Nationell skoldiskussion – klassrummet. Hur hör det ihop?


Många gånger skriver jag på den här bloggen om politiker, tjänstemän, makten och det pedagogiska etablissemanget. Det sistnämnda har jag benämnt med det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget – PIE, ett begrepp som jag själv har instiftat. Anledningen var att i en diskussion på den här bloggen var jag tvungen att definiera vad jag menade. Pedagogiska – för att definiera vilket ämnesområde det handlar om, Ideologiska – för att definiera ett ställningstagande som har sina rötter i något man tror på. Inte på grund av vetenskap eller styrdokument och Etablissemanget – för att belysa personer som sitter i maktposition, t.ex. forskare, tjänstemän, professorer, politiker och så vidare. PIE – vilken grupp av människor jag menar.

Kanske är det så att en del personer har svårt att begripa kopplingen mellan detta och det klassrum som jag så gärna vill skriva om. Alltså om lärare och elever i skolan. Ändå tenderar mina blogginlägg handla om PIE, styrdokument och annat som lätt hamnar i abstraktion – även om jag inte vill vara abstrakt.

Därför tänker jag nu skriva ett blogginlägg och förklara varför. Kanske löjligt egentligen, möjligtvis förstår alla och det kan hända att någon läsare tycker att jag skriver dem på näsan. Det är inte min avsikt, utan jag vill helt enkelt förklara mig.

När en läroplan tas fram, och för den skull skollagen skrivs om,  är det ett politiskt beslut. Många gånger tas beslutet i konsensus i riksdagen. Inför en ny läroplan görs ofta en utredning kring den tidigare läroplanen, forskningsläget inom pedagogiken och hur samhället och skolan ser ut – alltså någon form av temptagande. Uppdraget att ta fram en läroplan lämnas av regeringen till den myndighet som har ansvar för skolan, just nu Skolverket. Under dessa tjänstemäns inflytande utformas den nya läroplanen med hjälp av diverse experter och remissinstanser. Exempelvis får pedagogiska institutioner vara med och tycka till och påverka, både på tillverkningsstadiet och sedan i uttalande om utkastet till färdig produkt. Tjänstemännen presenterar sedan förslaget till läroplan för regeringen som i sin tur tar upp det i riksdagen som antingen antar eller avslår läroplanen. En ganska omfattande process beskriven kortfattat av mig på bara några rader.

Men detta får långtgående konsekvenser, för lärarkåren och rakt ner i klassrummet. Varför? Jo, innehållet i läroplanen, som är skolans styrdokument, påverkar det uppdrag som läraren har både när det gäller stoff och metodik. Kortfattat skulle man kunna punkta upp skolans nedåtgående spiralen på följande sätt:

  • Lpo 94 antas som läroplan.
  • Lärarkåren går från statlig till kommunal huvudman, från regelstyrning till mål- och resultatstyrning, från relativa till kunskapsbetyg.
  • Lpo 94: kursplan saknar stoffhänvisning och har från början bara avstämningspunkter i år 5 och 9, senare även i år 3.
  • Lärarkåren får noll fortbildning. Alltså NOLL!
  • Kommunerna med SKL i spetsen jobbar aktivt för att montera ner lärarkårens status och göra dem till vilka kommunala tjänstemän som helst.
  • En rad personer ur PIE jobbar aktivt för att Lpo 94 ska misstolkas i syfte att sjuka mål- och resultatstyrningen i sank, t.ex. Steve Wretman på Grundskoletidningen eller Hans-Åke Scherp via Karlstads universitet och för Skolverkets räkning.
  • Sveriges lärarutbildningar jobbar aktivt emot Lpo 94 och lägger fokus på att överanalysera läroplanen negativt (blomboken – skola och bildning) istället för att utbilda blivande lärare i mål- och resultatstyrning samt bedömning och betygsättning när det gäller kunskapsbetyg.
  • Skolan sjunker allt sämre resultatmässigt när det gäller alla mätningar, inte bara i PISA.
  • En rad förslag kommer till slut från riksdagspolitiker, främst Jan Björklund, men även andra.
  • Skolan ska kontrolleras till kvalitet och därför skärps skollag och lärares arbetsbörda blir allt större.
  • Politiker inför också lärarlyftet i syfte att lyfta lärarkåren när det gäller ämnesfördjupning och bedömning- och betygssättning. När det gäller det sistnämnda sköts utbildningen av PIE och ut från högskolor och universitet kommer nyutbildade eller fortbildade betygsmotståndare.
  • Nya kursplaner, Lgr 11 tas fram.
  • Under framtagandet av Lgr 11:s kursplaner påverkar PIE hela processen och innehållet. Platta och abstrakta formuleringar och väldigt dålig fortbildning. Noll fortbildning gällande bedömning.
  • Åter igen, lärarutbildningen gör inte ett bra jobb när det gäller att utbilda lärare. Ideologi styr.
  • Under alla år, från att Lpo 94 tar över som aktuell läroplan (observera att jag inte skriver införs) till idag dominerar PIE:s facklitteratur samtlig fortbildning inom högskola och universitet. Det är utbildning och litteratur emot betyg och mål- och resultatstyrning.
  • Under alla år, från att Lpo 94 tar över som aktuell läroplan (observera att jag inte skriver införs) till idag sitter PIE:s representanter på nyckelpositioner när det gäller att ha makt över tolkningsföreträdet för skolan – Skolverket, Myndigheten för skolutveckling, media, pedagogiska institutioner och lärarutbildning.
  • Under alla år, från att Lpo 94 tar över som aktuell läroplan (observera att jag inte skriver införs) tar sig PIE ensamrätten på vetenskaplighet inom skolans värld och man systematiskt motarbetar allt och alla som har en motsatt åsikt.
  • Sedan Lpo 94 har debatten i media allt mer och i allt högre volym handlat om hur illa det är med skolan. Men sällan eller aldrig har det varit någon annan än lärarnas fel. Bara lärarnas fel.

Sammanfattningsvis: Hela diskussionen om svensk skola styrs och hålls på ett nationellt plan långt ifrån klassrummet av personer som i största grad aldrig varit i ett klassrum mer än när de själva var elever. Några få har varit lärare men det var mycket länge sedan och till största del under en kort tid (typ 3-5 år och då ofta i någon medelklasskola). Har man jobbat under en längre tid i någon förortsskola? Skulle inte tro det!

Vad vill jag då komma med detta? Jo, kan man tänka sig att dessa punkter som jag ovan formulerat påverkar läraryrket? Kan man tänka sig att den negativa debatten som förs om skolan har en påverkan på individen lärare, på kollektivet lärare, på organisationen skola, på individen rektor, på kollektivet rektor och på hur allmänheten ser på skolan och på dess personal? Jag är ganska övertygad om det. Påverkan sker omedvetet på individnivå och på samhällsnivå.

För när media skriver om att en elev har lämnat in samma uppsats till tre olika skolor och fått tre helt olika bedömningar så går media i taket och politiken blir skogstokig, bland annat en minister. De enskilda lärarna får skämmas och lärarkåren får skulden för att de är så skitdåliga. Att kursplanen är så abstrakt skriven att tolkningsutrymmet är i det närmaste gigantiskt och att lärarkåren fått noll fortbildning i rättssäker bedömning och betygssättning skrivs det inte om. Eller att det är betygsmotståndare som sköter bedömningsutbildningen – om läraren över huvudtaget har fått någon utbildning när det gäller pedagogisk bedömning. Ja, ni läste rätt – det finns faktiskt lärare som har gått en lärarutbildning där de har rätt att undervisa på högstadiet och gymnasiet utan att fått utbildning när det gäller bedömning. Alltså, lärarkåren är sämst och skolan är skit, men att bakomliggande orsaker är dålig utbildning och usla styrdokument är det ingen som tar upp. INGEN!

Eller när inte alla elever i årskurs 9 kan läsa tillräckligt bra (typ 20% av pojkarna) fast de gått i svensk grundskola i 10 år, förskoleklass inkluderad. Fy satan vilken dålig skola och vilka dåliga lärare!!! Men granskar myndigheter och media bakomliggande orsaker? Nix, lättast att skylla på lärarkåren. Att Ingvar Lundbergs God läsutveckling varit förhärskande inom svensk skola och trängt ut den läsmetodik som bygger på hur vi verkligen läser, t.ex. helordsläsning eller LTG är det ingen journalist eller utredare som granskar. Istället har God läsutveckling som redan i grunden bygger på ett felantagande om läsning fått vara dominerande och denna läsrörelse har med maktmedel sett till att marginalisera och baktala alla som sätter sig upp mot ”FACIT”. Fortfarande pågår detta. Att vissa lärare på grundskolan har fått noll utbildning om läsinlärning tas aldrig upp.

Katastof i skolan skriver media och PIE:s anhängare hakar på. Svenska lärare kan inte sätta betyg, det finns ingen likvärdighet och detta är en rättsäkerhet. Och vilka är bovarna? De usla! Jo, lärarna. Men ingenstans skrivs det, nämns det eller påpekas att lärarkåren sitter i en satanisk rävsax:

  • Lpo 94 – från relativa till kunskapsstandardbetyg – noll fortbildning.
  • Systematiskt betygsmotstånd på lärarutbildningen = noll utbildning i bedömning och betygssättning.
  • Lgr 11 – abstrakta och platta kursplaner – noll fortbildning.
  • Charlataner som åker land och rike runt och sprider betygsmotstånd på fortbildningsdagar i kommuner.
  • 290 kommuner och ett gäng fristående huvudmän gör sina egna tolkningar av de abstrakta styrdokument som ska bedömas. I varje kommun finns det många skolor och i varje skola finns det flera olika lärare. Inom varje fristående huvudman kan det finnas flera olika skolor och i dessa skolor kan det finnas flera olika lärare. Så hur ska alla dessa tusentals personer bedöma abstrakta dokument med superdåliga instruktioner? Lika eller? Nej, det blir olika.
  • Lägg därtill att kanske vissa skolledare och huvudmän vi ha bättre resultat än vad som faktiskt är fallet? Jag säger kanske för det finns en möjlighet till att det kan förekomma överbetyg för att visa hur bra man är. Abstraktionen i styrdokumenten lämnar detta utrymme till godtycklighet. Inget att gnälla över, det är fel på själva konstruktionen i första ledet – alltså världens sämsta kursplaner: Lgr 11:s kursplaner.

Så lärarna får bära hundhuvud för att kursplanerna är usla och utbildningen är obefintlig.

Jag skulle givetvis kunna ge många fler exempel på hur det som skrivs, diskuteras, tas beslut om, styrdokument, facklitteratur, utbildningar har direkt påverkan på läraren i klassrummet, rektorn, lärarkåren, kommunen. Långt ifrån maktens korridorer. Långt ifrån tolkningsföreträdet. Men det är dessa personer som jobbar närmast elever och vårdnadshavare som ska fixa biffen. Se till att alla elever får den utbildning de har rätt till, forma framtidens samhällsbärare och möta föräldrar med ett ständigt leende på läpparna. För vi ska vara serviceinriktade så vi får behålla skolpengen.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att alla som jobbar i skolan kraftigt påverkas av det som händer på nationellt plan även om man inte alltid kan göra kopplingen. Facklitteratur som påstås vara vetenskaplig men där författaren har fuskat med validitet och reliabilitet och där boken egentligen är ideologisk får lärarkåren att tro att boken står för sanningen. Eller att styrdokumenten som kommer från Skolverket inte är funktionella. Hur ska lärarkåren agera när de har fått noll utbildning? Leta fel på eleverna när man inte får ihop det? När bedömningsutbildningen på t.ex. Stockholms Universitet inte håller hög standard, eftersom läraren inte blivit bättre på att bedöma efter utbildningen. Vad ska läraren göra då? Hur ska läraren fortsätta sitt jobb när det gäller bedömning och rättssäker betygsättning?

Alla vet ju hur en riktig skola ska fungera, för vi har alla gått i skolan. Så vad gör läraren när utbildningen, kunskapen, styrdokumenten, litteraturen och bedömningsförmågan inte räcker till? Springer på alla bollar om revolutionerande metodik som kommer? Flippade klassrum eller IT-satsningar? När alla elever inte når gymnasiebehörighet eller läser tillräckligt bra. Vad göra? Leta fel på eleverna? Bli desillusionerad? Gå in i väggen? Tappa lusten till yrket? Ängslighet och otillräcklighet i lärarkåren, fantastiska lärare till trots. En gnällig och räddhågad lärarkår?

Jag menar att lärare är samhällets viktigaste yrke, för lärare förändrar människors inre och får unga att tro på sig själv och den framtid de har för sig själv och för kommande samhället. Vill vi ha en bra skola behöver alla rektorer inse att lärarna är det främsta kapital de har och slå vakt om dem. Skydda sina lärare till varje pris. Samhället måste se till att ge lärarkåren förtroende och tålamod med att bygga upp ett nytt självförtroende. Riksdagspolitiker behöver genast ta fram en ny kursplan – i expressfart. Regeringen borde tillsätta en utredare som granskar vetenskapligheten bakom den förhärskande pedagogik som råder inom skolan. Jag kan personligen ge tips var det är bra att börja.

Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

9 reaktioner till “Nationell skoldiskussion – klassrummet. Hur hör det ihop?

  1. Skönt att läsa denna sammanfattning! Den inger hopp om framtiden så länge det finns förnuftiga personer som du Johan. Du borde, banne mig ha en mer inflytelserik plats i skolpolitiken.

    1. Hej Torsten,

      Tack för det. Jag tror dock inte att någon inom maktens korridorer är intresserad av att jag får mer att säga till om.

  2. Boom! Klockrent!

    Ditt sista stycke skulle jag vilja skriva under på. Det handlar om slå vakt om och stärka lärarna för att det är de som är på frontlinjen där lärandet sker vilket är skolans primära uppdrag. Vidare sätter du fingret på hur styrdokument påverkar hela organisationen. Tyvärr är det nog precis så som du beskriver i ditt svar till Torsten ovan – PIE vill nog inte ha någon som inte tänker som dem, som inte kan rätta sig i ledet. Det återstår då hur man skall förhålla sig till läget. Jag som jobbar med särskilda behov bara kör. Jag bygger relation med mina eleverna , vårdnadshavare och kör mitt eget race. Det får bära eller brista. Mitt förhållningssätt bruka leda till att mina chefer och elevhälsan får positiv feedback från brukarna, och då blir de nöjda. Jag har klarat mig hittills iallafall….. 🙂

    Men ärligt talat, utifrån läget som råder – hur går vi vidare? Kan man på något sätt mobilisera lärarna till att påverka utvecklingen av skolan? Jag är säkert att det är MÅNGA som tänker som du. Hur kommer det sig att motståndet från lärarna är så svag? Arbetsförhållandena är ju inte värdigt någon ”worth their salt”. Jag har fascineras av att man i min kommun (Mölndal) inte tycks vilja ha feeback underifrån. Jag kan prata med min rektor som säger att hon skall prata med verksamhetschefen, men sedan är det stopp. Avståndet mellan mig på golvet och verksamhetschefen är ju lång. Han tycks bara vilja ha information från rektorn, men eftersom rektorn sitter i en beroendeförhållande till verksamhetschefen (han sätter ju lönerna) kommer informationen att nyanseras för att reflektera den image av sig själv rektorn vill förmedla till verksamhetschefen. Hela organisationen haltar då ju….

    I slutändan, när jag ser vilken ok jag råder under, blir min överlevnadsstrategi att köra mitt eget race och skita i de ovanför mig i hierarkin. Dom får faktiskt gärna sparka mig om de vill. Jag har inte varit utan mat och husrum i hela mitt liv, så varför skulle jag inte kunna hitta ett annat sätt att försörja mig? I bite my thumb at those mothafuckas…..

    1. Hej Jeremy,

      Ja hur ska man kunna organisera ett motstånd eller rättare sagt, säga ifrån. Säga att det är dags att göra rätt saker. Vet inte faktiskt. Lärarfacken har gjort en del, men dessvärre har just missförhållanden som kursplan och PIE fått fortgå i all oändlighet utan att någon reagerar. Så jag vet inte.

      1. Lärarfacken ja… I´ll rest.

        Jag uppskattar dina tankar och funderingar och att du delar med dig av dem. Kriga på broder!!

  3. Johan, fantastisk sammanfattning.
    Det känns tungt att inse hur mycket som måste ställas tillrätta.
    Ett sätt som skulle kunna funka är att lärarna aktivt själva utvecklar sin pedagogik. Det förutsätter dock att de mycket aktivt testar resultatet av sina ansträngningar och inte bara konstaterar att eleverna tyckte att det var roligt.
    Vad har de verkligen lärt sig? Funkade mitt nya grepp?
    Måste jag ”kill my darlings”
    Knappast några nya tankar för dig Johan.

    1. Sten,

      Ja det är ett gravt infekterat system där jag tror att politiker i allmänhet och riksdagspolitiker i synnerhet samt högre tjänstemän inte vet vad som behöver göras. Därav alla nya snabba lösningar som reformer, utbildningar och bidrag. Att förstelärarreformen skulle bidra till något bra var nog en dålig lösning och att lärarlyftet skulle bli bättre om dåliga pedagoger (PIE) sköter t.ex. bedömningsutbildningen vore direkt tramslöjligt att tro. Eller att skicka ut bidrag på bidrag – som om det skulle lösa skolans problem.

      Nej, det behövs lite radikalare åtgärder. Den första är att skriva om läroplan och kursplan.

      1. Man kanske skall författa en manifestation som motpol till det befintliga läro och kursplan som lärarkåren kan stå bakom. Kan det vara så att tills det är på plats, kommer lärarna inte kunna mobilsera kraften att få till den ändring som de vill ha. I en perfekt värld är detta var lärarfacken skall jobba för och emot, eftersom läro och kursplanen har en sån stark påverkan på arbetsmiljön och skapar mycket av den stress många kåren upplever. Löneutveckling är ett separat spår som man skall angripa helt skilt från detta. Just a thought…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s