Vetandets värld – eller?


I förra veckan hade P1 en reportageserie om skolan som slutade i ett program där gymnasieminister Anna Ekström (S) och politikern Christer Nylander (L) tillsammans nationalekonomen Anna Sjögren och pedagogikprofessorn Sverker Lindblad kommenterade och diskuterade de avsnitt som sändes under veckan.

Här är avsnitten:

Så kan digitaliseringen göra nytta i skolan, länk.

Läraren är nyckeln till lyckat eget elevarbete, länk.

Dagens betygssystem fokuserar på elevernas misslyckande, länk.

Diskussion i vetenskapsradion veckomagasin, länk. 

Innan jag går in på det innehåll i dessa program som jag önskar kommentera, vill jag ge en eloge till pedagogikforskaren Sverker Lindblad från Göteborgs Universitet. När politikerna Anna Ekström och Christer Nylander uttalar vad de vill med skolan så säger Lindblad: ”Jag är lite skeptisk alltså för att hur ska ni bära er åt för att höja kvalitet på undervisningen och hur ska ni bära er åt för att ni ska få en skola för alla med kunskap och bildning.” Exakt! Hur ska det gå till? När politiker har talat om detta under 10-15 års tid och det inte har blivit bättre. Nu vill jag kommentera något av innehållet som togs upp i dessa program.

Digitaliseringen
De digitala verktygen är fantastiska. Allt från smartboard till paddor, verkligen bra. Och vilka möjligheter det finns med olika datorprogram. Men utan en lärare som är aktiv och som har tydliggjort syftet med att använda sig av datorer till arbetsområdet eller att läraren har ställt sig de didaktiska frågorna – då riskerar digitaliseringen att få en negativ inverkan på vad eleven lär sig. Vi har sett många projekt som misslyckats ända sedan Färila-projektet till att eleven ska söka sin egen kunskap. För att datorn eller andra digitala hjälpmedel ska vara framgångsrik i skolan krävs det en lärare som vet vad denne pysslar med och som är aktiv. Annars går det inte bra.

Läraren
Läraren är central för all undervisning. Vi ska inte ha en skola där eleverna sitter och jobbar självständigt i böckerna eller med fyller-i-böcker, det är läraren som ska undervisa. Caligula skriker ”flummarna” och pekar på katederundervisning, ett ord som PIE har kidnappat och besmittat med en rad lögner.  Tack Anna Ekström för att du använder begreppet Seminarieundervisning, ett begrepp som jag konstant använde i min bok Yrke: Lärare, se länk. Det handlar om att läraren undervisar och för diskussion och dialog i klassrummet kring det som klassen lär sig.

Läraren har blivit nermonterad under 90- och 2000-talet av SKL och kommunerna samt av lärarutbildningen och av det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE). Lärarens viktiga ledarroll i klassrummet och den tydlighet som lärarjobbet innebär och vilket fokus som ska läggas på läraren har varit alltför grumligt och det råder förvirring kring läraren än idag. Lärarbristen har det varnats för hur länge som helst, i många år och nu är den här. Vad händer? Jo, man börjar buda på lärarlönerna för att få lärare till sig, men vad händer där man inte får några utbildade lärare? I utsatta områden eller i landsbygdskommuner? Och fortfarande är PIE, SKL och lärarutbildningen inte med i matchen. Vad behövs?

  • Starka och självständiga lärare som inte åläggs det ena än det andra utan får undervisa.
  • Tydligt ledarskap, att lärare ges mandat och backas upp av skolledning och kommun. Alltid skydda lärarna.
  • Bra utbildning i bedömning och betygssättning. Fortbildningsinsats helst igår men absolut NU! Och denna fortbildning ska inte skötas av pedagogiska institutioner på Universitet och Högskolor för dessa är besmittade av ideologi.
  • Tilltro till lärarnas förmåga. Lita på lärarkåren. När det brister är det rektor som får gå in och hjälpa och stötta – men utgångspunkten måste alltid vara tilltro. ALLTID!

Betygssystem
Det finns en rad problem i betygssystemet som tas upp i programmet och som behöver åtgärdas. Ett är kursbetygen på gymnasiet. Konstruktionen är så korkad så att man undrar vem som över huvudtaget har hittat på detta system. En elev läser t.ex. matematik 1,  2 och 3. På samtliga kurser får denne betyg som följer med i examen och inte går att ändra. Dumt! Det är ju rimligt att eleven efter att ha läs matematik 3 skulle ha chans att få ett högre betyg på matematik 1 eftersom denne elev torde ha högre kunskaper. Nej, slopa kursutformningen och ge ett samlat betyg, alternativt öppna upp för att ha möjlighet att tenta av tidigare kurser genom särskild prövning. Kanske en för stor administrativ insats för gymnasiet?

Jag anser också att det är galet att fokusera på ifall en elev misslyckandet. Hur tänker man då? I programmet sägs det att: ”Betygssystemet består av en skala från F till A, där det bästa betyget är A och F är underkänt. Varje kurs eller ämne är indelat i olika moment som bedöms och det slutgiltiga betyget är en sammanvägning över hur eleven presterar inom varje moment. Och det är det här mycket av kritiken riktas mot . Elevens sämsta prestation väger väldigt tungt. Har eleven presterat dåligt i ett enda moment kan det dra ner hela betyget.”

Jan-Erik Gustafsson, senior professor I pedagogik och Martin Forster, psykolog vid Karoliska institutet kommenterar detta fenomen. Senare kommenterar även andra experter.

Men vänta nu ett tag. Alla dessa experter har ju missat en hel del. För det första är det ju kursplanernas utformning som är den stora boven till det havererade betygssystemet – betygen i sig är det inget fel på – detta tas ju inte upp i programmet. Alla dessa önskelistor som är skrivna i abstrakta formuleringar som lämnar godtyckligt tolkningsutrymme bidrar till förvirring, privatisering av bedömning och att hela bedömningsfrågan skjuts i sank. Detta varnade jag för redan 2011, för 7 år sedan, se länk.

Sedan verkar alla experter inte ha satt sig in i betygssystemet. Enligt uttalandena verkar det inte som om de kan regelverket. Så här skriver Skolverket:

”Det finns preciserade kunskapskrav för tre av betygen – A, C och E. Med ett kunskapskrav avses hela beskrivningen av ett betygssteg. Enstaka meningar, delar av stycken eller hela stycken är inte ett kunskapskrav utan exempel på delar av ett kunskapskrav.”

I nästa stycke fortsätter man: ”Det finns inga preciserade kunskapskrav för betygen B och D. Betyget B innebär att kunskapskraven för C och till övervägande del för A är uppfyllda. Betyget D innebär att kunskapskraven för E och till övervägande del för C är uppfyllda. Innebörden av ”till övervägande del” beskrivs i propositionen om den nya be­tygsskalan. Där betonas att avgörandet om överliggande kunskapskrav är uppfyllt till övervägande del för betygsstegen B och D inte grundas på en kvantitativ sam­manvägning av elevens kunskaper. Betygen B och D speglar istället en kunskaps­ progression där eleven har påvisbara och centrala kunskaper för närmast högre betyg. Vissa kunskapskvaliteter för högre betyg eller väl utvecklad förmåga i ett eller era avseenden kan därmed resultera i betyget B eller D. Det gör att kunskapsprofilerna för betygen B och D kan se olika ut för olika elever. I figur 1 illustreras två olika kunskapsprofiler. I båda fallen har läraren satt betyget B eftersom läraren i sin allsidiga utvärdering kom fram till att kunskapskravet för C var uppfyllt i sin helhet och kravet för A var uppfyllt till övervägande del.” (Betygsskalan och betygen B och D, sida 10). Läs hela skriften, länk.

Vi kan tycka vad vi vill om betygssystemet och kursplanerna men vi måste väl sätta oss in i systemet. Personligen tycker jag kursplanerna är katastrof och skulle med lätthet återgå till Lpo 94:s kursplaner och kombinera dessa med ett nedbantat centralt innehåll och dagens betygssystem. Givetvis skulle mål att sträva efter i Lpo 94 tas bort. Som jag tidigare har sagt skulle jag kunna presentera en bra kursplan på 3 månader.

Men hur svårt ska det vara?

  • Planera ett arbetsområde – vilka kunskapskrav ska eleverna kunna?
  • Hur ska läraren undervisa om detta arbetsområde – alltså metodik?
  • Vilka frågor ska läraren ställa där eleverna de får visa att de uppfyller kunskapskraven?
  • Hur ska eleverna visa att de lärt sig detta?
  • Utifrån elevernas examination – vad kan läraren dra för slutsatser av elevernas kunskaper. Formulera ett kunskapsomdöme som jämförs med kunskapskraven.
  • Dokumentera dessa kunskapsomdömen i lärarkalendern eller vilket verktyg som används för att dokumentera elevens kunskapsprogression.
  • När det är dags för betygssättning, ta fram lärarkalendern och se över vilka kunskapskrav eleven har nått. Är det några som saknas som kommer att tas upp senare gör en prognostisk bedömning.
  • Slutbetyg i år 9 är slutbetyg – all annan betygssättning i grundskolan är prognostisk, det vill säga: ”fortsätter du jobba på det här sättet kommer du få detta betyg”.
  • Informera eleven och vårdnadshavaren hur eleven ligger till.
  • Sätt betyg.

Hur svårt kan det vara?
Kolla in Per Måhls och Bo Sundblads filmer, länk, länk och länk. Det finns också två mycket bra böcker om betygssättning, se länk och länk. Läs och lär! När det gäller planering av undervisning har Skolverket en skrift som kanske är den bästa som de någonsin publiceras, Allmänna råd: Allmänna råd grundskolan.

När diverse experter börjar yla om relativa betyg – vad vill man då? För det första har man inte förstått kunskapsbetyg – det är inte själva betygssystemet som är problemet, det är lärarkåren som inte har fått chansen till fortbildning. Problemet:

  • Från regelstyrning till mål- och resultatstyrning i och med Lpo 94 med noll fortbildning
  • Från relativa betyg till kunskapsbetyg i och med Lpo 94 med noll fortbildning
  • Från statlig till kommunal huvudman i och med Lpo 94 med nedmontering av läraryrket som följd
  • Systematisk nedmontering av Kommunförbundet (SKL) år ut och år in till det började gå riktigt åt helvete i PISA men då var det försent.
  • Läraren ska vara handledare eller coach och syssla med fri forskning eller problembaserat lärande (PBL).
  • Pedagogiskt ideologiskt etablissemang (PIE) som styr bort från kunskapsuppdraget till flum.
  • Ständigt betygsmotstånd i debatt och i lärarutbildning. Litteraturen består av ensidigt betygsmotstånd där de så kallade pedagogiska forskarna fuskar med validitet och reliabiltiet. Christian Lundahl och Alli Klapp fortsätter sitt fusk – hur många bevis behöver jag lägga fram? Se länk, länk och länk. Kanske fusk i Vetenskapsrådets namn, länk.
  • Lärarutbildning som inte håller måttet och som är direkt ideologisk i sin utbildning.
  • Riksdagspolitiker som skärper skollagen och gör lärare till administratörer. Genom att göra läraren livegen genom administration knäcks lärarkåren och söktrycket till lärarutbildningen är obefintligt. Genom att slänga in pennan på högskoleprovet kommer man in på lärarutbildningen, söktrycket till Paradise hotell är hårdare.
  • Lgr 11 sätter spiken i kistan på lärarkåren, se länk.
  • Genom statliga bidrag tror man att skolan ska bli bättre, men vi kan inte ha en bidragsskola, se länk.

Så vad ska relativa betyg göra för nytta? Fina siffror? ”Jo, vi ser att vi har 7% E och 24% D och 38% C och 24% B och 7% A. Det är bra siffor, exakt lika bra som förra året faktiskt. Vi tror nog att över hela landet kommer det se lika dant ut nästa år. I alla fall är det vår prognos.” Hejsan Kerstin! Klart att det är, för det var lika dant på 70- och 80-talet.

Försvararna av de relativa betygen brukar hävda att det var just på landsnivå man skulle se det och att ämnes- och standardprov skulle avgöra standarden över om det var en stark, normal eller svag klass. Men här har vi några problem:

  • Biologi är normalfördelad men skolan är en kulturinstitution som inte går att normalfördela.
  • Det fanns inga referensramar för relativa betyg, för även om det fanns standardprov i vissa ämnen. Hur visste du att din elev var extra duktig i slöjd, idrott, musik, religionskunskap, hemkunskap, fysik och alla andra ämnen som det saknades standardprov i? Hur kunnig var din elev i jämförelse till elever i Bergsjön, Vilhelmina, Jordbro, Södermalm, Sjöbo? Hur??? Ska man ha central rättade ämnesprov i alla ämnen och vad händer då med lärarens status när bedömningsansvaret tas ifrån lärarkåren? Kommer fler vilja bli lärare då?
  • Hur ser vi på människan när utgångspunkten är att 7% endast klarar E. Eller nöjer vi oss med de. Alla de som får F är det dessa elever som egentligen ska vara de 7%:n? För är de så dumma i huvudet att de aldrig kommer att nå betyg? Vilken människosyn?

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om ovanstående där jag menar att de relativa betygen har en rasistisk bakgrund, se länk.

Nej, jag tror att de som förespråkar relativa betyg behöver tänka till rejält. Kanske njuter PIE nu för man har verkligen lyckats med sin plan. Först och främst har man skjutit mål- och resultatstyrningen i sank genom att vara så involverade i att på alla sätt påverka Lpo 94 och Lgr 11 i negativ riktning. Dels genom att se till att innehållet blev katastrof – fyra F och mål att sträva mot i Lpo 94 och abstrakta kursplaner i Lgr 11. Sedan har man med marknadsföring motverkat läroplanerna, dels genom Grundskoletidningen när det gäller Lpo 94 med Steve Wretman och Helena Moreau och så klart Hans-Åke Scherp som åkte land och rike runt med PBL. Tycker ni att jag är konspiratorisk? Inte för fem öre, läs min sammanställning, se länk och länk. Där har ni kopplingen mellan de olika personerna. Genomförandet av Lgr 11 borde verkligen granskas av Riksrevisionen – hur processen gick till och hur Skolverkets tjänstemän såg till att flummet fick ta plats i kursplanerna som sänkte skolan. Hur Skolverkets tjänstemän likt papegojor i konferens efter konferens och på informationsfilmer talade om det nya tydliga läroplanen som ett mantra för att lärarkåren skulle tro dem. Genom att uttala detta riktigt många gånger så blir det till slut en sanning. Sju år senare kan jag konstatera att jag hade rätt när jag varnade för Lgr 11:s kursplan, se länk. Tror ni Tomas Kroksmark, Steve Wretman och Helena Moreau sitter och rullar tummarna? Nej för fasen, det är bara att fortsätta förstöra för svensk skola – som om man inte har sabbat tillräckligt mycket. Nu erbjuder man sina tjänster, se länk. Hoppas ingen är så dum att man anlitar dessa charlataner.

Nu sitter ett gäng högt uppsatta personer  i P1 och diskuterar skolan och fokuserar på betygssystemet som är fel. Och PIE är så fruktansvärt glada för att det relativa betygssystemet är på väg tillbaka. Då kan man åter fokusera på omvårdnad, må bra och motivation. Ingen press och inga krav – för våra barn går sönder. Fokusförflyttningen är total när samtliga inblandade i dessa fyra program talar om betygen men nämner knappt kursplanen. PIE är lyckats och det skålas i champagne på PIE:s huvudkontor. Alla är samlade och firar att segern är nära och att regering och riksdag snart kommer att utsätta en utredning där Sverige kommer gå tillbaka till relativa betyg. 24 års intensivt gerillakrigföring och lobbyverksamhet är snart över. När väl regeringen växlar betygsspår kommer det hållas en brakfest som får Nobellfesten att framstå som ett party på en förortspizzeria. När slaget är vunnet så ska champagnen flöda.

Förlorarna? Lärarkåren som tappar sin professionalitet på grund av att bedömningsansvaret tas ifrån dem. Eleverna som får betyget E men som i vissa fall saknar substans för det är bara relativt och har inget med kunskap att göra? Vad händer med Sverige då? Eller om 20 år? Inget bra om ni frågar mig. Och i PISA? Sist!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

PS: En bra verklighetsbild från Louise Nordahl, länk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s