Att följa en elevkull

I Almedalen 2018 presenterade Lärarnas Riksförbund (LR) en studie som xheter ”En elevkulls framgångar och motgångar”, se En elevkulls framgångar. Det är en liten skrift på 16 sidor där man tittat på statistik kring elevers resultat genom skolsystemet.

Så här skriver LR: ”Redan i årskurs 1 börjar vissa elever få åtgärdsprogram och andelen ökar stadigt fram till högstadiet för att sedan öka kraftigare i samband med att betygen uppdagar större kunskapsluckor. I årskurs 9 lämnar mer än var tionde elev grundskolan utan att vara behörig till ett nationellt gymnasieprogram. I gymnasieskolan lyckas sedan aldrig skadorna repareras, snarare förvärras problemen och mer än en tredjedel av eleverna når aldrig examen. Även om elever får fyra eller fem år på sig så påverkas helheten och nivåerna mycket litet. 

I varje årskull slås 35 000 elever ut. Så här kan det inte få fortgå. ”

Alltså en tredjedel av eleverna tar inte examen på gymnasiet. Genom denna studie kan man se att det i princip är ett problem från årskurs 1 i grundskolan och hela vägen genom skolproblemet. Det är ingenting som börjar i år 8 eller 9 utan följer eleverna från start.

Läs denna lilla skrift, det är den värd. Det är inte så mycket text utan statistik och grafer att fundera över. En ännu mer skrämmande siffra är att LR förutspår att en halv miljon människor år 2030 kommer att ha hamnat i utanförskap. För det vet ni ju alla – det är ju tydligt redovisat på den här bloggen för många år sedan. Skolframgång är ett preventivmedel för hälsa. Om det är någon som missat detta eller behöver ha ett uppfriskat minne så hänvisar jag till Världens bästa skitskola, se länk. Del 4 – drop outs handlar om samhällets kostnader för skolmisslyckanden. Här snackar vi om miljarder per årskull.

Detta är ju inget nytt under solen, men det blir så påtagligt när det kommer svart på vitt. Många kommuner har ju år ut och år in låtit skolor få producera inte tillräckligt kunniga elever. Ja, det låter lite som en industri och det är ju också det. I alla fall om man bara tittar strikt på organisation. Vilken annan arbetsplats skulle tillåta att 20-30% av deras produkter blev misslyckade? Skulle chefen för Volvo tillåta att 25% av deras bilar var defekta när de skulle ut till bilhandeln? Skulle Verkställande direktören (VD=rektor) sitta säkert ifall detta uppdagades? Skulle styrelseordförande (grundskole- eller förvaltningschefen) nöja sig med VD:s bortförklaringar? Skulle aktieägarna (politikerna som representanter för folket) acceptera detta? Givetvis inte. VD skulle få sparken till månen och styrelseordförande skulle se till att en ny VD tillsattes med fokus på att rätta till defekten i produktionen. 

Men i skolan får allt rulla på som vanligt år ut och år in – det är ju bara barn. För statistik har vi haft länge och de som är ansvariga i skolan kan väl läsa för Guds skull. Eller?

Är det inte lite konstigt. När politikerna lät New Public Management (NPM) och det fria skolvalet ta plats i skolans värld – kommer ni ihåg, eleven skulle vara kund. Varför togs inte kvalitet i produktionen med in i denna sköna värld av ekonomi och resultat? Varför togs inte resultatansvar med in? Varför ställdes inte krav och eventuellt vite på ansvarig? Eller i absolut värsta fall indragen examinationsrätt eller tvångsförvaltning av staten? 

Ok, jag är helt ute och cyklar. Eller? Fast vad handlar detta om? Varför har det blivit på detta sätt? Är det för att vi har ett system med mål- och resultatstyrning som omöjliggör uppdraget? Eller är det så att en del elever är så dumma i huvudet att de faktiskt inte kan klara kunskapskraven (7% ska ha betyg 1 och 24% ska ha betyg 2), det vill säga vi behöver ha ett kalkylerat spill på 31% och då stämmer det väl överens med siffrorna som LR har presenterat. Det vill säga, om vi bara återinför normalfördelningen och dess betyg blir allt bra. Då har vi ett kalkylerat spill på 31% redan från början och då behöver ingen vara en förlorare för alla fick i detta betygssystem ett betyg och de som fick 1:or och 2: or förtjänade uppenbarligen det.

Personligen tror jag inte på relativa betyg, de har en rasistisk bakgrund, där man såg på människan utifrån begåvning – ett högst tvivelaktigt begrepp, man sorterar människor, se länk. 

Alla ni som har träffat på elever i förskoleklass och årskurs 1 kan fundera över dessa pigga, alerta, nyfikna, glada och engagerade små människor. Hur tar vi emot dem i skolan? Vad är det som gör att en del av dem misslyckas? Hur kommer det sig att några har åtgärdsprogram och redan i årskurs 1 blir utpekad som en elev som inte kan lyckas? Inte direkt utan genom skolans fina maskering att ”vi ska hjälpa lilla Pelle”, men Pelle kommer alltid ha distans till övrig i klassen och kommer antagligen ha en 1:a i betyg – det vill säga inget betyg alls. ”Ja, där ser du Johan”, säger någon som själv anser sig ha koll. ”Dessa obegåvade små rackare kommer aldrig att lyckas”. 

Så vad beror detta på? Denna syn på små elever och deras kapacitet. Vi vet att alla elever kommer in i skolsystemet med olika förutsättningar. En del kan redan läsa när de börjar skolan och andra vet inte ens vad en bokstav är. Vissa förstår socialt samspel och andra har noll koll. Vissa kan koncentrera sig väldigt bra medan andra har myror i baken. Vi vet också att barn som kommer från hem med studietradition lyckas betydligt bättre i skolan. Vet vet att de barn som har socialt kapital lyckas bättre i sina relationer. Utöver det vet vi att det finns olika mycket stöd hemifrån – vissa föräldrar är inte ens närvarande. Detta påverkar. Men skolan kan kompensera. Vilka förväntningar har vi på alla barn oavsett bakgrund? Förväntningar styr!

Här vill jag vara mycket tydlig med att säga att det absolut inte är lärarnas fel. Det är alltid denna kår som pekas ut, men det handlar om ett organisationsfel. Det är skolsystemet som har gått vilse, men så klart är det lärarnas som får bära hundhuvud. Jag vill härmed inte säga att ni lärare som läser detta ska ta på er offerkoftan för det kommer inte hjälpa någon. Nu till orsakerna bakom detta fel:

• När lärarkåren skulle gå från regelstyrning till mål- och resultatstyrning fick ingen lärare någon fortbildning. Lågstadielärarna hade ingen tradition att ha koll på elevresultat, det var utlärt (teach) som gällde. Fram till Lgr 80 hade det stoff och arbetsmoment som skulle läras ut tydligt stått i läroplanen. Med Lpo 94 skulle mål att uppnå i årskurs 3 vara det som eleverna hade inlärt (learn) och läraren skulle i sin planering utgå från mål att sträva mot. Ingen detaljerad styrning eller hänvisning till stoff eller arbetsmoment. Fullständigt paradigmskifte utan fortbildning. Ja, ni läste rätt – NOLL fortbildning Skolverket. Nyexaminerade lärare har inte fått något till livs vare sig från lärarutbildningen eller från kommunala satsningar.
• Parallellt med ovanstående punkt hade Kommunförbundet, senare Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) satt igång sin djävulska process att montera ner läraryrket och jämställa lärare med vilken annan kommunal tjänsteman som helst, se länk och länk.
• Nermontering av den klassiska undervisningen. En skicklig och kunnig lärare leder klassen och undervisar. Bort med det! Kommunförbundet går ut med dekret: ”Undervisning ska vi undvika.” och det pedagogiska etablissemanget hänger på. Undervisning kallas för katederundervisning och i alla forum och vid varje tillfälle ges, kastar de som har tolkningsföreträdet för skolan skit på undervisning. ”Gå tillbaka till 50-talets metodik”, ”Caligula-metodik” och så vidare viner från etablissemangets håll. I debattartiklar, i media, i fortbildning, på lärarutbildning, på hemsidor och i sociala media sprider sig detta budskap från de etablerade pedagogerna och myndighetsföreträdarna. Vad ska en lågstadielärare (och en lärare generellt) tänka om detta? För var det någon som sa ifrån? Ja gjorde det på min blogg, men i övrigt? Jo, Jan Björklund, men sen var det ingen. Hjärntvätt av Sveriges lärarkår skulle jag vilja påstå.
• En villrådig lärarkår, som på något sätt till slut blev desperat, fick hjälp från alla möjliga håll till slut. Framför allt från Skolverket. Här kom det metodik: Problembaserat lärande (PBL), en till en-undervisning, IKT (har kommit i olika versioner), plocka ut eleverna och gå till specialläraren (som i värsta fall undervisar i isolerad färdighetsträning), elevaktivt arbetssätt (eleverna förväntas jobba självständigt med sin egen inlärning), fri forskning, jobba i arbetsbok (som består av fylleri-övningar som inte ger ett skit) med mera. Lärarkåren blir inlurade i det som SKL, skolhuvudmannen (oftas kommunen), Skolverket och läromedelsförlagen vill. 
• Ett icke infört resultatuppföljningssystem. Noll fortbildning från Skolverket. NOLL! Och skolhuvudmän som lämnas i sticket. Rektorer som lämnas i sticket. Hur ska Sveriges kommuner klara av att följa upp resultat när man aldrig har sysslat med det? 290 kommuner som ska uppfinna hjulet var och en på sitt håll. Nej då reglerar man i stället skolan.
• Politikernas tokreglering av skolan, främst när Jan Björklund var skolminister och skärpte lagstiftningen kring elevernas rätt till kunskap, som resulterade i en administrativ börda som gjorde att lärarkåren höll på att fullständigt gå under. Mål- och resultatstyrning? Nixum pixum – tokregelstyrning. Lärarens arbetsdag blev inte fokus på undervisning utan att allt ska dokumenteras – varenda elev som hamnade i bråk, varenda elev som inte nådde ett mål, varenda elev som på något sätt misslyckades med vad det än var. Dokumentation, dokumentation, dokumentation och därmed reglering. 
• Skolverkets fantastiska hjälp till skolan (not). Något enkelt, som t.ex. nationella prov, bedömningsstöd i svenska årskurs 1 eller allt annat som kommer från Skolverket förvandlas till ett monster som tar all lärartid i anspråk. Exempelvis att genomföra Skolverkets bedömningsstöd i svenska i årskurs 1 tar en månad att genomföra. Och utöver detta så går detta verktyg inte att använda för att kontinuerligt genomföra resultatuppföljning. I stället blir det resultatkonstaterande av administrativ karaktär.
• En helt felaktig metodik när det gäller läsning genomförs i svensk skola. Läskriget är över påstods det, men det var ju en ren lögn. Istället implementerades dödens läspedagogik vilket innebar att de elever som inte hade starkt stöd med sig hemifrån blev stora förlorare. Alltså dessa elever som kom att misslyckas genom hela skolsystemet. Vad göra med dessa ”svagisar”? Skicka till specialpedagog, skriva åtgärdsprogram (ÅP) och eventuellt på neurologisk utredning. Men kan det vara så enkelt att det redan från början var ett feltänkande? Läs mer om detta, se länk.
• Lgr 11:s kursplaner. Detta svek mot lärarkåren i allmänhet och lågstadielärarna i synnerhet. Hur i h-e ska lågstadielärare bli hjälpta av en kursplan som är så abstrakt att du kan tolka in vad som helst, men inte hjälper dig som lärare, se länk. Att sedan Skolverkets tjänstemän fullständigt sket i regeringsuppdraget och hittade på en egen dagordning, se länk. Lärarkåren lämnad i stick. Igen!!!
• Inse att det är omöjligt med dagens kursplan att få till likvärdig bedömning och rättssäker betygssättning, se länk.

Ok, nu har jag gett er orsakerna till varför det blivit som det blivit. Men det är ju lärarna som väljer en exkluderande pedagogik och en felaktig läsinlärning – måste väl vara lärarnas fel. Ja, så vill många påstå – det är alltid lärarnas fel. Men på riktigt, detta gör mig alltid förbannad. Lärarna som kollektiv är helt och hållet oskyldiga till att ansvariga politiker, tjänstemän, Skolverket, pedagogiskt etablissemang (PIE) fullständigt dragit ner svensk skola i skiten. 

Så vad har dessa punkter med LR:s rapport att göra? Helt och hållet – detta är bakomliggande orsaker till att elever misslyckas och att detta misslyckande följer med genom skolsystemet.

Men det finns faktiskt lösningar på ovanstående problem. Men så klart måste en del radikala åtgärder genomföras. Här är mina förslag: 

• Lägg ner Skolverket. Rakt av!
• Starta en helt ny Skolmyndighet som leds av en erkänt skicklig och orädd (en Inga-Britt Ahlenius-typ) generaldirektör. Låt denna myndighet få ansvar för att fortbilda skolan – se nedanstående punkter.
• Låt Skolinspektionen få ett uppdrag där de tittar på skolors resultat. Ett uppdrag att gå in och jobba med dessa skolor och fortbilda dem i resultatuppföljning, se nedanstående punkter. Ta bort Skolinspektionens ”idiotuppdrag” där de ska uttala sig mot skolor som inte följer Skolinspektionens inbillade uppdrag att en åsikt om detaljer på skolorna: ”Detta gillar inte Skolinspektionen som menar att fysiskt ingripande inte är ett pedagogiskt förhållningssätt”, se länk. De skolor som trots Skolinspektionens fortbildning inte visar sig gå framåt, låt Skolinspektionen tvångsförvalta dessa skolor. 
• Ta skyndsamt fram en ny kursplan – våga ge mig detta uppdrag. Tillsammans med ett gäng kunniga personer inom detta område som jag har kontakt med kan vi ordna en ny kursplan på tre månader. Jo, det ska så klart finnas med forskare och professorer i detta arbete.
• Stäng alla Sveriges skolor de två första veckorna i augusti 2019 och kör en massiv fortbildning med alla Sveriges lärare. Via digitaliserade storföreläsningar och påföljande workshops går det att få till stånd en fortbildning värd namnet. Höstlovet 2019 – måndag och tisdag – uppföljning. Juni 2020 fortsätter denna fortbildning. 
• Utbilda lärarkåren i skillnaden mellan utlärt (teach) och inlärt (learn). Detta går också att genomföras med massiva fortbildningar med digitala storföreläsningar där samtliga skolor i Sverige kan delta. Det är direkt avgörande hur man ser på kunskap ifall läraren har ett utlärt- eller inlärtperspektiv. Det går inte att köpa att lärare, skolledare och tjänstemän säger att de har koll på detta för så är det inte. Man måste erövra dessa kunskaper – faktiskt en kognitiv konflikt måste till där dessa två perspektiv sorteras upp i varje individs medvetande och där varje lärare gör detta till sin egen kunskap. 
• Hur går inlärning till? Utifrån ovanstående perspektiv och Ference Marton mfl:s bok Inlärning och omvärldsuppfattning. Så himla enkelt, men så svårt att begripa. För även här behövs en kognitiv konflikt i lärarkåren. Skillnaden mellan atomism och holism. All kunskap bygger på förståelse. Bort med all flum från Ingrid Carlgren och hennes patrask (jo jag vet att Carlgren och Marton är polare), men Inlärning och omvärldsuppfattning skrevs redan 1977 och bygger på en stor vetenskaplig studie. Boken är idag högst aktuell än idag.
• Fortbildning i Lev Vygotskijs teori om människans språk. Är det för svårt, använd Per Linells bok som utgångspunkt: ”Människans språk” – en fullständigt lysande bok i hur Vygotskij appliceras rent konkret. Digital storföreläsning i landets alla skolor kring boken. En obligatorisk bok för alla lärare anser jag och även obligatorisk på lärarutbildningen.
• Låt den nya skolmyndigheten ta fram enkla system när det gäller att följa upp elevresultat i skolan. Nationella prov ska ta en lektion att genomföra och ska vara enkla att rätta – klarar inte svenska professorer detta, skicka uppdraget till Nederländerna där PISA-proven görs. Läsa på LUS-punkt 10 i årskurs 1, punkt 12 i årskurs, punkt 15 i årskurs 3, punkt 18a i årskurs 6 och punkt 18b i årskurs 9. Ett enkelt system i matematik och engelska. Allt detta ska kunna följas upp löpande under läsårets gång och ska vara utgångspunkt för hur läraren väljer metod och hur arbetslag/skolledning väljer att fördela resurser (lärartid). 

Vad kan man göra i skolan genast – från och med i morgon?

• Starta en diskussion under de pedagogiska forum som finns på skolorna kring utlärt och inlärt. Tips: utlärt är lektioner, läromedelstexter, instruktioner, lärarens undervisning, filmer med mera. Inlärt är vad eleverna kan, det vill säga vad eleven på ett prov, läxförhör, i diskussion och redovisning uppvisar för kunskaper. En klassisk lärarkommentar är: ”Klart att han kan det, vi har ju gått igenom detta”. Feltänk! Diskutera dessa skillnader och vilka tecken ni ser på att eleverna har uppnått inlärda kunskaper. Hur får eleverna redovisa?
• Hur kan ni redovisa resultat omedelbart? Börja med läsutvecklingsschema (LUS). Busenkelt att komma igång med. Läs, genomför, plocka in resultat, diskutera de olika punkterna och hur ni ska toka dem. Spela in elever med era mobiltelefoner när de läser – diskutera punkterna tillsammans. Där uppstår bedömningskompetens. Ett barn som läser som en gud blir senare i skolsystemet en tillgång och har lättare att tillgodogöra sig läromedelstext och grundläggande kunskaper. Tänk er högstadielärare! Om alla elever ni får är mycket skickliga läsare – hur skulle ert arbete se ut då?
• Definiera för er själva på skolan vad eleverna ska kunna i matematik och engelska i år 1, 2 och 3 – inga långa abstrakta listor. Hur ska ni kolla det och vilka tecken ser ni att eleverna inlärt har tillgodogjort sig dessa kunskaper? Gör enkla avstämningar under läsåret och utifrån dessa – hur använder ni era resurser (lärartid) och vilken metodik använder ni? Är det viktigt att hinna klart matteboken?  
• Vad handlar läsning om? Bokstäver och ljud? Nej, det handlar om ord, ord, ord – fördjupa er i läsmetodikens bakgrund. Gå ifrån Ingvar Lundbergs felaktiga metodik. Testa andra metodiker, t.ex. läsa på talets grund (LTG) eller skriva sig till läsning. Elever som inte lär sig läsa – då är det inte fel på eleverna utan fel på läsmetodiken. Mer inspel? Länk.
• Utgå aldrig från läromedel utan från läroplanen och erat tysta kunnande. Vad ska eleverna kunna och hur styr det er verksamhet?

Men vad vinner vi då på att göra allt detta som jag föreslår?

• Lärares professionalitet kommer sakta men säkert bli allt bättre och ifrågasättandet av lärarkåren kommer till slut upphöra.
• Lärare kommer känna sig mer till freds och det kommer att avspegla sig i att kårens självförtroende ökar och därmed kommer även återväxten till läraryrket öka. 
• Allt fler elever kommer bli kunniga och då kommer stöket och strulet på skolorna minska. Arbetsron kommer att öka. En okunnig elev ägnar sig åt annat än att studera medan en kunnig elev identifierar sig som en ”pluggis”.
• Allt fler elever kommer att vara behörig till gymnasiet och även klara av gymnasiestudier, vilket innebär att näringslivet får ett bättre underlag när de vill ha spetskompetens.
• Färre människor kommer hamna i utanförskap vilket innebär att kriminalitet och bilbränder kommer att minska och även samhällets kostnader för försörjningsstöd och sjukdom kommer minska, se länk.
• Den bostadssegregation som idag finns kommer inte försvinna men den sociala segrationen kommer att minska när allt fler barn och ungdomar fixar skolan och blir kunniga. 

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan och återinför USK:en!