Vad hände med McKinsey?


Det här blogginlägget handlar om McKinsey-rapporten som kom 2007 och fokuserade på att läraren var den enskilt viktigaste faktorn för att skolan ska bli framgångsrik. Men vad har hänt på de 8,5 åren som har gått sedan rapporten så flitigt diskuterades i hela Sverige? Inte mycket menar jag. Blogginläggen handlar inte så mycket om själva rapporten, utan mer om det som har hänt efter rapporten och vilka utmaningar vi står inför.

I september 2007 dök ”McKinsey-rapporten” upp. Kommer ni ihåg? Det var det amerikanska multinationella konsultföretaget McKinsey & Co som hade granskat skolan och vad det var för något som gjorde framgångsrika skolsystem just framgångsrika. Vilka faktorer handlade det om? Runt svensk skola som då befann sig i kris (liksom nu), med fallande PISA-resultat och kris i lärarkåren. Rapporten slog ner som en bomb och föranledde en rad diskussioner, Jag skrev ett längre blogginlägg om McKinsey-rapporten då, länk. Kortfattat kan man säga att McKinsey & Co kom fram till fyra faktorer som hade särskild betydelse för framgångsrika skolsystem:

  1. Läraren. En skola är inte bättre än kvaliteten på deras lärare.
  2. Det enda sättet att förbättra resultat är att förbättra undervisningen.
  3. Hög prestation hos läraren kräver att alla elever ska lyckas.
  4. Alla skolor behöver ha bra rektorer

Vill ni läsa mer om innehållet i McKinseyrapporten anser jag att ni med fördel läser själva rapporten och mitt tidigare blogginlägg. Eller själva rapporten: McKinseyrapporten

Men hur har det gått sedan september 2007? Alltså 8,5 år sedan. Har det hänt något revolutionerande? Om ni frågar mig så verkar det som om det är ”business as usual”. Klart att några kampanjer för att öka attraktionen för läraryrket har gjorts av Skolverket och dåvarande alliansregeringen tog upp frågan om hur viktig läraren var, man fixade lärarlegitimation och förstelärare på rekordtid i syfte att lyfta lärarens status. Men vad hände? Då snabba och illa genomförda reformer föll platt till marken. Dagens regering har snackat om mindre klasser och en särskild satsning på lågstadiet. Dessutom särskilda ekonomiska bidrag till lärare, men vem som ska anses som lärare är ganska okänt. Är de den som har adekvat utbildning eller den som har jobbat i över 5 år och därmed kommer få lärarlegitimation? Är det den som fungerar klockrent men som inte har tillräcklig utbildning för att kalla sig lärare eller den som har lokal behörighet? Och vem ska ta de extraklasser som blir ett faktum när klasserna ska minskas – alltså i den lärarbrist som råder? Är det en utbildad lärare eller duger en lärare med lokal behörighet? Och i sådana fall får denna lärare ta del av de miljarder i löner som har satsats från regeringens sida? Många frågor hänger i luften.

En lärarlegitimation ger läraren rätt att sätta betyg i de ämnen som lärarlegitmationen anger, dessutom även i andra ämnen (ska inte gå in på allt juridiskt för det är inte min poäng). Men att bland annat Stockholms Universitet, som jag tror är den största lärarutbildningen, inte utbildar sina studenter i betygssättning och att kursens litteraturlista bara består av betygsmotståndare – är det att lyfta lärarprofessionen? Är det att göra läraryrket mer attraktivt?

Jag talade i veckan med en person som hade finsk lärarutbildning. Han berättade att en stor skillnad på svensk och finsk lärarutbildning var att statusen för att bli lärare i Finland var så hög att det var hård konkurrens om varje utbildningsplats. Toppstudenter, alltså de studenterna med högst betyg och därmed bästa kunskaperna ville bli lärare. Och så klart engagemang. Hur är det i Sverige? Vi kunde läsa att för två år sedan kunde en person som hade kryssat ett svarsalternativ genom hela högskoleprovet (t.ex. svarsalternativ D) komma in på lärarutbildningen. Det var fler sökande till Paradise hotell än till lärarutbildningen. Förra året var det 3 sökande till att bli kemilärare – i hela landet. Hur många av er läsare har inte mött lärarstudenter som kommer ut på VFU och inte kan prata svenska korrekt? Jag har träffat flera stycken. Hur ska de då kunna undervisa våra elever? I ärlighetens namn ska jag också säga att det har kommit ut väldigt många studenter som är bra och engagerade, de flesta faktiskt. Det är inte deras fel att utbildningen brister och att de inte får med sig vad som behövs i skolan, t.ex. bedömning och betygssättning Och rapport på rapport vittnar om att vi i Sverige kommer stå inför en verklig lärarbrist inom de närmsta åren.

I torsdags tog jag examen från rektorsprogrammet, så nu kan jag kalla mig rektor på riktigt. I en av slutredovisningarna tog en kollega upp Talisrapporten, en OECD-rapport som handlar om en jätteenkät gjord på över 100 000 lärare i 34 länder, länk. Titta också vad Lärarnas tidning skriver, länk. Är det under dessa betingelser vi attraherar ungdomar som vill bli lärare? Nej, det är egentligen en förfärlig läsning, där 18% av lärarna ångrar sitt yrkesval och att många överväger att sluta som lärare. När det gäller rektorer går 51% av deras tid åt administration och 19% åt pedagogiska frågor. Punkt 4 i McKinsey-rapporten – hur går detta ihop? Hur ska rektor vara pedagogisk ledare? Det är galet när jag som rektor måste svara på extremt långa enkäter från t.ex. Statistiska centralbyrån om hur mycket utlåning vi har på vårt skolbibliotek, hur många artiklar vi har, hur många e-böcker vi lånar ut och så vidare. Är det verkligen det jag ska göra som pedagogisk ledare. Jag blir faktiskt jävligt arg bara jag tänker på det, nu när jag skriver.

Så hur har politikerna lyckats? Si så där skulle jag vilja påstå. Här behövs det lite kraftinsatser. Kanske ska man flytta fokus från lägenhetsaffärer och att tillskansa sig själv en massa förmåner och titta på landets framtid. Kanske ska man börja ta ansvar på riktigt och med ansvar innebär uppföljning och att se till att något blir gjort.

Hur ska man få läraryrkets status att höjas? Det finns väldigt mycket att göra, men här är några förslag från mig:

  1. Regeringen ska ge ett riktat uppdrag till Universitetskanslerämbetet att de ska granska innehållet i dagens lärarutbildningar. Det innebär att de måste lämna sina skrivbord och ge sig ut och intervjua studenter och granska kursplaner och litteraturlistor. Och även läsa littereraturen och därmed sätta sig in i grundläggande frågor, t.ex. betygsfrågan, men även forskningsmetodik. Kravet är att dra in examinationsrätten för de lärosätten som inte håller grundläggande krav på lärarutbildningen (det finns en sådan kursplan).
  2. Ge bidrag till alla studenter som väljer lärarprogrammet. Hur det ska gå till vet jag inte, men en fet check när de tar examen – kanske 50 000 kronor. Eller betalt under hela utbildningen? Jo, jag vet att det blir dyrt, men kan vi chansa och köra på?
  3. Bättre valideringsinstrument. De lärare som uppenbarligen fungerar alldeles utmärkt i skolan borde få en individuell prövning, där t.ex. ämnesfördjupning kanske är det som behövs. Jag känner till flera sådana fall, där en snårig byråkrati gör det omöjligt att få hjälp att validera. Vid påringning till lärosätena blir man skickad hit och dit utan att få några svar och hjälp. Jo, jag har gjort det flera gånger.
  4. Höj lönen för lärare rejält. Den genomsnittliga lönen i grundskolan enligt SCB år 2014 var 29 300 för kvinnor och 28 800 för män, se länk. Tittar man på löneutvecklingen från 2005 – 2014 har lönen i genomsnitt höjts med 6200 kronor för kvinnor och 5800 kronor för män – på 9 år! Är det verkligen en rejäl lönesatsning? Nej, inte om ni frågar mig. Det handlar bara om läpparnas bekännelse från SKL:s sida. De där 10 000 kronor extra till alla lärare som alla snackade om för några år sedan verkar vara helt glömt. Jo, jag vet att det skiljer väldigt mycket på lågstadie- och gymnasielärare och även på storstads- och landsbygdslärare. I Stockholm, Göteborg och Malmö är lönerna betydligt högre. Generellt sätt tycker jag att lönen behöver ligga på över 40 000 för lärare. Men så länge SKL hela tiden ser till att bromsa löneutvecklingen kommer ingenting hända. Här behöver politikerna vara modiga och förstatliga skolan så att ett gemensamt grepp kan tas över svensk skola och lärarkåren. Och då inte minst över lönerna.

Men vad ska vi göra åt rektorsrollen? Jag tror att jag får skriva ett separat blogginlägg om detta, där en rektor ska följa både statliga och kommunala direktiv och dessutom vara både pedagogisk ledare och administratör. Ett minst sagt komplext uppdrag. Men McKinsey har rätt – rektors roll är mycket viktig för en skolans utveckling. Jag återkommer i frågan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

4 reaktioner till “Vad hände med McKinsey?

  1. Mycket bra och kloka tankar, som vanligt. Vore det inte bra att se till att staten tar över arbetsgivaransvaret för rektorerna? I dag riskerar rektorerna avsked om de följer skollagen när budgeten är feldimensionerad.

    1. Hej Bernt,

      Tack för återkoppling.

      Jag tycker att staten ska ta över arbetsgivaransvaret över lag, inklusive rektorerna. Vi får väl se om det händer. // Johan

      1. Det håller jag helt och hållet med om! Men det kanske vore enkelt att börja med rektorerna? Deras uppgift i nuläget är mest att genomföra besparingar. Om de är olydiga mot förvaltningen riskerar de sitt jobb.

      2. Hej Bernt,

        Ja kanske vore det en bra början, men det är ett svårt läge som jag inte riktigt vet hur man ska hantera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s