Medveten missuppfattning, del 3: Progressivismen


Innan jag går in på den sista delen i den här bloggserien vill jag säga några ord om överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Det gäller så klart skolan. För om det är så att man kommit överens om att återförstatliga svensk skola är det mycket glädjande. Jag har under många herrans år tjatat om att skolan åter behöver ha en statlig huvudman. Anledningen till detta är att 290 kommuner och ett gäng fristående huvudmän inte har lyckats särskilt bra med svensk skola. Sedan Lpo 94 kom för 25 år sedan har det gått käpprätt åt helvete för svensk skola och kommunerna har ju inte direkt varit oskyldiga i detta ras. Så många hundra skolhuvudmän som gör olika och som har olika skolpeng. Kan aldrig bli bra – det har vi facit på. Nu får vi se vad riksdagspolitikerna kommer överens om och om det blir något över huvudtaget. Nu till avslutningsdelen på min bloggserie.

Den här bloggserien började egentligen på grund av att jag hade noterat att det i skoldebatten hände så många gånger att en del debattörer blev medvetet missuppfattade. Anledningen till detta, enligt mig, var att misskreditera debattören och tillskriva denne åsikter som hen inte hade eller för att smutskasta det som ville framföras. Framför allt handlade det först och främst om begreppet faktakunskaper som har debatterats flitigt under 2018. Av bara farten vill jag definiera begreppen Konstruktivism och Postmodernism också. Nu avslutar jag min bloggserie genom att ta upp Progressivismen.

Progressivismen

Jag har många gånger på den här bloggen i negativa ordalag talat om ”proggare”, som är ett smeknamn för de personer som står för progressivism, som har haft en mycket stor påverkan på svensk skola. Så här går det att läsa i Pedagogisk uppslagsbok om progressivism:

”Pedagogisk riktning som växte fram i USA och Europa runt sekelskiftet 1900. Den var en reaktion mot traditionell, auktoritär undervisning. Enligt John Dewey, rörelsens främste tänkare, skulle klassrummet vara en demokrati i miniatyr. Den progressiva pedagogiken förordade ett helhetsperspektiv, enligt vilket hänsyn skulle tas till barnens fysiska, emotionella och intellektuella utveckling. Barnens lärde sig bäst genom att aktivt utföra uppgifter och sedan reflektera över dessa (se learning by doing). Se även aktivitetspedagogik.”  (Pedagogisk uppslagsbok, Informationsförlaget 1996, sida 486)

John Dewey – denna husgud för en stor del av det pedagogiska etablissemanget. Jag har skrivit många blogginlägg om John Dewey och den pedagogisk som han står för. Så här skrev jag i april 2012: 

Men vad är då mina främsta invändningar mot att den pedagogiska forskningen hänger fast vid Dewey så mycket som de gör? För det är ju så att Dewey är husgud hos många lärarutbildare och hos många personer på höga pedagogiska maktpositioner, som har tolkningsföreträde i pedagogiska frågor. Jo helt enkelt att Deweys filosofi enligt mig inte fungerar fullt ut i dagens samhälle, i alla fall inte över allt.

Egentligen är det bara att gå till t.ex. John Deweys bok Demokrati och utbildning (Daidalos förlag, första upplagan, fjärde tryckningen 2009), för att exemplifiera vad jag menar kan man titta på kapitel 8, där det finns rikligt med exempel. Här kommer några:

”Vi vårt sökande efter mål för utbildningen gäller det inte att hitta något slutresultat utanför den pedagogiska process som utbildningen är underordnad. Den förbjuder hela vår uppfattning. Vi vill snarare undersöka hur det förhåller sig när målen ingår i den process där de verkar och när de kommer utifrån.” (sid 141).

Min kommentar: Här förbjuder Dewey mål att uppnå eller kunskapskrav. Det är bara processmål som är intressanta.

”Att tala om ett pedagogiskt mål när så gott som alla handlingar som en elev utför dikteras av läraren, när handlingarnas enda ordningsföljd är den som kommer från läxuppgifterna och någon annans förhållningsorder, är rent nonsens” (sid 142).

Min kommentar: Här förvandlar man läraren till handledare, alltså läraren som den auktoritet som den är ska vara kompis, handledare eller någon som driver processen framåt – absolut inte en auktoritet. Känns denna argumentation igen i dagens debatt? Dåtidens auktoritära samhälle där man till och med i lag fick slå elever är inte dagens samhälle. I dagens demokratiska samhälle har man olika uppgifter, exempelvis finns det en åldersgräns för när man är myndig. Lärare har ett uppdrag och ska ha djupa ämneskunskaper och leda arbetet i klassrummet. Elever ska lära sig en massa kunskaper och växa som människor och lärare ska vara den som lär ut kunskaperna. Eleven är barn och läraren är vuxen. Läraren ska vara en auktoritet och inte auktoritär. Olika roll och ingen värdering i detta.

”Då krävs en revidering av det ursprungliga målet. Man måste lägga till och dra ifrån. Ett mål måste därför vara flexibelt. För att stämma överens med omständigheterna måste det kunna genomgår förändringar. Ett mål som fastställs utanför rörelseprocessen präglas alltid av rigiditet. Eftersom det införs eller påtvingas utifrån förväntas det inte ha någon fungerande relation till situationens konkreta villkor” (Sid 146).

Min kommentar: Detta är en grundinställning hos Deweyanhängare. Man menar att ett uppnåendemål eller ett kunskapskrav är rigida, påtvingade och därmed nervärderas dessa mål. Följden blir att man polariserar mellan processmål och uppnåendmål/kunskapskrav. Som om det fanns en motsättning. Men nej, det gör det inte enligt mig, men enligt Dewey finns det en klar motsättning.

”I motsats till fullföljandet av en process för att verksamheten skall gå vidare står den statiska karaktär som präglar ett mål som införs från en punkt någonstans utanför verksamheten. Man föreställer sig det alltid som fixerat: Det är någonting man skall förvärva och besitta. När man har en sådan uppfattning är verksamheten bara ett nödvändigt medel för något annat, den är inte betydelsefull eller viktig i sig. I jämförelse med målet är den bara ett nödvändigt ont, någonting man måste gå igenom innan man kan nå det mål som ensamt är värt besväret. Med andra ord leder tanken om målet som något externt till att man skiljer medel och mål åt, medan ett mål som utvecklas inom verksamheten som plan för dess riktning alltid är både mål och medel” (Sid 147).

”När målet skiljs från medlen minskar verksamhetens värde i hög grad och den tenderar att reduceras till ett slavgöra som man skulle fly från om man kunde” (Sid 147).

Min kommentar: Här polariserar Dewey åter igen mellan i förväg uppställda mål och de processmål som han menar är det enda som är viktigt. Dessutom tydliggör han att mål ska användas som medel, han blandar med andra ord ihop mål och medel. Men det är klart att vi i skolan sätter upp kunskaper som eleverna ska förvärva och besitta, t.ex. att behärska de fyra räknesätten, att kunna skriva en text med röd tråd så att läsaren förstå, eller kunna läsa flytande. Dessa kan med illvilligt tänkande omtolkas till något en elev inte behöver utan något den illvillige Björklund och Kant vill tvinga på de stackars barnen. Att inte sätta upp sådana mål och bara stirra på processen och processmål innebär att svensk skola har hamnat där den är i dag, vi har inte varit noga med att följa upp elevernas resultat, alltså vad de verkligen har lärt sig. En stor orsak till kunskapsnedgången i svensk skola tillskriver jag just denna inställning hos pedagogisk elit, makthavare och lärarutbildare.

”Målet är i lika hög grad som de andra verksamma faktorerna ett medel för handling” (Sid 147).

”Ett pedagogiskt mål måste grundas på verkliga aktiviteter och behov” (Sid 149).

”Ett mål måste kunna översättas till en metod som samverkar med elevernas aktiviteter” (Sid 149).

”Målen prackas på eleverna utifrån i andra eller tredje hand och de blir ständigt förvirrade av konflikten mellan de mål som på ett självklart sätt överensstämmer med deras egen erfarenhet och dem de bara måste finna sig i. Så länge den demokratiska grundprincipen att varje växande erfarenhet är värdefull i sig inte erkänns, kommer vi att förvirras av kraven på anpassning till externa syften” (Sid 150).

Min kommentar: Process, process, process. Spelar ingen roll om eleverna uppnår några kunskapskrav eller i förväg uppsatta summativa mål för dessa är ointressanta och faktiskt enligt Dewey blir denna verksamhet ointressant och en verksamhet som har något annat syfte.

”Lärare måste vara på sin vakt mot mål som gör anspråk på att vara allmänna och slutgiltiga” (Sid 150).

”Ju allmännare målen är, desto bättre är det alltså. Ett påstående betonar det som ett annat glider förbi. Vad en mångfald av hypoteser gör för den vetenskaplige forskaren, kan mångfald av mål göra för läraren” (Sid 151).

”Att dessa utifrån påtvingade mål är så vanliga och accepterade inom utbildningen leder till att tonvikten och uppmärksamheten läggs vid förberedelsen för en avlägsen framtid och att både lärarens och elevens arbete blir mekaniskat och slaviskt” (Sid 152).

Min kommentar: Åter igen polariserar Dewey mellan process- och uppnåendemål. Det är processen som är viktig och kunskapskrav, uppnåendemål, i förväg uppsatta mål och summativa mål är dåligt – bad guy. Dewey uppmanar lärare att vara på sin vakt och talar om att elevernas arbete blir både mekaniskt och slaviskt om man använder sig av allmänna och slutgiltiga mål. Känns denna polarisering igen från dagens debatt? Känns argumenten igen, trots att Dewey skrev detta 1916?

Vill du läsa hela blogginlägget om John Dewey.

Dewey och progressivismen bör också förstås i sitt sammanhang som en reaktion mot den breda och djupa positivismen som vetenskapligt paradigm inom samhällsvetenskaperna i 1920-talets USA. Positivismen (av eng ”positiv” = säker dvs säker kunskap) en vetenskaplig tradition (paradigm) inom bl a samhällsvetenskaperna där positivismen så långt som möjligt metodiskt försökte efterlikna naturvetenskaperna. Den logiska positivismen kan sammanfattas i: Det som inte kan vägas eller mätas betraktas som mindre intressant. Av den anledningen är progressivismen helt emot att mäta, väga, följa upp resultat och stämma av mot i förväg uppställda mål. Det som i sammanhanget är märkligt och nästan lite skrattretande är att många inom det pedagogiska ideologiska etablissemanget är både progressivitet och postmodernister. Det fungerar inte liksom!

Problemet med Progressivism är att den inte alls fungerar i skolan. Vissa metodiska delar  – absolut. Men som dominerande vision för svensk skola – verkligen inte. Problemet är att det pedagogiska etablissemanget anser att Deweys tankesätt ska vara alena rådande och på de pedagogiska institutionerna bygger man upp visioner om hur skolan ska fungera utifrån John Deweys tankar/ideologi. Denna vision är inte kopplad till verkligheten, alltså klassrummet. Det finns ingen kunskap eller vetenskap ifall ideologin fungerar på riktigt, utan det pedagogiska etablissemanget förutsätter att det fungerar och så blir det vision och verklighet. Just denna vision bidrar till att pedagogiska etablissemanget gör pedagogiken till ideologi – för så ska det fungera. Alltså det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Läs Vision och verklighet.

Den som är kunnig om innehållet i filosofen Deweys vision eller utopi kan se hur ofta den ideologin är fundamentet i retoriken hos representanter för PIE. 

Summering

Det florerar en hel del begrepp inom skoldebatten och detta gynnar pedagogiska etablissemanget (PIE). Lpo 94 kom för 25 år sedan och det har sedan dess varit debatt om skolan. Enligt mig är det helt klarlagt att de jag kallar Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget har varit med och monterat ner svensk skola och bidragit till otydlighet, kunskapsförsämring, nedmontering av lärarkåren och ett utanförskap hos elever som inte klarar av samhällets ökade krav. Skolverket har varit en motor i detta arbete och dessutom pedagogiska forskare och institutioner. Och detta fortgår dag ut och dag in. 

Vad ville jag då säga med denna bloggserie?

  • För det första: Jag lyfta fram att när Isak Skogstad och andra debattörer talar om faktakunskaper menar de givetvis grundläggande baskunskaper som eleverna behöver för att ens kunna använda sig av förmågorna. För att analysera behövs grundläggande faktakunskaper.
  • För det andra: Jag vill peka på att det inte riktigt går att föra en debatt om man använder sig av konstruktivism, postmodernism och proggresivism blandat huller om buller. Vad menas? Hur definieras det man talar och debatterar om?
  • För det tredje: PIE använder sig alltid om olika medvetna metoder för i debatten. Tystnad – tiga ihjäl motståndaren. Fokusförflyttning – börja debattera något annat. Använda sig av vetenskap på ett felaktigt sätt för att få tyngd i det man hävdar, t.ex. Ruth Butler 1988.
  • För det fjärde: Det går inte att avfärda konstruktivismen som många gånger görs i debatten av de personer som anklagar pedagogiska etablissemanget för att ha dragit ner svensk skola i skiten. Inom konstruktivismen finns även Lev Vygotskij, vars teorier om språk och tänkande samt proximala zonen inte kan negligeras. 
  • För det femte: Den stora boven i svensk skola är Postmodernismen. Vad som helst kan rymmas inom Postmodernismen och ingenting är bättre än något annat. Dessutom finns det inga mål och allt är relativt. Otydligt värre. Passar PIE perfekt.
  • För det sjätte: Den stora boven (nummer två) i svensk skolas fria fall är att hela det pedagogiska etablissemanget håller stenhårt fast vid Proggressivismen och John Dewey. På alla positioner; Skolverket, Lärarutbildningen, Pedagogiska institutioner: bland professorer, docenter, doktorer och lärare är det John Deweys tankar om skolan som gäller. Detta är ren och skär ideologi!

Kanske kommer debatt bli tydligare nu. Eller föresten – så klart blir den inte det. PIE kommer fortsätta försöka bladdra bort allt i akt och mening att behålla makten och initiativet. Att sätta dagordningen. Känslan av makten är alltför stor. Som om det är viktigt att tusentals elever varje år i vårt avlånga land misslyckas. För det är ju lärarnas fel – eller?

Nu kan det finns en och annan som tror att detta inte påverkar. Att det blir någon slags filosofisk metadiskussion som ligger långt ifrån klassrummet. Men det är att missta sig. För den postmoderna synen på skolan påverkar i högsta grad hur en läroplan skapas. Och progressivismen påverkar huruvida vi följer upp resultat eller inte. Lär man sig inte det på lärarutbildningen eller att ingen annan får någon fortbildning om detta – hur göra? Vilka resultat ska följas upp.

Skulle resultatuppföljning till äventyrs dyka upp i diskussionen är det bara att flytta fokus och börja diskutera något annat. Hur mår eleverna egentligen? Inte så bra – måste vara betygens fel!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan och återinför USK:en!

4 reaktioner till “Medveten missuppfattning, del 3: Progressivismen

  1. Min tolkning av Dewey är att han å ena sidan vare sig förnekar förmedlingspedagogik eller uppsatta mål. Men att vägen dit ser annorlunda ut än vad den gjorde enligt den traditionella pedagogiken i början till mitten av 1900-talet. Han är å andra sidan delvis oerhört normativ, som jag tolkar honom.
    Han utesluter inte en lärare. Det är den som skall formulera uppgifterna till eleverna. Jag tolkar alltså inte Dewey som att han förespråkar att läraren skall vara handledare. Men, visst kan man hitta det, om det är det man söker efter. Vidare tolkar jag att det finns en klar styrning i hans pedagogik och didaktik. Men också en öppenhet mot att eleverna utvecklas mer individuellt, när de har grunden. Jag är mer kritiskt mot vissa som tillämpar Dewey än till hans tänkande, på grund av mitt tvivel om att de verkligen har läst hans verk. Det finns en hel del i hans tänkande som är nödvändigt att kritisera. Det finns även en hel del som är värdefullt att ta till sig och se om det är möjligt att anpassa det till vår typ av utbildning.

    När jag läser det här inlägget får jag en uppfattning om att du tolkar Dewey i relation till hur många tillämpar honom, vilket kan innebära att delar av det som kan motsäga detta inte blir tydligt. Jag skulle önska att du först tolkar Dewey för att ta reda på vad Dewey står för, inte i relation till hur andra tolkar och tillämpar honom. Tror att du får en annan bild av hans tänkande då. När jag tar del av hur folk tolkar Dewey ställer jag mig som sagt frågande till om de verkligen har läst honom eller helt enkelt endast tagit över andras tolkningar, som kanske även baserar sig på andras tolkningar.

    Du läser honom, och tummen upp för det!

    1. Hej Monika,

      Nej, jag tolkar Dewey utifrån den bok jag hänvisat till och detta utifrån hur pedagogiska etablissemanget är emot mål, resultatuppföljning, betyg och så vidare. Det är process, process, process som gäller. Så jag tycker nog att jag gör en rimlig tolkning.

      1. Tack för svar!
        Ja, tolkningen är rimlig i relation till det du tar upp men kanske inte av vad Deweys tänkande står för i helhet, som jag personligen bedömer att de flesta uttolkarna ”missar”. Jag menar att de inte följer Dewey utan tillämpar endast det som passar den idé som råder om hur undervisning skall bedrivas mm. Man bortser från det som kan motsäga en tolkning, precis på samma sätt som man i mer eller mindre grad har tolkat Platon inom så gott som alla discipliner. Vilket har lett till att rötterna från Platon skrivits ut ur pedagogiskt tänkande. Man tar de delar ur hans filosofiska och pedagogiska tänkande som passar in i rådande vetenskapliga perspektiv.
        Vem talar om Deweys förmedlingspedagogiska inslag? Och hans tänkande kring social kontroll, inte av läraren, men av situationen? Vem talar om att Dewey menar att eleverna har rätt att få ta del av hur läraren ser på saken? Vem talar om hans normativitet? Vem talar om att det är läraren som skall ge uppgifter och leda dem i rätt riktning, dvs. till att få goda erfarenheter.

        Du har rätt i att det i stort handlar om processen, för ”etablissemanget”, men den är inte så öppen hos Dewey att styrning och mål inte skulle vara viktiga, som jag tolkar honom.

  2. Intressant
    För Maria Montessori är progressivismens idéer (hon nämner inte själv begreppet) tillämpbara för den fas i lärandet som kommer efter att barnen fått en översikt ur vilken en naturlig nyfikenhet har uppstått. denna nyfikenhet leder till att eleven vill fördjupa sina kunskaper i olika ämnen och på det viset själva styra sitt vidare lärande.
    I förskolan och lågstadiet är mycket konkret sinnes träning och byggandet av kommunikationsfärdigheterna aritmetik, geometri, skrivning och läsning det centrala innehållet.
    De får också lära sig hur världen ser ut och har uppstått med sina kontinenter, olika religioner, växt och djurliv och människans utveckling.
    Hon säger att utan några kunskaper och erfarenheter kan ingen nyfikenhet på mer kunskaper uppstå.
    Att tillämpa Dewey på lågstadiet är naturligtvis förödande för elevernas fortsatta skolgång. Jag misstänker att det heller inte var Deweys avsikt.

Lämna ett svar till stenfundringar Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s