Skolverket, del 2: Hjälpen kommer!


Statens Skolverk hade bildats 1991 och ersatte expertmyndigheten Skolöverstyrelsen. Skolverkets första generaldirektör (GD) var Ulf P Lundgren, professor i pedagogik. Han styrde och ställde över Läroplanskommittén och de första åren av Skolverket. Styrde och ställde föresten, han gjorde bara exakt det som han hade lust med. Att fortbilda lärarkåren när det gällde det nya styrsystemet gjorde han inte. Det vill säga – han såg till att lärarna var satta på svältdiet när det gällde pedagogik och metodik när Lpo 94 skulle implementerades. Och det fanns en djävulsk plan i detta. När lärarkåren knappt längre kunde gå och stå, när desperationen var som allra värst skulle en Jesusfigur komma som en salig räddare. Denna person hette Mats Ekholm, professor i pedagogik, den person som skulle ersätta Ulf P Lundgren som GD för Skolverket. 

Mats Ekholm var givetvis betygsmotståndare. Han hade skrivit ett antal böcker i pedagogik, bland annat Utvärderingspraktikan som handlade om just utvärdering. Allt skulle utvärderas i skolan: Mat, trivsel, miljö – ja allt, utom det viktigaste – skolans huvuduppdrag – att eleverna lärde sig det de skulle kunna och ifall det var rätt metodik som användes så att alla nådde fullständiga betyg. För det var ju den lilla detaljen. I det relativa betygssystemet fanns det ett kalkylerat spill på 38%, det vill säga de som skulle ha betygen 1 och 2. Men i och med Lpo 94 skulle alla elever ges rätten att uppnå minst godkända betyg. Samma elevunderlag. Det var väl helt omöjligt? Det djävulska i detta var att i och med att Skolverket inte såg till att syssla med pedagogisk utvärdering ignorerade man fullständigt elevernas kunskapsresultat, vilket skulle få långtgående konsekvenser ute i landets skolor. Kunskapsresultaten sjönk och när PISA-smällen kom briserade hela skolsverige. Svart på vitt kunde alla konstatera att Sveriges elevers kunskaper hade dalat i internationell jämförelse. Men fick Skolverket ta ansvar för detta? Nixum pixum, Skolverket hade ingenting med PISA-resultaten att göra.

Mats Ekholm hade givetvis en plan. Han skulle ge de fullständigt pedagogiskt utsvultna lärarna, skolorna och kommunerna det de behövde. Han skulle se till att Ulf P Lundgrens ideologiskt inslagna väg följdes. Den doktorand som Ekholm varit handledare för var en hejare på Problembaserat lärande (PBL), se länk. Varför inte låta denne Hans-Åke Scherp åka land och rike runt och i Skolverkets namn sprida det goda budskapet? För det skulle ju vara elevernas egna drivkraft och lust som var den nya pedagogiken. Lärarledd undervisning och undervisning över lag var gammalmodigt och kopplades ihop med Alf Sjölins film Hets från 1950-talet, där skådespelaren Stig Järrel karaktäriserar den sadistiska läraren Caligula. Vill du veta mer om Hans-Åke Scherp, läs länk och länk. 

 

 

 

 

 

 

Jo, så var det, de lärare som envisades med att undervisa ansågs vilja ha tillbaka en skola som var ur tiden. Ifall någon sa katederundervisning var det dumstrut på och raka vägen in i skamvrån. Nej, den nya och fräscha pedagogiken stod firma Ekholm & Scherp för. Eleverna skulle med PBL ta kontroll över sitt egna lärande och lusten och nyfikenheten skulle driva svenska elever att nå internationell toppklass. Läraren blev decimerade till handledare eller coach. Givetvis köpte Kommunförbundet (SKL) detta med hull och hår, på så sätt kunde lärarlönerna hållas nere för vem som helst kunde ju faktiskt sköta detta. En skön pajsare från gatan, som inte var behörig lärare men var socialt kompetent, kunde väl gå in som lärare. Ämneskunskaper behövdes inte, eleverna skulle ju själv söka sin kunskap. Bara det var rätt person på rätt plats. Och det var där och då som läraryrket monterades ner i rasande takt och den statusen som läraren haft sakta sjönk. Det var där och då som respekten för lärare långsamt försvann. 

Så här skrev journalisten Gunnar Ohrlander: ”För att lansera denna pedagogik skapade Mats Ekholm nätverksplatser – alltså fysiska mötesplatser, konferenser – där Hans Åke Scherp anlitades som talare. Och det var då han byggde upp sitt kontaktnät med kommunerna. Han dök upp på konferens efter konferens och resultatet blev, enligt den egna hemsidan, att han nu har åttahundra skolor och fyrtio kommuner som inspirerats av hans projekt. PBL blev en så kallad blockbuster, alltså en kassasuccé och det är inte så svårt att förstå. Vem hoppas inte på skolan som en plats där lammen betar fridfullt tillsammans med lejonen? Vem kan motsätta sig att unga människor fritt söker nya vägar och ny kunskap? En rektor säger till mig: ”När nya läroplanen, Lpo 94 kom, så undrade vi förstås vad den skulle innebära. Skolverket sade inte så mycket. Det blev ett tomrum. Alla såg sig om efter inspiration. Scherp blev det ideologiska svaret på den nya skolan.” Förvaltningschefer och politiker åkte på konferens och lyssnade på Hans Åke Scherp. I och med att Skolverket lanserade honom så uppfattade de att det var så hr den nya skolan skulle se ut. Sedan blev han i sin tur inbjuden att prata i kommunerna.” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, s150f)

Ja, just det. I och med att det var Skolverket som stod bakom föreläsningarna var det liksom ”statsmetodik” som kommunerna trodde skulle genomföras. Att det som kom från Skolverket var bra och vad visste kommunerna (och vet än idag). För kommunerna hade aldrig haft ansvar för innehållet i skolan och när Lpo 94 kom fick de helhetsansvaret för skolan, trots att de varken hade kompetens eller erfarenhet. I många kommuner sitter det fritidspolitiker som ska sätta sig in i komplexa frågor som inlärning, metodik, pedagogik och så vidare. Inte så lätt, särskilt illa när staten dumpar frågan på kommunen och myndigheten Skolverket inte finns till hjälp. Så när Hans-Åke Scherp dök upp med ”statsreligionen” Problembaserat lärande var gensvaret enormt. 

Den bakomliggande ideologin till PBL är John Deweys tankar om skolan, se länk, länk och länk. Elevernas lust att lära sig skulle styra och att ha i förväg uppställda kunskapsmål som eleverna på något sätt skulle ha prov på för att visa vad de kunde var så befängt enligt den pedagogiska eliten. Det var nya tider och det var elevernas egen kunskapsprocess som gällde. Men vad har då detta med Skolverket att göra? I högsta grad allt.

Ulf P Lundgren hade stakat ut vägen och till sin hjälp tagit Ingrid Carlgren, mamma till de fyra F:n. Skolverket hade under Lundgrens ledning varit passiva och lärarkåren hade blivit offer för Kommunförbundets (SKL) systematiska nedmontering av skolan, se länk. Desillusionerade och nertryckta i skoskaften fick nu lärarkåren hjälp av Hans-Åke Scherp. Men mer hjälp skulle komma. 

Nu kan ju vem som helst undra hur i hela friden det var möjligt att Skolverket fick bedriva sin verksamhet som man gjorde. Reagerade inte svenska riksdagspolitiker eller regeringen? Jo, givetvis var det flera personer som reagerade men ingen lyckades rå på Skolverkets tjänstemän. En politiker som tröttnat och agerade var den socialdemokratiska utbildningsministern Thomas Östros. Han lade ner Skolverket och startade i stället två nya skolmyndigheter: Nya Skolverket och Myndigheten för skolutveckling (Mysko). Tanken var att rensa ut alla ideologer från Skolverket och placera dem på Mysko som Mats Ekholm fick bli GD för. Exakt – Ekholm blev avsatt som GD för Skolverket och istället fick Per Thullberg, se länk, uppdraget som GD. Thomas Östros intensioner var bra men verkningslösa, tjänstemannaväldet var för starkt vilket Thullberg skulle få bevittna. Varför misslyckades Östros? Jo därför att ingen ställdes till svars för det som gjordes. Här skulle regelverket behöva ändras och ansvar skulle behöva utkrävas av personer i förtroendeställning, med straffpåföljd. 

Trots att Mats Ekholms tid var ute på Skolverket kliven ännu en fantastisk person in i rampljuset – Steve Wretman. Tillsammans med radarparet Helena Moreau lyckades de nästla sig in på Skolverket. Eller var det inte så att Skolverket medvetet hade städslat Wretman och Moreau? 

Steve Wretman och Heléna Moreau hade drivit svensk skolas husorgan: ”Grundskoletidningen”, som i princip fanns i vartenda lärarrum på samtliga skolor i landet.  Med skickligt skrivna texter och ett överanalyserande av Lpo 94 vände och vred man på varenda formulering så att det till slut blev filosofi av det hela. Klarhet – Nop! Wretman och Moreau såg till att vantolka och medvetet feltolka läroplanen, se länk, länk, länk och länk. Givetvis använde sig Wretman och Moreau av de dubbla målen i Lpo 94:

  • Mål att sträva mot som skulle ligga till grund för lärarens planering
  • Mål att uppnå som skulle vara det som eleverna minst hade lärt sig

Och de fyra F:n:

  • Fakta
  • Förståelse
  • Färdighet 
  • Förtrogenhet

Ingen begrep de fyra F:n och när firma Wretman och Moreau åkte land och rike runt blev det ju inte direkt glasklart – snarare grumligare. För går det att särskilja dessa fyra F? Går det att lära sig fakta utan att förstå vad man lär sig? Ja, kanske när det gäller mekanisk inlärning men inte på verkligt inlärda kunskaper som Marton mfl tar upp i boken Inlärning och omvärldsuppfattning, se länk. Någon försöker på nätet förklara de fyra F:n, se Kunskap-4F. Tydliggörs det? Nixum pixum!

När Steve Wretman och Helena Moreau föreläste eller hade en studiedag lämnades publiken kvar smått förvirrade. Inte så att man kom till platsen och det bringades klarhet – precis tvärt om. Varför? Jo därför att Wretman och Moreau rörde till allt på grund av att man gjort en medveten vantolkning av Lpo 94 och senare Lgr 11. 

När Wretman och Moreau skulle hjälpa lärare att göra pedagogiska planeringar tyckte de att mål att uppnå i Lpo 94 var alldeles för lågt ställda kunskapskrav på eleverna. Därför hade de frångått regelverket och blandat in mål att sträva mot. Även dessa mål skulle ligga till grund för lärarens bedömning hävdade Wretman och Moreau. Att konstruktionen av dessa två mål var gjorda på det sättet att uppdraget näst intill var omöjligt att genomföra insåg inte föreläsarna. Eller också gjorde de det och lämnade varje föreläsning eller fortbildning med en förvirrad publik. Kanske ingick det i planen? 

Det Wretman och Moreau hävdade var att trots att de dubbla målen hade olika syften skulle lärarens planering innehålla mål att sträva mot även i bedömningsdelen, trots att mål att uppnå var de mål som eleven skulle ha inlärda. Här kan man säga att Wretman och Moreau har nollkoll på skillnaden mellan inlärt (learn) och utlärt (teach). Givetvis var Wretman och Moreau även inblandade i lanseringen av formativ bedömning, som var ”good guy” till skillnad från summativ bedömning som var ”bad guy” eftersom summativ bedömning handlar om betygssättning och formativ bedömning handlar om processen – exakt i John Deweys anda.

Under en av Wretmans föreläsningar ställde jag några frågor som jag inte fick svar på, se länk. Jag har i ovanstående länkar givit konkreta exempel på hur Wretman och Moreau rört till det för svensk skola. Handen på hjärtat, finns det någon kommunrepresentant, förvaltningschef, rektor eller lärare som har känt att dessa två personer har bringat klarhet i det jobb som behöver göras? Jag tror inte det. Snarare är det så att de har lämnat kommuner i förvirring efter att de lämnat. Faktiskt skulle jag gå så långt att jag säger att Steve Wretman och Helena Moreau har skadat svensk skola riktigt rejält, se länk.

Steve Wretman och Helena Moreau har utfört en hel del av sitt arbete i Skolverkets namn, se Att skriva skriftliga omdömen. Ja, du läste rätt. I Skolverkets namn kom deras texter ut och ett tag såldes Wretman och Moreaus skrifter om bedömning i Skolverkets webbshop. Jag är mycket ledsen att jag inte tänkte på att göra en skärmdump som jag kunde att ha kvar som konkreta bevis. Läs gärna texten ”Att skriva skriftliga omdömen” och förundras över hur förmågorna systematiskt används och hur Wretman och Moreau blandar ihop de olika målen. 

Kort sammanfattning

  • Ulf P Lundgren var GD för Skolverket från 1991 till 1999. Under dessa år gjorde Skolverket INGENTING för att fortbilda lärarkåren i att förstå läroplanen.
  • Mats Ekholm var GD för Skolverket från 1999 till 2003. Under dessa år gjorde Skolverket INGENTING för att fortbilda lärarkåren i att förstå läroplanen. Däremot erbjöds en ideologisk metodik som Hans-Åke Scherp fick möjlighet att saluföra runt hela landet. Steve Wretman och Heléna Moreau introducerades också i arbetet med att vantolka Lpo 94 i syfte att sänka läroplanen.
  • Per Thullberg var GD för Skolverket från 2003 till 2010. Under hans mandat var det tjänstemannaväldet som Ulf P Lundgren hade introducerat starkt förankrat i verket. ”Ingen politiker skulle minsann komma och bestämma över Skolverkets tjänstemän och ingen GD heller för den skull.”. Business as usual med andra ord. 

Det fantastiska var att Steve Wretman några år senare doktorerade och hans handledare hette Hans-Åke Scherp. 

Under sena 2000-talet kom regeringen fram till att Lpo 94 behövde göras om. Läroplanen behövde bli tydligare och klarare. Leif Davidsson fick i uppdrag att göra en en-mans-utredning, se Leif Davidssons utredning. Regeringen skrev ett regeringsuppdrag till Skolverket. Ändå struntade Skolverkets ansvariga tjänstemän Niclas Westin och Ulrika Lundqvist fullständigt i både utredning och regeringsuppdrag. Tjänstemannaväldets fullständiga seger. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg om denna obstruktion, men kanske är detta blogginlägg sammanfattar denna process tydligast, se länk.

  • Arbetet med att ta fram en konkret läroplan (Lgr 11) misslyckades fullständigt, Lpo 94 framstår som en källa av tydlighet i jämförelse med Lgr 11 vilket inte var tanken från riksdagspolitiker och utredare.
    Tjänstemännen obstruerade.
  • Lärarkåren fick noll fortbildning.
  • Tolkningsutrymmet gällande kunskapskraven blev i det närmsta gigantiskt.
  • Kaoset inom skolan ökade än mer fast syftet med den nya läroplanen var tvärt om.

När det uppdagades för Per Thullberg att han blivit förd bakom ljuset av sina egna tjänstemän kunde han inte längre sitta kvar, han avgick innan förordnande gick ut. Tjänstemännen drev igenom Lär 11 fast det redan från början var många som påtalade bristerna, se länk.

När Skolverket kom ut med skriften ”Kunskapsbedömning i skolan”, se Kunskapsbedömning i skolan, var Christian Lundahl inblandad i texten. Det är intressant när det gäller tre saker. 

  1. Christian Lundahl har doktorerat, hans handledare heter Ulf P Lundgren. Alltså full axess till Skolverket för Lundahl – eller?
  2. Christian Lundahl är betygsmotståndare. Det har han visat med all önskvärd tydlighet på alla möjliga sätt, se länk och länk. Är det vettigt av en myndighet att anlita en tydlig betygsmotståndare då myndighetsuppdraget för lärare är att sätta betyg?
  3. Christian Lundahl använder sig av källan Butler 1988, för vetenskaplig bevisning. En källa som för övrigt Wretman och Moreau med flera har hänvisat till. Denna studie har varit huvudkällan till varför betyg inte är bra för inlärning och elevernas kunskapsutveckling och indirekt en vetenskaplig källa för att i Skolverkets namn framhålla betygsmotstånd. Att sedan studien inte håller vetenskapligt verkar inte spela någon roll. Jag har skrivit om Butler 1988, en intressant text när det gäller vetenskapligt fusk, se länk. 
  4. Christian Lundahl har med sin bok Bedömning för lärande spridit betygsmotstånd förtäckt, se länk, trots att regering och riksdag har bestämt att vi ska ha betyg i landet. Dessutom har Lundahl tagit Alli Klapp under sina vingar, den betygsmotståndare som idag är den stjärna som lyser starkast på den pedagogiska himlen, se länk. 

Är det bra att Skolverket tar hjälp av Christian Lundahl? Det beror på vad man vill. I Skolverkets agenda att sänka betygssystemet, resultatuppföljningen, kunskapsstandardsystemet och därmed svensk skola – ja, då är det bra att låta Christian Lundahl fritt få agera i Skolverkets namn. 

Summering av detta blogginlägg

Jag har på ett kortfattat sätt beskrivit hur den dagordning över Skolverket som Ulf P Lundgren satte upp redan 1991 har genomsyrat verket. Tjänstemannaväldet som Ulf P Lundgren introducerade har fått sådan makt att man går emot både generaldirektör Per Thullberg och senare även Anna Ekström. Enskilda tjänstemän fullständigt skiter i regeringsuppdrag, statliga offentliga utredningar och de lärare och experter som varit med i arbetet med att ta fram Lgr 11:s kursplan. Lägg därtill att uppdraget att hjälpa lärarkåren att bli stadigare när det gällde kunskapsuppdraget – vad eleverna behöver kunna, bedömning och rättssäker betygssättning har blivit ännu mer svårare på grund av att tjänstemän på Skolverket.

Men det blir värre. I nästa blogginlägg ska jag ta upp hur Skolverket ser till att fjättra svenska kommuner och lärarkåren i något som mer eller mindre liknar Martin Luthers tankar om att arbeta i sitt anletes svett. Givetvis får politiker, regering och riksdag skuld för detta. Medan fullständig kaos råder i debatten, på en hel del svenska skolor, på lärarutbildningen och i lärarkåren sitter Skolverket lugnt i båten. Ingen skuld läggs på Skolverket.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan och återinför USK:en!

6 reaktioner till “Skolverket, del 2: Hjälpen kommer!

  1. Bra sammanfattning!

    Om du tycker att det finns fel och brister dagens styrdokument kan du lämna synpunkter här:

    https://www.skolverket.se/undervisning/sa-arbetar-vi-med-att-forbattra-kurs–och-amnesplanerna

    Dom ställer många och bra frågor. Man tror nästan att de på allvar vill förändra. 4000 tecken i varje svarsruta räcker ganska långt. Passa på!

    Jag säger det igen:
    Ingen skola är bättre än vad styrdokumenten kräver och alla skolor blir så dåliga som styrdokumenten tillåter

    1. Hej Tommy,

      Tack för tipset. Dessvärre ville Skolverket ta in åsikter och argument från lärare, experter och andra intressenter när man tog fram Lgr 11. Så det som Skolverket skriver är ingen garanti för att det blir annorlunda nästa gång.

      Det är sant det du säger, med dåliga styrdokument blir det dålig verksamhet.

  2. Ett par ord om paret Wretmans och Moreaus föreläsningsverksamhet. Runt sekelskiftet jazzade de runt och förklarade Lpo-94 och dess förträfflighet. Ett dussintal år senare blev jag åter beordrad att höra dem (skolan/kommunen hade ju betalat dyrt för det). Det lustiga (nåja) var att de började med att säga att LGr-11 var en Helt Annan Slags Läroplan än Lpo-94. Och sedan körde de under två timmar i princip exakt samma föreläsning med samma argumen som de gjort tolv år tidigare.

    Jag ställde ett par frågor om att förtydliga några saker och fick långa svar om något helt annat. förstås. Folk gick i pausen.

    1. Hej Sören,

      Tack för vittnesmålet. Det är nog många kommuner som har betalat många dyra kronor för Wretman och Moreau där de fått förvirring tillbaka. Det som du skriver förvånar mig inte ett dugg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s