Hur mycket ska man egentligen tåla?


I Dagens Nyheter (DN) lördagen 13/4-19 går det att läsa att Stockholms stad stäms för diskriminering. Bakgrunden är att en transtjej inte får byta om i tjejernas omklädningsrum på en kommunal skola. I artikeln står det: ”Det var för två år sedan, då eleven var elva år, som hon inte längre ville byta om i det könsneutrala rummet utan med sina vänner i tjejomklädningsrummet. Eleven bad om en sådan lösning, vilket skolan avslog. De sade i stället att hon fick byta om i andra rum eller på toaletten, enligt ansökan. Ett dokument från skolan visar fyra alternativ för barn som inte vill byta om i könsdefinierade omklädningsrum.” 

(OBS: Sedan min publicering av detta inlägg 16/4-19 har en intressant debattartikel om könskorrigering hos barn skickats till mig. Denna artikel kommer inte diskuteras i detta blogginlägg, men är tillagd under referenser i slutet. Dock en viktig artikel i hur vuxenvärlden inte låter barn vara i fred i sitt sökande av identitet, inte minst sexuell tillhörighet.)

Nu är jag inte insatt i ärendet och kan inte detaljerna. Givetvis ska vi som jobbar i skolan:

  • Se till att följa de riktlinje som står i både skollag och övriga styrdokument.
  • Se till att anpassa så mycket det bara går för enskilda individer.
  • Respektera varje individs åsikter, val av livsföring och ställningstagande (så länge det inte är kränkande eller olagligt).
  • Motverka och beivra alla former av kränkningar, mobbning, våld och hot.
  • Stå upp för värden i ord och handling om alla människors lika värde, oavsett kön, etnisitet, sexualitet, identitet, religion och så vidare.
  • Stå upp för humanistiska och medmänskliga och demokratiska värden som samhället vilar på.

Och givetvis ska skolan hänga med i samhällsutvecklingen och se till att maximera det goda värdet för så många individer som det bara går. Men jag ställer mig en rad frågor angående detta:

  • När den första identifikationen som människa , det vill säga kön, upplöses i att inte vara någonting eller allt – vad händer då? (eller andra om man räknar människa och sedan kön)
  • Om vi bestämmer att vi inte ska identifiera oss vid kön – vad ska vi då identifiera oss efter?
  • Kan det vara så att de övriga eleverna som skulle dela omklädningsrum med personen i artikeln på riktigt inte var bekväma i detta beslut. Även om de vill vara ”fina människor” och säger att det är ok, kan vi på riktigt veta det eller kan det finnas en uns otrygghet i detta?
  • Skolan är som organisation kollektiv – hur mycket individuellt ska det tas hänsyn till? Var går gränsen?
  • Om det är så att hänsyn behöver tas till transsexuella, vilket kan vara rimligt, ifall heterosexuella inte accepterar att dela omklädningsrum med transsexuella kommer de bli kränkta då? Eller kommer heterosexuella bli kränkta ifall de ”tvingas” dela omklädningsrum med transsexuella? Ska en stämningsansökan lämnas in då också?
  • Ska kommunen behöva bygga omklädningsrum för: heterosexuella pojkar och flickor, homosexuella pojkar och flickor, transsexuella pojkar och flickor, muslimer som inte vill klä om bland andra, bisexuella pojkar och flickor? Finns det fler grupper av personer som tycker det är jobbigt med omkädningsrum? Elever med autism och asperberger? Någon jag har glömt?

Nu kanske en rättslig prövning sker som kommer ligga till grund för praxis på området, vilket i sig kan innebära att skolan behöver bygga om – kanske 10 olika omklädningsrum med tillhörande duschar. Eller kanske separata omklädningsrum med tillhörande dusch? Varför inte 50 små omklädningsrum med tillhörande dusch så att alla får sin egen privata kabin.

Visst, ovanstående frågor är filosofi, men samtidigt en högsta grad levande fråga om man drar saker till sin spets och som svensk skola ska trolla med knäna och lösa. Precis som alla andra samhällsproblem som svensk skola ska lösa, se tidigare blogginlägg.

Fast det är klart, skolan ska ju fixa allt som samhället inte gör:

  • Övervikt hos barn.
  • Sockerberoende hos barn.
  • Utåtagerande hos barn.
  • Stillasittande hos barn.
  • Digital abstinens hos barn över saknad av mobil och spel.
  • Utåtagerande hos barn.
  • Okontrollerad ilska hos barn.
  • Fullständig måluppfyllelse när det gäller kunskap hos barn.
  • Anmäla till socialtjänsten när barn far illa.
  • Tobaksfri skola för alla barn.
  • Studiero för barn.
  • Underhållande skola för barn.
  • Trygg skola för barn.
  • Kuratorsuppdrag för barn.
  • Problemlösning för barn.
  • Problemlösning mellan vårdnadshavare som inte kan komma överens.
  • Läxhjälp för barn för att vårdnadshavaren inte kan förmå sitt barn att läsa läxan.

Listan kan göras mycket mycket längre. Dessutom ska allt dokumenteras och i många fall göras handlingsplaner kring. Levande dokument som hela tiden ska följas upp och utvärderas. 

Nu kanske en och annan läsare tycker att skolan faktisk ska undervisa barn och se till att alla når kunskapskraven. Helt rätt om ni frågar mig. Varför jag tar upp dessa självklarheter är att jag vill trycka in dem i en kontext där vi i skolan hela tiden ska göra det och det och det och det. Nu ska vi även ordna så att transsexuella får sin vilja igenom för annars blir vi stämda. Eller också kanske en skola riskerar att åka på skadestånd via barnombudsmannen för att läraren lett ut en störande elev ur klassrummet. Jo, för visst var det kränkande för eleven att läraren fysiskt tog i eleven. Att läraren i fråga har sagt till eleven vänligt men bestämt femtieleva gånger tas ingen hänsyn till. Men när en lärare blir attackerad av en förälder som tar stryptag så att stora röda märken syns på lärarens hals blir föräldern friad i domstol, trots flera vittnesmål. Anledningen var ju att pappan hade blivit så fruktansvärt förbannad över att sonen inte fick A i slutbetyg i religion utan B i grundskolan. 

Vem fan vill jobba i skolan i framtiden?

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan och återinför USK:en!

Referenser

Stockholms stad stäms för diskriminering av transtjej – DN.SE

Förälder tog strypgrepp på lärare i Spånga – friades av domstol – DN.SE

Johan Kant: Allt är skolans ansvar/

”Könskorrigeringar befäster stereotypa könsroller” | SVT Nyheter

 

8 reaktioner till “Hur mycket ska man egentligen tåla?

      1. Hej Johan!

        Jag tycker du beskriver identitetspolitiken mycket väl i dina frågeställningar. Jag lyssnar mycket, via YouTube på diskussionerna i Nordamerika. Jag uppfattar kampen mot identitetspolitiken som den liberala mittens kamp mot ytterligheterna inom både vänstern och högern. Inte minst den kanadensiske psykologen Jordan Peterson beskriver identitetspolitikens effekter som en pågående pluraliseringsprocess där det ständigt uppstår nya utsatta minoritetsgrupper som ställer krav på rättigheter motiverade av det förtryck från majoritetssamhället de menar sig vara utsatta för.

        Problemet är att vår politiska ideologi backar upp denna utveckling eftersom vi gärna ser samhället i termer av offer och förövare. Tillhör du en utsatt minoritet gynnas du eftersom du inte avkrävs ansvar motsvarande de rättigheter du kräver. Vi ställer mindre krav på människor det är synd om, som behöver vårt beskydd. Och vi får en känsloboost av att ta hand om och försvara dessa ”de minsta” i samhället. Vi kan t.o.m. ursäkta förövare om det tillhör en förtryckt minoritet. Det är majoritetssamhället som bär skulden eftersom vi skapar våra egna monster.

        Detta backas upp med känslomässiga ställningstaganden av lagar och styrdokument, av politiker, tjänstemän och alla vänliga människor som inte tillåter ”de minsta” att växa och ta eget ansvar. Eller som den muslimska reformisten Irshad Manji (som menar att vi i väst, i förhållande till islam, fastnat i ett post-nine-eleven-tillstånd,) uttryckte det: ”is the viagra of identity politics keeping our emotional defenses up?” så att vi inte hör nya röster, nya narrativ!

        Det finns mycket att säga om detta men nu har jag utvecklat några tankar som du bad mig om!

        Tack för att du finns, Johan!

        /Kenneth Mellåker

      2. Hej Kenneth,

        Nu förstår jag dig bättre än den tidigare meningen. Håller med dig fullständigt. En vän till mig är mycket influerad av Jordan Peterson och jag håller med i mycket av det han säger, men har ännu inte satt mig i på djupet när det gäller Jordan Peterson. Klippet i Skavlan där han snackar med Annie Lööf är ju en klassiker. Ska lyssna och läsa Peterson lite mer lovar jag.

        Jag håller fullständigt med om det du säger. Offer – förövare i så stor grad att det är sjukt. Och vi som jobbar i skolan får hantera elever som ena veckan är offer som utsätts av någon och så kommer vårdnadshavarna och slår på stortrumman – veckan efter är det ombytta roller. Snackar vi om minoriteter – tack för kaffet! Då har vi ju ”tyckasynd-galor”. Snacka om att vi gör människor till offer, alltså att samhället premierar detta. Inte ok någonstans.

        Tack för problematiseringen av min blogg. Jag försöker så gott jag kan och emellanåt tror jag nog att en del personer anser att jag är PK. Kanske på grund av att jag inte gillar maktmissbruk och att jag lyfter fram ”rätt åsikt” om du förstår vad jag menar. Sedan gör jag det ibland på ett osvenskt sätt genom att namnge vissa personer eller gå till frontalangrepp mot en hel myndighet, typ Skolverket. Kanske inte just detta exempel är så PK.

        Tack för återkoppling!

        Allt gott // Johan

  1. Ett omklädningsrum för pojkar och ett annat för flickor räcker.
    Vid tveksamheter kring var en specifik elev ska byta om tycker jag att beslutet ska fattas av skolsköterskan/läkaren, och resten får foga sig.
    Jobbigt?
    Bra, sådant är livet. Allt löses inte till allas belåtenhet och det kan man få lära sig redan i skolan.

    1. Hej Pekka,

      Ja delar din åsikt men dessvärre verkar inte myndigheter och politiker göra det utan de agerar som populister hela bunten. Nästan alla känns det som.

  2. Utmärkt väl rutet. Det är är något jag har tänkt på många gånger. Faktiskt är det så att så fort något händer, mord, självmord, drogmissbruk, ja allt, som du räknade upp och mer därtill, då får vi höra: vad gör skolan? En gång för alla: skolan kan inte fixa samhällets problem – av den enkla orsaken att skolan är samhället. Alla måste hjälpas åt. Och ja – Skolinspektionen är populistiskt.

    1. Hej Stella,

      Det var ett tag sedan. Ja, emellanåt undrar man hur det egentligen ligger till med ansvaret hos övriga i samhället. Alltid lätt att skylla ifrån sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s