Lärarkåren ifrågasatt och misstänkliggjord


Det här blogginlägget är väldigt långt och handlar om alla de krafter i samhället som slår mot lärarkårens trovärdighet och som misstänkliggör lärare. Jag vill poängtera att det inte handlar om att göra lärarkåren till offer eller tycka synd om lärare. Ni som har läst min blogg tidigare vet att det inte ligger för mig. Givetvis har även lärare ett individuellt ansvar, men jag talar om kollektivet lärare och lärarkåren som organisation. Det handlar helt enkelt att beskriva den situation som svenska lärare befinner sig i.

Lagom till tredje dagen på Almedalsveckan publicerar jag detta blogginlägg för att ge konkreta exempel på hur agerande skadar lärarkåren. Hur åtgärder eller brist på aktivitet misstänkliggör och förminskar lärarens betydelse och status. En lärarkår som är frisinnad och självständig är vägen till en framgångsrik skola (plus en del annat på styrdokumentsnivå).

Under våren har jag återpublicerat ett flertal äldre blogginlägg som har handlat om den usla kursplanen Lgr 11. Det var mycket bra timing jag hade, för helt ovetande startade P1 en reportageserie om Lgr 11:s kunskapskrav, se länk. Tack för det Katarina Gunnarsson! Som om det inte var nog gick Isak Skogstad och Per Kornhall ut på DN-debatt och lyfte upp att de hade dokumentation kring hur Skolverkets tjänstemän medvetet hade obstruerat mot regeringens intentioner med de nya kursplanerna. Istället för att Lgr 11 skulle bli en konkret och tydlig kursplan som regeringen ville blev det tvärt om, se ”Fel att Skolverket obstruerade mot regeringen” – DN.SE och Kornhall och Skogsstad, slutreplik .

Jag har ju länge hävdat att lärare är samhällets viktigaste yrke. Lärare blir attackerade och ifrågasatta från alla håll och det är om just detta fenomen som det här blogginlägget ska handla om. Det är klart att det finns problem inom lärarkåren, liksom i alla kårer, men min uppfattning är att lärarkåren inte stärks genom att hela tiden få utstå kritik. Eventuella problem på organisationsnivå får förbättras genom ansvarstagande av den som äger problemet, liksom att individproblem får lösas av ansvarstagande av arbetsgivare eller huvudman.

Jag kommer nu att lista upp en rad skeenden och situationer där syftet kanske inte är att direkt ifrågasätta lärarkåren men där resultatet blivit att lärare misstros, misstänkliggörs, avprofessionaliseras och till och med föraktas. Den här listan handlar inte om att lärarkåren gör ett dåligt jobb, för de gör de inte, snarare tvärt om. Utifrån de förutsättningar som finns så kan man säga att lärare gör ett helt fantastiskt arbete och det är ett under att inte fler ruttnar på de ständiga påhopp som de får utstå.  

  • Socialdemokraterna har under en väldigt lång tid haft svårt för att lärare skulle vara en auktoritet i samhället. Givetvis skulle ingen socialdemokrat tillstå detta. Under 50-talet var lärare en aktad profession och personer som var lärare hade stort förtroendekapital i samhället och människor i allmänhet visade respekt till lärare. Detta avskydde socialdemokratin som jobbade stenhårt för att montera ner lektorerna i skolan och man lyckades. Den bakomliggande orsaken var att lärarna var emot reformen med enhetsskola (Lgr 62). Adjunkter och lektorer hade stort inflytande och dessa var en stor kraft. Trots lärarkårens motstånd togs politiska beslut och enhetsskolans införande där lektoratet slogs sönder. Lärarens auktoritet minskade. Samma procedur genomförde Göran Persson i och med kommunaliseringen av lärarkåren i slutet av 80-talet. Åter igen var lärarna emot kommunaliseringen, i synnerhet Lärarnas Riksförbunds (LR:s) medlemmar som till och med åkte till Riksdagshuset för att kasta tomater (kanske inte sanktionerat från LR?). Socialdemokraterna ville plocka ner de ”kaxiga” lärarna och körde över lärarkåren. Vill du läsa mer om detta rekommenderar jag Gunnar Ohrlanders bok, den Gudarna älskar, se länk.  Här ska man komma ihåg att det från i början av 60-talet till i början av 90-talet, alltså 30 år, hade skett en stor förändring i samhället och hos gemene man. Så även synen på lärare. Den sista gnuttan av självständighet ville socialdemokraterna slå sönder genom att kommunalisera lärarkåren och låta en statlig huvudman övergå till 290 kommunala huvudmän (detta var innan friskolereformen). Ingen enad front hos lärarna utan splittring. Här ligger ett akademikerkomplex och lärarförakt omedvetet begravt. Resultatet blev att lärarnas status devalverades riktigt rejält, inte minst sedan Kommunförbundet (Sveriges Kommuner och Landsting) hade hakat på och såg sin chans att trycka till lärarkåren. Under alla år hade kommunerna fått vara med att betala för skolan när det gäller lokaler, läromedel, skolmat, skolskjuts med mera, men lärarkåren hade man inte haft möjlighet att påverka. Här såg man sin chans att sätta sig på lärarkåren rejält och att man gjorde det! Läs gärna Zarembas artiklar om detta, se länk. Kommunförbundet såg till att sänka lärarlönerna. ”Rätt man på rätt plats” blev parollen och ”Undervisning ska vi undvika” vilket i sin tur resulterade i att det gick alldeles utmärkt att ha coacher eller handledare i klassrummet, en skön ungdom utan utbildning kunde jobba som lärare och lärarlönerna sjönk. Det vore intressant för någon historiker som tittar på arbetarhistoria att se över ifall August Palms skomakarbakgrund och Hjalmar Brantings akademikerbakgrund har någon bäring på dagens socialdemokrati.

Konsekvens: Lärarkåren blev nertryckta i skoskaftet två gånger på grund av ett akademikerförrakt. Självständigheten hos den starka lärarkåren försvann i allt större utsträckning. Och alla undrar varför lärarna inte tar debatten. 

  • I och med Lgr 62 infalsades det relativa betygssystemet. I alla de yrkeskårer där bedömning har stor betydelse, t.ex. jurister och läkare, finns det en självklar auktoritet så även hos lärarkåren innan Lgr 62. När det relativa betygen infördes togs detta bedömningsuppdrag bort och allt som eleverna lärde sig skulle normalfördelas. Räkna ut snittet på provet och lägg därefter på normalfördelningskurvan: 7% skulle ha 1:or, 24% skulle ha 2:or, 38% skulle ha 3:or, 24% skulle ha 4:or, 7% skulle ha 5:or – oavsett vad de kunde. Vips så försvann lärarens bedömningsuppdrag och på sikt även förmågan att bedöma kunskap. Ju längre tiden gick sjönk både lärarkårens auktoritet i samhället och hos gemene man, men även lönen sjönk som en gråsten i Östersjön, se rapport: Lärarlöneutveckling och Lärarlöner LF .

Konsekvens: Bedömningsansvaret tas ifrån lärarkåren och därmed en av de viktigaste funktionerna i läraryrket. Status och lön devalveras alltmer. På 50-talet jämfördes lektorns lön med riksdagsmannens och idag går det att jämföra snittlärarlönen med en VVS-montörs. 

  • I ovanstående ekonomiska rapporter tas det upp att nyrekryteringen av lärare blir svårt. Nu talar vi inte om 60- och 70-talet utan när utförsbacken hade fått pågå ett gäng år. Från och med 2000-talet sjunker lärarens status rejält, allt färre vill bli lärare. När det gäller toppstudenter, alltså de studenter med höga betyg och med stor drivkraft – de som behövs i lärarkåren, minskar viljan att bli lärare i samma takt som lärarstatusens nedgång. Söktrycket till dokusåpan Paradise Hotel blev vid något tillfälle hårdare än på lärarutbildningen i Sverige. Sorgligt! Nu kanske siffrorna har vänt något, men även fortsättningsvis är det svårt att få toppstudenter att välja läraryrket. Jag vill här påtala för alla läsare vars jantetänkande går igång: Vi har människor som är olika bra på olika saker, vissa är t.ex. toppspelare i sitt fotbollslag. Dessa personer kan vara mindre bra på andra saker. Men tänk själv vilken inverkan ett gäng toppstudenter har på en klass på lärarutbildningen. Långt ifrån mellanmjölk om så säger.

Konsekvens: Det blir svårt att få utbildade lärare till alla klassrum och vid vissa orter långt ute på landsbygden går det inte att tillsätta de lärartjänster man har. Outbildad personal får genomföra jobbet. Det är också svårt att genomföra de politiska visioner som det sockras med, t.ex. minskade klasser, för vilka lärare ska man tillsätta?

  • I och med Lpo 94 och senare Lgr 11 återinförs bedömningsansvaret på lärarkåren. Inte sedan 1960-talet har det funnits ett krav på lärarkåren att bedöma elevernas inlärda kunskaper – bara vad som läraren har lärt ut fanns med i de regelstyrda kursplanerna Lgr 62, Lgr 69 och Lgr 80. Lärarkåren ställs inför ett ansvar att göra kunskapsbedömningar samtidigt som man fått noll fortbildning från Skolverket. Dåvarande generaldirektör för Skolverket Ulf P Lundgren ser till att skicka ut en VHS-kassett till landets skolor där han berättar om Lpo 94 – That’s it! Lägg därtill att det i Lpo 94 inte finns någon hänvisning till vad lärarna ska undervisa om, alltså stoff och dessutom fanns det avstämningspunkter i årskurs 5 och 9, med kursplan 2000 kom avstämningspunkt även i årskurs 3. Alltså från regelstyrning om vad som skulle läras ut till mål- och resultatstyrning med vad som skulle läras in hos eleverna med noll fortbildning. När Lgr 11 kom blev det ännu värre. Nu hade Skolverket lärt sig en läxa, här fanns det stoffhänvisning i det centrala innehållet, men för att vara på den säkra sidan tog man i så att det räckte och blev över – Skolverket gjorde en önskelista över stoff som skulle läras ut. Dock gjordes kunskapskraven så abstrakta att det omöjliggjorde bedömningsuppdraget som låg/ligger på lärarkåren. Även denna gång fick lärarkåren noll fortbildning när det gäller bedömningsfrågan. Vem får stå till svars när det gäller detta? Vem får be om ursäkt när det blir dåligt? Vem får stå med mössan i hand och skämmas? Vem får utskällning? Vem misstroendegörs? Läraren och lärarkåren – hela tiden.

Konsekvens: Lärarkåren lämnas i sticket utan någon fortbildning när det gäller bedömning och betygssättning. Det är givetvis så att alla lärare har ett eget ansvar för att uppdatera sig och sätta sig in i styrdokument och förändringar inom sitt yrkesutövande. Men att låta individer sköta sin egen fortbildning och dessutom se till att organisationen skola fungerar när det gäller bedömning är cyniskt. Det är dessutom ”Mission impossible”. Fast när problem uppstår får lärare stå till svars. Enskilda lärare görs bort och lärarkåren i stort får bära hundhuvud för att Skolverket inte gjort sitt jobb.

  • Skolverket ska vara den garant som ser till att skolan fungerar bra och hjälpa lärarkåren – hur har det gått? Jävligt dåligt om ni frågar mig. Om jag lämnar genomförande av Lpo 94 och tjänstemännens obstruerande när det gäller Lgr 11 (det som Skogstad och Kornhall tar upp) och koncentrerar mig på alla uppdrag som Skolverket får för att underlätta för skolan, så är det ju inte så att skolan hjälps. För varje projekt som Skolverket genomför kommer det ut ett monster. Istället för att det ska bli enkelt för lärarkåren och skolan skapar Skolverket alltid ett verktyg som fullständigt begraver lärarkåren i arbete. Omfattande bedömningar och många timmars arbete i stället för att skapa något lättarbetat. Exempel på detta är det obligatoriska bedömningsstödet i läsning för årskurs 1 och Språket lyfter. Många lärare kanske upplever detta som bra, men är det ett enkelt material som går snabbt att jobba med? Nop! Och när lärare blir stressade och inte hinner med – vem får bära skulden? Skolverket? Knappast. Nej det är lärarkårens förtroende som naggas i kanten – ”kan inte lärarna göra rätt någon gång”? Varför skapas dessa verktyg? Jo därför att Skolverket redan i första ledet gjorde ett skitdåligt arbete med kursplanerna. För att dessa styrdokument var dåliga måste Skolverket skapa nya verktyg. Frågan är om de behöver vara så omfattande och komplicerade. Känns som om Skolverket skapar tjänster åt sig själva. 

Konsekvens: Lärarkåren begravs med extraarbete och med varje extra verktyg från Skolverket kommer ett ifrågasättande av lärarkårens kompetens. Dessutom får lärarkåren ta emot kritik ifall arbetet tar lång tid eller om bedömningarna blir dåliga. För det måste ju vara fel på lärarkåren, inte kan väl Skolverkets material vara dåligt?

  • Hur många gånger har jag och många andra inom skolan, både lärare och rektorer, påvisat hur dålig kvalitet det är på nationella prov (NP). Den dåliga kvaliteten ligger på uppgiftsnivå – det vill säga vad man frågar efter är antingen på en för låg kunskapsnivå eller att det är en irrelevant kunskap eller också är själva provkonstruktionen dålig, t.ex. att man kan räkna ihop provresultaten i delar och multiplicera utifrån en faktor för att få fram ett poängresultat som talar om vilket betyg provet som helhet ger – alltså relativ bedömning. Kritik har kommit fram för att NP är för omfattande, att hela vårterminen går åt att ägna sig åt NP och att all annan undervisning stannar av på grund av att läraren måste ägna sig åt omfattande genomförande och sambedömning vilket innebär att klassen får vikarie – upphackad termin. Det har också funnits omfattande kritik mot lärarens bedömningshandledning som i vissa fall är svårbedömd och i andra fall inte korrelerar med kunskapskraven i Lgr 11. Lägg därtill att när det var som värst gällande NP så skulle det vara prov i många ämnen. Trots omfattande åsikter har Skolverket slagit ifrån sig kritiken genom att säga att provkonstruktörerna är eliten inom sina ämnen, alltså professorer och andra högt uppsatta ämnesföreträdare. Tydligen hjälper det inte att man är professor när det gäller provkonstruktion, kvaliteten är dålig oavsett att det är en professor som leder gruppen. Vem får stå för genomförandet och förklara sig när det inte blev som det var tänkt? Lärarna!

Konsekvens: Läraren får genomföra ett extraarbete utöver sitt ordinarie som både är av dålig kvalitet och omfattande. Lärarkåren blir stressad och till och med utmattad när de ska genomföra NP under hela vårterminen. Hela idén med ett omfattande NP handlar om ett misstroende av lärarkåren. Men inte nog med det – irritation från föräldrar över att läraren inte är i klassen för att de måste rätta prov, vilket får till följd att det blir sämre undervisning (ibland ingen undervisning alls) och lite rörigare, t.ex. under stora delar av vårterminen i årskurs 3. Lärarens fel!

  • När riksdagen tog beslut om att återinföra kunskapsbetyg i och med Lpo 94 fick lärarkåren noll fortbildning, som ovan beskrivits. Inte heller senare har någon fortbildning skett. Att få djupgående kunskaper om bedömning och betygssättning har inte varit aktuellt och en lärarhandledning av skiftande kvalitet har givits vid NP. Web-kurser har ordnats av Skolverket gällande bedömning, men inte i den omfattning där det gäller hela lärarkåren. Lägg därtill den dålig kvaliteten på NP. Med detta i minnet finns det starka krafter som vill externrätta NP och även låta NP ha en starkare påverkan på betyget, alltså att NP ska vara betygsstyrande. Snacka om misstroende mot lärarkåren och ett jätteförakt mot lärarens profession. Hur i hela friden ska lärare någonsin bli en professionell yrkeskår med en auktoritet (ej förväxlas med auktoritär) ifall man systematiskt motarbetas? Dessutom har Skolinspektionen kunnat konstatera när de ansvarat för rättning/bedömning av NP att det här skiljer mellan lärarens och den externa rättarens bedömning. Dock konstaterar Skolinspektionen att det inte går att säga ifall det är läraren eller Skolinspektionens rättare som gör korrekt bedömning eftersom tolkningsutrymmet i bedömningsmallen är så stort. Men vem får skit? Vilka blir misstrodda? Givetvis lärarna!

Konsekvens: Ett mycket stort misstroende mot lärarkåren och dess förmåga att bedöma. Givetvis lämnar Lgr 11:s kursplaner ett gigantiskt tolkningsutrymme och bedömningsutbildningen har varit värdelös. Men lärarkåren är bildningsbar. En järv idé från min sida: Satsa på att utbilda hela lärarkåren i bedömning och betygssättning. Se dock för guds skull till att inte Stockholms Universitet får det uppdraget för då kommer alla titlar på litteraturlistan handla om betygsmotstånd. Äh, förresten, låt inte detta uppdrag gå till någon pedagogisk institution i hela landet, lägg ut det på Åbo akademi eller någon icke-pedagogiska institution för att undgå betygsmotstånd och pedagogisk indoktrinering á la PIE.

  • Undersökningar om betyg och NP-resultat görs då och då där det konstateras att dessa inte stämmer överens. Lärare sätter för höga betyg i förhållande till NP-resultat. Dessa undersökningar får stor genomslagskraft och rapporteras om i media. Men bakomliggande orsaker går man inte igenom. Politiker står i tv-ruten och kommenterar detta och tycker att det är förfärligt. Eller att att en elev har fått tre olika betyg på samma arbete – fruktansvärt. Dåligt av lärarna! Rent ut sagt uselt. Men bakomliggande orsaker? Nixum pixum, detta tar inte journalistkåren upp och heller inte Skolverket eller de som tillverkar dessa rapporter. Faktum är att lärarfacken inte heller problematiserar detta. Men jag ska göra en väldigt kort problematisering:
  1. Lgr 11:s kursplan öppnar för vilken tolkning som helst, vilka betyg som helst. Det är kunskapskraven som det är fel på. Abstrakt skrivna kunskapskrav som lämnar utrymme för vilka tolkningar som helst.
  2. Lärarkåren har fått noll fortbildning i bedömning och betygssättning. NOLL!
  3. Lgr 11:s kursplan korrelerar inte med NP.

Konsekvens: Lärarkåren får bära hundhuvud för att usla styrdokument och att NP inte korrelerar samt att journalister, forskare, politiker med flera inte tittar på bakomliggande förklaringar eller ens inte begriper dessa bakomliggande orsaker. Lärare misstänkliggörs!

  • Skolfrågan har sedan 90-talet varit ett hett diskussionsämne, både politiskt och i samhället i stort. När PISA-raset (årskurs 9) kom förklarades det av det pedagogiska etablissemanget med att PISA mätte fel saker, se PISA-uppgifter i svenska från 2009: PISA 2009. Vad som var fel och exakt vad som svenska elever hade för kunskaper som inte PISA innehöll kunde det pedagogiska etablissemanget inte förklara. När svenska elever även misslyckades med problemlösning tystnade dessa bortförklaringar, se uppgiftsstandard Problemlösning PISA. Nu har tiden kommit i kapp det pedagogiska etablissemanget som ville ha bort grundläggande kunskaper, en del kallar det faktakunskaper, för att fokusera på förmågorna. När PISA-resultaten föll handlade alliansregeringen med Jan Björklund i spetsen. McKinsey-rapporten hade 2009, se McKinseyrapporten lyft fram att läraren var den enskilt viktigaste framgångsfaktorn. En skicklig lärare var vaccinationen misslyckandet i skolan. Att lärarkåren var nertryckt i skoskaften verkade inte finnas i Björklunds eller någon annan politikers medvetande, ej heller den massiva nedmontering av lärarkåren som drivits av SKL. Elevens rätt att lära sig skulle stärkas och detta skulle regleras i skollagen. Resultatet blev att lärarjobbet reglerades i dokumentation om allt; utredning särskilt stöd, åtgärdsprogram, utredning kränkning, åtgärder kränkning, uppföljning kränkning, anmälan mot skolan (läraren), klagomål och klagomålshantering. En särskild barnombudsman (BEO) instiftades och de mest absurda klagomål kunde inkomma (därmed inte sagt att vissa elevfall har varit illa skötta av enskilda huvudmän). 

Konsekvens: Ett stort misstroende mot lärarkåren skulle regleras i skollagen och lärare skulle få arbeta i sitt anletes svett. Kanske var det inte intensionerna men så blev resultatet. Och vad hände? Jo lärare slutade sina arbeten, gick in i utmattningssyndrom och så reagerade lärarfacken. Bra att lärarfacken reagerade. Men lärde sig politiker och tjänstemän något? Nej då, för än idag begriper inte politiker vad som måste göras, man vill stärka skolan genom att satsa resurser på olika åtgärder, men det är inte resurserna som det handlar om utan vad man gör med resurserna och vilket handlingsutrymme man har. 

  • Politiska reformer; förstelärarreform, lärarlegitimation, lärarlönelyft, lärarfortbildning, läslyft, matematiklyft, lågstadiesatsning med flera satsningar. Vad har det blivit? En välvilja från statens sida men som har slagit in kilar i lärarkåren och som har låtit skolhuvudmän och utbildare spela lärare mot lärare. Vem blir förstelärare och andrelärare? Vem får ta del av lärarlönelyftet? Vem driver lärarfortbildningen? De ideologiska utbildarna som redan i första läget tillhandahöll en dålig utbildning? Och vad leder allt detta till? Ett misstroende av lärarkårens förmåga att göra sitt jobb och antingen ”hjälper” man denna kår med dålig utbildning eller att några av lärarna får ta del av pengakakan. Är det så lärarkåren stärks? Nixum pixum!

Konsekvens: Ett mischmasch av åtgärder som är lösryckta och har till syfte att lyfta skolan i stället för att ta ett helhetsgrepp om skolan, t.ex. återförstatliga skolan så att det finns en huvudman + de fristående ifall de ska finnas kvar. Ordna kursplanen och fixa en rejäl utbildning för hela lärarkåren. Istället blev det splittring av lärarkåren och misstroende.

  • Lärarutbildningen har haft svårt att rekrytera studenter och kanske har det vänt något sedan ett par år tillbaka. Dessvärre är det många som hoppar av utbildningen. Toppstudenter söker inte till lärarutbildningen på grund av dess låga status. Men vad är då problemet? Ja faktiskt ganska många men om jag ska ta upp några så är det så att lärarutbildningen styrs av ett etablissemang som jag brukar kalla Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Dessa har en vision över hur skolan ska vara som stämmer illa överens med hur skolan är i verkligheten, se länk. PIE vill att skolan ska vara luststyrd utifrån John Deweys teorier, se länk och man är helt emot resultat, prov, resultatuppföljning och betyg. Resultatet blir att utbildningen motarbetar det som blivande lärare behöver, det vill säga kunskap i resultatuppföljning, provtillverkning, bedömning och betygssättning, se exempel länk. När nybakade lärare kommer ut i ”verkligheten” har de förvisso läst en kort kurs i bedömning och betygssättning men hela litteraturlistan består av betygsmotstånd. Gagnar det lärarkåren? Nej verkligen inte. Får lärarna högre anseende? Nej verkligen inte. Stärks lärarkåren som profession? Nej verkligen inte. Får lärarkåren stå till svars för dålig betygsättning och bedömning? Jajamensan!!!!

Konsekvens: Lärarkåren får stå till svars för att de i första läget har blivit lurade på sin utbildning. När man har tagit 300 000 kronor i studiestöd vill varje lärarstudent ha en utbildning som är bra, men i stället får de ideologi som inte fungerar och bedömningslitteratur som består av betygsmotstånd, se länk. Lärarkårens anseende gällande bedömning hela tiden ifrågasätts. 

  • Ända sedan i slutet av 90-talet har den ena revolutionerande metoden efter den andra sköljt över svensk skola. ”Nu är den här – metoden som ska se till att få med sig eleverna och även deras resultat”! PBS, Flippade klassrum, Portfolio, en-till-en, lärstilar, entreprenöriellt lärande, IKT – ja listan kan göras hur lång som helst. Men finns det någon bakomliggande forskning innan alla dessa metodiker ska ut på marknaden? Nej det saknas. Lärarkåren har fått noll fortbildning från Skolverket kring de senaste läroplanerna och griper det halmstrå som räcks ut för att eleverna når de kunskapskrav som står i läroplanen. Vad göra när fortbildningen inte ges av skolmyndigheten. Att det bakom dessa metoder saknas evidens eller att de drivs av PIE är det inget som det talas högt om. Bara kör så går allt bra. Men om det inte går bra då? Om eleverna faktiskt behöver gammal hederlig lärarledd undervisning – oups jag höll på att säga katederundervisning – där faktakunskap är just det som behöver. Ja då hjälper inte någon av ovanstående metoder. För PIE har parallellt med smörgåsbordet av metodik smutskastat lärarledd undervisning och kallat detta för katederundervisning som leder skolan tillbaka till 50-talets disciplinskolan. Så förstärker man denna bild med Stig Järrels rollfigur Caligula ur filmen Hets. Hur många gånger har ni inte hört och sett detta? Hundratals gånger! Men när allt går åt skogen – vem står med byxorna nere och skägget i brevlådan? Jo lärarkåren. För allt är lärarens fel och kåren får bära hundhuvud för att några fähundar har ideologiserat skolan utan någon som helst vetenskaplig grund eller ens mandat. Lärarföraktet är påtagligt. 

Konsekvens: Lärarkåren får stå till svars för metoder som det inte ens var säkert att de redan i första läget fungerade. Varför? Jo därför att resultatuppföljningen inte var gjord för att PIE hatar att följa upp resultat. Att lärarkåren får bära dumstrut skapar bara ett allt större lärarförakt.

  • Starka krafter vill återinföra det relativa betygssystemet. Detta vore att åter igen ta ifrån lärarkåren initiativet till att göra bedömningar och skapa ett system som inte utgår ifrån kunskap utan från vem som har mest flit. Själva systemet i sig tenderade att bli ett atomistiskt system (ytinlärning), eftersom det är svårt att skapa kvalitativa bedömningssituation där det gick att lägga på normalfördelningskurvan på ett provresultat. Idag behöver vi elever som både har grundläggande kunskaper (fakta) och kan tänka själv. Det skulle vara oerhört illa för lärarkåren om relativa betyg återinförs.

Konsekvens: Åter ett lärarförakt från dem som driver denna fråga. Anledningen till att man vill återinföra relativa betyg är att lärarkåren har bevisat sig odugliga på att göra kvalitativa bedömningar, men bakomliggande orsaker är det ingen som bryr sig om. 

  • Medias rapportering av hur det fungerar i skolan ligger verkligen på en ytlig nivå. Nyligen lyckades P1 och Katarina Gunnarsson belysa lite bakomliggande orsaker, men detta sker i princip aldrig. Hur svårt kan det vara att gräva lite och ställa lite varför-frågor? Hur svårt är det att googla och komma in på den här bloggen? Jag menar så klart inte att journalister ska köpa allt jag säger, men ställ frågor så får ni svar och sedan är det bara att gräva vidare. Men det görs aldrig. Istället hamnar skolfrågor på en ytlig nivå och där är det alltid läraren som får skit när något har gått snett. Men kanske är det lärarutbildningen som tillhandahållit ett dålig utbildning, Skolverket som sett till att skaps usla kunskapskrav, tokreglering av läraryrket som gör att läraren inte hunnit med att dokumentera allt – kanske något annan bakomliggande orsak till en uppkommen situation.

Konsekvens: I och med att media går på ytan kommer aldrig bakomliggande orsaker fram. När utbildningsministern tycker att det är förfärligt att en uppsats kan få tre olika betyg och han inte känner till eller blir upplyst om att bakomliggande orsaker är de usla kursplanerna går det ut i media: Lärarkåren är skitdåliga! Ut i tv-rutan i gemene mans vardagsrum. Ut i radion och i dagspressen. När sedan journalister jagar scoop blir inte situationen direkt bättre. Ett jättemisstroende mot lärarkåren.

  • Den progressiva kunskapssynen har drivits av de jag kallar PIE. Det man har gjort fel är att plocka bort all faktakunskap och satsa på förmågorna, något som jag varnade för, länk och länk. Men det är omöjligt att dra slutsater, tänka kritiskt eller byta perspektiv utan grundläggande kunskap. När Katarina Gunnarsson på P1 lyfter denna fråga synliggörs detta, se länk. Sedan kommer Isak Skogstad och Per Kornhall med debattinlägg på DN, se ”Fel att Skolverket obstruerade mot regeringen” – DN.SE. Jag har dock lyft frågan under 8 års tid. Men PIE jobbar med gerillakrigföring och byter hela tiden utgångspunkt för sitt motstånd och flyttar även fokus. Nu är proggarna tillbakatryckta men hemsidan Skola och Samhälle (SOS), se länk, är ett eldorado för denna typ av motstånd mot den skola som bygger på grundläggande kunskaper. Skribenterna på SOS jobbar ständigt med att röra ihop saker och ting så att det ska låta bra och varna för en auktoritär skola, många gånger medvetet polariserande. Givetvis presenteras en drömskola som bygger på John Deweys ideologi om lust att lära och givetvis är det Jan Björklunds ”katederundervisningsskola” som är själva nidbilden av kunskapsskolan, där betyg och resultat är fruktansvärt. Att svensk skola sedan 2000-talet har misslyckats med 20% av eleverna på grund av den skola som proggarna redan i första ledet genomdrev med hjälp av Ulf P Lundgren, Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp, Steve Wretman, Tomas Kroksmark med flera, se länk, det är ingenting som någon tar notis om. Alltså att 20% av eleverna inte kommer in på nationell program på grund av icke tillräckliga kunskaper (betyg) och att cirka 20% av pojkarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra – detta bekymrar inte PIE.

Konsekvens: Lärarföraktet hos de progressiva anhängarna är påtagligt och Katarina Gunnarssons intervju med Ulf P Lundgren och Per Eliasson får illustrera den arrogans och översitteri som PIE står för. Detta har fått pågå sedan 1990-talet och ingen har fått bära ansvar. Hela tiden har lärarkåren fått utstå skit och förakt. Även mig försökte Tomas Kroksmark få stopp på genom hot, se länk.

  • PIE:s nätverk har ända sedan 1990-talet på ett sektliknande sätt styrt svensk skola, se länk och länk. På maktpositioner på departementet, Skolverket, lärarutbildningar och pedagogiska institutioner har man styrt svensk skola med att infiltrera arbete med styrdokument, forskning (med vetenskaplig oredlighet), vetenskapsakademin (med vetenskaplig oredlighet), artiklar (med vetenskaplig oredlighet), pedagogisk litteratur (med vetenskaplig oredlighet), forskande lärare (med vetenskaplig oredlighet). Debatten har antingen skötts med rena lögner och där den forskning som man visat upp inte ha följt de vetenskaplig metodik som ska göras eller när det har börjat bränna i debatten har PIE flyttat fokus. Hela tiden glidit undan. Hela tiden undgått ansvar. Resultatet har blivit en rörig och flummig diskussion om skolan där PIE gång på gång har sagt: ”Forskningen säger” eller ”Enligt vetenskapliga studier”. Dock har ingen granskning av dessa studier gjorts. Jag har gång på gång lyft fram detta på denna blogg och även visat på felaktigheter och på litteraturlistor som är helt galna.

Konsekvens: Genom att systematiskt föra lärarkåren bakom ljuset, ljuga och förfalska vetenskapen har både förtroendet för skolan i allmänhet och lärare i synnerhet fått sig en knäck. Misstroendet för lärare när de inte lyckas på grund av att de redan i första läget blev grundlurade av PIE:s fina ord och falska forskning har varit katastrofal. Åter igen – lärare får stå med skägget i brevlådan på grund av att ideologer har bestämt att skolan ska vara på ett visst sätt oavsett om det fungerar eller ej. 

Jag har i det här blogginlägget tagit upp några av de aspekter som jag tycker visar att det finns ett lärarförakt på många plan. Krafter som devalverar lärares förtroendekapital. Att vara lärare är en mycket komplext och svårt jobb som kräver väldigt mycket av individen och av kollektivet. Att få detta att stämma med de förutsättningar som ges och att stå emot tryck från media, beslutsfattare, politiker, föräldrar, chefer och etablissemang är både tålamodskrävande och tungt. Trots av svensk skolas resultat inte är tillräckligt bra finns det en kår som varje dag är på plats och gör sitt bästa – det är värt mycket respekt.

Och det är här jag anser att man behöver börja, med respekten. För vi får den kår vi förtjänar. Om lärarkåren inte respekteras och värderas, om alla ovanstående aktörer får hålla på som de har gjort och fortfarande gör, då kommer vi aldrig att få bättre resultat i svensk skola. Vi kommer då aldrig få rätsida på skolan. McKinsey & Co kom med en rapport för många år sedan där man konstaterade att läraren var den enskilt viktigaste faktorn för skolframgång, se McKinseyrapporten. Kanske är det dags att tala gott om lärare och kanske är det dags för journalister att titta på bakomliggande orsaker till varför det ser ut som det gör. Kanske ska politiker och beslutsfattare se till att freda skolan och lärarkåren och inte att det är läpparnas bekännelse i tid och otid. 

Varför tar inte lärarkåren debatten? Varför ställer sig inte lärarna upp och säger ifrån? Varför strejkar inte lärare? Kanske inte så konstigt – eller? Varför tar inte lärarfacken i med hårdhandskarna? Ja kanske för att de själva är lärare i botten och har varit med om det frontalangrepp mot lärarkåren som skedde under 90-talet och framåt. Kanske väljer man den tysta diplomatins väg?

Men frågan är om svenska politiker begriper att de behöver ta i med hårdhandskarna – inte sända ut något pengaregn över skolan. Bidragsskolan fungerar inte, det blir mer av samma. En av PIE hatad person är Inger Enkvist, professor i moderna språk. Själv har jag i många år hyllat Enkvist sätt att se på kunskap och vad som behöver göras i svensk skola. Hon ställer just frågan på Svenska Dagbladets ledarsida, se Förstår politikerna vad som måste göras?. För har politikerna modet? Vågar man ta de beslut som måste tas? För tusentals barns framtid, för Sveriges framtid och för lärarkårens framtid. Det är upp till bevis!

Gillade ni artikeln med professor Inger Enkvist? Oavsett så är här en artikel där Isak Skogstad intervjuar Inger Enkvist och ja, hon bekräftar det som jag påstått i många år – PIE finns, alltså inte ett hjärnspöke hos Johan Kant. Läs Skogstads intervju med Enkvist.

Åter igen, jag skriver inte detta blogginlägg för att man ska tycka synd om lärarna eller att sätta offerkofta på lärarkåren – det kommer inte hjälpa ett skit. Heller inte för att frånta lärare sitt individuella ansvar – alla lärare har ett ansvara att genomföra undervisning av god kvalitet (men det är organisationen lärare som jag diskuterar). Nej, jag skriver detta blogginlägg för att synliggöra att alla ”goda och fina handlingar och ord” kanske inte alltid faller i god jord. Kanske är det inte värsta hjälpen som ges till läkarkåren. Det är möjligt att jag skulle ge mig på att skriva ett ”åtgärdsprogram” för svensk skola utifrån ovanstående punkter? Kanske, men det får bli efter semestern. För nu tar den här bloggen sommaruppehåll på några eller fyra veckor. Jag återkommer starkt i augusti med flera tunga blogginlägg. Väl mött då. 

Jag vill önska alla mina läsare en trevlig sommar. Tack för att du läser min blogg – skicka gärna vidare blogginläggen så att denna debatt kommer upp till ytan. Oavsett om man delar mina förklaringar eller inte.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

15 thoughts on “Lärarkåren ifrågasatt och misstänkliggjord

    1. Hej Bernt,

      Tack för idén att rada upp alla krafter som kämpar mot lärarkårens förtroendekapital – både medvetet och omedvetet. Du får gärna dela detta inlägg. Hoppas att det blir många läsare.

      1. Jag delade det så fort jag hade läst igenom det! 😊 Förresten, jag såg att det var några ”länk” som inte var kopplade till nån länk! 😊

        God och glad sommar! 😊

      2. OK, det är lätt att missa när det är så lång text och så många länkar. Ska fixa det nu.
        // Johan

      3. Hej igen,

        Ja det var ju ganska många missar. Man blir lite blind när man sitter på sin kammare och skriver. Jag skriver först i word och sedan kopierar jag in i WordPress. Det är enkelt att missa då när det är så långt blogginlägg. Nu är det fixat. Tack för hjälpen//Johan

      4. Det är bra med källor när det gäller ett så viktigt ämne. Tack för att du talar klarspråk! 😊 /Bernt

      5. Hej igen Bernt,

        Ja visst är det bra med källor, även om jag länkar till egna blogginlägg, artiklar och utredningar. Sällan till vetenskapliga undersökningar. Vissa skulle kalla det partsinlagor, men eftersom den här bloggen handlar väldigt mycket om evidens och beprövad erfarenhet och dessutom att leda sin åsikt i argumentation så nöjer jag mig med det. Jag har faktiskt roat mig med tanken att ordna med ett blogginlägg där jag samlar alla rapporter som jag har hänvisat till i ett enda dokument, alltså Riksrevisionen, Riksdagens revisorer, Skolinspektionen med fler. Vi får se om jag har tid till det, för det kräver någon heldags arbete.

        Åter igen tack och trevlig sommar. // Johan

    2. Jag håller med Lärarna skall inte på några villkor kritiseras! Det måste bli en nämnd som skall ta emot eventuell kritik. Det ligger på politikernas ansvar att förebygga oegentligheter i samhället. In med spegelbilden av det hållbara samhället som är föreningar, mötesteknik och demokrati i utbildningen av lärare förutom arbetserfarenhet och kunskap och ge lärarn löner jämförbart med riksdagsmännen.

      / Bengt Blomberg

      1. Hej Bengt,

        Ja det där med nämnd finns ju till viss del, varje kommun har klagomålshantering. Kanske ska man satsa hårdare på den och sedan är det rektor som får svara på de klagomål som inkommer (som det är i dag). Jag menar, man dirigerar alla klagomål till kommunens klagomålshantering. Rektor ser ju om det är samma vårdnadshavare som klagar mycket och kan därmed kalla till samtal för att se vad skolan kan göra för att denne ska känna sig tryggare och säkrare samt ifall det ligger några bakomliggande problem som kanske kräver en insats av socialtjänsten. Är det så att en lärare får mycket klagomål kan ju rektor gå ut i verksamheten och ta sig en titt på hur läraren agerar och även ta ett samtal med lärare för att stödja lärare och eventuellt erbjuda t.ex. stresshantering, handledning eller liknande.

        Jag menar givetvis inte att man inte ska klaga på skolan, min poäng är att det inte alltid kan vara lärarens fel när något går fel – oavsett vad det gäller. Jag menar också att läraren är så unik i sin profession att det ligger i samhällets intresset att värna om läraren.

        Ja, lönen ska upp. Dock måste systemet göras om till några slags tarifflöner. Marknadslöner tycker jag fungerar dåligt.

  1. Jag skulle vilja komplettera denna digra lista på reformer och skeenden som har bidragit till att lärarnas status ha sjunkit.
    Under 1950-talet var det relativt få elever som gick vidare till gymnasium och ännu färre till universitet vilket gjorde att läraryrket på dessa nivåer var exklusivt.
    Idag har vi en massutbildning av t.ex. gymnasielärare vilket gör yrket mindre exklusivt.

    Dagens ämneslärarutbildning är femårig – en lång tid för en yrkesutbildning – där merparten av utbildningen (3,5 år) består av ämnesstudier inklusive ämnesdidaktik. Trots detta är (ämnes)lärarkårens status ifrågasatt .

    Om vi utgår från att vi har kvar nuvarande grund- och gymnasieskola så vill jag framföra några smärre förändringsförslag – vilket resulterar i följande studiegång:

    Termin 1:
    25,5 hp utbildningsvetenskap
    4,5 hp VFU
    Syftet med denna termin är tvåfaldigt: 1) Att utveckla lärarstudenternas yrkesidentitet som (blivande) ämneslärare, t.ex. är syftet med VFU att de ska få pröva på och se om de valt rätt yrke. 2) Att socialisera in lärarstudenterna i ett akademiskt tänkande. För detta ändamål läser de inom utbildningsvetenskap följande:
    Utveckling och lärande – där studenterna tillhandahålls akademiska redskap för att jämföra teorier om lärande. t.ex. på vilken nivå söks huvudorsaken till ett visst undervisningsfall – t.ex. biologisk nivå (hjärnforskning mm), interaktion mellan lärare och elever (t.ex. Hattie), sociokulturell nivå etc.
    Ledarskap och grupprocesser – praktisk inriktad där en ämneslärare som arbetar halvtid i skolan och halvtid i lärarutbildningen är ansvarig.
    Andra områden som berörs den första terminen är skolhistoria, skolan organisation och styrning (inklusive dess juridiska ramverk) samt läroplansteori.
    Under VFU sker ett besök av en metodiklärare.

    Termin 2, 3 och 4
    Ämnesstudier ämne 1 sammanlagt 90 hp.
    Syftet med dessa tre terminer är att lärarstudenterna ska utveckla en ämnesidentifikation, t.ex. som fysiker, matematiker, historiker etc. För detta ändamål ansvarar respektive institution för kurserna som läses ihop med andra studenter som t.ex. ska bli forskare inom ämnet.

    Termin 5
    Ämnesmetodik ämne 1 15 hp
    VFU 15 hp
    Syftet med denna terminen är studenterna åter ska identifiera sig som ämneslärare och utveckla praktiska kunskaper om undervisning i ämne 1. I ämnesmetodiken ingår bl.a. betyg och bedömning i ämne 1, planering, genomförande och utvärdering av undervisning i ämne 1. För detta ändamål delar respektive ämnesinstitution och en lärare som arbetar halvtid på en skola och halvtid på lärarutbildningen på kursansvaret. Minst ett besök av en metodiklärare under VFU.

    Termin 6, 7 och 8
    Ämnesstudier ämne 2 om sammanlagt 90 hp (se termin 2, 3 och 4)

    Termin 9
    Ämnesmetodik ämne 2 15 hp
    Utbildningsvetenskap 15 hp
    Ämnesmetodik som ämne 1.
    Utbildningsvetenskap fokuserar på vetenskap och yrkespraxis och är en vidareutveckling av främst området utveckling och lärande från termin 1. Syftet är att studenterna här inte endast ska jämföra utan även värdera teoriers användbarhet i yrket.

    Termin 10
    VFU 30 hp
    Minst ett besök av en metodiklärare.

    Ja, det var vad jag kom på för tillfället.

    1. Pär,
      Det ser bra ut. Jag skulle vilja ha in mer bedömning och betygssättning och ha det som en röd tråd – kanske inte första terminen men efter ämnesfördjupningen i stället för en kurs och sen är det klart. Dock vill jag inte ersätta den kursen för det är bra att ha ett rejält avstamp och förhoppningsvis fördjupade kunskaper.

      Det finns dock ett problem med det du skriver ovan – lärarutbildningen. Eftersom man gång på gång ideologiserat utbildningen och hela tiden skärmar sig från klassrummet påverkas både undervisning och läromedel. Som jag tidigare påtalat, Stockholms Universitets kurs om bedömning och betygssättning innehöll bara litteratur som hade betygsmotstånd som budskap. Samtidigt som dessa lärare utbildas till ett yrke där de ska bedriva myndighetsutövning. Där har vi ett problem.

      Så vad föreslår du att vi ska göra åt den saken?

      1. För att minimera misstankar om ideologiserade betygskurser är mitt förslag, som jag har skisserat ovan, att i ämneslärarutbildningen flyttas betyg- och bedömningskurser från utbildningsvetenskap till ämnet och dess metodik. Detta innebär att betyg och bedömning återkommer två gånger i en tvåämneslärarutbildning för gymnasiet (i mitt förslag i termin fem och i termin nio) och tre gånger i en treämnesutbildning för 7-9.

        Betyg är, som du säger en myndighetsutövning, men betyg är också ofrånkomligen kopplade till ämnen – för de är ju elevers ämneskunskaper som bedöms. Detta skiljer lärarens bedömning av elever gentemot läkarens bedömning av patienter.

        Vad gäller nuvarande mellanstadielärarutbildning med ett tiotal ämnen kan man mycket väl tänka sig att betyg och bedömning återkommer varje termin.

        Huvudproblemet för dagens lärarutbildningar är, som du är inne på, att både försöka utveckla djupa ämneskunskaper som tidigare lektorer besatt och kunna kopplas dessa kunskaper till en klassrumspraktik som på många sätt skiljer sig från 1950-talets klassrumsverklighet.

  2. Hej igen!

    Denna sommar har jag tydligen svårt att koppla bort skola, högskola och utbildning så därför kompletterar jag ytterligare din beskrivning av hur lärarkåren förlorade sin status.

    Bo Rothtstein hävdade i boken (1994) ”Vad bör staten göra?” att medborgaren har större möjlighet att påverka vad som händer med sin bil när den kommer till en bilverkstad än vad som händer med deras barn när de kommer till skolan. Detta brukar benämnas ”demokratins svarta hål”, dvs. att medborgarna bemyndigas att välja politiska representanter/partier men inte välfärdsutförare. Där var man tidigare helt utlämnad till professionernas makt.

    Ett annat faktum är att under den socialdemokratiska välfärdsstaten kom medborgarna att utveckla en säregen kultur som är individualistisk och sekulariserad. Min tolkning av detta är att det uppstod ett ”maktvakum” (efter kyrkans dominans) som varken vetenskap eller politik har kunnat ersätta. Vetenskapen som den uttrycks av t.ex. Karl Popper bygger ju på att ifrågasätta gamla sanningar och erkänner endast tillfälliga sanningar.

    Ett individualistiskt samhälle, med ett utbyggt statligt välfärdssystem, kombinerat med relativt välutbildade medborgare och ett internetssystem som gör åtkomsten av information och kunskap lättillgänglig för de informerade, bidrar till en förändrad relation mellan de professionella och patienter, klienter, elever, studenter etc.

    1. Hej Pär,

      Ja den där Bo Rothstein är en klok, kunnig och orädd man. Jag gillar honom. Han har även skrivit om tjänstemannaväldet i en bok som heter Makt utan mandat.

      Kanske är det som du beskriver. Vi har haft ett maktvakuum – inte vet jag. Däremot verkar det som om vi har ett alltmer individualiserat samhälle och där många människor är ensamma i allt. Och på det Storebror ser dig. I detta har skolan en stor roll och ett tomrum att fylla för att problematisera samhället, anknyta till eleven, bygga starka grupper som vågar lita på varandra och ta hjälp av varandra. Då behövs en stark lärarkår som lyfts upp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s