Lärarens arbetsmiljö


Det skrivs ganska många artiklar om skolan. Det är nästan omöjligt att göra artikelgenomgångar, även om jag ibland gör det på den här bloggen. Mycket som skrivs missar jag säkert. Nu tänkte jag i alla fall ta upp några artiklar.

En mycket intressant artikel är skriven av Maria Jarlsdotter, rektor på en kommunal gymnasieskola. Det är på tankesmedjan Balans hemsida, se länk, som Maria Jarlsdotter skriver sin artikel med titeln: ”Vad gör lärare hela dagen?”, se Vad gör lärare hela dagarna?. Tankesmedja Balans beskriver: ”Varför blir vi sjuka av att jobba i välfärden? Inom vård, skola, omsorg och myndigheter finns ett mönster: Vi som jobbar där går in i väggen, säger upp oss, ger upp eller förtvivlar. Balans är ett initiativ för att ändra på det. Välkomna!”

Maria Jarlsdotters artikel är mycket intressant och läsvärd. Den går inte riktigt att gå in i den för att plocka ut delar, utan texten behöver läsas som helhet. Det Jarlsdotter har gjort är att sätta upp en rad aspekter som reglerar läraryrkets innehåll och jämfört år 1990 med år 2018. Som alla vet var det då Lgr 80 i början av 90-talet – en läroplan som var regelstyrd i sin utformning och idag har vi Lgr 11 som är mål- och resultatstyrd. Det är en mycket intressant jämförelse – läs, läs, läs!

Då var lärarens roll reglerad i avtal och idag är läraryrket inte reglerat. 

I Skolvärlden skriver Sara Bruun att lågaffektivt bemötande har kört i diket, se Lågaffektivt bemötande har kört i diket. Bruun är så irriterad över att läraren inte får vara en auktoritet och inte ska höja rösten.  Så här skriver hon: ””Du måste bemöta eleven lågaffektivt. Du får inte bli arg på eleven eller markera var skåpet ska stå. Hade du bara avlett eleven tidigare eller anpassat undervisningen så att eleven fick en enklare uppgift hade du nog lyckats bibehålla lugnet.”

Ofta hör och läser jag om dessa råd. Bara jag är lågaffektiv så löser sig allt.

Jag blir lika irriterad varje gång. Jag menar att det lågaffektiva “snacket” har dragit som en löpeld över landet. Alla ska nu arbeta lågaffektivt och absolut inte säga till någon elev på skarpen. Lågaffektivt tolkas på många ställen som att du som lärare bara ska tala lugnt med eleven och att det är eleven själv som avgör var elevens egna gräns för ett gott uppförande finns.” 

Hon fortsätter: ”Min uppfattning är att vissa personer endast har gjort en quick-fix och bara läst och plockat ut vissa delar av det som bland andra Bo Hejlskov Elvén förespråkar runt lågaffektivt bemötande.”

Jag tror att Sara Bruun har helt rätt. Lågaffektivt bemötande ska man använda för de elever som behöver det, för de elever som inte klarar av att bli bemötta konfrontatoriskt. De eleverna som får utbrott för ingenting. Lågaffektivt bemötande ska inte vara en ursäkt för att läraren inte ska sätta gränser, ta konflikter, ställa krav och så vidare. Lågaffektivt bemötande ska inte vara ett kidnappat begrepp som innebär att läraren inte behöver ta ansvar för undervisningssituationen med hänvisning till att man undervisar lågaffektivt. Och därmed blir det High Chaparral på lektionerna. Generellt kan de flesta eleverna ta tydlig gränssättning på lektionerna, något som de flesta elever mår bra av. Givetvis är det av godo om läraren dessutom jobbar lågaffektivt – hela tiden med alla elever. Men lågaffektivt bemötande måste vara ett verktyg som läraren har i sin verktygslåda, inte en trend som råder just för tillfället. 

När jag ändå är inne på ”nu-ska-vi-vara-så-superhumanistiska-spåret” så måste jag lyfta fram en insändare från en lärare i NWT, se Sluta omyndigförklara lärarna!. Bakgrunden är att denna lärare har reagerat på en tidigare artikel där en lärare fysiskt har lyft ut en elev ur ett klassrum för att denne störda och vägrade lämna klassrummet. Detta gillar inte Skolinspektionen som menar att fysiskt ingripande inte är ett pedagogiskt förhållningssätt. Skribenten påpekar att denne är medveten om att det inte förhåller sig på detta sätt och menar att det säkert inte finns någon lärare som frivilligt ingriper fysiskt, men dagligen tvingas till det. Artikelförfattaren skriver: ”Hur tror Skolinspektionen att detta ska gå till? De pratar om att förebygga och förhindra. Vi gör detta, vi arbetar med likabehandlingsplaner, rollspel, informerar, modellerar, tar inte ut raster för att hela tiden vara i närheten. Det hjälper inte, ibland smäller det bara och då är det lärarna det är fel på, vi har brustit i vår uppmärksamhet, vi har inte gjort vårt jobb!

En stor del av vår tid används till konflikthantering, tid som vi skulle kunna använda till att få eleverna att nå mål som de förtjänar att nå. Varför är det så? Vi har inte något mandat att stoppa de som stör undervisningen, händerna är bakbundna och vi kan inte på något sätt få de som förstör att sluta när det inte finns några konsekvenser för deras beteenden.

Vi har en kravlös skola där skolan förväntas städa upp efter eleverna. Frukost ska serveras, inga läxor och om det ges måste läxläsning anordnas. Vi ska bedriva en rättvis undervisning för alla trots att vi är underbemannade för de barn och mål vi har. Vi ska ta emot slag, spott och kränkningar av eleverna utan att agera, agerar vi finns det risk för att vi blir anmälda.

Samtidigt ska vi skydda alla barn, hur? Vi ska skriva tillbudsrapporter som inte leder till något. Inga konsekvenser för eleverna men däremot för oss om det ej görs. Nästa dag står den störande eleven där och tar strypgrepp, kränker kamrater med ord och hot eller annat.”

Huvudet på spiken skulle jag vilja säga. Så här är det på många skolor, absolut inte i alla, men de lärare och rektorer som står på sig riskerar att bli båda anmälda till Skolinspektionen och så klart hos huvudmannen. Ifall rektor har en chef som begriper sig på problematiken kommer denne få uppbackning, detsamma om läraren har en rektor som förstår sig på detta. Men det tar kraft! Både ren energi och lust att arbeta inom skolans värld. Hur var det nu? Skulle vi satsa på lärarna? Ville vi att fler lärare återvänder till yrket och att lärarutbildningen får ett uppsving? Vill vi det? Då får vi nog ändra lagstiftningen rejält och ställa krav på föräldrar.

När vi ändå är inne på personer som fått nog så har mamman Maria Celin skrivit en insändare i Expressen, se Uppfostra ditt eget barn – sluta skyll på lärarna.  Den här mamman är förbannad. Hon skriver:  ”Jag har alltid varit otroligt tacksam för barnens skola. Att vi har ett skolsystem som gör att våra barn får kunskap, mat och trygghet, varje vardag. Att det finns människor där som tar ansvar för mina barns välbefinnande, säkerhet och nyfikenhet. Som kramar, lyssnar, lär ut och bryr sig.

Visst har det funnits tider med icke utbildade vikarier, strul och underbemanning men barnen har så klart klarat det. Vi har aldrig känt otrygghet och framför allt aldrig ilska.

Jag kan bara koka ned detta till att vi har det för bra. Det är enda anledningen till att någon kan skälla ut en lärare till sjukskrivning. Vi är så in i bänken bortskämda att vi inte ser allt det fantastiska vi har, att någon ens har mage att gnälla och än värre bli förbannad.

Men uppfostra våra egna barn det kan vi inte. Man gnäller på skolan att det är stökigt på lektionerna. Att barnen inte lyssnar, inte kommer i tid, är kaxiga mot lärare.

Jag ska tala om en sak. Skolan ska lära barnen geografi, matematik, kemi och språk. DU som förälder ska lära barnet sympati, ordning och reda, respekt för andra människor, turordning, tacksamhet och klockan. DU som förälder måste investera kraft, ork, tid och en massa innerlighet för att skapa en människa som kan vistas i möblerade rum. DU som förälder har satt en människa till världen och bär ansvaret att skapa en medborgare som kan fungera i ett samhälle. Om du har minsta lilla tvivel att kunna fullfölja detta livslånga åtagande, skaffa inte barn.”

Ord och inga visor. Skolan undervisar och fostrar. Vårdnadshavarna uppfostrar. Och kanske en smula ödmjukhet och respekt gentemot skolan. 

Kanske ska vi spetsa till det ännu lite mer genom att ta upp ännu en artikel från Expressen den 20/9-18, se Elever som skallar sin lärare måste stängas av. Det här är ytterst tråkig läsning. Det handlar om en våld mot lärare (och skolpersonal). Så här går det att skriver Expressen: 

Nyheten att en lärare ska ha blivit våldtagen av en elev på ett gymnasium i Småland fick inte Sverige att stanna i fredags. Våld och anarki i skolvärlden är inte ”stoppa pressarna”-stoff längre. 

Sverige stannade inte i fjol heller, när det blev känt att anmälningarna om allvarligt våld mot lärare ökat enormt. Arbetsmiljöverket rapporterade om lärare som fått sina tänder utslagna, skallats och fått håret avslitet av elever. 

En gravid lärare blev knuffad i magen så att hon fick missfall.

Så det är lätt att förstå uppgivenheten hos den nykläckta lärare på Facebook som nyligen skrev om sin vardag: hot om våld och våldtäkt, verbala kränkningar, sextrakasserier. ”Och senast i dag blev jag utsatt för fysiskt våld.” 

Nu funderar hen på att lämna sitt yrke: ”Jag känner en förtvivlan för jag upplever inte att detta tas på allvar i skolan eller att vi som lärare blir skyddade.”

Längre ner i artikeln: 

”Rektor Michael Rudolph har fått bukt med våld och usla skolresultat genom hårda regler och disciplin. Nu har skolresultaten lyft och elever står på kö till den en gång ökända skolan. 

En svensk variant av denna formel – ordning och krav, konsekvenser och kunskapsfokus – praktiseras i Sjumilaskolan i Göteborg av Hamid Zafar. ”Rektor Hamid” kom till en skola med livrädda lärare och lektioner som upplöstes i våld och kaos. 

”Vuxenvärlden hade abdikerat”, har han berättat för ledarsidan

Hamid och hans rektorskolleger tog tag i situationen. Ett system med skriftliga varningar, avstängningar och omplaceringar infördes, liksom krav på föräldrar. En grabb som förstört en soffa fick en räkning på 9 000 kronor med sig hem. Efter det minskade skadegörelsen kraftigt. 

Skolresultaten har vänt uppåt. 

Rektorer av Hamid Zafars och Michael Rudolphs virke bör få uppdraget – och ett mycket brett mandat – att reda upp i kaosskolor. Lärare måste få rätt att reda upp bråk och skapa lugn utan att riskera en anmälan. Varje våldsincident måste polisanmälas. Våldsamma eller aggressiva elever bör genast stängas av, tvångsflyttas eller placeras i specialklass. Enskilda elever kan inte ha rätten att förstöra miljön för lärare och klasskamrater.

Sverige står inför en lärarbrist som få förstår vidden av. Att lärare då lämnar yrket på grund av hot och våld från elever är ingenting annat än vansinne.” 

Mina tankar: När Maria Jarlsdotter ställer Lgr 80 mot Lgr 11 blir det tydligt hur mycket lärare har att göra och många arbetsuppgifter som läggs på kåren idag mot förr (och listan kan göras längre). I Lgr 80 var läraryrket reglerat med hjälp av regelstyrning av skolans innehåll och lärarens undervisningskskyldighet (USK). Alla arbetsuppgifter utöver USK:en betalade arbetsgivaren för. Med Lpo 94 och nu Lgr 11 ändrades detta. USK:en förhandlades bort i det nya läraravtalet och skolan blev mål- och resultatstyrd. Eftersom målstyrningen och resultatstyrningen (två olika styrningar) inte genomförts på grund av bristfällig utbildning från Skolverket fungerar inte den tänkta styrningen av skolan. Istället har lärarkåren fått en förfärlig massa uppgifter på halsen som gör att kåren per definition är regelstyrda. Alltså lärarkåren är regelstyrda i en mål- och resultatstyrd organisation på grund av att lärarens hela arbetsdag styrs utifrån alla måsten som läraren ska göra

Så hur vill man ha det? Ska lärarkåren, som har Sveriges absolut viktigaste arbete, bli en stark professionell och fritänkande yrkeskår. Fri från statens och kommunens slaveri? För det är just det som det handlar om många gånger. Eller?

Frågan som tankesmedjan Balansen ställer sig är hur det kommer sig att så många inom offentlig sektor drabbas av utmattningssyndrom? Vad beror det på? New public management? Vill vi ha det så? Ska man gå in i läraryrket med risken att drabbas av utmattningssyndrom? Sug på den karamellen SKL!

Kurator, rastvakt, medlare, våldsstoppare, serviceinrättning, uppfostrare – ja, listan kan göras lång. Artiklarna ovan skrivna av både föräldrar, lärare och journalister tar upp ett tema som också handlar om lärares arbetsuppgift. Givetvis ska vi i skolan ha ett lågaffektivt bemötande – det har ju aldrig någonsin fungerat med att gapa och skrika, men det handlar ju om att sätta gränser också. Ankyta till eleverna och bygga relationer så klart, men också visa hur man beter sig och sätta gränser vid icke önskat beteende. Fostran. Men inte uppfostran. 

Den sista artiklarna om våldtäkt mot lärare, knuff som slutade i missfall och skallning från en elevs sida är ganska grov. Kanske inte vardagsmat, men faktiskt har jag personligen varit med om att en kollega blev skallad. Handen på hjärtat, hur många av er lärare har blivit kallade hora, fitta, idiot eller något liknande? Hur många av er lärare har fått ta emot slag, sparkar, bett, rivningar? Och hot? Ganska många tror jag. Händer varje vecka för vissa är jag övertygad om. Vilken annan arbetsplats har det så? Väktarna på T-centralen en lördagskväll? Men det ingår i deras arbetsuppgifter att vara beredda på handgemäng och de har utbildning och befogenheten för att upprätthålla en trygg miljö.

Hur är det med lärare? Lärarkårens uppgift är att undervisa elever, inte att uppfostra elever i grundläggande hyfs och språkbruk. Inte ta hand om våld och hot. Och framförallt inte motta våld och hot. Så hur gör vi? Frågar ni mig så behöver lagstiftningen ändras. Radikalt! NU! Följande anser jag behöver skrivas in:

  • Utsätts skolpersonal eller andra elever för våld från en individ ska detta alltid polisanmälas, oavsett ålder på barnet.
  • Utsätts skolpersonal eller andra elever för våld från en individ kan denne stängas av från skolan i maximalt två veckor. Skolan ska inte behöva ordna med hemundervisning.
  • Utsätts skolpersonal eller andra elever för upprepat våld från en individ kan skolan i samråd med skolhuvudman flytta eleven till en annan skola. Det ska inte behövas ett politikerbeslut för detta. 

Jo jag vet, jag är ingen expert på juridisk text – självklart måste detta formuleras om så att det passar en skollag, men jag anser att det måste till hårdare lagstiftning så att skolan värnar om sin personal och andra elever. Det ska vara helt klart att skolan inte är handlingsförlamade på grund av otydlig lagstiftning. Skolan ska inte ha en skyldighet att ordna hemundervisning för avstängda elever – då sitter skolan med svarte Petter. Att man stänger av och sedan måste betala för det. Oacceptabelt och fullständigt lojt av riksdagspolitikerna. 

Men brott ska väl polisanmälas menar ju vän av ordning. Givetvis, men en elev som sparkar och slår, hotar sina kamrater är ett arbetsmiljöproblem inte bara för individen själv. Och eleven som är 8 år – vad göra? Jo, men denne mår ju inte bra. Nej, exakt så, skolan kontaktar föräldrarna om och om igen. Har möten. En del föräldrar förstår och kommer och hämtar sitt barn och urskuldar sig. Jobbigt för föräldrarna själva. En del föräldrar skyller på att det är andra som börjar (en mycket vanlig situation). Och efter några veckor eller månader kontaktas socialtjänsten, med risk för att riva de broar som byggts till föräldrarna. Men vad händer då? Inte mycket. Och den tid det tar tills att anmälan går till socialtjänsten – hur många slag, hot, sparkar, okvädningsord ska tas emot av lärare och annan skolpersonal? För det här händer dagligen i svensk skola, även på lågstadiet. Problemet är att eleven som utsätter andra för våld går hem med sin förälder och är tillbaka dan efter. Som om ingenting har hänt. Men i andra elevers medvetande och i skolpersonalens tankar surrar en oro att det faktiskt kan hända igen. Och tänk om eleven får tag i en sax – vad händer då?

Nu kanske den sanne humanisten reagerar och säger att vi inte ska ha en skola som är som en polisstat, det finns säkert en anledning till att man brukar våld på detta sätt. Klart att det finns orsaker till att en elev reagerar och agerar som den gör, men ska skolpersonal få ta emot våld på sin arbetsplats för det? Så klart inte. Här jobbar skolan med parallella insatser. Kurator, EHT, lärare, fritids/fritidsgård, lågaffektivt bemötande, CPS, resurspersonal, samtalsstöd – listan på insatser kan göras hur lång som helst. Finns det någon skola i världen som har ett mer resonerande sätt gentemot sina elever än den svenska? Där man hela tiden talar om trivsel, att eleverna ska få vara med och påverka och där eleverna ska känna arbetsro och trygghet? Det är mantran i svensk skola. Men då måste det också finnas lagstiftning som ger skolan möjligheter att agera ifall det är så att elever gång på gång hotar tryggheten och arbetsron på arbetsplatsen. Inte bara för skolpersonalen utan även för andra elever. 

Jag anser att det inte finns något viktigare arbete än lärare. Ingen annan i samhället tar ett större ansvar för enskilda individer, grupper och klasser. Att fostra blivande samhällsmedborgare, att fostra och uppfostra (egentligen inte skolans uppdrag) kring socialt samspel, se till att eleverna får med sig kunskaper. Det går inte alltid så bra, 20% kommer inte in på nationellt program och 30% tar inte examen från gymnasiet. Men vilka förutsättningar har skolan och dess lärare egentligen?

  • Noll utbildning i mål- och resultatstyrning
  • 290 kommunala huvudmän och ett gäng fristående som alla gör lite olika
  • Inga reglerade arbetsuppgifter
  • Ingen lagstiftning som fungerar på riktigt ifall det svajar omkring elever
  • Mottagare av könsord och våld

Jag tror på tydliga gränser och mycket kärlek. Det innebär att regelverket behöver förtydligas så att alla vet vad som gäller. Sedan kan läraren ösa på med kärlek – för det växer eleverna med. Vill vi ha behöriga och engagerade lärare till våra skolor får nog politikerna inse att de behöver göra någonting NU! Helst igår. 

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan och återinför USK:en!

8 reaktioner till “Lärarens arbetsmiljö

  1. Mycket bra, Johan! Det märkliga är väl att utvecklingen nått dithän att dessa självklarheter måste sägas.
    Minns incidenten med läraren som ingrep vid ”köttbullkrig” i matsalen och tog tag i armen på en elev och sedemera blev dömd i rätten. Konsekvens: lusten hos lärarkåren att ingripa i konflikter och att tillrättavisa minskade, man blundade hellre – en förödande effekt som ledde vidare ut på det sluttande planet. Ergo: stärk personalens rättsliga skydd!

    1. Hej Torsten,

      Ja, stärka personalens rättsliga skydd är viktigt och det är också viktigt att skärpa lagarna för vad skolan får göra.

  2. Det jag tycker är lite kul med ”Lågaffektivt bemötande” är livsledsagarinnans (verksam på helt annan plats än i skolvärlden) återkommande kommentar:
    ”Lågaffektivt? Hur förbannad får man alltså bli?”

  3. Du har, som vanligt, satt huvudet på spiken! TACK för att du fortsätter berätta att ”kejsaren är naken”, trots att det pedagogiska etablissemanget hävdar ofta motsatsen… Tydliga gränser och noll tolerans mot kränkande behandling är helt kompatibelt med stor kärlek och omtänksamhet; ”ramar och kramar”, om man som pedagog har rätt stöd och förutsättningar….. Fortsätt att skriva!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s