Biologi – igen!


I Lärarnas tidning 27/3-18 finns det en artikel som handlar om att teoretiskt svaga elever inte klarar att uppnå målen i den svenska skolan, se länk. Åter igen är normalfördelningskurvan ute och snurrar. Varför kan man fråga sig? Jo, därför att det är biologer som uttalar sig som experter på den svenska skolan, eller åtminstone som experter på dessa elever som är svagt begåvade och hur de passar in illa i den svenska skolan.

Givetvis har Johan Kant en hel del att säga om detta. Så klart har dessa experter, alltså läkare, psykologer och kognitionsforskare en hel del åsikter om svensk skola – precis som de alltid har haft.

I det diagram som läggs fram i artikeln har 2% av befolkningen ett IQ under 70 och tillhör särskolan. 14% har ett IQ mellan 70-85, 68% av befolkningen har ett IQ mellan 85-115, 14%har ett IQ mellan 115-130 och 2% har IQ över 130. Nu till några frågor:

  • De WISC-test som görs när man utreder eventuella begåvningshandikapp är väldigt generella och har fått kritik från Statens beredning för medicinsk utredning (SBU). Är det verkligen så att dessa procentsatser verkligen är givna och på vilka vetenskapliga grunder är de tillförlitliga? Se SBU:s utredning:
  • Om en person är född och uppvuxen på fyllefest, eller har haft hjärnan på stand-by-läge under hela sin uppväxt (på grund av noll kognitiv konflikt  under uppväxten) – kan det påverka? Ja så klart, men är det biologi eller sociokulturellt? För inte är det väl så att vårdnadshavarna sitter och basunerar ut sitt missbruk på Prima barn eller BUP? Nej, det är snarare så att de sitter där i sina fina skinnjackor och mörkar hemsituationen. Tar man hänsyn till detta? Nop!!! Vad som händer bakom hemmets fyra väggar har vi noll koll på, men ingen hänsyn tas till uppväxtmiljö.
  • Enligt flera psykologer jag talat om är en utredning en färskvara. När jag har haft fall där elever med begåvningshandikapp ”plötsligt tillfrisknat” kommer den förklaringen fram. Då undrar jag – är WISC-test en utredning där man har en konstaterad biologisk defekt eller är det så att den sociokulturella miljön kan påverka. För om den kan påverka hur kan man då vara så fast i de procentsatser för normalfördelning som läggs fram i t.ex. denna artikel?
  • Det som dessa läkare och psykologer glömmer bort i debatten är att skolan inte är ett biologiskt fenomen utan en sociokulturell institution. Det innebär att skolan inte går att normalfördela som förklaringsmodell. Är det även så att det påpekas att en begåvningsutredning är en färskvara så är saken biff. Då förstår jag över huvudtaget inte varför artikeln finns med i Lärarnas tidning.

Jo, föresten -artikeln finns med för att lobba för ett återförande av relativa betyg. Men det betygssystemet kommer aldrig någonsin leda till något gott, se tidigare blogginlägg länk och länk. Och alla ni som försvarar det relativa betygssystemet för att det är bara att titta på skolan förr som producerade uppenbarligen mer kompetenta elever när det gäller läsning och räkning så kan jag säga – det var inte betygssystemet det handlade om, utan att det var skickliga lärare som undervisade så att eleverna fick med sig kunskaperna. Sedan Lpo 94 har läraryrket monterats ner av SKL och PIE, se länk och länk.

Är det på det sättet att vi föds med biologiska begränsningar redan från börjat, alltså att vi har bestämt att vissa elever är så dumma i huvudet att de inte kan klara av skolan kan vi lika bra lägga ner direkt och ha en förvaring för dessa. Eller också kan man bestämma sig för att i princip alla kan klara grundläggande krav i skolan och så bemöter vi eleverna därefter. För ni vet, bara tron på att man kan klara något kan försätta berg och har man även lärare som har den inställningen redan från början så kan vissa elever nå hur långt som helst. Fast några psykologer hade bestämt något annat eller att barnet i fråga inte hade bästa förutsättningar hemifrån.

Lite ”Grit” på det där – alltså konsten att aldrig ge upp, läs blogginlägg, länk. Den amerikanska professorn Angela Duckworth skriver om sin tidigare arbetskamrat Scott Barry Kaufman: ”Han ägnar större delen av sin vakna tid åt att läsa, tänka, samla data, göra statistik och skriva. Han publicerar sin forskning i vetenskapliga tidskrifter. Han kan många flerstaviga ord. Han har examina från Carnegie Mellon, Cambrigde och Yale. Han spelar cello för skojs skull. Men som barn ansågs Scott vara sen i utvecklingen – något som också var sant. ”Enkelt uttryckt hade jag många öroninflammationer som barn”, förklarar Scott. ”Så jag fick svårt att hinna ta in det jag hörde i realtid. Jag låg alltid ett eller två steg efter de andra i min klass.” Han gjorde faktiskt så stapplande framsteg att han sattes i en specialklass. Han gick om trean. Ungegär samtidigt fick han träffa en skolpsykolog för att göra ett IQ-test. Under en ångestfylld testomgång, som han beskriver som ryslig, gjorde Scott så dåligt ifrån sig att han skickades till särskola för barn med inlärningssvårigheter. Det var inte förrän Scott var fjorton som en uppmärksam speciallärare tog honom åt sidan och frågade varför han inte läste mer avancerade kurser. Fram till dess hade Scott aldrig ifrågasatt sin intellektuella nivå. Istället hade han bara tagit för givet att han brist på begåvning skulle sätta ett väldigt långt tak för vad han kunde göra i livet.”

Alla vi som arbetar i skolan vet att några elever behöver gå i särskolan och vi känner till att det är deras rättighet att göra det. Fast jag talar inte om dessa elever, utan jag talar om en allmän syn på människan och hur vi ser på kunskap och inlärning. Lägg därtill på lite ”Grit”.

I artikeln i Lärarnas tidning uttalar sig en medlem ur det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) – Niclas Westin. Den mannen var projektansvarig på Skolverket när Lgr 11:s kursplaner togs fram, med andra ord var det Westin som bär ett delansvar för att det gick åt helvete med kursplanerna. Likt en papegoja stod Niclas Westin på konferenser, i filmer och i artiklar och upprepade att Lgr 11 var den nya tydliga läroplanen. Vadå tydlig? I alla fall inte innehållet i kursplanen. Läs gärna min kritik mot kursplanen, länk.

Så här står det i artikeln:
”– Vårt huvudsakliga sätt att hantera frågan om elever med funktionsnedsättning var genom den statliga expertmyndigheten Specialpedagogiska skolmyndigheten som gav återkoppling till alla arbetsgrupper. Min bedömning är att vi hanterade de synpunkter som kom fram men det går förstås alltid att göra mer och bättre. Tiden var knapp och vi följde det regeringsuppdrag vi fått efter bästa förmåga, säger han.

Enligt Niclas Westin var många lärare kvar i tänket att det räcker med faktakunskaper på E-nivån.

En sådan inställning leder, enligt honom, till att många elever inte får möjlighet att träna på mer kognitivt utmanande förmågor som är nödvändiga för fortsatta studier och för att kunna klara sig i samhället.

– Vår bedömning är att om lärare utgår från kursplanen, anpassar sin undervisning och tidigt fångar upp elever som behöver särskilt stöd klarar de allra flesta att nå målen. För dem som ändå har det svårt finns undantaget i skollagen, pysparagrafen, som tillåter att lärare bortser från enstaka delar av kunskapskraven vid betygsättning, säger Niclas Westin.”

Nä men va fan. Vadå tiden knapp –  man höll ju på i säkert ett år. Pysparagrafen fungerar väl inte för svagbegåvade elever? Nej, fokus låg nog inte på att eleverna skulle förstå och vara med i matchen, utan få en så abstrakt kursplan som möjligt så att det åter igen skulle bli ett bevis för att mål- och resultatstyrningen inte fungerar. Kanske också att det var dags att återgå till relativa betyg. Är vi inte där snart? Att ett gäng människor i position att uttala sig påtalar att det relativa betygssystemet var bättre. Jag menar att det verkligen inte var det och att det skulle vara förödande för svenska elever om vi återgick till detta system. Inte minst för barn som kommer från underklassen. Dagens samhälle kräver en hel del av sina medborgare och att redan på betygsnivå -alltså redan från början ha kalkylerade förväntning – bestämma sig för att vissa inte kommer att lyckas skapar ett utanförskap. Dagens skolmisslyckande har inget med kunskapsbetyg att göra utan härhör i en skitdålig kursplan, PIE:s systematiska sabotage mot svensk skola, SKL:s nedmontering av läraryrket och statens abdikerande från skolfrågan, se tidigare bloggserie: länk. Dagens utanförskap har med bostadssegregation, friskolereform och det fria skolvalet att göra. Se gärna Satirprogrammet Svenska Nyheter, länk. För att återgå till utredningar om normalbegåvning så kan jag lova att vi procentuellt skulle få betydligt fler svagbegåvade i underklassen än i medelklassen om man jämförde. Är det då biologi eller sociokulturella aspekter det handlar om?

Jag menar också att Niclas Westins uttalande väl visar att han inte riktigt begriper sig på inlärning utan att han har svalt Vivi Lindbergs platta kunskapssyn. I Lpo 94 fanns det en tydlig kunskapshierarki medan det i Lgr 11 står det: ”Eleven har grundläggande kunskaper om olika samhällsstrukturer”, betyget C: ”Eleven har goda kunskaper om olika samhällsstrukturer”, betyget A: ”Eleven har mycket goda kunskaper om olika samhällsstrukturer”. Denna godtyckliga och oprecisa uppdelning är det i alla ämnen och när det gäller alla betygssteg: enkla – utvecklade – välutvecklade resonemang, i huvudsak fungerande – i huvudsak fungerande – relativt väl fungerande. På samma sätt i ämne efter ämne!!!!! Se blogginlägg om Lgr 11:s kursplan, länk.

Att texten är skriven oerhört abstrakt och lämnar oändligt tolkningsutrymme och som egentligen inte möjliggör en likvärdig bedömning och en rättssäker betygssättning är inget som tas upp. Nej, här har Skolverket skitit i det blå skåpet och dessvärre verkar det vara för mycket prestige i att erkänna att det blev tokigt – att göra om och göra rätt. Att elevkull efter elevkull får ta smällen och att lärareåren inte ges möjlighet att bli professionell i sitt arbete när det gäller rättssäker bedömning och betygsättning struntar Skolverket och politikerna fullständigt i. Högre lön för lärare är bra, men vill man öka lärarkårens trovärdighet behöver denna kår ges rätt förutsättningar att kunna göra ett gott arbete med elevernas kunskaper och då är rättssäker bedömning och betygssättning en avgörande förutsättning.

Eller också går man en annan väg. Digitalisera hela skolan, låt lärarna vara handledare och lämna över bedömningsansvar till digitala prov som rättas centralt. Lärarna skulle kunna ägna sig åt att bygga relationer, peppa eleverna och vara rastvakt för att förhindra bråk. Lägg därtill att alla skolor målas i pastellfärger för att lysa upp den tråkiga vardagen. Ja, då kan jag lova er att vi hamnar sist i PISA-undersökningarna inom loppet av 10 år.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s