Lärarledd undervisning – det bästa!


Helt nyligen fick jag en artikel skickad till mig. Det är mycket upplyftande läsning där den amerikanska professorn Richard E. Clark slår fast att lärarledd undervisning är vägen till verklig kunskap hos eleverna. Inte söka kunskap själv. Du som är lärare – se dig omkring på din skola och titta på dig själv. Hur gör du? Undervisar du eller låter du eleverna söka sin egen kunskap via datorer? Hur gör dina kollegor?

Men det är också intressant att Richard E. Clark slår fast att internationell kognitiv forskning INTE avvisar konstruktivismen. Alltså INTE! Kanske är något för vissa debattörer att sätta sig in i. Enligt mig handlar det om att det pedagogiska etablissemanget medvetet blandar bort korten för att förvirra, något de verkligen lyckats med. Nej, det är postmodernismen som är den stora boven.

Det här blogginlägget ska handla om lärarledd undervisning, men innan jag kommer till själva artikeln behövs en tillbakablick.

Bakgrund
Sedan 1980-talet hade riksdagspolitiker diskuterat hur en förändring av betygssystemet skulle gå till. Många politiker ansåg att det inte längre gick att ha kvar det relativa betygssystem, utan att det krävdes ett system där betygsstegen definierade verkliga kunskaper. Kravnivån i samhället hade ökat stort sedan 1960-talet och ställde krav på goda kunskaper hos samhällsmedborgarna. Genom en rad riksdagsbeslut gick skolan från statlig till kommunal huvudman, från regelstyrning till mål- och resultatstyrning samt från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg. Ett paradigmskifte inom svensk skola och den största förändringen sedan folkskolans införande 1842. 

Det var Göran Persson drev igenom kommunaliseringen av svensk skola. Stort misstag – väldigt stort misstag! Lärarförbundet gick på luringen att lärarna skulle få ett bra avtal och en god löneutveckling. Så blev det inte! Lärarnas Riksförbund (LR) kördes över och trots att medlemmarna var emot och vägrade gå med på Perssons skolreform skrev LR:s ordförande till slut på avtalet. Helt ryggradslöst om ni frågar mig. Ordförande för LR skulle ha vägrat och hellre avgått än att skriva på. Antagligen var dennes egna position mer viktig än tusentals lärares arbetsmiljö och anställningsform. 

Ulf P Lundgren, professor i pedagogik, hade fått i uppdrag att leda arbetet med att ta fram en ny läroplan (Lpo 94). Lundgren såg till att Lpo 94 genomsyrades av en konstruktivistisk kunskapssyn. I sammanhanget ska vi komma ihåg att innehållet i Lpo 94 är tusen gånger bättre än Lgr 11 som är en katastrof av stora mått (det är bara strukturen i Lgr 11 som är bättre än Lpo 94). Problemet var inte konstruktivismen utan den postmodernaism som fick råda där John Deweys pedagogik lyftes fram. I vanlig ordning användes olika begrepp och fokusförflyttning som medel för att skapa otydlighet och förvirring. Ulf P Lundgren blev också första generaldirektör för det nyinstiftade Skolverket. Stort misstag – väldigt stort misstag! Både att Ulf P Lundgren fick inflytande över läroplan och därefter även över Skolverket. Vill du som läsare fördjupa dig inom detta så finns det läshänvisningar i slutet av denna text.

När Kommunförbundet, nuvarande Sveriges Kommuner och Landsting, (SKL)  vid kommunaliseringen av skolan slog klorna i svensk skola skedde något som för lång tid framöver skulle få en negativ påverkan. Som huvudman för skolan började nedmonteringen av läraryrket. Kommunförbundet skrek ”halleluja” och påbörjade sitt arbete.  ”Undervisning ska vi undvika”, uttalade Kommunförbundets förhandlingsschef och efter den premissen arbetade Kommunförbundet. Varför använda dyra lärare som både var autonoma, uppstudsiga och dyra när den nya pedagogiken var att eleverna skulle söka sin egen kunskap och ta kontroll över sitt eget lärande som byggde på elevernas egen lust. Det skulle vara kul att gå i skolan. Lika bra att låta någon skön ungdom som ”connectade” med kidsen sköta verksamheten istället för gnälliga kärringar och gubbar med lärarutbildning. Och det gick ju bra så länge det bara handlade om instuderingsfrågor, kopiera text och söka kunskap. Men att eleverna inte lärde sig något var en annan sak som ingen, INGEN, kontrollerade. Stort misstag – väldigt stort misstag!

Och så blev det för stora delar av 1990-och 2000-talet. Den allenarådande pedagogiken var konstruktivism. Hans-Åke Scherp åkte land och rike runt i Skolverkets namn och saluförde Problembaserat Lärande (PBL) och satt i TV som en mysgubbe och skröt om sitt nätverk. Men att Scherpen på riktigt lurade tusentals elever på deras kunskapsrätt och att hundratals skolor och kommuner betalat ut feta arvoden till hans företag (jo han fakturerade) är det ingen som snackar om. Eller att Steve Wretman och Helena Moreau i Grundskoletidningens namn åkte på lögnturné där de spred ett helt felaktigt budskap om bland annat hur man skulle jobba med läroplanen och formativ bedömning. Bland annat skriver jag, för att det handlar om en medveten feltolkning av det mesta.

När McKinseyrapporten kom och lyfte fram att läraren var den enskilt viktigaste komponenten för skolframgång för eleverna högg skolminister Jan Björklund direkt på detta. I en rad reformer vill Björklund stärka lärarkåren och lyfta upp skolan som samhällets viktigaste sakfråga, vilket det också blev hos svenska folket i en rad riksdagsval. Dessvärre gjorde inte Björklund de rätta valen, i stället för att stärka lärarkåren och släppa dem fria så blev lärarens administrativa börda enormt stor.  Helt klart hade Jan Björklund en väldigt dålig pedagogisk rådgivare. Väldigt dålig! Många reformer fick ingen genomslagskraft för att lyfta läraryrket utan det blev istället en börda för yrket som splittrade lärarkåren. Ta exempel Lgr 11. Jan Björklund skulle aldrig ha låtit läroplanen få se dagens ljus. När kursplanerna såg ut som de gjorde borde Björklund ha insett konsekvenserna och stoppat genomförandet av Lgr 11, trots att det skulle innebära att den nya läroplanen inte kom under sittande mandatperiod. Det beslutet hade visat att Jan Björklund hade ryggrad.

Det pedagogiska etablissemanget, som jag kallar för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) för att de drivs av en ideologi snarare än vad som fungerar i skolan, häcklade Jan Björklund. Han blev kallad för ”Majoren” och nidbilder av Björklund spreds på internet. PIE ville förminska skolministern. Det var vanligt att PIE tillskrev Jan Björklund viljan att skapa en 50-talsskola där läraren Caligula torterade sina elever psykiskt (Stig Järrels roll ur filmen Hets). Som om det hade varit vanligt ens på den tiden. PIE fick det att framstå som om det var så skolan fungerade på 50-talet.

När PISA-resultaten kom förklarade PIE att det inte var så farligt utan det var en annan typ av kunskap som eleverna i Sverige kunde och att PISA inte mätte denna typ av kunskap. En slags djupare kunskap. Vilken typ av kunskap det handlade om kunde ingen ur det pedagogiska etablissemanget redogöra för. När PISA-chocken kom 2013 tystnade PIE och en febril aktivitet utbröt bland politiker. 

Detta är en kortfattad bakgrund där PIE har styrt hela den svenska skolan och suttit på alla maktpositionen. Lärarutbildning, Skolverket, departement, pedagogiska institutioner, media och fackförbund. Genom nätverk har man styrt svensk skola och politiska beslut som gått emot den inslagna vägen har av tjänstemännen raskt ändrats till det motsatta än det tänkta resultatet. Tjänstemannaväldet har sett till att reformerna fått motsatt effekt än det var tänkt. Vill du läsa mer? Titta på referenslistan.

Att sätta eleven på lärandets väg
Professor Richard E. Clark artikel heter Putting Students on the Path to Learning, publicerad 2012 (jo ni läste rätt 2012). Den handlar om hur vi lär och de irrläror om inlärning som figurerar inom pedagogiken. Det känner vi igen inom svensk pedagogik och det pedagogiska etablissemanget.

Så här skriver Clark: ”Specifically, they tested whether those who had learned through discovery were better able to transfer their learning to new contexts (as advocates for minimally guided approaches often claim). The findings were unambiguous. Direct instruction involving considerable guidance, including examples, resulted in vastly more learning than discovery. Those relatively few students who learned via discovery showed no signs of superior quality of learning. 

In real classrooms, several problems occur when different kinds of minimally guided instruction are used. First, often only the brightest and most well-prepared students make the discovery. Second, many students, as noted above, simply become frustrated. Some may disengage, others may copy whatever the brightest students are doing—either way, they are not actually discovering anything. Third, some students believe they have discovered the correct information or solution, but they are mis- taken and so they learn a misconception that can interfere with later learning and problem solving.19 Even after being shown the right answer, a student is likely to recall his or her discovery—not the correction. Fourth, even in the unlikely event that a problem or project is devised that all students succeed in completing, minimally guided instruction is much less efficient than explicit guidance. What can be taught directly in a 25-minute demonstration and discussion, followed by 15 minutes of independent practice with corrective feedback by a teacher, may take several class periods to learn via minimally guided projects and/or problem solving. 

As if these four problems were not enough cause for concern, there is one more problem that we must highlight: minimally guided instruction can increase the achievement gap. A review20 of approximately 70 studies, which had a range of more- and less- skilled students as well as a range of more- and less-guided instruction, found the following: more-skilled learners tend to learn more with less-guided instruction, but less-skilled learners tend to learn more with more-guided instruction. Worse, a number of experiments found that less-skilled students who chose or were assigned to less-guided instruction received significantly lower scores on posttests than on pretest measures. For these relatively weak students, the failure to provide strong instructional support produced a measurable loss of learning. The implication of these results is that teachers should provide explicit instruction when introducing a new topic, but gradually fade it out as knowledge and skill increase.”

Vad är det Richard E. Clark slår fast?

  1. Lärarledd undervisning leder till mycket bättre lärande hos eleverna än elevstyrd undervisning.
  2. De få elever som självständigt klarar av att sköta sin egen inlärning visar ingen överlägsenhet i kunskap i jämförelse med de elever som har fått lärarledd undervisning.
  3. Det är få elever som självständigt klarar av eget arbete och självinlärning samt studieteknik. En stor frustration infinner sig hos de elever som inte förstår vad de ska göra. En del elever blir inaktiva och gör ingenting medan andra elever kopierar text.
  4. Elever som jobbar självständigt kan upptäcka den korrekta lösningen eller informationen, men den kan visa sig vara fel vilket kan störa inlärningen i ett senare skede.
  5. Minimal styrning är betydligt mindre effektivt för elevernas lärande än explicit vägledning. 
  6. Lärarledd undervisning får eleverna att lära sig mer och elevstyrd undervisning får eleverna att lära sig mindre.
  7. Elever som inte är självgående eller av någon anledning saknar studietradition eller misslyckas.

Richard E. Clark skriver längre ner i artikeln:

”Many educators (especially teacher education professors in colleges of education) have latched on to this notion of students having to “construct” their own knowledge, and have assumed that the best way to promote such construction is to have students try to discover new knowledge or solve new problems without explicit guidance from the teacher. Unfortunately, this assumption is both widespread and incorrect.”

Exakt vad har jag hävdat i 10 års tid? Med exempel och namn på personer som förstört för svensk skola har jag lyft fram exakt vad Richard E. Clark slår fast. Så klart är det en viss skillnad att en liten rektorskit från Haninge påstår något som PIE kan vifta bort som flugor en varm sommardag medan en amerikansk professor som vetenskapligt kan belägga sina påståenden inte går att avfärda. Möjligtvis ignorera och det är exakt vad PIE kommer att göra.

Clark skriver: ”We cannot say with any certainty, but one major reason seems to be that many educators mistakenly believe partially and minimally guided instructional approaches are based on solid cognitive science. Turning again to Mayer’s review of the literature, many educators confuse “constructivism,” which is a theory of how one learns and sees the world, with a prescription for how to teach.22 In the field of cognitive science, constructivism is a widely accepted theory of learning; it claims that learners must construct mental representations of the world by engaging in active cognitive processing. Many educators (especially teacher education professors in colleges of education) have latched on to this notion of students having to “construct” their own knowledge, and have assumed that the best way to promote such construction is to have students try to discover new knowledge or solve new problems without explicit guidance from the teacher. Unfortunately, this assumption is both widespread and incorrect. Mayer calls it the “constructivist teaching fallacy.”

Richard E. Clark slår här fast att det inom internationell pedagogisk forskning råder en begreppsförvirring när det gäller konstruktivism. Clark menar att det inte är något fel på konstruktivismen, utan att det är andra förklaringar till varför det blivit som det blivit. Jag tycker att exakt denna debatt uppstod när Isak Skogstad för något år sedan argumenterade för att faktakunskaper skulle återinföras i den svenska läroplanen. Begreppsförvirringen blev total och jag skrev en bloggserie om detta. Själv anser jag att postmodernismen ligger bakom detta.

Nu nu nu!
Sprid Richard E. Clarks artikel. Låt den flöda fritt så att den kommer så många goda krafter till godo som det bara går. Men vi behöver också handla. Vi behöver alla hjälpas åt för att få bukt på svensk skola. Alla behöver hjälpas åt, för vi lider än idag, 2019, av det pedagogiska vägval som varit så destruktivt för svensk skola. Så här tycker jag att vi behöver göra:

  • Skolverket behöver slå fast och gå ut med direktiv att Lärarledd undervisning ska vara den metod som svensk skola ska genomsyras av. Inget abstrakt dokument utan riktlinjer kring hur det ska gå till. Datorer ska vara ett komplement och eleverna ska inte lämnas ensamma åt egen inlärning.
  • Ett särskilt Skolforskningsinstitut ska skapas med inriktning att granska svensk pedagogisk forskning. Det kan inte ligga på Johan Kant att lyfta fram felaktigheter som Christian Lundahl, Alli Klapp, Tomas Kroksmark med flera gör. Att Per Måhl granskar Christian Lundahls lögner när han i Vetenskapsrådets namn skriver om betyg är förjävligt. Konsekvenser!!!
  • Professorer eller vetenskapsmän som uppenbart fuskat med sin forskning, t.ex. med grundläggande vetenskapsmetodik ska bli entlediga från sin tjänst. Det kan låta hårt men om vi ska få svensk skola på fötter igen behövs drastiska åtgärder vidtas och de som varit med och sänkt svensk skola behöver stå till svars för det de gör. Grundläggande krav på hederlighet och vetenskapsmetodik måste råda.
  • Se till att de som granskar skolan och utbildning, t.ex. Justitieombudsmannen, Universitetskanslerämbetet, Riksrevisionen och Skolinspektionen får ett tydligare uppdrag. Jag har personligen anmält vid minst fyra tillfällen med konkreta exempel. I samtliga fall har anmälan lagts ner utan att utredning gjorts trots att jag har hänvisat till var man ska titta. Varför ha dessa institutioner? Är det bara för att demokratin kräver det på pappret eller ska det finnas en verklig funktion? Jag anser att vi verkligen lever i mellanmjölkens land där vi inte ska förta oss och där tjänstemän med medelklassbakgrund inte gör det som de borde göra – det vill säga att granska. Varför är detta så viktigt? Jo, för att tusentals elever år ut och år in får inte den utbildning som de har rätt till för att de som utbildar lärare eller missköter sin uppdrag får komma undan med det. Allt detta handlar inte om att samhället ska bli hårdare med massa anmälningar till höger och vänster, utan att de som sitter på höga positioner har en viktig uppgift där de behöver vara ärliga och inte drivas av en dold agenda. Det enskilda misslyckande för individen är tragiskt i sig men för landet Sverige är det inte bra att ha en stor population som inte är tillräckligt utbildade. Det skapar ett utanförskap och ett segregerat samhälle. Det ser vi redan tecken på.
  • Skolorna runt om i landet behöver inse att läraren behöver undervisa och inte ha en genomgång och sedan släppa eleverna att lösa mattetal i boken eller söka kunskap själv. Vi ska inte jobba med tyst läsning utan läsa gemensamt och problematisera innehållet på Whiteboard eller Smartboard. Lärare ska lyfta innehållet i diskussion med eleverna och låta dem ta del av varandras tankar och lärarens kunskap. Läraren ska slänga ut frågor, besvara dem, låta eleverna komma till tals, sammanfatta och lyfta klassen och de enskilda eleverna genom lärarledd undervisning. I alla ämnen. Kanske är det så att en del lärare inte kan detta och kanske är det en del lärare som inte vill undervisa för att det kan vara mer krävande för att det ställer högre krav på planering och dessutom krävs ämneskunskaper. De lärare som inte har djupa ämneskunskaper kan få problem. Men faktiskt – det är just detta som läraryrket går ut på och som man får betalt för. Allt annat är en illusion och något som det är möjligt att en och annan lärare har inbillat sig. Läraryrket är hårt och tufft, punkt. Och då talar jag inte om elevkonflikter utan om att läraryrket ställer höga kognitiva krav på den enskilda läraren. 
  • Richard E. Clarks artikel kom 2012. För sju år sedan. Hur kan det komma sig att den inte fått genomslag inom den svenska pedagogiken? Hur kan det komma sig att Ruth Butler 1988 är den undersökning som PIE hänvisat till, en undersökning som är helt irrelevant för svensk skola. Jo, därför att Butler, till skillnad från Clark, passar den ideologiska agendan som hand i handske. Bättre att tiga ihjäl Clark.

Vi kan inte vänta på att någon annan ska göra jobbet utan vi behöver agera omedelbart. Från riksdagspolitiker, tjänsteman och hela vägen ut i klassrummet. Vi behöver ta ett gemensamt ansvar för att alla irrläror motas ut en gång för alla. Vi behöver reagera på fusk inom pedagogiken och forskare inom pedagogiken behöver inse att det inte längre går att köra sitt konstruktivistiska race. Allt gnäll på Skola och Samhälle (SOS) där det bara snackas om undanflykter behöver upphöra. All fokusförflyttning behöver upphöra omedelbart och vi behöver alla ta ansvar för svensk skola. Inte ideologiskt. 

Fortfarande får jag mottaga bortförklaringar och undanflykter eller personer som försvarar lärarutbildningen. Visst, en del har blivit bättre, men väldigt mycket mer behöver göras NU. Jag har bloggat i 10 år och sett hur illa det är i svensk skola. Richard E. Clark har verkligen lyft mitt humör och trots att artikeln skrev för 7 år sedan och jag så klart velat haft den tidigare så jag kunde sprida den och skriva att lärarledd undervisning leder till att eleverna lär sig mer. 

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

 

Referenser

Riksdagsbesluten

Putting Students on the Path to Learning

Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar – om konsten att överleva som lärare, 2009

McKinseyrapporten

https://johankant.wordpress.com/2019/01/06/medveten-uppfattning-del-2-konstruktivism-och-postmodernism/

https://johankant.wordpress.com/2018/09/22/lognverket-igang-igen/

https://johankant.wordpress.com/bloggserie-en-skola-at-helvete/

https://johankant.wordpress.com/pedagogiskt-natverk/

https://johankant.wordpress.com/bloggserie-skolans-10-varsta-problem/

https://johankant.wordpress.com/2016/02/06/ruth-butler-1988/

Betygens geografi, vetenskapsråd

Per Måhl – Betygens geografi

Kant sammanfattning – Betygens geografi

https://johankant.wordpress.com/2012/04/01/hogstadielarare-hart-arbete/

https://johankant.wordpress.com/2014/12/22/en-logn-sprids-over-landet/

10 reaktioner till “Lärarledd undervisning – det bästa!

  1. Hej igen!
    Lång och intressant genomgång!

    Lärarledd undervisning är ju inte den gamla katederundervisningen, utan innehåller något helt annat numera. Om läraren ger uppgifter som eleverna arbetar med enskilt eller i grupp, följer upp vad de kommit fram till, kompletterar med fördjupning i form av förklaringar (om de inte har dessa med(, varvat med presentationer mm. Ja, då leder läraren undervisningen.
    Fakta kan man inte ta bort. Men ordningen att den lärs in först behövs inte. Risken med att den gör detta är att de övriga inte hinns med.
    När jag gick min lärarutbildning, fick vi läsa kurslitteraturen och sen diskutera i storgruppen. Vi fick aldrig veta om det var korrekt eller inte. Det fick vi lista ut själva. Vet inte varifrån detta kom ifrån, men det är inte i enlighet med Dewey (utan snarare att man kanske har tagit bort vissa delar som inte passar in i visionen, men det är bara en spekulation från min sida).

    1. Hej Monika,

      Jag brukar använda seminarieundervisning. Alla har ju varit med om ett bra seminarium och det är så lärarledd undervisning ska ses som jag ser det. Det handlar inte om att en lärare ska stå i katedern och föra monolog. Utan ha en ständig dialog med klassen.

      Låter inte bra att diskutera litteratur utan att få återkoppling av undervisande lärare om vad som är korrekt eller inte.

  2. Hej igen Johan!
    Dina två senaste blogginlägg är verkligen en nytändning. Bravo och tack. Monica sammanfattar också rätt bra, bortsett från att jag är lite ”aggro” mot att ens uttrycket katederundervisning används (mer om det nedan.)

    Med tanke på den senaste statistiken om brister i lärarutbildningarna är vid sidan av en upprensning av utbildningen överhuvud taget och återknyta en tät anknytning till riklig praktik det vikitgaste att minska antalet lärosäten drastiskt. Det är nästan övertydligt hur viktigt det är med ämneskunskaper när man träffar nya lärare. De som både har en god ämnesgrund och rejält med praktik (som de fått skaffa själva genom att ta studieuppehåll någon termin och vikariera) är inte bara kunniga och har lärt sig ”att äga rummet” utan har också mycket lättare att ta till sig den tuffa yrkesverkligheten och lära sig att hantera stressen. Andra är snarast drabbade av en undermålig utbildning vilket drabbar både dem själva och deras elever.

    Min mentor Erik – om än uttrycket inte var återuppfunnet då – som var en av mina gamla lärare från högstadiet hade jag lyckan att privat få återknyta kontakten med från det att jag började min lärarutbildning tills dess att han dog trettio år senare. Till saken hör att han var en av dedär omvittnat älskade lärarna. Varför är som alltid svårt att sätta ord på men med egen yrkeserfarenhet har jag insett att det var det enkla och samtidigt så svåra som att vara positivt engagerad, ställa krav och vara lättsam på samma gång; det jag ovan försöker sammanfatta med att ”äga rummet”.

    En av de mer intressanta lärdomarna i umgänget var hans beskrivningar av hur läraryrket utvecklats (och även kanske avvecklats) och hur god pedagogik ändrats över tidens gång. Ett exempel han använde var hur det när han var nyexaminerad folkskollärare i senare delen av 1930-talet i samskolan det var alldeles självklart att tilltala flickorna med förnamn och pojkarna med efternamn samt att vid fråga och svar (var det ”katederundervisning? Självklart inte ty katederundervisning har aldrig funnits som egentlig metod) var det lika given god pedagogik att eleven ställde sig upp, svarade, och vid lärarens tecken åter satte sig. Gammaldags och eländigt? Nej inte alls. Gammaldags kanske men eländig, icke! Erik var den goda läraren även då och det vet jag eftersom jag träffat de som hade honom som lärare, då, och som älskade sin magister. Jag har en kamrat som hade honom på 60-talet och ännu sitter i stugan på holmen vid fägelkikaren och kan varena pippi som uppenbara sig i linsen.

    Av detta lär vi att det behövs: fallenhet, änmeskunskaper, praktik och förtroende Och då inte bara elev och lärare sinsemellan utan inte minst även lärare och styresmän (och kvinnor) emellan.

    Det här blev långt. Men glad sommar och ta ledigt även som rektor (
    hälsar huvudskyddsombudet 😉

    1. Hej Sören,

      Tack för att du delar med dig av din erfarenhet och dina tankar. Jag tror att det är mycket viktigt att ha en förebild eller mentor som kan både inspirera men även ge handfasta råd. Det hade även jag.

      Fler blogginlägg är på gång och även poddar. Har spelat in men inte haft tid att ordna det sista med jinglar och med mera.

      1. ”Kiipa upp det godda vörket” som Max von Sydow sade i filmatiseringen av Mobergs Utvandrarna.

  3. Bäste Johan,
    Bland det bästa jag läst i ämnet. Du slår åt alla håll med relevanta fakta. Min egen husguru är Anna Tebelius Bodin, som väl beskriver hur hjärnan de facto lär sig, baserat på hjärnforskning. Du är säkert bekant med henne. Fortsätter att följa dig och dela det jag kommer åt på Facebook Trevlig sommar.
    Lasse

    1. Hej Lasse,

      Tack, det glädjer mig. Jag har haft kontakt med Anna digitalt, men har aldrig träffat henne ”in real life”

      Trevlig sommar själv! // Johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s