”De kallar mig Solvallamördaren”


När jag började arbeta som lärare på Jordbromalmsskolan tyckte jag att det var fantastiskt. Detta har jag beskrivit många gånger på den här bloggen men även i min bok Yrke: Lärare. I nio år jobbade jag som SO-lärare på Jordbromalmsskolan och kom att älska skolan och mitt arbete. Men även stadsdelen Jordbro. Denna lilla stadsdel som rymmer så mycket kreativitet, glädje, värme och sammanhållning.

 

 

Men också utanförskap, kriminalitet och missbruk. Världens fulaste centrum som politikerna under 20-30 års tid snackat om att de ska bygga om. Det har inte hänt dugg. Jo, på de sista åren har en hel del nya bostäder byggs (förtätning) och kanske är det så att detta kommer tvinga fram att affärer rustas upp. Tidigare har det känts som om politiker använder fina ord om integration och mångfald och att de ska satsa på Jordbro. Statliga medel i form av Wernersson-pengar eller förortsstöd har pumpats in i förorten bara för att dessa människor ska stanna där de är och inte bråka om brister i sin stadsdel. Så har politikerna gjort sitt och behöver inte bry sig mer.  Cyniskt? Ja visst.

I den här miljön växte Janne Raninen upp. Vem? Jo, mannen som sköt Dragan Joksovic, enligt polisen ansedd som dåtidens kung i den undre världen, se länk. I boken ”De kallar mig Solvallamördaren” berättar Raninen om sin uppväxt i Jordbro och hur han sögs in i kriminalitet. Så här beskrivs boken:  ”Jag vill berätta hur jag gick från att vara ett oskyldigt barn till att bli dubbelmördare. Samtidigt vill jag berätta att det finns en väg ut, hur djupt i skiten man än sitter.’ I ett slitet miljonprogramsområde i förorten Jordbro, söder om Stockholm, växer Janne Raninen upp. En dag blir han vittne till att hans mamma brutalt misshandlas av sin partner i hemmet. För att ta sig ur misären börjar Janne snatta och göra inbrott. Snart eskalerar det till langning, rån och slutligen mord. Janne berättar både om det omtalade dådet på travbanan, som han begick som 20-åring, och mordet på hans barndomsvän, som skedde i efterdyningarna av det spektakulära Arlandarånet. Boken ger en skrämmande och fascinerande inblick i den kriminella världen. Janne berättar också om sin roll i den beryktade hiphopgruppen Kartellen, om livet bakom murarna och om vägen tillbaka till ett liv i frihet.”

Janne Raninen har skrivit en mycket bra bok som är gripande, spännande och ger perspektiv på våra segregerade förorter. Givetvis är det förkastligt att ta någon annans liv men också att skada någon genom våld. Eller för den skull alla andra brott som beskrivs i boken. Men hur kan grupptryck, utanförskap och en  tillvaro utan utmaningar påverka vissa ungdomar? Raninen ger läsaren direkt inblick i förorten. Parkområdena i Jordbro är fina men det är också det enda. Jordbromalmsskolan var ful, centrum är fult och höghusen är bitvis illa skötta. Men det spelar väl ingen roll – människorna i ”orten” ska stanna i orten. Trist inställning av politikerna. Och så är det väl inte bara i Jordbro?

Janne Raninens bok är välskriven, spännande och intressant. Inte bara utifrån ett samhällsperspektiv, utan för att man får en direkt ingång till hur en ung kille tänker. Givetvis med en medelålders mans erfarenhet men ändå har Raninen försökt att få läsaren att förstå hur den unge Raninen tänkte. Det är klart att vem som helst kan fundera på om detta är hela sanningen, eller bara Janne Raninens sanning, eller en tillrättalagd version för att Raninen själv ska framstå som en person som har gjort helt om i livet och numera är en fullfjädrad humanist. Spelar det någon roll? Visst finns det människor här i välden som skulle vilja se Raninen i fängelse för alltid och att man slänger bort nyckeln – men är det en sånt samhälle vi lever i? Nej, vi har ett samhälle som innebär att kriminella efter avtjänat straff ska återanpassas. Sedan kan man inbilla sig att Janne Raninen vill framställa sig som en fin människa idag? Och! Han har tagit sitt straff och han har ju inte ens fått tiden bestämd för när han kan få bli en fri man. Så oavsett om Raninen har förskönat innehållet i boken eller ej så har han fått så det räcker och blir över.

Vad vill jag säga om ovanstående resonemang. Jo, jag anser att bokens innehåll inte ska översköljas av personliga åsikter om hur brottslingar döms i allmänhet och hur Raninens straff eller brottsliga förflutna ska skärskådas i synnerhet. Jag tycker man ska läsa den här boken som en spännande, välskriven, lättläst och intressant bok om hur det faktiskt kan se ut i Sveriges förorter. Vill man ha en bra bok så ska man läsa ”De kallar mig för Solvallamördaren”. Vill man dessutom fundera lite över hur det faktiskt ser ut i vissa delar av vårt land får man ut ännu mer av boken. Socialrealism kan man kalla det.

Det behövs satsas på Jordbro och andra segregerade förorter. Då menar jag givetvis att det måste finnas fritidsaktiviteter för barn och ungdomar och skolorna måste vara superbra. Parkleken är bra, men för ungdomarna behövs det något ställe att vara på efter det att ungdomsgården har stängt, alternativt att gården är öppen till 01.00 på helger. Eller kanske ett ungdomsdrivet fik? Samlingsplats och aktiviteter.

Idag är det mycket glädjande att AC Jordbro inte bara satsa på sitt fotbollslag utan att de även erbjuder basket. Ungdomsverksamhet. De flesta, om inte alla, i AC Jordbro är gamla elever från Jordbromalmsskolan som satsar på sin förort och som ger tillbaka. Personligen gläds jag mycket av att dessa härliga människor satsar engagemang och energi på kommande generationer.

Jordbro är en liten förort, se länk, trots en befolkning på cirka 10 000.  Det är en segregerad förort där en väg skiljer centrala och södra Jordbro, som består av flerfamiljshus, med norra Jordbro som består av radhus och villor. Genom åren har det ändå kommit en hel del ur Jordbro, inte alltid inom lagens råmärke.

  • Rainer Hartleb filmsvit om Barnen i Jordbro, där ”En pizza i Jordbro” fick en guldbagge för bästa dokumentärfilm, se länk.
  • Janne Raninen är uppvuxen i Jordbro och gjorde sig känd för att ha mördat Dragan Joksovic, men även har varit inblandad i texterna till Kartellen, se länk.
  • Leo ”kinesen” Carmona är uppvuxen i Jordbro. Han sitter liksom Raninen i fängelse dömd för mord. Dock är han mest känd för att han levererat gripande texter till hip hop-gruppen Kartellen, se länk och länk.
  • Musikgruppen Panetoz kommer från Jordbro och har rönt framgångar med sin positiva och glädjesmittande musik, se länk.
  • Skådespelaren och filmaren David Nzinga är uppvuxen i Jordbro. Han har har en imponerande produktion för att vara så ung, se länk.
  • Anthony Yigit, europamästare i superlättvikt i boxning är uppvuxen i Jordbro, se länk.

Utöver ovanstående kändisar, ingen värdering av vad man är känd för, så har det kommit tusentals fantastiska unga människor från Jordbro som har blivit framgångsrika i livet. De allra flesta har det gått bra eller mycket bra för. Några har det gått illa för och för dessa medmänniskor sänder jag några extra tankar.

Jag kommer alltid ha ett stort hjärta för Jordbro och jag kommer alltid att minnas min tid på Jordbromalmsskolan med glädje. Det var där jag formade mig som lärare och det var där jag fick bråka med stökiga elever, både fysiskt och verbalt. Det var på Jordbromalmsskolan som jag skaffade mig den kunskap och erfarenhet som lade grunden till den skolmänniska jag är idag.

Stort tack till Janne Raninen för en mycket bra litterär upplevelse. ”De kallar mig Solvallamördaren” finns att köpa i alla bokhandlar, men även på Bokus, se länk och Adlibris, se länk. Hoppas du också läser boken!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s