Höjden av manschauvinism


Tisdagen 3/9-19 publicerar historikern Dick Harrison i Svenska Dagbladet (SvD) en recension av den nyutkomna boken Märkvärdiga svenska kvinnor: 200 kvinnor som förändrat våra liv. Författaren Lisbeth Larsson har tillsammans med Maria Sjöberg arbetat med en databas där artiklar om 1000 svenska kvinnor från medeltid till nutid har samlats. Ur denna databas har Larsson gjort ett urval av 200 intressanta kvinnor som har betytt något för oss idag. Lisbeth Larsson har använt sitt eget huvud och perspektiv när hon valt vilka som som hon ville ha med i boken.

Tydligen helt fel enligt Dick Harrison, professor i historia. Maken till sågning som Harrison gör i SvD får man leta efter. Herre Gud vad professorn med hammare och skärare går hårt åt Larsson. Fullständig slakt!

Harrison skriver: ””Märkvärdiga svenska kvinnor” dignar under en fördomsfull ringaktning av kvinnors erfarenheter i äldre tid, vilket är desto mer remarkabelt som det i förordet kungörs att ”alla kapitel spänner över en lång tid”. Det är lögn. Det är nästan som om kvinnor inte existerade före 1800-talet, eller som om de var så förtryckta/tysta/obegåvade att de nästan aldrig fattade pennan, höjde rösten eller agerade betydelsefullt. Ingenting kunde vara felaktigare, men om vi utgår från Lisbeth Larssons urval har svenska kvinnor knappt gjort något väsen av sig före de senaste två seklerna.”

Han fortsätter: ”Den svenska förhistorien nonchaleras helt, vilket utraderar allt från den skånska Barumkvinnan under stenåldern till hövdinge- eller völvegravarna utanför järnålderns Västerås. Vikingakvinnorna kvalar inte heller in i boken, inte ens Estrid Sigfastsdotter, känd från både runstenar och utgrävningar, en av de pionjärer som ombesörjde att Mälardalens befolkning kristnades. Estrid är dock i gott sällskap. Ingen medeltidsdrottning platsar – inte ens Filippa, som styrde Sverige på 1410- och 1420-talen och vilar i Vadstena – eller helgon som Ingrid av Skänninge, missionärer som samekvinnan Margareta och härsklystna riksföreståndargemåler som Ingeborg Åkesdotter. Ej heller den mäktigaste skandinaviska individen genom tiderna, drottning Margareta – först gift med en svensk-norsk kung, sedan erövrare av Sverige, landets dominerande gestalt i ett par decennier och Kalmarunionens arkitekt – anses tillräckligt betydelsefull för att få ett kapitel.” 

I detta tonläge fortsätter Dick Harrison sin text för att avsluta den med: ”Jag har sällan läst en bok som gjort mig lika bitter, arg och ledsen. Det här är riktigt, riktigt dåligt.”

Men varför är Harrison så förgrymmad? Ja, det är verkligen frågan. Jag har haft förmånen att bläddra igenom denna bok och tycker den är en ovanligt fin och viktig sammanställning. Personligen håller jag med Dick Harrison att Sonja Åkesson och kanske Barbro Hörberg skulle varit med – men det är ju trots allt Lisbeth Larsson som har gjort ett urval. Tycker också faktakollen borde varit bättre, för visst är Linda Haglunds medalj en stor miss, men det är ju ett redaktörsarbete.

Mina tankar: Jag har sällan läst en recension som gjort mig lika bitter, arg och ledsen. Den är riktigt, riktigt dålig. Dick Harrison uppträder som en jävla mansgris som har tappat all respekt för både människan Lisbeth Larsson och för det faktum att andra människor kan ha andra åsikter och perspektiv än den självgode professorn. Han tror att han sitter på sanningen för att han är historiker, att han har facit, men faktiskt finns det andra perspektiv på vilket urval en författare väljer att berätta och andra historier än just historikerns. Återgivandet av världens historia utifrån ett västerländsk perspektiv lämnar ju generellt en hel del i övrigt att önska. I ett litet land i norra Europa sitter en professor på sin institution och tror att han har tolkningsföreträde – beklämmande. Så som Harrison kommer släpande på massa kvinnfolk från stenåldern och Vikingatiden. Professorns rabblande är ju rena rama historieonanin.

I vanlig ordning är det den vite mannen på maktposition som till varje pris måste trycka ner kvinnan för att framstå som lite mer viktig än vad han egentligen är. Vad säger det om nutidens historia? Alltså här och nu? Vad är det för fel på Harrison? Avundsjuk på Larsson för att hon fick förtroende från Bonniers? Trots att hon inte är historiker utan professor emerita i litteratur. 

Varför skriver inte Harrison en egen kvinnohistorisk bok? Fast då blir det ju en helt annan skrift, som antagligen är knastertorr och full av historisk fakta om Estrid Sigfastsdotter och hennes runstenssystrar. Att Lisbeth Larsson har valt ut ett antal kvinnor utifrån ett ett socialt, kulturellt eller språkligt perspektiv kanske har undgått herr historieprofessor? Kanske ska Dick Harrison ägna sig åt att ta hand om sitt byk och reda upp sina egna relationer innan han ger sig på andra, typ Lisbeth Larsson.

Nej du Dick Harrison, nu föll du ut ur min julklappslista och all min respekt för dig har försvunnit. Kanske ska du fundera på att gå i terapi eller göra upp med din ruttna kvinnosyn. Eller fundera på varför du är i behov av att visa din makt. Självreflektion är aldrig för sent!

PS: För övrigt kanske män i vissa fall diskvalificerar sig för att skiva en bok om 200 kvinnor som förändrat vårt liv för att de är just män och att det possessiva pronomen i detta fall syftar till just kvinnorna. DS.

Referenser

 

 

 

 

 

 

 

 

Dick Harrison bytte historia – HD

Professorn varnas – trakasserade en kvinnlig doktorand | Aftonbladet

 

2 reaktioner till “Höjden av manschauvinism

  1. Här skiljer sig våra läsarter Johan.
    Han tar förstås i från tårna han Harrison men jag menar att din kritik skjuter vid sidan av målet såtillvida att vad iaf jag läser att det han ffa kritiserar är urvalets historiska länkar bakåt och vilket han även motiverar.
    Han avslutar förstås med en släng om varför han tror urvalet är gjort som det är, och det är lite fånigt. Men i grunden menar jag att han har rätt; för en linje och överblick hade det varit av vikt att tex lyfta fram Sigrid Storråda, och att drottning Margaretha saknas är oförklarligt.
    Menar Sören 🙂

    Ps. Kapitala sågningar i sig är en lustfylld genre – detta då helt bortsett från riktigheten i kritiken. Den bästa jag läst avhandlade en musikal i Malmö där recensionen slutade så här:
    Bäst i uppsättningen är Jan Malmsjö, detta ej sagt som beröm.

    1. Hej Sören,
      Då är det så att vi har olika syn på detta. Min huvudsakliga kritik är:
      1. Vit man på maktposition som tar i från tårna och är oerhört otrevlig i sin kritik. Det värsta jag vet.
      2. Historiarabblandet som är ett sätt att visa makt.
      3. Det historiska perspektivet som inte alls behöver vara det enda perspektiv på denna utgå av bok.

      Huruvida faktakoll och eventuellt slarv med utgivningen är en sak och det får man lasta förlaget för. När det gäller urvalet är det författarens urval – fel eller rätt, den gode professorn får väl ge ut en egen bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s