Allt är skolans ansvar


Det är ju ganska många branscher inom den offentliga sektorn som har blivit drabbade av New Public Management (NPM) vilket har lett till ökad kontroll och styrning med administrativ börda som följd. Jag har personligen alltid varit för att kontrollera elevernas kunskaper, helst med prov eller små skriftliga test, men jag har aldrig varit en vän av omfattande systematisk administrativ dokumentation. Men självklart ska samhällets alla problem lösas av skolan och dessutom ska det skrivas kartläggningar, dokumentation och handlingsplaner.

  • Någon forskare eller myndighetsperson eller politiker upptäcker att barn rör på sig allt mindre. Skolan får fixa detta! Utökad rörelse i skolan och pulshöjande aktivitet.
  • Någon forskare eller myndighetsperson eller politiker upptäcker att barn mår allt sämre. Skolan får fixa detta! Skolsköterskan får ett tuffare uppdrag att göra djupenkäter och därpå följande hälsosamtal. Skolsköterskan håller på att jobba sig in i väggen!
  • Några forskare eller myndighetsperson eller politiker upptäcker att barns vikt ökar. Skolan får fixa detta! Skolsköterskan igen!
  • Någon forskare eller myndighetsperson eller politiker upptäcker att vi behöver hänga med i utvecklingen. Svensk skola ligger ju redan så långt efter i PISA-mätningar så här måste göras något radikalt. Skolan får fixa detta! In med datorer och låt eleverna bli världsledande på digitalisering. Fantastiskt för alla IT-företag som både säljer hårdvaror och utbildning – cashen flödar in på deras konton. 
  • Någon forskare eller myndighetsperson eller politiker upptäcker att vi behöver göra något åt missbruksproblematiken. Skolan får fixa detta! Plan mot rökning och mot narkotikamissbruk måste fixas omgående! Administration, administration, administration.
  • Någon forskare eller myndighetsperson eller politiker upptäcker att vi behöver göra något åt att allt fler barn blir hemmasittare. Skolan får fixa detta! Personalen på skolan får vända ut och in på sig själva för att vårdnadshavarna inte ser till att deras barn kommer till skolan. Skolpersonal hämtar, väntar, specialanpassar, gör individuella scheman, fixar liten grupp, löser konflikter och ”gulli-gullar” så att eleven ska känna sig trygg och ens vilja vara halvdagar i skolan. Skiter det sig en dag – något som skolan gjorde eller som resurspersonalen gjorde/inte gjorde. Skolans fel!
  • Någon forskare eller myndighetsperson eller politiker upptäcker att vi behöver göra något åt studieron i skolan. Det måste vara lugnt och tryggt på skolan. Skolan får fixa detta! Men skolpersonalen ska hålla en god ton till eleverna och de vuxna får absolut inte ta tag i elever som stör. Lågaffektivt bemötande och tydliga diskussionen ska få eleverna att sköta sig och inte störa. Ifall eleven är hotfull, skriker könsord eller brukar våld är det ändå bara att tala lågaffektivt för att lösa situationen. I annat fall kommer Skolinspektionen och tar skolan i örat. Kanske blir det en anmärkning och i värsta fall skadestånd. Risken att bli anmäld till Skolinspektionen av vårdnadshavare kan vara överhängande och vid en anmälan väntar ett omfattande administrativt arbete. 

Men blir det höjd skolpeng för det förändrade samhällsuppdraget? Nixum pixum! Nej, samma ersättning som tidigare fast ett utökat uppdrag, både när det gäller utökad timplan, ändrad kursplan, ändrad uppföljning – samma skolpeng. Nä, ursäkta mig. Riktade statliga bidrag haglar ju tätt och det är så omfattande idag att det krävs minst en heltidsanställd på en liten eller medelstor kommun för att administrera detta. Jag kan bara föreställa mig hur många kommunala tjänstemän som krävs i de stora kommunerna.

Är det verkligen optimalt att bedriva svensk skola på bidrag? Om ni frågar mig tycker jag inte det. Visst är jag glad över allt tillskott som kommer in i min kassa men det är inte just pengainflödet som jag ifrågasätter utan vem som är avsändare – alltså att bygga en organisation på bidrag. 

Jag tog upp några exempel ovan och berörde inte ens hysterin med utredningar och krav på anpassningar när det gäller medicinering, våld, tilläggsbelopp, segregation, kriminalitet, hot med mera. Nu till mina huvudfrågor.

Vem tar fram alla förslag? Politiker – antingen i riksdagen eller partier. Vem är det egentligen som tar alla dessa beslut? Riksdagspolitiker. Vem godkänner alla lagar och styrdokument som reglerar skolan? Riksdagspolitiker. Vem är det egentligen som skickar ut alla pengar statliga pengar till skolorna? Regeringen (oavsett färg). 

  • Vilken förankring har dessa beslutsfattare i skolan egentligen, sin egen skolgång undantagen?
  • Hur många av dessa beslutsfattare har suttit med på en elevvårdskonferens (EVK)?
  • Hur många av dessa beslutsfattare har suttit med elevhälsoteamet (EHT) för att försöka lösa individuella elevers eller gruppers problem?
  • Hur många av dessa beslutsfattare har fått stryk på sin arbetsplats? Ibland flera gånger i veckan.
  • Hur många av dessa beslutsfattare har blivit kallad för fitta och hora på sin arbetsplats? Ibland flera gånger per dag.
  • Hur många av dessa beslutsfattare har själv blivit dagligen kränkta med könsord och våld på grund av att de är antingen kvinna, homosexuell eller transperson?
  • Hur många av dessa beslutsfattare har varit tvungen att ringa socialtjänsten för att göra en orosanmälan för att barnet inte har en bra hemsituation? Ibland flera gånger i veckan.
  • Hur många av dessa beslutsfattare har suttit på möten med vårdnadshavare som är missbrukare? Ibland flera gånger i månaden.
  • Hur många av dessa beslutsfattare har haft kontakt med vårdnadshavare som är hotfulla och fruktansvärt otrevliga i sin ton? Ibland dagligen.
  • Hur många av dessa beslutsfattare har suttit på möten med socialtjänsten? Ofta på grund av att eleven i fråga har det för djävligt hemma.
  • Hur många av dessa beslutsfattare har varit med i ett klassrum eller korridorer och sett hur det går till? Undantaget enskilda korta studiebesök där alla på skolan är glada och visar upp en fin fasad.

Säkert är det många politiker och beslutsfattare som försvarar sig med att de har dialog med Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet och Skolledarförbundet. Kanske det, men har dessa förbund varit ute på skolan? Deras åsikter och fakta bygger på enkäter och medlemsmöten och beslut. Kanske skulle djupstudier behöva göras? Eller också bygger besluten på rapporter från Skolverket – bra eller? Eller också tas beslut utifrån fina demokratiska värden som innefattar barns rättigheter men inte skyldigheter.

Jag vågar påstå att de som beslutar om att skolan ska lösa alla samhällets problem aldrig har satt sin fot i skolan (mer än sin egen skolgång) och heller aldrig på riktigt förstår den problematik som svensk skola befinner sig i. Ett gäng politiker som aldrig eller väldigt sällan har haft en anställning utan det enda jobbet man haft är politiska uppdrag tar beslut. Eller också har beslutsfattare varit verksamma långt ifrån dagens skola. Jag talar om medelklasspersoner (även om man inte har arbetarbakgrund) som tjänar bra och sitter på beslutande positioner och kanske tror att de representerar vanligt folk. Men det är bara en illusion. 

Nu kanske en och annan läsare reagerar och tycker jag låter bitter och arg. Eller att jag raljerar. Jag är vare sig det ena eller det andra. Möjligtvis lite desillusionerad eftersom vi talat om detta så oerhört länge. Alltså skolans problem. Jag vill med detta blogginlägg belysa glappet mellan beslutare och utförare – att den inte finns väldigt liten förståelse för skolans problem idag och att det inte går att lösa allt med politiska beslut och riktade statliga pengar.

I sammanhangen vill jag tillägga att det finns många skolor som inte känns igen i detta och där allt är frid och fröjd. Eleverna lär sig det de ska och personalen jobbar på bra och trivs. Detta är kalasbra och denna skolpersonal ska ha all heder – nu är jag inte ironisk utan menar det på riktigt. Det finns också landsbygdsskolor som inte alls har den problematik som vissa storstadsskolor har och som inte känner igen min beskrivning. 

Fast jag vet att det är många skolor som definitivt känner igen sig väl i det jag skriver. Och det är inte ett fåtal skolor utan ganska många. 

Jag vill avsluta med att säga att 90% av eleverna fungerar bra (en höftning), även i så kallad ”problemskolor”. Lärare och rektorer gör ett hästjobb och borde bli hyllade som lokala hjältar som varje vecka gör skillnad. Dock är det så att 10% av eleverna som inte fungerar bra och ställer till stora problem för andra elever och personal på skolan. Jag talar om våld, hot, kränkande behandling, hemmasittande, missbruksproblematik, kriminalitet, våldsamma vårdnadshavare med mera. Här behöver skolan samhällets stöd. Några förslag (fler går att uppbringa):

  • Skolan ska kunna stänga av en elev från skolan utan att erbjuda hemundervisning.
  • Skolpersonalen ska kunna fysiskt leda ut eleven utan att bli anmälda till Skolinspektionen.
  • Ändra Skolinspektions uppdrag. Akademiker och fina humanister på Skolinspektionen som inte har en susning om hur det ser ut i många skolor ska inte ha i uppdrag att ta rektor och huvudman i örat när förutsättningarna för dessa skolor redan i första ledet är mission impossible.
  • Nolltolerans mot våld måste gälla och lagar behöver skrivas om.
  • Lättare att kunna flytta eleverna från en skola till en annan (behövs nämndbeslut idag).
  • Polisanmälan ska leda till konsekvenser för elev och vårdnadshavare (här finns ett viktigt signalvärde).
  • Staten ska vara huvudman för skolan.

Tack och lov har skolminister Anna Ekström tröttnat på våldet och bristen på arbetsro och till hösten kommer en omfattande lagändring. Tack för det!!! En del av det jag ovan skrivit om kommer att kunna hamna inom de befogenheter som ges till skolan. Sedan ska detta genomföras också. Då krävs det mod, tålamod, systematiskt arbete och ett jävlar anamma. 

Nu kanske det låter som om jag tycker en massa och att jag vill att elever som inte följer en slavisk och despotisk ordning som Johan Kant har satt upp ska straffas. Och deras vårdnadshavare också. På samma sätt som jag blev tillskriven en massa skit av pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) och deras anhängare när jag talade om att jag stod för katederundervisning. Johan Kant = Caligula. 

Nej, så tänker jag inte, men det är alltid lätt att tillskriva någon person något som den inte står för. I 19 år har jag jobbat som lärare och skolledare med elevernas bästa för ögonen. För några veckor sedan blev jag nominerad till lokal hjälte i Haninge av före detta elever. Givetvis är jag stolt över det men jag behöver inte visa upp det på den här bloggen för att verifiera att jag är en mycket bra lärare och rektor. Jag vet det och jag faller inte under någon jante. En stund av uppmärksamhet har 19 års hårt slit bakom sig. 

Varför vill jag visa detta på den här bloggen? För att visa upp att jag inte bara är en åsiktsmaskin utan även agerar. Jag har en öppen Facebook och om du vill läsa en del av de 74 kommentarerna är det bara att göra det. 

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan och återinför USK:en!

Länkar

Anna Ekström: Nu är det slut på hoten mot lärare! | Dagens Samhälle

Johan Kant går sin egen väg – hyllas av eleverna – Mitt i Stockholm

4 reaktioner till “Allt är skolans ansvar

  1. Joo…det är ju bara att instämma och samtidigt ställa sig frågan varför jag startar en skola i Västafrika (?). Jag kan väl för säkerhets skull då svara själv. Jo, både föräldrar och barn vet vikten av utbildning. Ett barn som får chansen suger bokstavligen i sig undervisningen. Men just det, om man får chansen ja.

    Jag har tröttnat på att i swe börja varje lektion i en anda att förklara VARFÖR man går i skolan, snälla arbeta lite hemma, repetera kanske(?). Läxa? Vad är det? Koncentration på det vi gör(?) OK

    Jag har jobbat till och från i Västafrika under snart 10 år, suttit med mina vänners barn och gjort läxor, besökt skolor, både privata och statliga. Byskolor, Collage, Universitet. Samtalat med lärare, rektorer (faktiskt även träffat utbildningsministern)

    Inget, jag repeterar INGET av det du beskriver och som jag väl känner till existerar här. Svårigheten är att bara ca 50% av barnen går i skolan. Och, de längtar. De längtar efter något bättre. Föräldrarna önskar att barnen inte skall behöva vara hemma och jobba.

    Så, efter att ha funderat i 3-4 år. Jag startar med vänner en skola i Taabo, Côte de Ivoire. Om inget hemskt sker, så är den svenska föreningen ”up and running” på måndag 100% till den lokala verksamheten. Kom hem i onsdags efter 5 veckor on the road, studiebesök CI, Lib och SL. Jobbigt, jajjemän. Men på ren svenska, en djävla skillnad mot att sitta med en förälder i telefon och förklara varför lilla stackars Desireé bara fick E i mattematik.

    Så, jag tänkte ägna mig ett tag till barn som vill lära sig något, föräldrar som vet vikten av utbildning och försöka göra en liten liten insatts.

    1. Jag håller med dig…. Jag känner igen det du beskriver och ibland saknar jag min roll som lärare i Libanon. Där är det viktigt med utbildning, sköta sig på skolan, lämna läxor i tid och ta eget ansvar. Allt som Johan beskriver som stök, våld och m.m exicterar inte på skolorna i Libanon. Tänk att vi som har upplevt kring i flera år har lyckats ha en lugn och trygg skolmiljö. Svergies skolmiljö är bara präglad av hot, våld och bortskämda ungar som ifrågasätter allt. Trist att det är så🙄

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s