PIE:s överkuku Carlgren utalar sig


Den 9:e april skriver Ingrid Carlgren, professor i pedagogik, en debattartikel i Göteborgsposten, se Resultatstyrningen av skolan motverkar kunskap. Hon menar att dagens kursplan har blivit ett redskap i mål- och resultatstyrningen som i sin tur är en del av det förhatliga New Public Management (NPM). Carlgren anser att NPM är ett sätt att styra offentlig verksamhet, vilket det också är, men att fokus hamnar på styret av skolan och inte på vad eleverna lär sig. Lgr 11:s kursplaner urholkar skolans uppdrag och lärarens auktoritet.

Så här skriver Ingrid Carlgren: ”Ironiskt nog uppfattas nu skolan ställa alldeles för höga krav på eleverna. Som vanligt är det ”kunskapssynen” som pekas ut som orsak genom att den påstås nedvärdera faktakunskaper och i stället förorda att undervisningen inriktas mot att utveckla allmänna förmågor som att kunna resonera, analysera etcetera.

Men det är inte kunskapssynen som har skapat kunskapskraven utan den resultatstyrning som är en aspekt av vad som brukar kallas new public management (NPM). I de kursplaner som kom i samband med 2011 års läroplaner har resultatstyrningen nått sitt fulla genomslag. Kunskapskraven i läroplanerna är skolans motsvarighet till polisens pinnar och vårdens diagnoslistor. Konsekvenserna för undervisningen är stora. Debatten och föräldrarnas reaktioner visar tydligt hur kunskapskraven, som egentligen är formulerade som kriterier för lärarnas bedömning, alltmer har kommit att utgöra kunskapsinnehållet i undervisningen.”

Carlgren fortsätter: ” I dag förväntar sig eleverna att i början av ett undervisningspass tydligt få information om vad de förväntas lära sig och hur de kan visa sitt kunnande. Detta får i sin tur som konsekvens att elevernas uppmärksamhet flyttas från det ämnesinnehåll som kunnandet gäller till hur de kan visa upp sitt kunnande. När lärare och elever till exempel samtalar om en dikt så är det risk att det inte är dikten och innebörden i den som främst uppmärksammas utan hur eleven kan visa sina kunskaper genom att samtala på vissa sätt.”

Ingrid Carlgren tar även upp sin syn på kunskap: ”Jag menar att kombinationen av mål- och resultatstyrning, idéer om synligt lärande och formativ bedömning liksom involvering av eleverna i bedömningen av deras eget lärande får en sammantagen effekt som riskerar att urholka kunskaperna och motverka bildning och de, som Sven-Eric Liedman brukar påpeka, för bildningen nödvändiga omvägarna. I stället skapas genvägar till de förväntade kunskaperna. Eleverna får så att säga direkt öva på att visa upp det kunnande de skulle utvecklat om de i lugn och ro fått pröva olika vägar.”

Det är ju omöjligt att inte kommentera uttalanden som Ingrid Carlgren gör. Men först av allt vill jag ge er en historisk bakgrund? Vem är Ingrid Carlgren? Jo, hon är ”the fucking Queen of PIE! Carlgren är alltså överkuku i det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Givetvis inte ensam överkuku, den positionen delar hon med några till. Vidare kan jag berätta att hon var rektor för Lärarhögskolan i Stockholm och direkt ansvarig för det flum som distribuerades i dessa utbildningskanaler. Det innebär att hon i högsta grad varit en av de personer som har sett till att sänka svensk skola genom att hela tiden motverka läroplaner, betygssystem, politiska intensioner och så vidare. Ingrid Carlgren har använt sin makt för att motverka fattade politiska beslut.

Men Ingrid Carlgren fick ju möjlighet att uttala sig om Lgr 11:s kursplaner redan tidigt. I ett blogginlägg som jag skrev några veckor innan dagens kursplan kom redogjorde jag för hur Ingrid Carlgren på ett seminarium hade diskuterat Lgr 11:s kursplan, se blogginlägg. Så här skrev jag om Carlgren på blogginlägget från detta seminarium: ”Carlgren menade att Mål – Innehåll – Krav kunde paras ihop med Kunnande – Kunskaper – Kunnighet. Alltså: Mål=Kunnande, Innehåll=Kunskaper och Krav=Kunnighet. Någon problematisering av vad hon menade kom aldrig och alla var bara förvirrade efter Ingrid Carlgrens klavertramp. Det värsta var ändå när Ingrid Carlgren sa att det inte går att tydligt formulera mål som ska bedömas – oh, my god!” Dessutom har jag sedan tidigare tagit upp Carlgren på den här bloggen, se länk och länk och länk.

Men vad tänker jag då kring debattartikeln i Göteborgsposten? En hel del faktiskt.

  • Ingrid Carlgren skyller en dålig kursplan på NPM och resultatstyrningen. Jag tycker verkligen att NPM är skitdåligt, men det är inte NPM som bär skulden till föräldrars reaktioner eller skolans sjunkande resultat eller att elever mår dåligt. Det är otydligheten som Carlgren själv har varit en galjonsfigurerna för, alltså det flum i skolan som pågått sedan 90-talet och där John Dewey var husgud och att allt annat motverkades med auktoritära medel. Jo, ni läste rätt – med auktoritärt förhållningssätt tystades personer med annan åsikt eller också genom utfrysning och/eller stopp i ens forskargärning. Utåt sett var (är) Ingrid Carlgren och andra inom PIE världens finaste humanister men när det verkligen gällde då använde de sin makt på ett auktoritärt sätt. Lägg därtill att Ingrid Carlgren tillsammans med Inger Eriksson och Viveca Lindberg var tre damer på LHS som styrde och ställde. Vad märkligt att den kunskapssyn som Viveca Lindberg drivit i många år på LHS ligger till grund för Lgr 11:s kursplaner, se länk och länk. Och vad ännu märkligare att Ingrid Carlgren i första ledet – på seminariet – spelar helt oförstående till dessa kursplaner. Och märkligast av allt att Ingrid Carlgren idag har mage att kritisera Lgr 11:s kursplaner och skylla på NPM och resultatstyrningen, när hon i första ledet dels hade möjlighet att uttala sig och att kursplanen kom från hennes eget led – det vill säga från hennes egen vapendragare Viveca Lindberg. Vilken huggorm!!!
  • Ingrid Carlgren menar att dagens elever får reda på vad målet med dagens lektion eller arbetspass är och att de därigenom missar en betydligt djupare kunskap (eller bildning) varpå Carlgren hänvisar till Sven-Eric Liedman. Hallå – Liedman är ju också hedersmedlem i PIE. Han står ju för samma flum som Ingrid Carlgren. Vad eleverna ska kunna och hur de ska visa det är ju inte så viktigt, det är vägen mot målet som är viktigt – eller? Kanske är det viktigt för dagens skola att tydliggöra för eleverna vad de ska kunna av två skäl. Det första är att ideologin att vara otydlig i skolan varit förhärskande och sedan att dagens kursplan faktiskt kräver ett förtydligande. Att elever vet vad de ska lära sig inför en lektion eller inför ett arbetsområde är verkligen inte förödande, utan snarare viktigt – inte minst för de elever som kommer från underklassen och saknar studietradition eller språk. Tydlighet är bra. Sedan är det innehållet på lektionen, det vill säga metodiken, som gör att eleverna sätter målen i en kontext och lär sig mycket mer än bara kunskapskraven. Alltså bildningen som Liedman talar om, se länk om Dewey.
  • Ingrid Carlgren tar i sin artikel i GP upp kunskapssynen. Men har inte Carlgren förverkat sin rätt att uttala sig i denna fråga? Carlgren har varit med och dra ner svensk skola i skiten. Hon har varit en av de drivande när det gäller att montera ner svensk skola och ur denna kvinna har det bara kommit flum och motstånd mot politiskt fattade beslut. Ständigt betygsmotstånd och ständigt otydlighet när det gäller att definiera kunskap. Att Carlgren, som har varit spindeln i nätet i och med titel och position, har mage att kritisera skolan och resultatstyrningen när hon i första ledet var med och minerade grunden. Hon har som rektor varit direkt ansvarig för att se till att Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) utbildade betygsmotståndare och att lärarutbildningen höll en låg nivå (finns många utredningar kring detta, t.ex. Högskoleverket 2008 och Riksrevisionen 2005_19. Ingrid Carlgren har skrivit otydliga texter och hon har drivit forskningsprojekt som inte direkt gör skolan bättre utan flyttar fokus från kunskap hos eleverna till lärandeprocesser – alltså fokusförflyttning i sann John Dewey-anda. Det är inte resultatet som räknas utan processen. Att eleverna inte kan det de behöver kunna för att klara nästa årskurs eller för den skull gymnasiet är inte det viktiga utan det är processen. Cirka 20% av eleverna kommer inte in på nationellt program på gymnasiet och cirka 22% av pojkarna läser inte tillräckligt bra för att klara av den litteratur som de teoretiska ämnena kräver – efter 9 år i grundskolan. Vems fel är det? Givetvis lärarnas fel menar alla. Men jag anser att det är skolan som organisation som bär ansvaret och här har PIE ett mycket stort ansvar för att att skolan som institution blivit nermonterad och Ingrid Carlgren bär ett personligt ansvar. Ända sedan de fyra 4:n i Lpo 94 som Ingrid Carlgren är mamma till kom har Carlgren gång på gång undergrävt och förstört för svensk skola och för lärarkåren.
  • Ingrid Carlgren skyller skolans vikande resultat och problem på mål- och resultatstyrningen – men ge mig exempel på någon huvudman som genomfört mål- och resultatstyrningen. Nej, mål- och resultatstyrningen är inte genomförd trots att den kom med Lpo 94. Så denna beskyllning från Carlgrens sida faller på sin egen orimlighet.

Dessvärre är det så att fokusförflyttning är PIE:s favoritverktyg för att förvirra i debatten och/eller inte ta ansvar för uttalande och handlingar, en vanlig metod se länk. Med dold agenda nästlar sig Ingrid Carlgren och andra PIE-agenter in i maktens korridorer. Med falsk agenda och fina ord ser de till att förstöra för svensk skola, med vetenskapen som förtecken. Att det förfalskas när det gäller vetenskaplig korrekthet både när det gäller validitet och reliabilitet spelar ingen som helst roll. Att fokus förflyttas från skolans verkliga uppdrag till något annat är en del i spelet. Mycket viktigare att lägga forskningsresurser på Learning studies i ett välbärgat medelklassområdet i stället för att ta reda på vad är det för metodik som fungerar i en utsatt förort. Är skoldebatten historielös? Har man glömt bort vad Ingrid Carlgren har stått för redan på 90-talet? Är kritiken som hon framför på debattsidan i GP relevant?

På min blogg finns det mängder av inlägg som ger exempel på hur Ingrid Carlgren och många andra varit del av svensk skolas nedgång. Det finns mängder av blogginlägg som handlar om PIE, Dewey eller om flum, bara att använda sökrutan och börja läsa. Om ni frågar mig så har Carlgren förverkat sin rätt att uttala sig om svensk skola.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

OBS – tillägg: En sak som jag inte tog upp i detta blogginlägg men som slog mig några timmar efter publiceringen är att Ingrid Carlgren är kritisk till mål- och resultatuppföljningen som hon anser vara boven till svenska skolans förfall. Men mål- och resultatuppföljningen är ju inte införd i svensk skola. Ge mig ett konkret exempel på hur resultaten styr var resurserna ska läggas.

4 thoughts on “PIE:s överkuku Carlgren utalar sig

  1. Johan, det är lätt att förstå att du är arg och besviken på Ingrid Carlgren. Mitt intryck förutom Carlgrens gamla synder är att hon inte kan analysera och att hon förskjutit sina positioner mycket på senare tid.

    Enligt Carlgren är felet med Lgr 11:s kursplaner att kursplanerna nedvärderar faktakunskaper och överbetonar vissa kognitiva processer. Så uppfattar jag det Carlgren skriver i alla fall. Men det är inte kunskapssynen som är felet utan det är NPM, menar Carlgren. Det var en ny teori för mig, men det kan ligga något i det också. Några personer är väl grundlurade i så fall.

    I en kommentar till en av dig länkad artikel sägs att Skolverket lämnat Blooms taxonomi i samband med 2011 års läroplaner. I en reviderad version av densamma så är själva skärningen (mötet) mellan fakta och kognitiva processer själva essensen. Skolverket har då släppt analysens koppling till fakta och då blir det mest utantillinlärning av floskler eller en genväg till att hitta lämpliga formuleringar, som Carlgren skriver. Det riktiga lärandet uteblir.

    Men Carlgren gör för lätt för sig när hon frikänner kunskapssynen. Det är postmodernism, vetenskapsfientlighet och kunskapsrelativism som nedvärderat faktakunskaperna.

    Frågan är varför läroböckerna försvann från skolan och varför läromedelsinspektionen lades ner? Det var själva ryggraden i skolsystemet som opererades bort. Kursplanernas målformuleringar kunde naturligtvis inte på långa vägar ersätta den stadga som de granskade läroböckerna gav tidigare.

    Föraktet mot faktakunskaperna gick så långt att lärarna uppmanades att inte förhöra om elevernas faktakunskaper. Det är ungefär som att idrottstränare skulle förhindras att mäta atleterna kondition. Följden blev fusk, glidande och genvägar på bekostnad av riktigt lärande. Progressionen i skolsystemet förstördes på alla de sätt och vis.

    Läroplanerna bör skrivas om bl a så att kunskapskraven mer betonar faktakunskaper och bildning. Det viktigaste är dock att staten engagerar sig ordentligt i läromedlen och skapar väl genomarbetade läroböcker med tydlig progression. Det skulle kunna innebära att skolsystemet återfår sin ryggrad.

    1. Hej Johan och Johnny!

      Intressant diskussion om kursplaner.

      Vilket leder till en normativ fråga:
      Hur bör en kursplan i grundskolan enligt er se ut?
      Ta ett ämne och ge ett konkret exempel på hur fakta, progression etc. bör se ut.(Johan har ju skrivit att det är enkelt och går att göra på rätt kort tid.)

      Vilket leder till ett antal deskriptiva frågor:
      1) Hur såg kursplanerna i Sverige ut under Sveriges stormaktstid vad gäller utbildning? (Det vill säga när Sverige hade rätt kunskapssyn.)
      2) Hur ser kursplanerna ut i ett för Sverige jämförbart land, t.ex. Finland? Jämför ett ämne och analysera vilka skilnader som finns i fakta, progression etc. mellan Sv erige och Finland.

      Vad gäller läroböcker bör det ju vara enkelt att även där jämföra (det finns ju en hel del studier på detta liksom på kursplaner). Dels hur läroböckerna såg ut i Sverige före avregleringen på 1990-talet, dels hur tillgången, användingen och innehållet i en lärobok(t.ex. i fysik) ser ut idag i Sverige och i Finland (eller något annat jämförbart land)?

      Sedan är det ju alltid intressant att jämföra undervisning i olika länder. Johan länkade i en annan artikel till ett radioprogram, Vetandets värld, från denna länk tryckte jag vidare och fann ett avsnitt (jag tror det var 22 mars) som belyste hur undervisningen är upplagd i Japan.
      (1) problem läggs fram för eleverna utan att de får några lösningsförslag eller modeller
      2) eleverna får sedan själva söka svaret på detta problem medan läraren går runt och snappar upp hur de tänker
      3) lärarna samlar ihop eleverna där olika lösningar jämförs, förslag på en gemensamn modell diskuteras etc.
      I programmet redovisades också en experimentell studie från USA där tre olika upplägg (eget arbete, föreläsning och en blanding) jämfördes – där visade det sig att den blandade modellen (som liknade undervisningen i Japan) nådde högst resultat när undervisningen sedan utväderades.

      1. Hej Pär,

        Jag tycker Lpo 94:s kursplaner är en bra utgångspunkt och sedan kan man konkretisera lite till. Man behöver även jobba med stoffhänvisning, vilket i princip saknades i Lpo 94. Där fanns också en bra progression när det gäller grundläggande kunskaper (G-nivå) och hierarkiska kunskaper t.ex. dra slutsatser av det man lärt sig på ett arbetsområde (VG-nivå) och analysera och jämföra (MVG-nivå).

        Jag kan inte ge några uttömmande exempel i något ämne via kommentarer, kanske skulle jag kunna ge ett konkret exempel längre fram i ett blogginlägg (om jag hinner).

      2. Angående läromedel förr och nu: Mikael Bruér är fena på att visa att Johnny är på helt rätt spår. Sök på honom, hans finns bl a på twitter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s