Medveten missuppfattning, del 2: Konstruktivism och Postmodernism


I mitt förra blogginlägg problematiserade jag begreppet faktakunskap. Eller kanske definierade jag faktakunskap med en rad exempel. Problemet är och har varit att det pedagogiska etablissemanget systematiskt nedvärderar faktakunskap som något fult och analyserande kunskap som något fint. Alltså – läroplanens förmågor är det som hela tiden lyfts fram som det som är verklig kunskap. Åter igen good cop och bad cop! Precis som det pedagogiska etablissemanget gjorde när formativ bedömning var ”inne”. Då var formativ bedömning bra och summativ bedömning dåligt. Polarisering! Givetvis på grund av att summativ bedömning bland annat handlar om betyg och det är dåligt. Enligt pedagogiska etablissemanget är betyg riktigt dåligt och systematiskt baktalas betyg (tänk då att pedagogiska etablissemanget företräder lärarutbildningen – en yrkesutbildning där den nybakade läraren ska jobba med myndighetsutövning: Att sätta betyg). Men också så klart att formativ bedömning handlar om processen. Halleluja – det är ju John Dewey – det pedagogiska etablissemangets husgud. Exakt på samma sätt var det när det gällde målen i Lpo 94: mål att sträva mot (bra) och mål att uppnå (dåligt). Likaså i Lgr 11: förmågorna, som var detsamma som mål att sträva mot hyllades och kunskapskraven som var detsamma som mål att uppnå talades det så lite som möjligt om. Vi hyllar och saluterar processen! Och tänk, kunskapskraven är ju så jävla dåligt skrivna att pedagogiska etablissemanget sitter och myser när den massiva kritiken riktas mot kunskapskraven. För kunskapskraven är ju ändå avskyvärda som fenomen. Lika bra att helt och hållet stryka dem – alltså om pedagogiska etablissemanget får bestämma.

Det jag ville uppnå med förra blogginlägget var att belysa att det pedagogiska etablissemanget systematiskt väljer att feltolka och tillskriva sina debattmotståndare något de inte står för. Därför är det viktigt att definiera vad faktakunskap faktiskt är.

Nästa begrepp är ännu viktigare att definiera. 

Konstruktivistisk teori, eller Konstruktivism
I debatten har konstruktivismen fått mycket stryk på sista tiden. Väldigt mycket dåligt tillskrivs konstruktivismen. I P1:s repotagesserie tillskrivs konstruktivismen den svenska skolans nedgång. Välutbildade föräldrar begriper inte deras barns skoluppgifter – Men vad är konstruktivism? 

Så här skriver Pedagogisk uppslagsbok:

”Konstruktivismen är en f.n. allmänt omfattande teori inom den didaktiska forskningen. Den är dock ingen enhetlig skolbildning utan har flera olika bestämningar, som t.ex. social konstruktivism och radikal konstruktivism. Konstruktivismen grundar sig på uppfattningen att kunskap konstrueras aktivt av den lärande själv och inte är något om mottages passivt från omgivningen. Vidare ses lärandet som en process där den lärande organiserar uppfattningar om omvärlden. Dessa teorier kan föras tillbaka till Jean Piagets teorier om hur barn konstruerar sin verklighetsuppfattning. Lärandet innebär alltså inte upptäckten av en utanför för subjektet existerande oberoende värld. En liknande uppfattning kom till uttryck bl.a. hos den danske nobelpristagaren Niels Bohr som menande att fysikens uppgift inte är att upptäcka hur naturen är, utan att förstå vad vi kan säga om naturen. Det är framför allt den radikala konstrutivismen som ligger vikt vid denna senare uppfattning. Den sociala konstrutivismen betonar de sociala faktorernas betydelse för lärandet. Vår kunskap är en följd av kultur och värderingar och återverkar på dessa. Dessa teorier kan föras tillbaka till den sovjetiske psykologen Lev S. Vygotsky och andra representanter för kulturhistoriska teorier. Konstruktivistiska idéer har tydliga implikationer för undervisningen i olika skolämnen. Bl.a. kan det bli betydelsefullt för läraren att låta eleverna själva formulera sin uppfattning om olika begrepp och fenomen i t.ex. naturvetenskapliga ämnen i stället för att förs möta färdiga formler eller teorier. Inom matematikdidaktiken har bl.a. von Glaserfelds konstruktivistiska teoriansatser fått stor betydelse. Den nya läroplanen för grundskolan (Lpo 94) ger tydliga uttryck för konstrukivistiska tankegångar t.ex. då man beskriver matematiken som en levande mänsklig konstruktion och en kreativ och undersökande aktivitet som omfattar skapande, utforskande verksamhet och intuition.” (Pedagogisk uppslagsbok, Informationsförlaget 1996, sida 318f)

Om Konstruktivism går det att läsa följande på Wikipedia:
Konstruktivism är en skolbildning inom pedagogik som betonar att människor själva skapar och konstruerar kunskap i interaktion med omvärlden, till skillnad från äldre tankar där kunskap betraktas mer som en entitet som kan överföras från exempelvis en lärare eller bok till individen. I studiesituationer är konsekvenser av teorin ett ökat fokuserande på studenten snarare än – som ofta tidigare – lärare och läromedel, och tanken är att undervisningen är till för att stödja och underlätta studentens eget lärande. Som tidig teoretiker nämns ofta Jean Piaget. (Wikipedia 2019-01-02)

Om Piaget går det att läsa följande på Wikipedia: ”Piaget var i grunden biolog och utvecklade sina kognitiva teorier med biologiska öppna system som utgångspunkt. I likhet med hur sådana system utvecklas menar Piaget att individen konstruerar sin kunskap när han tar in, bearbetar och tolkar information i samspel med omgivningen. Människans utveckling sker genom att hon konstruerar och organiserar sina bilder med hjälp av varseblivningar där kognitionerna används som redskap. En varseblivning är ett tolkat sinnesintryck. Tolkningen är sann utifrån tidigare subjektiva erfarenheter. Så länge dessa föreställningar stämmer kan individen assimilera, ta in nya uppmärksammanden, exempelvis information, som införlivas med det inre referenssystemet eller den inre bilden (föreställningen). När uppmärksammandet inte stämmer med vår tidigare bild (som ju är en tolkad bild) saknar vi tolkningsförutsättningar för att införliva den och bristande jämvikt eller disequilibrium (Festingers dissonans) uppstår. (Wikipedia 2019-01-02)

Om Vygotskilj går det att läsa följande på Wikipedia:
”Vygotskij var en pedagogisk teoretiker vars verk blev kända i västvärlden under 1960-talet. Han lanserade idén om att mänsklig utveckling sker i samspel med individens omgivning i högre grad än att det är en oberoende individuell process. Särskilt intresserade han sig för skillnaden mellan vad individen kan lära sig på egen hand och vad individen kan lära sig tillsammans med en mer kompetent person. Denna nivåskillnad kallas för ”den proximala utvecklingszonen” (ZPD). Beroende på i vilket sammanhang lärandet sker utvecklas individen antingen i sin faktiska utvecklingsnivå, eller i sin potentiella nivå, där den förra avser situationen när individen lär sig av egen kraft och den senare när en mer kompetent person vidgar lärandemöjligheterna.” (Wikipedia 2019-01-02)

Mina tankar: Går det att avfärda konstruktivism? Att vi lär oss tillsammans och i en kontext. Vygotskijs teorier om språk och tänkande. Den proximala utvecklingszonen. Avfärdar vi konstruktivismen så avfärdar vi allt detta. Jag är inte beredd att göra det. Ni som har följt min blogg under en längre tid känner till att jag är mycket förtjust i Vygotskilj. Hur läraren genom god undervisning får med sig klassen i att förstå begrepp. Hur språkutveckling (och begrepp) påverkar tänkandet. Hur det som eleven kan göra tillsammans med läraren senare kan göra själv. Eller hur den där eleven som har svårt i skolan sitter och lyssnar på diskussionen mellan läraren och klasskompisar kring ett arbetsområdet och plötsligt ramlar poletten ner och denne förstår. Men hjälp av läraren och de andra eleverna. De kunniga elevernas frågor och argument drar med sig den elev som inte har det lika lätt. Detta har jag varit med om många gånger! Kommer ni ihåg när ni gick på lärarutbildningen? När ni hade ett bokseminarium där alla för en gångs skull hade läst litteraturen och diskuterade. Ni fick infallsvinklar och åsikter som ni inte själva tänkt på. Några tankar köpte ni inte alls och andra var riktigt bra funderingar och uppslag om den kurslitteratur du läst. 

Jag är inte beredd att avfärda konstruktivism.

Postmodernism
År 2017 kom boken Kunskapssynen och pedagogiken ut av forskarna Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar och Ingrid Wållgren. Magnus Henrekson skrev några blogginlägg som gästbloggar, läs En kunskapssyn för nepotism och korruption. I sin bok lyfter de fyra forskarna fram Postmodernismen som skurken till att svensk skola har kollapsat. Så här skriver man: 

”Postmodernismen är ett begrepp som innefattar en stor mängd idéer och teorier. Postmodernismen som en form av filosofisk-teoretisk kulturkritik började få stor uppmärksamhet på 1960- och 1970-talet och postmoderna teorier har sedan dess påverkat en mängd akademiska fält. Inte minst har en postmodern trend utvecklats inom det pedagogiska ämnet. Detta har fått konsekvenser för det svenska skolväsendet. Framför allt finns det anledning att fråga sig huruvida en postmodern kunskapssyn och postmoderna teorier om makt – förvisso i sig intressanta perspektiv – riskerar att underminera det moderata utbildningsprojektet om de i alltför hög grad får påverka pedagogiken. Kortfattat går det att hävda att en postmodern kunskapssyn och relativism försvårar möjligheten till undervisning och utbildning.” (Kunskapssynen och pedagogiken, sida 65).

De fyra författarna hänvisar att en rad filosofer och tänkare genom historien, t.ex. Fracis Bacon, René Descartes, John Locke, Isaac Newton och även mer moderna debattörer, t.ex. Arne Helldén, Donald Broady, Ingrid Carlgren. Vill du fördjupa dig i postmodernismen anser jag att ska läsa hela boken Kunskapssynen och pedagogiken. För övrigt tycker jag att du ska läsa boken, den är riktigt bra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Huvudet på spiken! Enkvist, Henrekson, Ingvar och Wållgren har verkligen gjort ett hästjobb när det har problematiserat Postmodernismen inom pedagogiken. Problemet är givetvis att det inte handlar om en tydlig definition utan det mesta är nästan som filosofi. Abstraktionsnivån är hög och relativismen karaktäriseras hela postmodernismen – att allt är gott nog. Inga tydliga teorier – bara tuta och kör. För det är här problemet uppkommer. Postmodernismen är emot att mål sätts upp vilket innebär att det i sådana fall inte är en enda person som vet vad som ska åstadkommas inom svensk skola. Förutom att passa och uppfostra barn. Kanske lite läsa och matte också. Kanske lite skojsigt i form av att söka kunskap.

Inom postmodernismen kan vem som helst som har någon form av tanke på utvecklingsområde inom skolan köra i gång för fullt – allt är lika värdefullt (relativism). Att det i styrdokumenten står att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet verkar fullständigt irrelevant. Riksdagspolitiker, t.ex. Maud Olofsson, tycker att det är bara att köra igång ett skönt projekt och vips var Entreprenöriellt lärande i gång. Totalt utan vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket driver ju på för att dra igång projekt som avlöser varandra. Hur mycket ovetenskaplig metodik har egentligen inte fått strömma fritt? Problembaserat lärande (PBL), IKT, Lärstilar, Portfolio – listan kan göras hur lång som helt. Men leder det någonstans?

Det senaste är Programmeringssatsning som gjorts inom svensk skola. En miljardsatsning sätts i rullning utan att ett enda mål sätts upp. Vad ska eleverna kunna? I kursplanen för matematik och teknik finns det inte ett enda mål för vad programmeringen ska ge. I teknik finns ordet programmering med vid tre tillfällen i centralt innehåll, läs kursplan – teknik, och i matematik finns programmering med 9 gånger i syftestext och centralt innehåll, läs kursplan – matematik. Inte ett enda kunskapskrav. Vad ska detta leda till? Vad ska staten få ut av sina investerade miljarder? Mål???

Ference Marton mfl skrev 1977 en klassisk bok som du måste läsa om du inte redan har gjort det. En pedagogiskt bibel skulle jag vilja påstå. Boken heter Inlärning och omvärldsuppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela kapitel 6 ägnas åt att titta på en undersökning som har med tänkande att göra. Så här kan man läsa:

”I kapitel 6 refererade vi Perrys undersökning av förändringar i tänkandet hos universitetsstuderande. Vi påpekade därvid att denna utveckling utgjordes av en förändring i deras kunskapsuppfattning. Från att ha uppfattat kunskaper som en samling rätta svar övergår man till att betrakta kunskap som tillgång till ett antal möjliga alternativa sätt att se verkligheten. En del stannar på den nivån, medan andra fortsätter till att uppfatta kunskap som ett personligt ställningstagande, vilket sker i medvetande om de alternativa synsätten. Detta är såvitt vi kan förstå en form av utvärdering av en utbildning. Den är gjord i kvalitativa termer; man har helt enkelt beskrivit en viss effekt av utbildning.” (Marton mfl, Inlärning och omvärldsuppfattning, sida 162).

Alltså:

  1. Kunskap som en samling rätta svar.
  2. Kunskap som en tillgång till ett antal möjliga alternativa sätt att se verkligheten.
  3. Kunskap som ett personligt ställningstagande.

Det intressanta är att Perry redan i början av 70-talet varnade för och vände sig mot forskningen destruktiva relativism som karaktäriserar postmodernismen.  

Frågan är: Vad någonstans hamnar svenska gymnasieelever när de inte får grundläggande kunskaper, alltså faktakunskaper som jag definierade i föregående blogginlägg? Om total relativism får råda i skolan, det vill säga att allt som lärs ut i skolan är lika viktigt – oavsett ifall det finns vetenskaplig förankring – var hamnar vi då? Påverkar detta förhållningssätt svenska skolelever? Jag menar att det är just det vi ser. I ett misch masch där vilket mumbo jumbo som helst kan förekomma så är det våra fina svenska skolelever som får agera försökskaniner i ett av pedagogiska etablissemanget väldigt långt försöksprojekt.

Summering
Konstruktivsm, postmodernism och progressivism (nästa blogginlägg) är svåra begrepp som inte är så lätta att hantera och därför har jag jobbat med rena definitioner (åtminstone försökt). Det är mycket lätt att hamna i abstraktion och försöka föra en diskussion kring begreppen som nästan alltid leder till smått filosofiska diskussioner. Jag har läst många sådana texter. Det är inte så jag vill jobba. Så nära skolan och klassrummet som möjligt för att få förståelse hur det som jag tar upp på den här bloggen (bara dåliga saker om skolan) påverkar lärarkåren, eleverna, skolledare och grundskolan ute i vårt avlånga land. Inte på någon myndighet eller institution. 

När någon vänder sig mot  konstruktivismen i läro- eller  kursplanerna menar man med få undantag postmodernismen. Det är viktigt att använda rätt begrepp och det är därför jag har skrivit dessa bloggar. Varför? Helt enkelt för att pedagogiska etablissemanget dribblar bort den som pratar om fel begrepp. När Ulf P Lundgren eller Mats Ekholm blir intervjuade i radio och blir ifrågasatta för att läroplanen är konstruktivistisk så kan de hävda att läroplanen är bra (Lpo 94 i detta fall). Fast egentligen var det postmodernismen som var den stora boven eller progressivsimen (nästa blogginlägg). Det är med andra ord bara för dessa företrädare för det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) att dribbla bort frågan. Och så här är det varje gång debattörer grälar om konstruktivismen och pedagogiska etablissemanget försvar konstruktivismen så flyttas fokus från det verkliga problemet. Det är en medveten strategi av pedagogiska etablissemanget. Dessvärre får man med sig pressen som inte begriper skillnaden mellan dessa skilda tankegods. Därför är det viktigt vi som står för en renhårig debatt och för att skolan ska bli bra för kommande generationer inte går på pedagogiska etablissemangets olika fintar. Och att vi håller isär de olika begreppen. Viktigt att prata om rätt saker och definiera rätt. 

Genom åren har jag sett många exempel på personer som inte vill visa vad man står för utan väljer att ducka undan och gå upp i abstraktion. Genom att hålla fast vid en teori med otydlig struktur och utan egentliga mål, där relativism är ledstjärnan, klarar man sig undan verklig granskning och ifrågasättande. På så sätt har det pedagogiska etablissemanget alltid gjort. Postmodernismen är det pedagogiska etablissemangets livboj.  Lgr 11: s kursplaner är ett skolexempel av postmodernistisk konstruktion. Allt är lika viktigt och maken till otydlighet kan man leta efter. Att man behöver ha grundläggande fakta för att kunna analysera eller dra slutsatser är inget konstruktören bryr sig om, trots att professor Anders Jönsson påtalade felkonstruktionen för Skolverket redan innan Lgr 11 antogs: ”Jag förde fram till exempel att det kommer att vara väldigt väldigt svårt för lärarna att bedöma de här värdeorden, den här gradienten från enkel till relativ väl till väl. Att bedömningstekniskt är det hopplöst att försöka åstadkomma en likvärdig bedömning av det. Det är ju det som är lite grann så, ska man säga paradoxen i det. För att man å ena sidan säger sig eftersträva högre likvärdighet med de här kursplanerna men man utformar inte dem på det viset. Du skulle behöva utforma dem annorlunda om du ville ha just likvärdighet i bedömningen. Så den gradienten är en sån sak som fördes fram.” (Gradient = variabel eller nivå – min kommentar). Läs hela blogginlägget Lögnverket igång igen. Inga kunskapshierarkier i kursplanen – nej postmodernistiskt platt.

Nästa blogginlägg kommer att handla om progressivismen. 

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan och återinför USK:en!

En reaktion till “Medveten missuppfattning, del 2: Konstruktivism och Postmodernism

  1. När det gäller konstruktivism brukar jag lyfta att dess användning som lärandeteori är något oomtvistat. Det finns inga lärare som inte inser att individen konstruerar sin kunskap i samarbete med andra. Däremot sågar jag alla tankar om att använda konstruktivism som kunskapsfilosofi utan menar att realismen där det finns en verklighet att enas om lämpar sig bättre för alla skolsituationer.

    https://www.skolaochsamhalle.se/flode/skola/jan-lenander-mer-realism-i-lararutbildningen/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s