Hur desillusionerad kan man egentligen bli?


I 18 år har jag arbetat i skolans värld. Först 9 år som lärare och sedan 9 år som skolledare. Under alla dessa år har jag på olika sätt kämpat mot dumhet och vad alla ”förstå-sig-påare”vet att man måste göra i skolan. Och dessa är ju många. Politiker, tjänstemän, pedagogiskt etablissemang (PIE), forskare, föräldrar, myndighetsutövare och många fler.

Med åren har blogginläggen kommit allt glesare, som ni kanske märkt. Detta beror på att min tid för att blogga har minskat i och med att jag även skrivit deckare. Fast en av anledningarna är också att jag har blivit en smula desillusionerad – kan man säga att jag har tappat suget? Eller har jag blivit gammal?

Jo, visst har jag tappat suget en smula. Tröttnat på att tala för döva öron. Åke Edfeldt, professor emeritus, sa en gång: ”Det känns som att ro i tjära”, när han kommenterade de forskningsresultat han hade kommit fram till utan att någon – alltså någon tog notis. Och då var det ändå ganska intressant forskningsresultat gällande läsning. Metod att tiga ihjäl det man inte vill ska få spridning är perfekt.

Nu låter det som om jag är bitter eller grinig, eller att det skulle vara synd om mig. Verkligen inte. Jag är inte sådan som person. Istället konstaterar jag faktum och går vidare. Eller som Depeche Mode i låter Shame:

”It all seems so stupid. It makes me want to give up. But why should I give up. When it all seems so stupid.”

Veckans Nordisk skolledarkongress i Göteborg var bra. Att notera:

En panel bestående av Gustav Fridolin, utbildningsminister, Matz Nilsson, ordförande för Skolledarna samt tre kommunala politiker: Helene Odenljung, Mats Gerdau och Karin Stjernfeldt Jammeh diskuterades alla möjliga förbättringsområden i svensk skola. Ingen var ens nära att ta upp de abstrakta kursplanerna som ett problem i skolan. Inte ens den kunniga moderatorn Cecilia Garme tog upp frågan. Man pratade om all möjlig problemetik kring svensk skolan men en sådan central del som de dåliga kursplanerna tog man inte upp. Varför går man i skolan? Jo, för att lära sig kunskaper – det uppdraget är centralt. Vilket är ett av de största problemen i svensk skola? Jo, likvärdighet och rättssäker bedömning och betygssättning. Då är de usla kursplanerna en central fråga. När det hela skulle avrundas var jag tvungen att skrika i kongressalen där 1500 rektorer satt och lyssnade. ”Skriv om de dåliga kursplanerna”, skrek jag. Trots att Cecilia Garme plockade upp mitt skrik så var själva tiden för diskussion över. Tidigare har jag på bloggen skrivit om kursplanerna flera gånger, t.ex. länk. Ja, jag vet att det finns många olika frågor som är viktiga för skoldebatten, t.ex. segregerade skolor och bostadsområden.

Jan Björklund, Liberalernas partiledare och före detta skolminister, vill revidera sin egen kursplan. På Svt nyheter uttalar han sig, se länk. Så här kan man läsa:

Det var ju du själv som drev igenom den förra reformen, finns det någonting att vara självkritisk över?

– Man ska alltid vara självkritisk. 2011 års läroplan var bättre än de tidigare läroplanerna, men jag tycker inte att den blev tillräckligt bra.

Varför blev den inte tillräckligt bra?

– Vi överlät ansvaret att skriva läroplanen till det pedagogiska etablissemanget i Sverige och i den gruppen finns det värderingar där ämneskunskaper inte är lika viktiga.

Självkritisk? Kul att Björklund har uppfattat att det finns ett pedagogiskt etablissemang, men sorgligt att han inte har kunskap nog att se och veta att Lpo 94:s kursplan var mycket bättre än Lgr 11. Vad är det som är bättre med Lgr 11? Flera saker Lpo 94 var mindre abstrakt, inte skriven som en lång önskelista över vad eleverna ska kunna och i Lpo 94 var kunskapsmålen hierarkiskt organiserat. I Lgr 11 ska kunskaperna vara grundläggande (E)-goda (C)-mycket goda (A). Eller enkla – utvecklade – välutvecklade.

Det är även sorgligt att Björklund inte var tuff nog att stoppa Lgr 11 när han fick tillbaka förslaget till kursplan från tjänstemännen. Så korkad är väl inte Jan Björklund att han inte då insåg hur illa det var med Lgr 11 – jag har svårt att tro det. Nej, han skulle driva igenom den nya kursplanen för att visa handlingskraft innan mandatperioden var slut. Att det gick åt helvete för hela lärarkåren och tusentals elever var det inget att bry sig om. Nej, bara att skylla på ”flumsossarna”, som förvisso inte heller har varit särskilt duktiga på skolpolitik. Om jag ska vara riktigt ärlig så har alla partier varit usla på att få svensk skola på banan igen. Cyniskt eller hur?

Det är lätt att slå varandra i huvudet med baseballträ eller kasta paj eller lägga populistiska förslag, men att utverka en politik i konsensus som gör att skolan hamnar rätt verkar ju inte gå. Sossarna löser ju allt på sitt vanliga sätt, genom bidrag. Kommunerna får idag så mycket statliga bidrag för allt mellan himmel och jord kommunerna måste inrätta särskilda tjänster för att ens hantera bidragsfrågan (för att det är så jävla krångligt och mycket arbete för att få tillgång till extra medel). Kan ju inte driva skola med hjälp av bidrag, se länk.

Men tillbaka till Nordisk skolledarkongress. Lyssnade på Alli Klapp och mycket riktigt – där kom betygsmotståndet insmygande med forskningen som garant för ”Att det är sanningen som Alli Klapp kommer med”. I en trevlig och lättsam stämning redogjorde Klapp för forskningsläget. Men det var samma gamla forskning som är irrelevant för dagens betygssystem. Alltså i en studie där man tittar på betyg mellan 1969 – 1981 kan man konstatera att betyg inte är bra för vissa grupper. Att det är relativa betyg som jämförs med kunskapsstandardbetyg spelar ingen roll. Som att jämföra äpplen och bananer, se länk. Detta har jag skrivit om tidigare, se länk.

Det anmärkningsvärda är att det sitter några hundra skolledare och får höra om denna skit. Kritiskt tänkande eller ej, men har man minsta lilla betygsmotstånd inom sig så köper man nog Klapps resonemang. Att sedan både reliabilitet och validitet totalt fuckar ur är inget som någon ens reflekterar över. Exakt på samma sätt som man diskuterat kring Ruth Butler, se länk. Här skulle jag vilja att Nordisk skolledarkongress är lite noga med vem de tar in som föreläsare. Förra gången (två år sedan) var det Tomas Kroksmark som föreläste, en person som gjort sig känd för att sitta i ledningsgruppen för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE), se länk, länk och länk. Vem är med på föreläsningslistan nästa gång? Självaste överkukun Christian Lundahl? Se tidigare blogginlägg, länk.

Nej det är mycket som man kan kommentera när det gäller skolan. Dessvärre är det så att det finns massor av politiker och tjänstemän som vet exakt hur skolan ska styras och vad som är viktigt. Eller forskare och pedagogiskt etablissemang. Och alla dessa vet EXAKT vad som behöver göras. Men var är alla tusentals lärare och skolledare? Varför ställer sig inte alla upp och genomför en gemensam en-dags-strejk för att belysa att vi är trötta på att någon annan talar om vad vi ska göra. Och att man dessutom talar om det på ett okunnigt och felaktigt sätt. Varför organiserar inte Skoledarna, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet en gemensam aktion? Är det så att alla sitter så bekvämt på sina positioner?

Mycket finns att göra i svensk skolan, men varför inte börja så här:

  • Skriv om kursplanen. Inte någon gigantisk process där lärare till höger och vänster samt tjänstemän ska vara med och påverka. Låt en liten grupp utvalda lärare få ta fram en kursplan som är mer konkret och tydlig. Med kunskapshierarki. Jag kan personligen sätta ihop en sådan grupp och få fram ett förslag på kursplan inom tre månader.
  • Skriv om skollagen och se till att plocka bort föräldrars rättigheter när det gäller att lägga sig i skolans arbete gång efter annan. Skolan utbildar och föräldrarna uppfostrar sina barn.
  • Skippa alla projekt som läggs på lärarna och skolan.
  • Kommunala politiker och tjänstemän – backa och låt skolan göra sitt jobb.
  • Lärare och rektorer – fokus på kunskapsuppdraget från förskoleklass.
  • Lär eleverna baskunskaper: Läsa flytande, skriva en text så att mottagaren förstår, tala och argumentera så att mottagaren begriper (gärna retorik), behärska de fyra räknesätten, baskunskaper i NO- och SO-ämnena (kan diskuteras vad det betyder) – det vill säga att eleven med egna ord kan återberätta vad arbetsområdet som man jobbat med handlar om.
  • Från fsk-klass – följa upp resultat. Vilka elever kan inte det de borde kunna och vad ska göras åt det? Vad kan de inte och vem ska se till att de lär sig? Följ upp igen.
  • Arbetsro och anknytning till elever. Skolan ska se till att alla elever lär sig och trivs på skolan. Det ska råda arbetsro på skolan och skolpersonalen ska anknyta till eleverna.
  • Bygg ett samarbete mellan forskare och skolan. Då menar jag så klart att det ska börja ute på skolan och sedan ska forskningen handla om att se utvecklingsområden och därifrån jobba med att sätta upp forskningsmetodiska begrepp för att genomföra studier.
  • Stärk skolan i de segregerade områdena i Sverige. Rektorer och lärare som har lyckats med sina skolor och klasser bör beredas arbete i dessa områden för att fokusera på ovanstående.
  • Riksdagspolitiker – ändra i lagen så att det finns möjlighet att driva lärarutbildning av andra aktörer än svenska universitet och högskolor. Till exempel skulle Åbo akademi kunna ha en svensk filial.

Oh ja, det finns många andra förslag som jag skulle vilja göra med svensk skola, här är bara en början.

Som ni märker har jag fortfarande en del att säga om svensk skola. Dock är jag som sagt lite desillusionerad och mitt bloggande har avtagit i intensitet. Jag planerar inte att sluta blogga utan kommer fortsätta med ett par blogginlägg per månad, kanske vore det perfekt om det kom ett blogginlägg i veckan, men det handlar ju om tid och ork. För ämnen att skriva om saknas ju inte.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

 

 

10 thoughts on “Hur desillusionerad kan man egentligen bli?

  1. Blir så besviken när du vill minska samverkan mellan föräldrar och skolan när den istället borde öka.
    Förövrigt anser jag att varje barn ska ha en individuell utvecklingsplan.

    1. Hej Peter,

      Ja, jag förstår att du blir besviken över detta, eftersom du företräder just föräldrar. Men vi är många som har negativa erfarenheter av att föräldrar lägger sig i skolans inre arbete. Att föräldrar vet bäst och att föräldrar ska gå in och ”skipa rättvisa” eller tala om hur saker och ting ska vara. Det är bara att läsa rapporteringen i media.

      Alla barns individuella utvecklingsplan – finns inte redan det? Kallas IUP.

      1. Bra att du vågar säga det självklara; föräldrar skall kunna agera när deras barn inte får stöd för att nå godkänt. I övrigt är det upp till skolan hur mycket man vill involvera föräldrarna och inom vad. Missnöjda föräldrar har nu för tiden möjligheten att ta sin Mats ur skolan…

  2. Hej Johan,
    I grunden handlar det om att staten och föräldrarna har samma målsättning med skolan. Varför ska vi då inte samarbeta?
    Sen kan jag hålla med om att alla föräldrar kanske inte alltid ”vet bäst” men samtidigt får vi så mycket rapporter om föräldrar som kämpar allt de kan för att deras barn ska få den rätt till extra stöd de behöver och har rätt till.

    En gång per läsår ska läraren ta fram en skriftlig individuell utvecklingsplan (IUP) men bara för de elever som inte får betyg.

    Det jag vill åt är ett systematiskt kvalitetsarbete på elevnivå.

    1. Hej igen,

      Klart att skola och vårdnadshavare ska samarbeta. För elevens utveckling – jag motsätter mig inte det. Däremot har föräldrapåverkan på skolan varit alldeles för stor och allt för negativ. Man tror att man ska göra något för att lyfta eleverna genom att man hela tiden lägger sig i och klankar ner på skolan men det som händer är att dessa föräldrar undergräver skolan som institution och får lärarkåren att välja att lämna läraryrket och studenter att välja bort lärarutbildningen. Kolla in hur det går till på vissa skolor i Bromma, där har lärare och rektorer slutat på löpande band på grund av att föräldrar ställer helt orimliga krav på läraren och skolan. Hela tiden med hotet om att anmäla till skolinspektionen. Kanske känner du inte igen den här bilden, men det kan jag säga att jag gör.

      Jag kan ge dig ett lästips: Generation Ego av Ana Udovic. Där får du en hel bok med konkreta exempel om hur skolan systematiskt dränerats på grund av allt föräldrainflytande.

  3. Johan, du fortsätter att ge förslag på hur skolan kan förbättras så helt desillusionerad tror jag inte att du är.

    Och det är inte heller Jan Björklund. Han skrev tillsammans med Åsa Fahlen (LR) en artikel på DN-debatt (15.3) där de ger sju förslag på hur ämneslärarutbildningen ska förbättras.
    Jag tycker mig i detta förslag se två trender.

    Å ena sidan ska utbildningen knytas närmare skolan i och med ett förslag om att metodikämnet ska prioriteras och där ska befintliga lärare ute på skolorna komma in på universiteten och undervisa om metodik.

    Å andra sidan ska ämnesutbildningen knytas närmare/integreras i universitetens utbildningar och där ska lärarstudenterna läsa ämnen tillsammans med andra studenter.

    Det som idag benämns utbildningsvetenskap skulle få mindre inflytande (kanske på sikt försvinna). Frågan är vad de gamla vetenskapliga och ideologiska trätorna om ADHD, betyg, postmodernism/modernism, jämlikhet, jämställdhet etc. då ska ta vägen?

    För om PIE försvinner, var ska då människor rikta sin ilska om kommande lärarutbildningar och /eller skola inte blir som man tänkt sig? Det är ungefär som vad skulle hända med en marxist om kapitalismen försvinner eller med en feminist om samhället blir jämställt.

    1. Pär,

      Förslaget att knyta lärarutbildningen närmare skolan tror jag på. Detsamma tror jag på att fördjupa ämneskunskaperna med hjälp av institutioner som är specialiserade, t.ex. statskunskap. Däremot tror jag inte på att man ska soppa som inte fungerar under mattan. Jag tror på granskning och att problem lyfts upp. Att universitet och högskolor granskar sin verksamhet och t.ex.inte lär ut betygsmotstånd. Tyvärr är det så att Jan Björklund kanske inte alltid vet vad som är bäst för svensk skola.

    1. Hej Maria,

      Ja det är skrämmande hur mycket anmälningarna har ökat. Som om allt är skolans fel och att det saknas ansvar från föräldrar och elever. Vad ska det hela sluta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s