Personer som aktivt varit eller är med för att sänka svensk skola


Under många års tid har jag skrivit om fel på den svenska skolan. Sällan eller faktiskt aldrig har jag skrivit om vad som är bra. Alla fantastiska lärare som gör ett så enastående jobb – det tar jag inte upp. Det får andra stå för. Nej, jag har valt att fokusera på det negativa och bakomliggande orsaker. Ganska omgående fick jag klart för mig att det var ett antal personer som var makthavare och aktivt motverkade svensk skolans utveckling – alltså den utveckling som riksdagspolitikerna tagit beslut om. Nu kanske det är en och annan läsare som hajar till när jag skriver svensk skolans utveckling, när de personer som jag pekar ut faktiskt säger sig måna om detta. Men då måste jag påminna om att skolan är en politiskt styrd organisation och vi är alla tjänstemän som ska utföra det som politikerna tar beslut om. Vi ska inte aktivt motarbeta dessa beslut för att resultatet ska bli ett annat. Ibland helt omvänt resultat än de politiska besluten. Jag talar här om ett tjänstemannavälde där individer på Skolverket och på pedagogiska institutioner aktivt arbetar för att motarbeta de politiska beslut som tagits i riksdagen.

Jag insåg i ett tidigt stadie i mitt bloggande att jag stod inför ett vägskäl. Jag ville namnge de personer som deltagit i att förstöra för svensk skola, för ingen annan har gjort det och ingen annan gör det idag.  Den gerillakrigföring som man ägnade sig åt där det gällde att långsamt och målmedvetet skjuta den ”nya läroplanen” Lpo 94 i sank. Varför? Jo man var emot mål, resultat och betyg. I och med att jag namngav personer så skulle det innebära att min karriär uppåt var stoppad, alltså om jag ville jobba som politiskt tjänsteman, ha en tjänst på Skolverket eller forska. Men jag hade (och har inte) några som helst ambitioner på att göra karriär så jag tog steget att namnge de som förstört så mycket. Jag kände mig också trygg där jag var, som lärare och sedan biträdande rektor i Haninge kommun. Jo, jag hade varit kontroversiell eftersom jag ställt krav på att alla elever skulle lära sig och att jag inte accepterade att någon såg på ”mina elever” som något annat än läraktiga (även om de givetvis kunde hitta på dumheter ibland). Ändå kände jag mig uppskattad och trygg.

Det innebar att jag som enda person i hela Sverige (nämn gärna någon annan som systematiskt namnger) namngav makthavare som jag ansåg/anser har missbrukat sin position och sin makt i akt och mening för att sabotera för svensk skola. Givetvis gav jag konkreta exempel på var de brustit och i vissa fall ganska många exempel. I ett skede av en hätsk diskussion på min blogg var jag tvungen att begränsa vilka personer jag talade om och då uppfann jag begreppet PIE, vilket står för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget. 

Jag använde Pedagogiska för att begränsa ämnesområde, Ideologiska för att synliggöra att det handlar om en ideologisk hållning och inte något annat samt Etablissemang för att identifiera den grupp som sitter på makt och inflytande. Det innebär inte att gemene man som är betygsmotståndare tillhör PIE, utan det handlar om män och kvinnor i maktposition. 

Förutom de personer som jag pekat ut finns det mängder av andra som tillhör PIE men som inte har uttryckt sig i debatten eller i skrift – jag har dock inte läst allt som skrivits är jag beredd att erkänna. Jag har under min bloggserie ”En skola åt helvete” tagit upp en hel del litteratur där jag namnger en del personer som skriver, säkert i syfte att denna litteratur ska användas till lärarutbildningen, se länk.  Det finns också doldisar som säkert har ett stort inflytande men som aldrig kommer fram i rampljuset. Dessa personer ligger i bakgrunden och styr och ställer. Jag känner inte till dessa personer, men en sak är säker – stora delar av lärarutbildningen och Skolverket styrs av PIE även om inte varje enskild medarbetare står för den ideologiska hållning som PIE har. Det sitter i väggarna och undermedvetet jobbar man på i dessa organisationer, omedvetna om att man är en del i ett stort spel som utgår från att störta resultatuppföljningen kunskapsbetyg. Det låter nästan konspiratoriskt när jag uttrycker det på detta vis, men gör en rejäl genomlysning så kan jag lova er att allt kommer upp till ytan. Nu menar jag alltså en rejäl genomlysning. 

Vilka är då de personer som jag har skjutit in mig på? Ja merparten verkar i det fördolda men de som syns mycket i debatten och som driver frågor är följande personer.

Ulf P Lundgren: Jag har länge misstänkt att Ulf P Lundgren har legat bakom en hel del av PIE:s arbete, men i det fördolda. Jag har dock inte haft något att ta på, för Lundgren har verkligen verkat i det tysta. Jag känner ju sedan länge till att Ulf P Lundgren var Christian Lundahl handledare när denne skrev sin avhandling, se länk. Jag känner också till att Ulf P Lundgren var en av dem som låg bakom läroplanen Lpo 94 och som var den första generaldirektören (GD) för Skolverket. Eftersom skolan i och med Lpo 94 stod inför ett paradigmskifte, så är det högst anmärkningsvärt att Lundgren som GD inte såg till att utbilda lärarkåren. När skolan gick från statlig till kommunal huvudman, från regel- till mål & resultatstyrning, från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg, så fick lärarkåren noll fortbildning. På Jordbromalmsskolan där jag hade mitt första lärarjobb berättade lärarna att de fick en VHS-kassett där Ulf P Lundgren berättade om den nya läroplanen. That’s it!!! Senare gjordes en revision av Skolverket och det kunde konstateras att de avsatta fortbildningspengarna låg kvar på Skolverkets konto. Ulf P Lundgrens ansvar!!! Dock har jag i och med Katarina Gunnarssons reportage i P1 insett hur stor ideologisk påverkan Ulf P Lundgren egentligen haft och hur delansvarig han är. Svaren som Ulf P Lundgren lämnar in intervjun är både nonchalanta och arroganta, se länk

Mats Ekholm: Nestor i PIE och före detta Generaldirektör (GD) för Skolverket och professor emeritus i pedagogik. Har skrivit en rad böcker, bland annat ”Utvärderingspraktikan” där allt inom skolan utvärderas utom det pedagogiska. Som GD för Skolverket såg han till att absolut inte genomföra något som hade med Lpo 94 att göra, inklusive betygs- och bedömningsfrågor. Såg till att kompisen Hans-Åke Scherp åkte land och rike runt i Skolverkets namn och saluförde Problembaserat lärande (PBL), det vill säga att Scherp på uppdrag av Skolverket fyllde föreläsningssalar för att ”sprida det goda budskapet” (PBL). Senare var Ekholm handledare till Hans-Åke Scherp när denne doktorerade.

Hans-Åke Scherp: Utifrån PBL har han byggt upp sin maktbas och sitt kontaktnät över hela Sverige. Enligt Scherp själv jobbade han med 40kommuner och 800 skolor. Givetvis en överdrift för att visa hur stort inflytande han hade. Jag granskade Scherps uttalande och räknade efter, det visade sig vara 29 kommuner och 141 skolor, vilket jag sammanställde i ett exceldokument – inte bara skolorna över tid, utan även deras resultat, se PBS-nätverk. Det blev inte bättre resultat trots att Hans-Åke Scherp själv påstod att det skulle bli det. Scherp menade att det inte gick att ha en skola som utgick från mål och resultat, utan att det ska vara elevens inre kraft och lust som skulle styra. Ifall skolans skulle ha det utgångsläget kom resultatet, menade Scherp. Det var så oroande att han tillsammans med Mats Ekholm startade en nationell namninsamling som hette Barnuppropet, se länk. Det visade sig att PBL var dödens pedagogik, för det hela resulterade i fri forskning och att eleverna skulle söka sina kunskaper. Läraren gjordes om till coach eller handledare. Blev det hela något varaktigt? Nej, det höll i några år och kostade väldigt mycket pengar och oerhört mycket lärartid. Eleverna lärde sig sämre och resultaten sjönk – tack vara Hans-Åke Scherp. Men satt karln och sura för det? Verkligen inte, Scherpen gick vidare och startade Problembaserad skolutveckling (PBS). Vill du läsa mer om Hans-Åke Scherp kan du fördjupa dig här, länk, länk.

Steve Wretman: När Hans-Åke Scherp slutade kuska land och rike runt med sina föreläsningar om PBL så tog Steve Wretman över stafettpinnen. Wretman hade som redaktör för Grundskoletidningen en bas där han nådde ut till alla lärare och alla lärarrum i hela Sverige. Grundskoletidningen var på den tiden husorganet för skolan, trots att tidningen egentligen var privatägd. Grundskoletidningens status var sanningen. I reportage på reportage skrev Steve Wretman djävulskt bra om Lpo 94 och senare även Lgr 11. Problemet var bara att han och Helena Moreau medvetet gjorde fel tolkningar och spred ut ett felaktigt budskap om läroplanen. Alltså riktiga demagoger. Ett exempel på medvetet fel tolkningar var när Wretman och Moreau gjorde mål att sträva mot till underlag för bedömning – tvärt emot de instruktioner som kom från Skolverket. Direktiven var att mål att sträva mot skulle ligga som grund för lärarens planering och mål att uppnå skulle vara det som eleven skulle lära sig. Effekten blev förvirring bland lärarkåren. När efterfrågan från skolor och kommuner om fortbildning i läroplanen kom, så stod Wretman och Moreau där i giv akt som tennsoldater – allt för att hjälpa till, men med en dold agenda att medvetet feltolka och inte fokusera på resultat. Den förvirring som Wretman och Moreau spred över hela Sverige har skapat stor skada för svensk skola och i många av de kommuner där Wretman och Moreau har varit tog det många år att återhämta sig. Tänk vad spännande det var när Steve Wretman skulle doktorera – vet ni vilken som var han handledare? Hans-Åke Scherp. Vill du läsa mer om Steve Wretman har jag skrivit mängder av inlägg, läs länk, länk, länk, länk och länk.

Helena Moreau: Höll en lägre profil än Steve Wretman och var inte alls lika framåt. Redaktör och chefsredaktör på Grundskoletidningen såg hon till att rätt budskap gick ut. Moreau föreläste tillsammans med Steve Wretman och kuskade också land och rike runt för att skapa kunskap hos lärarna, men det blev förvirring. Sorgligt men sant. Vill du läsa mer om Helena Moreau kan du läsa om Grundskoletidningen, se länk.

Tomas Kroksmark: Oj, oj, oj – vad ska man säga om Tomas Kroksmark? Den gubben dyker upp lite var stans. Var ska man börja? Kroksmark är professor i pedagogik vid Högskolan i Jönköping och på ”den gamla goda tiden” medlem i redaktionsrådet på Grundskoletidningen. Ja, polare med Wretman och Moreau. Men Kroksmark är så mycket mer. Med sin bas i Jönköping påverkar han lärarutbildningen på samma högskola och han får ut motstånd mot betyg och reform i studentleden. Kroksmark jobbar också med praktiknära forskning, där dels nyttan av denna forskning kan ifrågasättas samt vetenskapligheten – hur är det egentligen med validitet och reliabilitet? Jag ha tidigare även tagit upp hur Kroksmark har varit handledare för Martin Hugo, som gjorde en avhandling som sedan blev en bok där helt andra slutsatser drogs än den i avhandlingen. Givetvis används denna bok i lärarutbildningen och givetvis är Tomas Kroksmark med och skriver förordet i boken, se länk. Oredlighet när det gäller forskning har Tomas Kroksmark dömts för eftersom han inte faktagranskat. Enligt Jonas Lindroths blogg handlar det om hundratals artiklar där 97% inte är faktagranskare. Huruvida denna siffra stämmer eller inte vill jag ha osagt, men det är högst anmärkningsvärt att en professor agerar på detta sätt, se länk. Dessutom har han passat på att hota mig för att han ville få tyst på det jag skrev, se länk. Vill du läsa mer om Tomas Kroksmark läs länk och länk.

Ingrid Carlgren: Professor emeritas i pedagogik. Verksam på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS), senare Stockholms universitet. Som rektor på LHS förde Carlgren ett skräckvälde där de anställda var tvungna att följa de riktlinjer som hon hade satt upp – om inte blev Carlgren hård i nyporna. En av mina bästa lärare på LHS förespråkade lärarledd undervisning och det blev som ett rött skynke för Carlgren. När han hamnade i trubbel på grund av att en student hade anmält honom, fick han noll stöd från sin chef. För övrigt har Ingrid Carlgren systematiskt arbetat mot Lpo 94 och Lgr 11. När Lpo 94 skulle införas lyckades hon genom sina kontaktkanaler få med sig de fyra F:n – fakta, färdighet, förtrogenhet och förståelse – en uppdelning av kunskap som dels inte går och som ingen någonsin har kunnat förklara på ett tillfredställande sätt, inte ens Carlgren själv. Undervisning, summativ bedömning, mål- och resultatstyrning, bedömning, betygssättning – allt detta var paria på LHS och Ingrid Carlgren såg till att ha kontroll på detta. Ingen undervisning i betygssättning och bedömning. Ingen undervisning i mål- och resultatstyrning. Formativ bedömning var ”good guy” och summativ bedömning var ”bad guy”. Till sin hjälp att kontrollera LHS hade Ingrid Carlgren Inger Eriksson och Viveca Lindberg. Ingrid Carlgren hade en vision om hur skolan skulle fungera, men att det saknades koppling till verkligheten hade för henne ingen betydelse, se länk. Vill du fördjupa dig i Ingrid Carlgren, läs länk och länk.

Inger Eriksson: Jobbade som Ingrid Carlgrens högra hand på LHS. Eriksson, docent i pedagogik, har jobbat och utbildat lärarstudenter och även fortbildat lärare. Inger Eriksson har bland annat drivit Lesson studies i Stockholms stad.

Viveca Lindberg: Ingrid Carlgrens vänstra hand och medhjälpare. Lindberg hade i många år bedömningsfrågor på agendan men givetvis inte särskilt tydligt. Det var väldigt förvånande (eller inte) Viveca Lindbergs sätt att se på kunskap dök upp i Lgr 11:s kursplaner. Det var ju lärarna som skulle vara med och ta fram konkretare underlag till innehållet i den nya kursplanen, istället blev det något annat. Märkligt att det som Lindberg talat om i flera år plötsligt blev ett styrdokument. Utan att Viveca Lindberg officiellt hade varit med i processen. Är inte det konstigt? Vill du läsa mer om Lindberg så är här länk och länk och länk.

Niclas Westin: Tjänsteman på Skolverket och huvudansvarig för framtagandet av Lgr 11:s kursplaner. Leif Davidssons utredning om Lpo 94 och framtagandet av en ny kursplan kom fram till flera olika saker. Två aspekter var extra viktiga, den nya kursplanen skulle inte ha flera konkurrerande mål (t.ex. mål att uppnå och mål att sträva mot) samt att kursplanen skulle bli mer konkret. Båda dessa huvudaspekter lyckades Niclas Westin dribbla bort så att vi fick dubbla mål (syftesmålen och kunskapskraven) samt att kunskapskravens mål blev så abstrakt skrivna att det är omöjligt att få en gemensam tolkning. Tvärt emot uppdraget såg Westin till att sänka svensk skola och sätta lärarkåren i frysbox. Värsta typen av tjänstemannaväldet och Niclas Westin var högst ansvarig. I dagarna har Isak Skogsstad och Per Kornhall så förtjänstfullt avslöjat hur Niclas Westin och Ulrika Lundqvist (som också var med och tog fram läroplanen Lgr 11) systematiskt struntade i att följa de direktiv som kom från Davidsson och från regeringen, läs ”Skolverkets tjänstemän trollade bort kraven på faktakunskaper” – DN.SE. Vill du läsa mer om Niclas Westin och det arbete han har varit ansvarig för, läs länk och länk. Det värsta är att jag är rädd för att denna process kommer att upprepa sig då Skolverket redan nu har börjat titta på kursplanerna och ifall de ska göra om dem. Redan nu har en fågel viskat i mitt öra att Skolverket tagit in Ingrid Carlgren – puh! Vem blir ansvarig – Niclas Westin?

Christian Lundahl: Vad ska man säga om denna man? Idag ledande inom betygsmotståndet och en person som har nästlat sig in på Skolverket och är med i deras utbildningsmaterial när det gäller bedömning. Bra? Nja, kanske inte så himla bra. Lundahl är professor i pedagogik och har en bakgrund som skolhistoriker. Med sin makt och position har Christian Lundahl jobbat både med att skapa opinion mot betyg och förvanska sanningen. Påstått sig ha vetenskapliga belägg för det han säger, men sedan skevar det rejält när det gäller validitet och reliabilitet. När han skriver en text för Skolverket, se länk, använder han sig helt felaktigt av Butler 1988, se länk. När han i Vetenskapsrådets namn skriver en rapport om betyg i Betygens geografi, dribblar han med vetenskapen, se Betygens geografi, vetenskapsråd. Lundahl får kritik av Per Måhl, se Betygens geografi, kritik. När han skriver sin ”bestseller” Bedömning för lärande polariserar han mellan Thorndike och Dewey bara för att läsaren ska välja Dewey som ”good guy”. Att denna ideologiska strid stod på 1920-talet och inte gäller idag upplyser han inte läsaren om. Hur många läsare har koll på detta? Eller när Lundahl polariserar mellan formativ och summativ bedömning, där summativ=betyg=skit, inte är vatten värt. Men det är en samverkan mellan formativ och summativ bedömning. Det finns verkligen mycket att säga om Christian Lundahl och vill du fördjupa dig i detta så kan du läsa länk, länk, länk. Du kan även söka på min blogg så kommer det upp många inlägg som jag skrivit om denne man.

Alli Klapp: Doktor i pedagogik och en påläggskalv inom betygsmotståndet. Klapps bok Betyg, bedömning och lärande fick 2015 kurslitteraturpriset. Men vad innehåller egentligen boken? En systematiskt uppbyggd text som handlade om att argumentera mot betyg. Fast hur var det med vetenskapligheten? Si så där va? Alli Klapp hänvisar till en undersökning som är gjord Anna Sjögren och som undersöker barns betyg från 1968 – 1990, se: r10-08-Betygsatta barn-spelar-det-någon-roll-i-längden. Man konstaterar att betyg inte är bra för framförallt pojkar från arbetarklassen. Men herre Gud, det går ju inte att jämföra denna gamla studie som är gjord då det var relativa betyg i skolan med dagens kunskapsstandardbetyg och dra slutsatser. Det vore som att jämföra med Ruth Butlers studie från 1988, gjord i Israel och jämföra med svenska förhållanden, se Butler 88. Jaha, det har Klapp också gjort. Det är så har Klapp, Lundahl, Wretman, Carlgren och Kroksmark arbetar. Vetenskaplig förfalskning skulle jag vilja kalla det för. Varför? Jo för att fokusera på John Deweys teorier om skolan – lust att lära och att inte följa upp resultat eller sätta betyg. Nä, betyg – usch och fy! Är det viktigt att vara noga med forskning? Jag tycker det, annars blir det lätt fel, se länk. Vill du läsa om när jag skärskådar Alli Klapps bok, se länk.

Jag har med det här blogginlägget velat lyfta fram några av de ledande namnen på de som jag kallar Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Det finns hundratals fler och detta nätverk är utbrett på pedagogiska institutioner, lärarutbildningar, Skolverket och departement. Människor som aktivt motverkar fattade riksdagsbeslut och som har en annan agenda, vilket egentligen är ett hot mot demokratin, men som framförallt skapar elever som lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper på grund av att PIE har skapat sådan kaos inom skolans värld att det är svårt att få styrfart på skolan. Ta nu det senaste PIE lyckats med, debatten rullar för fullt kring att nationella proven (NP) ska rättas centralt. Lärarkåren kommer med andra ord fråntas rätten att bedöma sina egna elevers kunskaper. Detta trots att Riksrevisionen konstaterat att det är omöjligt att säga om läraren eller den externa rättaren gör den korrekta bedömningen av elevens kunskaper på grund av att kunskapskraven i Lgr 11 är så abstrakt skrivna. Men PIE är nöjda för man har åter fått ”bevis” för att den mål- och resultatstyrda skolan inte fungerar. Att sedan mål- och resultatstyrningen inte är införd ännu talar man tyst om. 

Men varför har jag år ut och år in (sedan 2009) tjat om detta och verkligen namngett personer. Kanske också smutskastat vissa? Är det för egen vinning? Är det för att göra karriär? Är det för att jag har en massa tid som ligger och skräpar? Svaret är nej på samtliga frågor. Jag har gjort det för att jag själv var missnöjd över min egen grundskola och när jag utbildade mig till lärare och sedan verkade som SO-lärare i Jordbro såg jag att det faktiskt gick att få med sig mer eller mindre alla elever. Som SO-lärare brinner man för en demokratisk ordning och när den inte följs så reagerar i alla fall jag med ilska. Jag har många gånger varit förbannad på en massa PIE-anhängare som skor sig på skolan och som ser till att våran framtida generation inte får den utbildning de har rätt till. Därför reagerar och agerar jag!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

13 reaktioner till “Personer som aktivt varit eller är med för att sänka svensk skola

  1. Underbart med denna sammanställning av de bakomliggande ”sabotörerna” i svensk skolpolitik.
    Lyssnade till Gunnarssons kritiska P1 -program och tänkte hela tiden på dig, Johan.
    Du behövs nu mer än någonsin! Ge inte upp!

    1. Hej Torsten,
      Tack för det. Känns bra att Katarina Gunnarsson, Isak Skogsstad och Per Kornhall är i gång i debatten. Tack igen.

  2. Hej Johan! Kan vi inte tillsammans göra ett utrop! Samla lärare i riket och kräva att vi får skriva om kunskapskraven! Som det är nu blir det galet! Nästa år ska Np vara betygsgrundande men det är så ojämn kvalitet mellan ämnena så att man blir mörkrädd. Vi behöver baskunskaper i grundskolan, som du säger det är dags nu att vi lärare tar rodret och säger hur det ska vara! Självklart finns det goda delar i nuvarande kunskapskrav men de får inte vara så abstrakta! Hur gör vi? Vi måste förändra och det är nu! Kan vi samla lärarkåren och göra skillnad? För det behövs för vår viktigaste instans i samhället, skolan!
    Gött jobb Johan!

    1. Hej Frans,
      Gärna det, vore bra att samla lärarna till ett upprop. Har du någon idé på hur vi ska göra?

  3. Hej.

    Vill bara tacka för ditt arbete, och framlägga tanken att rötan går för djupt för där skall finnas något att renovera – huset är ruttet från grund till nock och måste rivas, och resterna köras på deponi. Sedan kan man bygga nytt, och om kanske femtio år vi är ikapp där vi borde vara idag.

    Jag läste mina ämnen vid Lunds universitet och sedan pedagogik & metodik vid Malmö LHS (långt före det blev en högskola eller som nu ett universitet) ihop med flera andra. Vi som kom från universitetet behandlades med största misstro av handledarna på LHS – vi hade ”felaktig kunskapssyn”, var ”instrumentalister” (vad nu en sådan är), och ansågs som farliga element. Jag minns särskilt ett seminarium där transcendental meditation skulle tränas in så att vi skulle kunna använda det i klassrummet…

    Själv är jag inte längre lärare, vare sig behörig eller obehörig (i mitt tycke schabblades hela idéen med behörighet bort rejält; varför inte bara återgå till lektor och adjunkt i princip?) och tänker aldrig mer arbeta i en kommunal skola i detta land.

    Jag går hellre tillbaka till ett arbete jag hade i ungdomen: sanera bostäder där folk dött. Kanske är jag färgad av att ha jobbat i Malmö, men då den kommunen i regel ligger ca tio till femton år före övriga landet i utveckling…

    En person du kanske skulle ha glädje av att utbyta tankar med (ifall ni inte redan gör det) är professor Inger Enkvist? Endast en idé; jag talar inte för henne, måste jag påpeka.

    I alla fall, stå på dig annars gör någon annan det, som min gamle ex-sjöman, ex-kåkfarare och superbt duglige tekniklärare brukade säga.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    1. Hej Rikard,

      Tack för orden. Inger Enkvist känner jag inte men jag gillar hennes inställning och det hon skriver om skolan. Men hon är paria hos PIE.

  4. Hej Johan!

    Du är ute på djupt vatten när du kritiserar Jonas Vlachos. Har du läst hans artikel? Enligt min mening är han ett proffs till skillnad från de skolforskare du, med all rätt, brukar kritisera. Han genomförde redan 2008 en studie på uppdrag av konkurrensverket där uppdraget var att undersöka om den rådande betygsinflationen påverkats av konkurrens mellan kommunala skolor och friskolor. Hans slutsats då var att man inte kunde se någon tydlig skillnad i betygsättningen utan att inflationen var en direkt följd av ett oreglerat betygssystem. I den artikeln framgår också att Vlachos är självkritisk och objektiv. Eftersom Vlachos är positiv till friskolor visar den senaste artikeln att han inte heller är belastad med ideologiska förtecken som många andra skolforskare.

    Du definierar betygsinflation på ett märkligt sätt. Du som jag vet väl att vid ekonomisk inflation blir pengar mindre värda. Sak samma gäller betygsinflation! När betygen stiger utan att kunskaperna gör detsamma har vi inflation. Vlachos har med en graf som visar hur meritvärdet för gymnasiet och grundskolan stiger med början när det målrelaterade betygssystemet infördes. Med vetskap om att kunskaperna dramatiskt har sjunkit de senaste 20 åren har vi en helt oacceptabel betygsinflation och orsaken är tveklöst betygssystemet.

    Jag har undervisat enligt det relativa betygssystemet i 25 år och kan konstatera att du tydligen inte har en aning om hur det fungerade. Du tror väl ändå inte att socialdemokraterna under 60-talet hade en människosyn som tillät att man sorterade människor efter IQ. Det du skriver är helt absurt! När du skriver att man inte mäter kunskap i ett relativt system blir det på nytt absurt om man känner till att de två största organisationerna för kunskapsmätning, PISA och TIMSS, använder ett relativt system i sina mätningar. Tror du att, i stort sett, alla länder i världen skulle acceptera att man inte mäter kunskap?

    Eftersom grundpelaren i det relativa systemet var de centrala proven (CP gymn.) resp. standardprov (grundskolan) kan begreppen redas ut genom att jämföra konstruktion av dessa med dagens NP. Enligt forskningen är det viktigt att uppgifterna i ett test anpassas till elevgruppens sammansättning. Det innebär att testet måste innehålla uppgifter som även de mest lågpresterande klarar och uppgifter som de mest högpresterande utmanas av. I nuvarande system, i t.ex. matematik, väljer man ett visst antal E, -C och A-uppgifter. Centralt innehåll och kunskapskrav ligger till grund för valet av uppgifter, men observera att uppgifterna utprovas på stora grupper av elever. Valet av uppgifter ger en viss progression som leder till någon slags fördelning när provet ges. Skillnaden när det gäller relativa systemet var att uppgifter och bedömning anpassades så att fördelningen blev en normalfördelning med given standardavvikelse. Jämför man fördelningen i dagens NP med fördelningen i CP är de snarlika och det beror på att uppgifterna i progression anpassats till elevgruppen.

    I det relativa systemet var förutbestämt en betygsfördelning för hela landet, men i klassrummen var normen CP. Det var varken ovanligt med 2,0 eller med 4,0 i medelbetyg med 3,0 i hela landet. Nackdelen var att CP gavs i 5 – 6 viktiga ämnen, men att i övriga ämnen blev normen medelvärdet i de ämnen där det fanns CP. I dagens system finns, trots NP i många fler ämnen, ingen norm över huvud taget. Över lång tid kan kunskapsnivån i hela landet förändras. I det gamla relativa systemet fanns ingen reglering av det. Skulle man införa det relativa i dag kan man snegla på TIMSS och PISA där vissa uppgifter sekretessbelagts för att indikera kunskapsförändringar över tid.

    1. Hej Hans-Gunnar,

      Roligt att du är tillbaka och kommenterar.

      Jag tycker att Jonas Vlachos är en bra person och jag tror inte att han har en dold agenda och han är absolut inte som de forskare som jag kritiserar. Men det jag kritiserar är just det som du lyfter fram här ovan. Det går inte att räkna på detta sätt. Det går inte att använda normalfördelning eller ett normativt sätt att se på dagens betygssystem. Det går inte att jämföra ett kunskapsstandardssystem med ett relativt.

      Jag tror också att det förekommer glädjebetyg och att vissa skolor sockrar sina betyg för att locka fler elever. Men hur kommer vi fram till det? Bara genom att göra konkreta kunskapskrav och utvärdera mot dessa.

    2. Hej Hans-Gunnar!

      Som läsare av både Johans blogg och bloggen Skola och samhälle vill jag framföra min uppskattning för dina sakliga kommentarer.

  5. Hej Johan!

    Du har onekligen samlat på dig och oss andra en rik bevisbörda för domen mot de nämnda namnen. Men någon förklaring till vad som möjliggjorde att de handlade som de gjorde har jag svårt att se.

    För att förklara det som hände bör vi, menar jag, göra som Inger Enkvist, Magnus Henriksson m.fl. gör och gå tillbaka till 1946 års skolkommission. Det var där flera hundra års kunskapssyn i Sverige offentligt började att förändras. För att förklara 1946 års Skolkommissions uppdrag bör vi gå tillbaka till vad som hände under andra världskriget. Om inte andra världskriget hade inträffat hade antagligen svensk skola sett annorlunda ut idag.

    Som jag har varit inne på tidigare finns det alltid valmöjligheter, både historiskt sett, i nutid och i framtid. Sammanlagt har alla val som har gjorts sedan 1946 lett fram till nuvarande situation inom förskola, grundskola, gymnasium och universitet.

    Nutiden kännetecknas, t.ex. i bloggvärlden, av en uppgörelse av flera val som gjordes i historien. Förutom skolan sker det en uppgörelse t.ex. på bloggen ”Det goda samhället” av svensk flyktingpolitik såsom den har utformats sedan år 1975. På samma blogg sker det en uppgörelse av globaliseringspolitik till förmån för en nationalistisk politik och givetvis också av svensk skolpolitik. På bloggen ”Klimatupplysningen” sker det en uppgörelse av svensk klimat- och miljöpolitik sedan 1987 års Brundlandkommission och sedan den av FN inröttade forskningspanelen IPCC..

    På ”Humanistbloggen” och på ”Patrik Lindenfors blogg” sker det en uppgörelse av det inflytande religionen har haft på människor och samhällen, etc. etc.

    Den övergripande uppgörelsen, förutom på Humanistbloggen och liknande bloggar, tycks vara att göra upp med socialdemokratin och den påverkan den har haft på svensk samhällsutveckling sedan maktövertagandet år 1932.

    Skolan tycks sedan 1842 års skolreform ha haft två övergripande funktioner i det svenska samhället.
    En integrerande funktion som möjliggör att människor inlemmas i samhällsgemenskapen, begrepp som kristen etik, jämlikhet, demokrati., värdegrund etc. symboliserar denna funktion.
    En kvalificerande funktion där eleverna ska kvalificera sig för samtida (ekonomiska) samhällsuppgifter och hamna på olika positioner i samhället. Begrepp som arbetsmoral, meritokrati, betyg, examina etc. symboliserar denna funktion.

    Felvalet som inleddes med 1946 års Skolkommission är, enligt bl.a. Inger Enkvist, att skolans integrerande funktion kom att få för mycket plats på bekostnad av den kvalificerande funktionen.
    T.ex. på bloggen ”Det goda samhället” skrev Inger Enkvist i höstas en artikel där hon ondgjorde sig över en konferens som handlar om jämställdhet mellan pojkar och flickor i skolan. Hon menar i den artikeln att det är bättre att fokusera på elevernas kunskapsutveckling.

    1. Hej Pär,

      Ja du har rätt, man måste gå tillbaka långt för att se var skolförfallet började och det var Socialdemokraterna som från början såg till att det gick åt fanders. 1946 års skolkommission med Stellan Arvidsson gjorde såg till att införa enhetsskolan i syfte att plocka bort klassamhället. Man såg också till att ge sig på lektorer och akademiker – precis som man gjorde i och med kommunaliseringen av skolan, men då var det lärarna som i detta fall Göran Persson ville sätta på plats. Det finns ett kunskapsförakt inom socialdemokratin som jag faktiskt inte begriper mig på, när arbetarrörelsen historiskt har varit bärare av bildning.

  6. Hans Gunnar kort replik om sortering och för den delen om socialdemokratin och sortering eller för den delen om proggressiva ur alla läger och sortering.

    Jo de har visst stått för en sortering efter intelligens. Men för att fullt ut förstå det måste du inse att det historiskt sett som progressivt. Och sett ur ett grupp och klassperspektiv är det i viss mån det det.

    Föreställ dig en rejält begåvad tjej eller kille i skolan. Kommer nu denne elev att gå vidare och bli akademiker kanske läkare eller civilingenjör. Ja vi vet ju att detta i stor utsträckning påverkas inte bara av begåvning utan efter föräldrars bakgrund. Vilket betygssystem ska vi då ha om vi vill fiska upp begåvningarna rättvist ur alla socialgrupper. Jo vi satsar på ett robust system som effektivt sorterar efter begåvning.

    Med detta sagt håller jag med Johan om att det inte är bra att göra så och jag anser även att det är ett oetiskt system som tiden sprungit ifrån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s