”kvinnans yttre könsorgan”, kvinnans inre könsorgan”, ”mannens könsorgan”, ”om samlag”, ”att göra slut” och så vidare. Till varje text hade jag själv tillverkat tre frågor som eleverna skulle svara skriftligt på efter de läst texten.

Under lektionen berättade jag att de skulle få läsa en kort text och när de var klara så skulle de räcka upp handen och så skulle jag komma med frågepappret. En text – ett papper. Inga problem. Jag började lite lätt med texten ”att bli kär” och sedan drog det igång. Vid tredje-fjärde texten kom protesterna. Jag påtalade att eftersom de som var så otroligt kunniga om könsord hade de ju faktiskt lite glädje av sina kunskapen. Sura miner men ändå jobbade killarna. När vi låg på 10:e texten så kom en pojke fram till mig och bad om att vi skulle sluta läsa dessa texter. Han bad verkligen med känsla – han tyckte inte alls det var roligt längre.

Jag sa till klassen att jag uppfattat att de inte ville läsa vidare och alla höll med. Detta accepterade jag och berättade att när alla hade läst 12 texter skulle vi avsluta och börja jobba med en text på engelska som handlade om den engelska fotbollsbacken Sol Campell. Jubel i salen. Givetvis berättade jag inte att jag bara hade 12 texter. Däremot var jag tydlig med att jag aldrig ville höra några könsord från deras sida och attityden skulle vara förändrad, även ute i korridorerna. Självklart replikerade eleverna – killarna lovade att skärpa sig. Och det fungerade. Klart att jag inte var med i alla samtal och i alla sammanhang, men jag hörde i alla fall inga fler könsord.

Jag tror att man på allvar behöver föra en dialog konstant med eleverna om deras ordval, språkbruk och attityd. En del föräldrar skyller på skolan och säger att det är i skolan barnen lär sig. Visst lär man sig i en kontext, men det är för enkelt. Alla är ju individuellt ansvariga för vad man säger och gör. Hur kan det vara skolans fel? Dataspel? Onlinekultur? Det är väl föräldrar som ska uppfostra sina barn och det är inte ok att använda nersättande ord vare sig det gäller kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Men det är vi i skolan som måste föregå med gott exempel när det gäller hur vi agerar och hur vi gestaltar värdegrunden. Om något sker kan vi inte bara passera som om vi inte hörde eller såg – det ligger i allas uppgift att agera. Skolan kan göra mycket i denna fråga.

Men Me too då? Ja visst har denna rörelse varit fantastisk och jag hoppas att den på riktigt fortsätter skaka om grundvalen i vårt samhälle. För det är det manliga patriarkala samhället som är boven i detta, att vi har tillåtit pojkar och män att ta sig friheter, både när det gäller sexuellt tafsande och sexuellt maktspel. Att någon sitter på en maktposition och därmed tar sig rätten att ofreda en annan människa. Sedan kan jag hoppas att fall som Lars Ohly inte får för mycket utrymme – visst det var riktigt dåligt av Ohly och han var företrädare för ett feministiskt parti – men han är en del av sin kultur och i och med uppmärksamheten hoppas åtminstone jag att han lär sig. Nej, kraft och fokus ska läggas på de verkliga stoppklossarna och de riktiga missbrukarna i vårt samhälle. Dramatenuppropet – bra! Kolla för all del upp universitet, varför inte börja med de pedagogiska fakulteterna – där pågår ju så mycket annat så lite sexuell diskriminering finns det säkert.

Jag själv då? Jo, jag har säkert gjort fel. Inte minst i min ungdom – jag är ju en del av den kultur jag växt upp i. Och jag sitter ju idag på en maktposition som ansvarig för över 100 medarbetare samtidigt som jag är en vit medelårders man. Jag tänker på detta en hel del och jag hoppas att jag agerar schysst. Hittills har jag inte haft några klagomål när det gäller detta, inte heller från fackförbundens sida. Så jag hoppas verkligen att jag fortsätter leva som jag lär och att ingen hittar något lik i garderoben. Inte för att jag tror att jag har några lik, men man vet ju aldrig. Kanske någon kände sig kränkt över något som hände för länge sedan – Martin Timell (som förvisso verkar ha agerat svinaktigt) fick ju stå till svars för något som hände för 20 år sedan. Själv kan jag inte ens tänka mig hitta några sådana fall. Skulle det finnas får jag ta itu med det.

Vinsten med ett jämlikt samhälle där ingen får favör utifrån kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning är enorm. Alla skulle tjäna på detta – även gubbar i maktposition, för de skulle slippa titta över axeln för att bevaka sin position. Skolan har ett mycket viktigt arbete att utföra och det gäller att alla som jobbar inom skolan agerar med allvar när någon utsätts och inte rycker på axlarna och säger att ”pojkar är pojkar” eller ”att han är bara kär i dig”. Det är att förminska det manliga könet. Det handlar om att som vuxen stå upp för lika värde i ord och handling även om det är jobbigt. Bara då kan vi få en förändring.

Givetvis behöver samhället agera också. Diskriminerings- och elevombudsmännen. Och alla andra statliga tjänstemän behöver dra sina fall inför domstol. Varför sitter de annars på dessa positioner? För lönen skull? För den fina titelns skull? För maktens skull? För att visa att de är sanna humanister? Nej, tjänstemän behöver statuera exempel så att vi får flera fall av juridisk prejudikat som talar om vad som är rätt och fel. Det kan tyckas vara småsaker och småfall men det skickar ett starkt signalvärde till samhället att det inte är ok att kalla flickor för horor och att agera som ett svin mot det kvinnliga könet.

För ni vet ju, jag gillar ju att anmäla, det har professor Tomas Kroksmark så vist upplyst mig om.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

2 reaktioner till “Me too – det tog lång tid!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s