Fördel ADHD?


Anders Hansen är läkare och psykiatriker och han har varit ”het” de senaste åren, se länk. Jag har lyssnat på hans bok ”Fördel ADHD” där han förklarar vad ADHD beror på och hur man kan vända ADHD till sin fördel om man har blivit diagnosticerad – därav bokens titel. En intressant bok som är värd att läsa eller lyssna på (t.ex via Storytell). Däremot delar jag inte Anders Hansens åsikter, men det är klart, Hansen har ju vetenskapliga belägg för vad hans säger och jag har ju bara åsikter. Så där står jag mig slätt och kan ju bara tas som en knäppgök. Ändå tänker jag lyfta upp några funderingar i sammanhanget.

Så här skriver Anders Hansen:

”När man säger att aktiviteten i belöningssystemet ökar menar man att dopaminnivåerna ökar. Dopaminen släpps ut från en hjärncell till en annan och förmedlar därmed en signal mellan dessa. Mer dopamin i belöningssystemet gör att du mår bra, men för att dopaminet ska kunna ska kunna utöva sin effekt måste det också kunna binda till en mottagare/receptor. Mottagarna fungerar som ett slags dockningsstation för dopamin. Dopaminet dockar in i mottagaren och påbörjar en reaktion som slutar i välbefinnande. De dopaminmotagare som vi alla har i vår hjärna kan se olika ut från person till person och kan vara mer eller mindre bra på att binda dopamin. Om mottagarna fungerar bra känner du ett tydligt välmående av dopaminet. Är de mindre bra på att binda dopamin känner du förmodligen inte samma välmående. Hur dina dopaminmottagare fungerar får därför effekt på hur du mår. Faktum är att de kanske till och med påverkar hela din personlighet. Det finns en typ av dopaminmottagare som går under namnet DRD4, vilket står för Dopamin Receptor D4. Både du och jag har DRD4-mottagare i hjärna, men dina ser inte nödvändigtvis ut som mina. Att det kan finnas små skillnader mellan dem är egentligen inte konstigare än att vi skiljer oss åt när det gäller hårfärg och kroppslängd. Vissa har en variant av DRD4-mottagarna, vilken variant man har är medfödd och går inte att ändra på, som går under namnet DRD47R. Det speciella med den här mottagaren är att den inte är lika aktiv när dopaminet binder till den. Det är som om nyckel, alltså dopaminet, passar sämre i låset, alltså DRD47R-mottagaren. Därför har den som föds med DRD47R ett belöningssystem som fungerar lite annorlunda. Låt oss säga att du och jag har olika DRD4-mottagare. Jag har DRD47R, alltså varianten som inte är lika aktiv när dopaminet binder till den medan din variant reagerar starkare när dopaminet binder till den. Tänk dig att vi båda ser på samma tv-program och att vår hjärna släpper ut ungefär lika mycket dopamin av att se programmet. För mig blir effekten att mitt belöningssystem aktiveras mindre och följden blir förmodligen att jag kommer att tycka att programmet är lite tråkigare. Eftersom mina dopaminmottagare inte reagerar lika starkt måste jag ha mer dopamin för att det ska ge samma effekt. Det som får dig att må bra ger alltså inte samma effekt på mig. I och med att dopamin är viktigt för belöningen kommer jag gå runt med ett belöningssystem som är otillräckligt aktiverat. Det kommer jag försöka att kompensera genom att ge mig själv mer dopamin, alltså att söka mig till sånt som ger mer. Jag kommer ha ett starkt sug efter snabba dopaminbelöningar. De som föds med DRD47R-mottagare har alltså ett mindre aktivt belöningssystem och kommer till följd av detta förmodligen uppleva världen som lite tråkigare” (från 32:30 i ljudboken).

Han fortsätter:

”Även om det ofta är svårt att dra en gräns mellan vad som är ADHD och vad som är normala problem med koncentration och impulsivitet är en sak klar. ADHD beror i första hand på biologiska faktorer och på  att hjärnan fungerar på ett lite annorlunda sätt. ADHD beror inte på uppfostran eller brist på sådan. Ett missförstånd som tyvärr lever kvar. Och inte heller på kost, allergier eller ett snabbare samhälle. Naturligtvis kan faktorer som en stökig klassrumsmiljö resultera i koncentrationssvårigheter som liknar ADHD och som felaktigt kan misstolkas som det. Men i grund och botten är det inte ADHD. Men hur kan jag säga det så tvärsäkert? Jo det viktigaste skälet är att man ärver ADHD. Om du har ADHD beror alltså i stor utsträckning på om dina föräldrar har det” (från 36:08 i ljudboken).

Lite senare skriver Hansen:

”När man gör en utredning är det därför noga att undersöka om det kan finnas någon annan underliggande orsak till koncentrationsvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet. Men om ADHD i hög utsträckning är ärftligt betyder det att miljön är oviktig? Nej, för även om arvet och generna förmodligen är den viktigaste anledningen till att man har ADHD, så kan miljön samspela med arvet.Hur vårt DNA, alltså våra gener, används påverkas nämligen av den miljö vi lever i. Det här samspelet mellan arv och miljö är oerhört komplicerat. Även om vi inte förstår det fullt ut på långa vägar ännu, står det klart att många psykiatriska diagnoser för det mesta inte handlar om antingen  miljön eller arvet utan av en kombination av dessa. Man kan tänka sig att man ärver en sårbarhet för exempelvis ADHD men om det sen utvecklas beror på miljön man växer upp i” (från 39:03 i ljudboken).

Anders Hansen slår alltså i början av boken fast orsaken till ADHD – det är genetiskt och man ärver ADHD från sina föräldrar. Hansen förklarar också att ADHD beror på ett belöningssystem som fungerar lite annorlunda. Nu kommer några funderingar från min sida:

  • Hansen slår först fast att ADHD är biologiskt men sedan att miljön påverkar, att det är ett samspel som är så oerhört komplicerat. Han säger att man ärver en sårbarhet för till exempelvis ADHD. Kan det vara så att människor är olika, vissa är introverta och andra är extroverta. Vissa är lugna medan andra är spralliga. En del är ständigt glada och några upplevs som melankoliska. Är det så att alla dessa typer kan kategoriseras genom genanalys? Om det går, är det då ADHD eller något annat?
  • Kan det finnas en möjlighet att barns hemmiljö påverkar mer än Hansen påstår. Och här talar jag inte om ren uppfostran, som i sig kan se olika ut. Den person som växer upp på en fyllefest eller hela tiden får höra att hen är en jävla skitunge från det att den är spädbarn – kan miljön göra så att dessa personer utvecklar ADHD? Eller ett barn som blir skrämd hela tiden – föräldrarna säger: ”Jag skämtar ju bara eller jag har ju sagt till honom att det inte är på riktigt och det hör man ju på titeln Sagan om ringen” när ens 6-åring får se filmen. Eller de föräldrar låter sina barn spela dataspel som har en 15- eller 18-årsgräns fast de bara är 7-10 år. Eller en förälder lägger krokben på sin son, gång på gång – ”skämtade bara”. Alltså hem där barn växer upp och saknar gränser, vuxna är inte vuxna, missbruk förekommer eller där barn inte blir bekräftade för de individer de är. För att inte tala om alla de barn som får stryk. Kan det påverka? För om det är så att sådana miljöer och vuxnas beteende påverkar så talar vi i om väldigt många barn. Går det i sådana fall att genetiskt kontrollera huruvida dessa personer har DRD47R-mottagare? Och en sak till – om det är så att ovanstående barn inte har ADHD enligt genetisk definition som Hansen hänvisar till, hur ska de utredningar som görs i samband med diagnosticering avgöra om det per definition är miljön eller genetiken som gör att ett barn beter sig som det gör? För testerna är väl detsamma, men inte är det så att föräldrarna sitter på mötena med de som gör utredningen och där lägger ut hela sitt liv:”Jo visst vi super dagarna i ända” eller ”Vår jävla skitungen kan faktiskt aldrig bete sig” eller ”Jag brukar faktiskt skrämma lilla Pelle – det är så otroligt kul” eller ”En hurring brukar han få så att han ska lära sig”. Knappast kommer detta fram, för även om det förekommer så sitter föräldrarna där välklädda och svarar artigt på frågor. ”Det är väl inget fel på dessa föräldrar”, tänker utredaren och så går man vidare för att leta fel på barnet – för visst är det fel på ungen!
  • Föds man med koncentration? Enligt Anders Hansen är det så, alltså man har ett uppsättning gener som man ärver och som påverkar hur man är. Jag menar att man kan lära sig koncentration och det går att träna på detta – det vet jag av egen erfarenhet både när det gäller privat och i min profession. Istället för att låta barnet köra av sig med en crossmotorcykel (som jag såg på en videofilm omADHD en gång) kanske föräldrar och barn sitta och måla med fingerfärg tillsammans. Kan man träna bort ADHD? Eller är det så att man lär sig hantera sig själv, alltså att man får verktyg?
  • Det utreds idag hur mycket som helst huruvida det är fel på barn, man verkligen letar fel på barn som inte fungerar hemma eller i skolan. ADHD, Aspegerger, autism och så vidare. Ja – jag vet att man har döpt om vissa diagnoser. Men när dessa diagnoser görs tar man då hänsyn till uppväxt och hemförhållanden? Gör man en kartläggning – tittar man bakom de fyra väggarna och ser huruvida föräldrarna säger: ”din jävla skitunge” eller om det sups hej vill? Se punkt ovan. Jag har tidigare visat hur Statens Beredning för medicinsk Utredning (SBU) har lyft fram hur oerhört illa diagnoserna sker, hur illa det är med underlaget och hur godtyckligt alla dessa diagnoser är – och ovetenskapliga, se Psykiatri_slutredovisning. Jag vill bara påpeka att det inte är jag som har hittat på detta eller skrivit denna text. Läs och begrunda själva – det är våra barn det handlar om.
  • Det finns en professor i svenska som heter Per Linell, se länk. Han har skrivit en bok som heter Människans språk och som är en direkt applicering av Lev Vygotskij, se tidigare blogginlägg. Vygotskij företrädde den kulturhistoriska skolan som menade att en människa formas ur den sociokulturella bakgrund som uppväxten ger och inte primärt utifrån sitt biologiska arv.  Det som är intressant här är att Linell i sin bok radar upp en rad olika färdigheter som påverkas av att en människa får ett välutvecklat språk, några exempel; varseblivning av olika ting i omvärlden, koncentration och uppmärksamhet, problemlösning och organisation av tänkande, bearbetande av emotionella problem, organisation och styrning av handlingar. Intressant att det just är detta som barn med diagnosen ADHD brukar ha problem med. Kanske vore det intressant om Anders Hansen läste Linells bok. Eller ännu mer intressant att det gjordes studier med barn som fått diagnosen ADHD och där dessa barn intensivtränades i att bli extremt bra läsare. Undra vad som skulle hända då?
  • Det spottas ut diagnoser, bland annat när det gäller ADHD. Vem tjänar på det? Privata företag som får betalt för varje diagnos som genomförs och det är idag långa köer till att få hjälp. Multinationella läkemedelsjättar som förser dessa barn med centralstimulerande medicin och tjänar storkovan. Inte behöver man vara konspirationsteoretiker för att inse att det är starka krafter som vill att nuvarande system ska finnas kvar för att man ska kräma ut ännu mer cash från vårt samhälle. Inte finns dessa företag till av filantropiska skäl. Frågan är bara vad som händer med våra barn. Kommande generationer. Är detta så himla bra?

Jag har inga svar på ovanstående frågor och påståenden och jag vet att skolpersonal varje dag kämpar med barn som inte vill göra som de säger och kanske till och med stökar och stör. Jag är också medveten om att det finns föräldrar som dagligen vänder ut och in på sig själva för att få tillvaron att gå ihop. Jag vill verkligen inte racka ner på er, men tycker dock att denna fråga är viktig att lyfta och på sikt se hur förskola och skola, tillsammans med föräldrar och kanske barnavårdscentral kunna lyfta fram olika förhållningssätt till barn som har lite för mycket egen vilja och energi. Finns det föräldrakurser? Finns det hjälp att få? Kan förskola och skola ha ett annat förhållningssätt? Kan vi jobba lågaffektivt?

Som sagt, inga svar, men en hel del tankar och i slutänden handlar det om människosyn.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

10 reaktioner till “Fördel ADHD?

  1. Bäste Johan!
    Stort tack för din drapa. Jag och fästmön strax intill som åhört min högläsning, skriver under på varenda ord! Med breda, djupa och långvariga erfarenheter av barn i behov av stöd (en bra och neutral benämning utan sjukdoms- eller syndrom-anknytningar) kan vi bara nicka igenkännande. Men precis som du skriver; är man bara en vanlig sktn medborgare med erfarenheter är man uträknad på direkten. I vårt yrke talas det om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet men det senare räknas bort helt och det förra döps om till ”evidens” och genast har vi ett lagom möljigt ord fritt för vida tolkningar – som att babbla om förmååågor så att vi slipper undan det där förbaskade ordet kunskap.

    Angående diagnoser så har gått så långt att folk slänger sig med diagnos-sättande så fort någon har ett beteende som möjligen kan liknas vid ett syndrom. En sned tavla rättas till: OCD! Kommer ihåg sina banksiffror: Asperger! Är effektiv: ADHD! JA gudars, vilket samhälle vi lever i. Är det något som får barn att bete sig som monster förresten, så är det sömnbrist.

    Att diagnostisera in absurdum är faktiskt ett sätt att för alla parter slippa undan att ta ansvar, och som du så klokt påpekar trots allt tal om motsatsen, att skuldbelägga barnet. För barnet vet att det är annorlunda, det påpekas ju hela tiden, och inte ens medicinen hjälper ju. (Något som jag aldrig hört debatteras förresten är fenomenet med lite äldre ungdomar som säljer vidare sina preludinpreparat…)

    För att sammanfatta: under åren har jag träffat barn som säkert skulle ha kunnat diagnostiseras med både det ena och det andra men som tack vare en trygg hemmiljö och även skolmiljö klarar sig alldeles utmärk. Och förstås även mött motsatsen som du exemplifierar i ditt inlägg.

    1. Hej Sören,

      Nu när jag är inte längre är lärare kan jag inte personligen göra något åt saken när barn har någon NPF-diagnos, mer än att ha en dialog med läraren och föräldern. Själva ”hands-on-jobbet” får läraren göra själv (för vårdnadshavaren). Däremot har jag som lärare på Jordbromalmsskolan haft väldigt många med svåra beteenden – diagnos eller inte. Alla hade inte fått diagnos men skulle idag fått det. Men olika knep och knåp – kallas pedagogik, gick det alldeles utmärkt att få med sig denna grupp elever. Så jag vet inte….

      Men en sak är säker, förklaringsmodellen till orsakerna till dessa elevers beteende behöver diskuteras betydligt mer än det görs idag. Och dessutom behöver det forskas mer på beteende som för tankarna till ADHD. En bättre utredningsmanual och kartläggning av hemmet. Då kanske man kan komma fram till andra lösningar än medicinering.

  2. Jag vet inte riktigt varför du skrivit detta inlägg. Du verkar inte riktigt förstå hur gener och miljö samspelar (och miljö är inte bara social miljö).
    När det gäller Linells bok kan jag säga att jag har läst den och är verkligen inte imponerad. Det märks att boken är väldigt gammal. Forskningen om hur språket påverkar människan har vederlagt de gamla Sapir Whorf liknande hypoteserna. Dessutom tror jag du har övertolkat Linell, för den starka påverkan på saker och ting som du tillskriver språket ser jag inte i Linells bok. Han är mer försiktig, om jag minns rätt. Jag har svårt att se på vilket sätt Hansen skulle ha nytta av Linells bok.
    Det finns ingen anledning att tro att det du tar upp i din andra punktsats är sådant som den forskning Hansen bygger på förbiser.

    1. Hej Niklas,

      Det förvånar mig inte det minsta att du reagerar. Du har upprepade gånger visat ditt biologiska perspektiv och vi kommer nog aldrig nå varandra i diskussionen mellan biologi och sociokultur. Men det spelar ingen roll för mig, för världen styrs av biologiskt tänkande och perspektiv, så jag är van kan man säga.

      Att Linells bok är gammal spelar faktiskt ingen som helst roll. Linell konkretiserar Lev Vygotskijs teorier som var aktuella på 1930-talet och dessa är i högsta grad aktuella än idag. Man kan säga att den naturvetenskaplig forskningen har gått framåt oerhört mycket de senaste 10 åren och man kan förklara ADHD som Anders Hansen gör. Eller också kan man ha ett annat perspektiv och förklara samma fenomen (ADHD) med en annan förklaring. Att du inte köper denna förklaring är helt ok för mig, men det spelar ingen roll hur många spaltmeter du försöker övertyga mig, har Hansen inte lyckats så kommer inte du heller omvända mig. Du kan inte förklara för mig eller argumentera för ditt perspektiv, det kommer ändå inte leda någonstans.

      Kanske var Per Linell lite försiktigare i sin bok än vad jag är, minns faktiskt inte, men att jag övertolkar honom tycker jag knappas. Mitt jobb i skolan har faktiskt gjort att jag verkligen kan se hur den sociokulturella bakgrunden påverkar så oerhört mycket och där skolan kan bryta detta. Genom ett rikt språk kan du ta kontroll över ditt liv utan att medicineras.

      Sedan kan du ju läsa SBU:s utredning, om du inte redan har gjort det. Den är ganska tydlig med att verktygen som användes och fortfarande används är väldigt trubbiga.

      1. Johan,

        jag vore tacksam om du inte placerar in mig i ett fack. Jag har inga problem med ett biologiskt perspektiv, men inte med ett sociokulturellt perspektiv heller. Jag klarar att hantera båda och att växla mellan dem. Världen är inte svartvit.

        Att Linells bok är gammal spelar visst roll. När jag skrev att det hänt mycket inom forskningen sedan den skrevs så menar jag inte främst att det hänt mycket inom den naturvetenskapliga forskningen, utan inom språkforskningen på just den punkten som gäller språkets påverkan på människan.

        Att diagnosticeringen ute på skolorna ofta görs på ett otillfredsställande sätt är ingen invändning mot Hansens förklaring.

        Du skriver att världen styrs av biologiskt tänkande och perspektiv. Jag vet inte vilken värld du menar, men skolvärlden är oerhört mycket mer dominerad av det sociokulturella perspektivet. Det är bara att titta på den pedagogiska forskningen, som till helt övervägande del bortser från biologi. När jag läste allmänt utbildningsområde 2007-8 dominerade det sociokulturella perspektivet fullständigt.

        Du är ju lärare i svenska. Faktum är att då tycker jag du borde kunna läsa andras texter utan att tolka in dina fördomar i dem.

      2. Hej Niklas,

        Nej, jag är inte lärare i svenska, jag är SO-lärare. Jag placerar inte in dig i fack, det sköter du alldeles utmärkt själv.

        Vilken värld jag lever i? Ja, vilka styr världen? Vilka sitter på ekonomisk, politisk, kulturell och religiös makt – knappast humanister eller för den skulle sociokulturellt orienterade personer.

        Den pedagogiska fakulteten i Sverige kan vi helt bortse ifrån – där finns det ingenting att gå på för de styrs av ideologi inget annat. Men dessa har makt över svensk skolas organisation och utbildning, när det gäller skolhälsovården finns det inget inflytande. Dessutom har specialpedagoger generellt sätt ett annat perspektiv, man vill gärna lösa saker och ting pedagogiskt, men förklaringsmodellen är helt och hållet biologisk.

        Som du märker, vi har två helt olika sätt att se på detta och det kommer inte att förändras överhuvudtaget framöver. Så jag lämnar diskussionen med dig nu.

      3. Märkligt att du inte vill diskutera. Kan du peka på var alla dessa biologer i maktposition finns? Bara för att du har svårt att hitta ”humanister eller för den skulle sociokulturellt orienterade personer” att biologer är vanligare i maktpositioner.
        För övrigt så är det här tänket du har med perspektiv fel. Om man a priori väljer att bestämma sig för att hitta förklaringen genom att välja perspektiv är man ideolog, snarare än vetenskapligt sinnad. Så håller man kanske på i en del grenar av humaniora, men inte inom samhällsvetenskap.
        Att Hansen kommit fram till sina slutsatser beror inte på val av perspektiv, utan på att det faktiskt finns forskningsmetoder som kan avgöra olika förklaringsfaktorers vikt i sammanhanget. Det är metoder som är vanliga både inom naturvetenskap och samhällsvetenskap.

      4. Apropå att placera i ett fack vill jag understryka att den forskning jag publicerat nästan uteslutande är samhällsvetenskaplig och nästan alla kollegor jag samarbetat med har haft sin bakgrund i samhällsvetenskap. Den litteratur jag läst och skrivit själv om vetenskapliga metoder är samhällsvetenskaplig.

        Jag förstår inte hur du kan ha inställningen att din uppfattning inte kommer att ändras över huvud taget framöver. Jag har uppskattat din kritik av PIE och därmed hela din blogg, men det du gör nu drar ett löjes skimmer över den.

  3. Som sagt: Med gedigen erfarenhet kommer man långt, men är inte särskilt mycket värd då man saknar sk evidens. Någon har sagt (fritt ur minnet) att du får bättre och djupare förståelse av bakgrund och orsaker som ledde fram till den ryska revolutionen av att läsa Brott och straff än av ett dussin lärda avhandlingar i ämnet. Eller som en vän och läkare sammanfattade debacle med Nya Karolinska: ja hade de frågat oss läkare och andra som arbetar hade vi kunnat berätta att det inte funkar med ensamrum för alla patienter.

    1. Sören,

      Det är väl just det – varför frågar man inte professionen när det gäller skolan. I fallet med elever som utreds kanske skolan än mer behöver frågas när det gäller hemförhållanden och föräldrarnas sociala situation – dock är detta inte efterfrågat. Och heller inte betydelsefullt vad det verkar. Jag tror heller inte att vi på skolan har ”rätt kompetens” att få rätten att yttra oss så att det ska tas hänsyn till. Utöver detta så vet vi ju faktiskt inte vad som försegår inom hemmets fyra väggar. Men vi anar i många fall det värsta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s