Den ljusnande framtid är vår?


Nu har det gått en dryg månad sedan studentexamen där ett glada gymnasieelever sjöng om ”Studentens lyckliga dar”, åkte flak och till dunka dunka skrek ”fy fan va vi är bra” och därefter förhoppningsvis slappnade av till det sista sommarlovet. Eller kanske hoppade in i sommarjobb direkt. Men ju längre tiden går från gymnasieexamen desto mer tystnar sången. Kanske var det inte studentens lyckliga dar trots allt.

Visst, några studenter har vägen utstakad, men för många är det en villrådig tid. För alla dem som har köpt en studentmössa men inte tagit så värst många betyg blir det en svår mellanperiod. Jobb – finns det några? För att studera vidare är det inte tal om, motivationen tryter och studentbetygen räcker inte. Och tro inte att det gäller några få som är i den här sitsen – nej, nej, nej det gäller flera hundratals elever. 

De som gick ut med höga betyg kan konkurrera om utbildningsplatserna på de mest ansedda utbildningarna till läkare, jurist och tandläkare. Hård konkurrens på gymnasiet med vetskapen om att min prestation nu, nu, nu kan vara avgörande för hela min framtid. Men det där nu, nu, nu har infunnit sig under samtliga tre år – för tänk om en kurs missas. Då blir det inte roligt. Att det svenska gymnasiesystemet med kurser är felkonstruerat får dessa tävlingsinriktade toppstudenter sota för. För visst är det så att kunskap är kumulativ? När du studerat klart matematik C eller D är det ju rimligtvis så att du har ett högre betyg i matematik A än när du lämnade den kursen. Eller? 

Men så klart sätt ju inte pressen på dessa ungdomar av betygssystemet. För även om konstruktionen är puckad så är föräldrar som pressar sina barn att få toppbetyg ett större problem. Föräldrar som till och med ringer ner skolan vid betygssättning och kan gå så långt som att strypa en lärare när denne förälder tycker att läraren satt ett felaktigt betyg. Jo, det var exakt det som hände i Spånga i nordvästra Stockholm. Snacka om att skapa magsår för sitt barn. 

Givetvis är det bra med höga förväntningar och att ens barn ska ta skolan på allvar. Förstå att skolan är viktig och att lära sig grundläggande kunskaper är nödvändigt. Samma krav ställs och ska ställas på lärare – skolan är viktig och höga förväntningar ska ställas på alla elever. Alla!

Men alla de hundratals studenter som har gått IB-programmet då (International Baccalaureate)? Vad ska de göra? De fick sina betygspoäng devalverade av det svenska utbildningssystemet, Universitets- och högskolerådet (UHR), för några år sedan och nu krävs det toppbetyg från IB-programmen för att komma in på de mest eftertraktade programmen, t.ex. läkarlinjen. Vi snackar toppbetyg från en oerhört krävande utbildning. 

Några som reagerade på UHR förändrade konvertering av IB-betyg var ett gäng svenska ambassadörer. De skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet (SvD) 17/11-16. Så här skriver man: 

”Förslaget är tekniskt beräknat men har betydande brister i sin metodik. Det saknas konsekvensbeskrivning för IB-studenter och då särskilt för de som har studerat IB utomlands. Dessutom förändras förutsättningarna för alla de som i dag studerar på IB att komma in på universitet och högskolor då övergångsregler saknas. UHR har inte heller analyserat vilka effekter förslaget får för skolor i Sverige som erbjuder IB-utbildning eller hur Sverige på sikt riskerar förlora på att inte kunna erbjuda internationellt gångbara utbildningar. Mot denna bakgrund är vår bedömning att UHR:s förslag bör dras tillbaka eller revideras.

I sin analys har UHR valt att jämföra IB-studenter med de elever som har gymnasieexamen från natur­vetenskapsprogrammet i Sverige. Anled­ningen är oklar men får antas vara att UHR anser att IB-studenter har bättre resultat än den genomsnittlige gymnasieeleven och därför ska jämföras med de elever i det svenska gymnasiesystemet som har högst genomsnittligt betyg. I en sådan jäm­förelse finner UHR endast små skillnader mellan de olika kategorierna vad gäller resultaten vid hög­skole­provet (IB-elever presterar marginellt bättre). UHR har dock bortsett från en fundamental faktor: IB är inte en naturvetenskaplig utbildning och därför haltar jämförelsen betänkligt. Vi menar att jämförelsen i stället borde göras med alla högskole­förberedande program.

UHR har inte heller redo­visat hur många från IB respektive naturvetenskapsprogrammen som gjort högskoleprovet, vilket kan innebära att underlaget kan vara missvisande. Till bilden hör även att IB-elever som genomför högskoleprovet ofta har ­sämre förutsättningar att nå höga resultat i provets alla delar då IB-utbildningen genomförs på engelska och högskoleprovet är på svenska. Därmed missgynnas IB-elever, i synner­het de som läst en IB-utbildning utomlands, och särskilt de som inte talat svenska dagligen.”

Min kommentar: Givetvis talar dessa ambassadörer i egen sak då de säkert har egna barn som har drabbats av de ändrade reglerna. Men det spelar faktiskt ingen roll för detta är en principfråga som är viktig och det är naturligtvis viktigt att den lyfts upp. Och här kan man undra. Hur kan UHR jämföra med IB-programmet med naturstudenter? Eftersom IB har många olika inriktningar, t.ex. estetisk inriktning, så är det väl lämpligast att jämföra IB med ett genomsnitt av de teoretiska svenska gymnasielinjerna? Icke sa Nicke, man jämför IB-elever med det svenska gymnasieprogram vars elever presterar bäst – naturvetarna. En annan intressant sak är att UHR inte redovisar antalet elever som gjort högskoleprovet. Märkligt!

Givetvis är det Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, som reagerar på detta och skriver ett svar på debattartikeln. Så här skriver Vlachos:En synpunkt som framförts för att motivera en bibehållen skala är att selektionen till IB är annorlunda än till Natur, varför det vore rimligt att betrakta IB-studenterna som starkare. Påståendet stämmer dock inte. Ser man till meritvärden från grundskolan så är studenterna på IB närmast identiska med dem på Natur (källa: Skolverket).”

Min kommentar: Meritvärde från grundskolan??? Men man går ju tre år i gymnasiet. Vad menar Vlachos med att titta på meritvärdet från grundskolan – händer det inte något under de tre år gymnasieåren? Det kan vara skillnad mellan natur-natur och barnskötarprogrammet – eller? Tänk om IB-studenterna rent kunskapsmässigt ligger på en högre nivå? Eller på en mycket högre kunskapsnivå? Allt kanske inte går att mäta i siffror och statistik, utan att ett rejält kunskapstest behöver göras för att jämföra dessa två kategorier av elever åt.

Vlachos fortsätter: Två frågor infinner sig. Blir kanske studenterna bättre (eller sämre) studieförberedda på IB än på Natur? Det är möjligt, men i dagsläget finns mig veterligen inga rapporter som visar på några tydliga skillnader. En jämförelse av resultat på högskoleprovet tyder exempelvis på mycket små skillnader mellan studenter från IB och Natur, men samtidigt ska högskoleprovets kapacitet att förutspå studieframgång inte överdrivas. Om framtida studier finner tydliga skillnader så kan det då finnas anledning att justera skalan på endera hållet.”

Min kommentar: För det första har UHR inte heller redo­visat hur många från IB respektive naturvetenskapsprogrammen som gjort högskoleprovet, vilket kan innebära att underlaget kan vara missvisande – något som ambassadörerna påtalar. Har Jonas Vlachos en egen informationskälla som inte redovisats eller tar han lätt på detta faktum. Men tänk – hemska tanke, om faktiskt IB-studenterna generellt är bättre än naturstudenter? Alltså har djupare kunskap och bättre engelska, faktiskt bättre studieteknik. Tänk! Visst vore det hemskt i mellanmjölkens land med en grupp elitstudenter. Yes – dessa ska vi motverka till varje pris i socialismens tecken. Lika för alla! Eller hur?

Jo, tänker du, klart att man ska ha bra betyg för att komma in på läkarlinjen, handelshögskolan och andra topputbildningar. Visst, men i vilken relation sätts dessa betyg? Den svenska kursplanen är ju ganska abstrakt och utbildningen från Skolverkets sida när det gäller betygssättning har varit minst sagt undermålig. Detta är ju ett ständigt återkommande ämne i debatten – att svenska elevers betyg inte riktigt håller en hög kunskapsnivå. Glädjebetyg och betygsinflation figurerar ju ganska frekvent i debatten – något som Jonas Vlachos gärna tar upp gång på gång, men inte vetenskapligt kan verifiera. Personligen tror jag inte att kunskapsnivån är särskilt låg hos de studenter som lämnar Stockholms innerstadsskolor med toppbetyg – de har nog fått svettats hårt för sina betyg. 

Men hur är deras betyg i jämförelse med IB-elevernas? Inom IB finns det en internationell standard för vad som ska ingå i utbildningen och dessutom rättas slutproven externt. High level matematik ligger på universitetsnivå och när det gäller just high level finns det ingen svensk gymnasieutbildning (så vitt jag vet) som motsvarar den kunskapsnivån – gäller samtliga ämnen. Att få betyg fyra av sju i high level matematik eller engelska kan mycket väl motsvara ett A inom det svenska skolsystemet, ändå räknas det som ett C (cirka). 

Det innebär att studenter på IB-programet som har kämpat hårt på en hög nivå och bedömts efter en i förväg uppställd kunskapsstandard av externa examinatorer blir misskrediterade i jämförelse med studenter som har kämpat hårt på en hög nivå och bedömts efter en i förväg uppställd abstrakt och otydlig kunskapsstandard av en lärarkår som inte fått sin rättmätiga bedömningsutbildning.

Nu låter det som om jag tycker att lärarkåren är dålig eller att jag missunnar studenter på svenska gymnasieprogram att komma in på sina drömlinjer. Verkligen inte. Lärarkårens styvmoderliga behandling har jag tagit upp på den här bloggen så många gånger – ingen skugga över lärarkåren, de gör så gott de kan och många gånger mycket mer. Och givetvis ska alla fina svenska studenter får plugga på hur mycket som helst med vad som helst.

Nej, jag vänder mig mot den kunskapsfientlighet som svenska politiker och skolmyndigheter visar upp. Vad är det för fel med elitism? Ja, så osvenskt. Men vi behöver dessa toppstudenter. Vårt land behöver alla de hundratals IB-elever som har pluggat på en så hög kunskapsnivå och med en hård studietakt – oavsett betyget, så att de inte försvinner ut ur landet. 

Det går inte att vara en statistik- och räknenisse som Jonas Vlachos i dessa lägen. Man behöver hitta sätt att konstatera verkliga kunskaper. Det går inte att jämföra äpplen med strykjärn. Men hur ska man verifiera vilka kunskaper studenterna har? Ett sätt är ju att ta det kunskapsprov som Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) har haft i många år och titta på studenternas ingångsresultat och därefter se vilken gymnasiebakgrund de har. Intagningsprov på läkarlinjen kan vara något och göra samma jämförelse. Eller varför inte på juristlinjen? Dessa prov skulle inte alls behöva vara särskilt komplicerad – låt samma tillverkare som PISA-proven få utforma ett kunskapstest som skrivs på 1-2 timmar och låt rätta externt. Låt även proven innehålla högre kunskapsnivåer – på högskolenivå, så att det går att se i fall IB- och naturstudenters kunskaper skiljer sig åt. För om det är en alltför låg standard på frågorna kommer det inte att synas någon skillnad. Nu påtalade ambassadörerna i sin debattartikel att IB-programmet inte är ett naturprogram, vilket jag ”by the way” återupprepar. 

Detta är en evidensfråga och går inte att lösa med avancerade uträkningar utifrån statistik. Hur svårt kan det vara? Då skulle vi få veta hur IB-studenters och övriga studenters kunskaper står i förhållande. Dessutom skulle verklig statistik kunna dokumenteras. Så särskilt dyrt behöver det inte bli heller, uppskattningsvis 50-60 miljoner kronor, i förhållande till den miljardrullning som svenska regeringen pumpar in i svensk skola. Alltså väl investerade miljoner för att få ett standardiserat kunskapstest av rang.

Varför så lång utvikning om IB-programmet? Jo, därför att rättvisa alltid har varit min drivkraft. Jag vet att det inte finns millimeterrättvisa och att samhället inte är rättvist. Ganska ofta behöver samhället kompensera tillkortakommanden. Inte heller livet är alltid rättvist. Men när något är så uppenbart fel och det inte bara drabbar enskilda studenter utan även vårt land reagerar jag. Dessutom visar ju UHR upp en ganska inkompetent sida, vilket faktiskt inte direkt överraskar mig. Även Universitetskanslerämbetet är ju ganska inkompetenta. Men så blir det nog ifall myndigheter besätts av tjänstemän som är karriärister och som bara går på regler och paragrafer i alla lägen och gör strikta tolkningar och aldrig sätter sig in i bakomliggande syften och/eller skaffar sig djupare kunskaper kring de fall de ska bedöma och avgöra. Ibland känns det som om alla de instanser för klagomål och överklaganden finns till bara för syns skulle – likt en demokratisk rättighet, men det händer inget. Vi lever i en demokratisk värld på pappret men bakom den polerade ytan är det streberns och maktens väg som gäller. 

Ok, nog om detta, tillbaka till alla de elever som inte fått betyg och eller fått väldigt få betyg. Men en studentmössa har de kunnat köpa sätta på sig och åka flak får de göra. Men så kommer tillvaron i kapp dem. Gymnasiet är över och den grå vardagen gör sig påmind. Vad ska man göra? För det ”lyxproblem” som jag beskrev med IB-studenterna, som förvisso är ett verkligt rättviseproblem, ter sig inte så vidare problematiskt i förhållande till alla dessa tusentals studenter som hotas av utanförskap. Ja du läste rätt – tusentals. För visst läste du mitt förra blogginlägg där jag återskapade ett blogginlägg som handlade om dropouts och vad det kostade samhället. Nu talar vi miljarder och då är inte ens det mänskliga lidandet inkluderat. Nationalekonomen Ingvar Nilsson har räknat ut att varje årskulls misslyckanden kostar samhället 150 miljarder kronor. Fatta vilka siffror – då är ju ett specialbeställt kunskapsprov en väldigt låg kostnad.

För vi ser människor i utanförskap, inte bara i segregerade förorter, utan i brukssamhällen och och småorter som har tappat sina arbetstillfällen. Vi ser unga människor inte hitta vidareutbildning eller arbetsplatser att gå till. Vi ser att Arbetsförmedlingen (AF) skär ner och frågan om AF:s nya direktiv hjälper eller stjälper dessa ungdomar? Vi förfäras över våldet på våra gator. Helt nyligen var det en stor demonstration mot våldet på Malmvägen i Sollentuna, där en ung människa nyligen sköts till döds. Det är bra att vi demonstrerar vårt missnöje och att vi kämpar för allas lika värde. Men demonstrationer kommer inte leda till någon förändring, bara politiska beslut gör det. Och människors engagemang.

Alla dessa killar (för det är oftast pojkar) som skjuter ihjäl varandra har också varit små pojkar som drömt om att bli brandmän, lokförare eller veterinärer. Knappast troligt att de drömde om att bli kriminella, missbrukare eller mördare. Och alla dessa fina pojkar blev ungdomar och män som inte valde den lagliga vägen. Samhället kan vara hur fördömande som helst mot dessa personer och vi – alla fina och rättvisa humanister kan ”alltid göra rätt”, men det är inte så att dessa personer är allt igenom onda. Inom dem finns en fin sida som behöver odlas mer i stället för hat och våld. Visst, alla har ett val men i vissa områden är det svårare att stå emot grupptrycket när inte skola och samhälle erbjuder ”rätt väg”. Har du inget så erbjuder förortsgänget vänskap, gemenskap och kärlek. 

Vi behöver dessa ungdomar för framtiden. Vi behöver de ungdomar som befinner sig i en kriminell miljö. Deras entreprenörskap i en icke-kriminell miljö. Vi behöver IB-elevernas drivkraft och kunskap. Vi behöver alla fantastiska ungdomar i små landsbygdsorter. Men de måste få förutsättningar. 

  • Skolan måste bli bättre runt om i landet. Ha höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund. Hamid Zafar, hyllad rektor från Sjumilaskolan i Biskopsgården uttryckte i sitt sommarprogram att avsaknaden av ovanstående är ”De låga förväntningarnas rasism”. Väldigt bra uttryck!
  • Man behöver satsa på lärarkåren så att de undervisar och inte får pyssla med en massa annan verksamhet. Bort med kuratorsuppgifter och tokmycket administration. Fullt fokus på kunskaper.
  • Ett akut problem är Lgr 11:s kursplan som verkligen skapar en ojämlik skola. Skrotas omedelbart och inför Lpo 94 som TF kursplan tills Skolverket har en kursplan som håller måttet.
  • Bedömningsutbildning till lärarkåren när den nya kursplanen är klar. Konkret och tydligt hur man tänker. 
  • Aktiv bibliotekarie på alla skolor som jobbar med att främja läslust. Inte minst på låg- och mellanstadiet.
  • Fokus på grundläggande kunskaper. Tro på att alla elever kan. Läxhjälp och möjligheter till omprov eller på annat sätt visa att eleven lärt sig på alla skolor.
  • Tro på ALLA elever.
  • Ny läroplan på gymnasiet.
  • Lyft skolor i segregerade områden. Erbjud de skickligaste lärarna som orkar slita i dessa områden ett extra lönepåslag. För även om det är underbart roligt att jobba i dessa områden men det är tufft.
  • Anordna aktiviter för barn och ungdomar i segregerade områden som alternativ till destruktiv fritidsintressen. Erbjud lokala fotbollsklubbar, scoutkårer, handbollsföreningar, dansstudios med flera att anordna schemalagd verksamhet i skolans lokaler. Även på kvällar och helger. 
  • Bygg upp musikstudios med instrument och inspelningsmöjligheter för ungdomar att göra musik – under äldre och etablerade unga vuxnas ledarskap. 
  • Satsa på små landsbygdsorter genom att satsa på infrastruktur och billig etableringsmöjlighet för storföretag så att de kan blomstra.

Listan kan göras lång, men för att få ett rikt och mångkulturellt Sverige (oavsett om vi tror på det eller ej) behöver vi samla alla krafter som finns för att ta tillvara på samtliga barn och ungdomar i vårt avlånga land. 

Lärare behöver vara lärare och sköta skolarbetet. Fritidspedagoger, socialpedagoger, barnskötare och unga vuxna som kan vara förebilder behöver kliva in i unga människors liv och schemalägga aktiviteter som erbjuds. I många samhällen finns det redan en väletablerad idrottsklubb med idéelt arbetande människor som i föreningslivets Sverige gör ett fantastiskt jobb. I andra delar av Sverige finns det en avsaknad av detta. 

Det finns ingen institution i ett land som är lika viktig som skolan och det finns ingen yrkeskår som är lika viktig som lärare. Det är dags att sluta snacka och börja göra. Att staten pumpar in miljarder i skolan är bra men att kommunerna skär ner är katastrof. Vad behöver göras i skolan. Handlingsplan tack! Med konkreta åtgärder. 

Referenser

”En värdefull utbildning riskerar att slås ut” | SvD

”På tok för lätt för IB-elever att få toppbetyg” | SvD

https://sv.wikipedia.org/wiki/International_Baccalaureate_Diploma_Programme

https://antagning.se/sv/Det-har-galler-for-dig-som-gatt/International-Baccalaureate/For-dig-som-ska-ta-en-IB-examen-2014-eller-senare/Meritpoang/

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s