Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan, del 1


Jag kommer i två blogginlägg skriva om Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan, alltså den bok som Skogstad gett ut med samma namn. Anledningen till att jag delar upp det i två blogginlägg är att min text är ganska omfångsrikt, vilket i och för sig inte är ovanligt, men i del två blir det komplicerat. Det blogginlägget kommer att handla om olika teoretiska utgångspunkter. Dels blir texten lång och dels blir det svåra begrepp. För att du som läsare ska kunna fokusera på detta så väljer jag att dela upp mina tankar om Isak Skogstads bok.

En av de mest uppfriskande skoldebattörerna de senare åren har varit Isak Skogstad. Med en dåres envishet och en ungdomlig entusiasm har han utmanat utbildningsväsendets etablissemang. Jag brukar kalla dem för det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) – en grupp som anser sig ha tolkningsföreträde.

 

Isak Skogstad använder sig av en annan och mycket skickligare teknik. Genom att titta på de problem som finns inom skolan och därefter lyfta in rapporter och forskning (ofta internationella studier) visar han gång på gång att det finns en förklaring till att svenska elevers PISA-resultat har rasat genom årens lopp. Utan att nämna PIE pekar han på att det finns ett etablissemang som faktiskt agerar tvärt emot fattade riksdagsbeslut eller har en egen agenda. Exempelvis granskade han tillsammans med Per Kornhall Skolverkets implementering av läroplanen Lgr 11 förra våren (2018).

Det är skönt att Isak Skogstad dykt upp som debattör. Jag har emellanåt känt mig ensam i att lyfta fram de fel och brister som finns inom skolan. Ofta har jag medvetet använt mig av medel som inte alltid fallit i god jord. För att uppmärksamma och för att belysa fenomen. Genom att svära i bloggtexter, svartmåla vissa personer och dumförklara både myndigheter, tjänstemän och politiker har jag blivit paria i vissa kretsar. Fullt förståeligt, men som sagt medvetet.

Kanske har jag inte det sofistikerade uttryckssätt som Isak Skogstad besitter och kanske klarar jag inte av att vara så coollugn som Skogstad ständigt lyckas vara. Jag kan i alla fall glädjas åt att jag inte lika högljudd behöver skrika ut skolproblem. Isak Skogstad har för länge sedan tagit staffettpinnen och begett sig ut på en missionsresa som innebär att skolan som organisation kommer förändras i sin grundval.

I skrivandets stund har Isak Skogstad påbörjat sitt arbete som Liberalernas skolpolitiska talesperson. Vilken dundervärvning av Nyamko Sabuni! Jag hoppas verkligen att det kommer att ge ringar på vattnet och att både politiker och tjänstemän på riksnivå kan enas om en skolpolitik som för svensk skola framåt. Nu finns det gott om kunnigt folk på högsta nivå som rimligtvis kan fatta klockrena beslut i konsensus.

Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan är en upplyftande bok som jag tycker alla lärare, ja faktiskt alla skolmänniskor, borde läsa. Skogstad själv säger att det är en debattbok och läsaren behöver inte hålla med honom. Men för mig är det svårt att inte instämma i det mesta han skriver. 

Det är ingen hemlighet att jag och Skogstad står långt ifrån varandra när det gäller Lågaffektivt bemötande (LAB), en metod han för övrigt inte tar upp i boken. Utöver detta är det väldigt lite som jag har något att invända mot, snarare är det så att jag hyllar det Isak Skogstad skriver. 

Boken är välskriven och lättläst, utan att vara ytlig eller enkel. Författaren verifierar alla sina påståenden och ståndpunkter med hänvisningar till rapporter eller forskning. Boken formligen kryllar av fotnoter och referenser, både i anslutning till den löpande texten och efter varje kapitel och i slutet av boken. Gediget jobb. En läsare som har en inblick i skolans värld känner väl igen de problem som Isak Skogstad lyfter fram. Oberoende av förklaringsmodellen som Skogstad belyser kan ingen förneka att problemen inte existerar. Nu vill jag ta upp några avsnitt från boken som jag fastnat för och därefter ge en personlig kommentar till texten.  

Metodik
Problembaserat lärande, elevaktivt lärande, erfarenhetsbaserat lärande och elevcentrerat lärande. Du har säkert hört talas om flera av dem. De är alla namn på progressiva undervisningsmetoder. Även om de skiljer sig åt sinsemellan delar de en gemensam pedagogisk grundidé; att eleverna själva ska söka och konstruera kunskap utifrån sin inneboende lust att lära. Lärarens roll är således att skapa så bra ”lärmiljö” som möjligt. Att eleverna själva skapar och konstruerar kunskap i interaktion med omvärlden kallas för konstruktivism. Det brukar ställas i kontrast till en mer traditionell kunskapssyn, där kunskap betraktas som en entitet som kan överföras från lärare till elev. Konstruktivisterna har rätt vad gäller själva inlärningen. Kunskap är något som varje individ konstruerar inom sig. Det vi lär oss hakar vi fast i det vi redan kan, och på så sätt konstruerar vi ett växande nät av kunskap. Det är vad som kan betraktas som inlärningskonstruktivism. Det är där vi finner de progressiva undervisningsmetoderna, i vilka läraren ska ta ett kliv tillbaka och låta eleverna söka kunskap själva.” (s33).

Min kommentar: Ja, vi har länge haft ett konstant utbud av mängder olika metoder som sköljt över skolan i våg efter våg. Portfolio, IKT, PBL, Flippade klassrum, Lärstilar och många fler metoder. Isak Skogstad påtalar att det är progressiva undervisningsmetoder – varifrån ordet proggare härstammar – ett begrepp som jag använt mig av vid ett flertal tillfällen. Det som är signifikativt för denna ideologiska inställning är att man menar att eleverna själva ska söka sin kunskap utifrån en inre motivation. Det är väl jättebra att vara motiverad men att utgå från detta är en återvändsgränd. Allt är inte roligt jämt och elever kan inte bli underhållning ständigt. Det krävs hårt arbete och disciplin i skolan för att lyckas. 

”Skollagen stipulerar att skolan ska baseras på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men vilka vetenskap ska ligga till grund för undervisningen? I dag dominerar pedagogiska teorier lärarutbildningen och studier från högskolepedagoger används för att fatta beslut som påverkar undervisning. Det finns samtidigt tydliga indikationer på att svensk pedagogisk forskning är av låg kvalitet. Pedagogerna använder sällan så kallade effektstudier, där nya idéer prövas systematiskt i försöksverksamhet för att utvärderas. Enbart två procent av alla doktorsavhandlingar inom pedagogik innehåller effektstudier av en tillräckligt hög kvalitet för att vara användbara. Åtta av tio doktorsavhandlingar i pedagogik är dessutom skrivna på svenska, vilket omöjliggör en granskning av internationella forskare.” (ur DN-artikel, s 87).

Det vore inte konstigt om även lärarutbildningar vid stora universitet låter kognitionsvetare föreläsa för de blivande lärarna. Alva Appelgren, som har doktorerat i kognitionsvetenskap vid Karolinska Institutet och skrivit den mycket läsvärda boken Motiverad (Natur och Kultur, 2018) som handlar om motivation och feedback ibland annat klassrummet, berättade för mig i ett samtal att hon gärna ville undervisa de blivande lärarna. Hon ansåg att hennes kunskap kunde göra stor nytta för lärare och skolväsendet. Tyvärr var hon inte välkommen.” (s 88)

Det finns goda skäl att vara kritisk mot pedagogernas forskning. När psykologidocenten Knut Sundell och hans team tittade närmare på över 1 400 avhandlingar inom olika discipliner framkom det att pedagogernas forskning låg i botten avseende flera viktiga parametrar för forskning. Endast 6 procent av avhandlingarna hade som syfte att granska effekterna av pedagogiska arbetssätt, och av dem var det i sin tur endast en tredjedel som hade lyckats göra det med tillräckligt vetenskaplig kvalitet för att man över huvud taget skulle dra slutsatser om effekt. En annan kartläggning av 165 doktorsavhandlingar inom pedagogik visade att endast var tionde avhandling berör det undervisningsmetodiska arbetet” (sid 89f).

Min kommentar: Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – jo tjena! Vilken vetenskaplig grund? Jag har i många blogginlägg genom årens lopp lyft fram att den vetenskapliga grunden inom pedagogiken har stora brister, både när det gäller kvaliteten på innehållet i uppsatser och avhandlingar och grundläggande vetenskapsmetodik. Jag hänvisade till Knut Sundell för många år sedan då han kritiserade just vetenskapligheten inom det pedagogiska. 

Isak Skogstad lyfter fram att 8 av 10 doktorsavhandlingar är skrivna på svenska vilket innebär att de inte har internationell bäring. 2% av doktorsavhandlingar innehåller effektstudier av en tillräckligt hög kvalitet. Säger en del om pedagogisk forskning i Sverige. 

Men beprövad erfarenhet då? Hur högt värderas det? Ja, inte särskilt mycket. För när läste du en artikel i en tidning senast som utgick i beprövad erfarenhet? Eller när hörde du en diskussion där beprövad erfarenhet var utgångspunkten? Nej, det är vetenskapen säger hit och dit – men alla tusentals lärare som idag vet vad som fungerar blir hänvisade till vetenskapen.

Nu kanske du som läsare reagerar på detta och tänker att svenska PISA-resultat faktiskt visar att svenska elever inte är så framgångsrika. Helt rätt. Men jag talar givetvis om alla de lärare som jobbar på i det tysta och år ut och år in levererar elever med goda kunskaper. Sedan finns det en hel del lärare som springer på alla pedagogiska bollar och tror att det ska ordna resultaten.

Att lärarutbildningen inte tar emot kognitionsvetare Alva Appelgren behöver jag väl inte kommentera – det är ju så dumt av lärarutbildningen att det får stå som ett enskilt citat ur Isak Skogstads bok.

För att summera kan jag konstatera att den vetenskapliga nivån inom pedagogiken är usel och att den beprövade erfarenheten lever ett liv i skuggsidan (åtminstone i debatten). Nu ska jag lansera ett djärvt förslag – ok, kalla mig oortodox. Varför inte låta alla avhandlingar ha effektstudier rakt in i klassrummet? Varför inte ”screema av” alla metoder och beprövade erfarenheter som gör att eleverna lär sig över hela riket och därefter sätt in effektstudier som har till uppgift att kartlägga vad det är som gör att eleverna lär sig. Skippa alla abstrakta lärandeteorier och abstrakt skrivna akademiska ord som ingen människa förstår och börja i verkligheten – kunde bli ganska många intressanta studier. Och varför inte göra som Isak Skogstad lyfter upp – jobba tvärvetenskapligt och rakt ut i klassrummet. Bara en tanke.

Discipling
”På en skola i Nacka gick en elev som återkommande var våldsam mot skolans personal. Han var så aggressiv att skolan fick vidta omfattande åtgärder enbart för att säkerställa grundläggande trygghet för skolpersonalen. Klassrummet fick anpassas och personalen utbildas. Det verkade dock inte fungera. Våldet fortsatte.” (s180f)

”Alla barn har rätt till skolgång, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att skolgången måste ske i en vanlig skolmiljö. I de fall en elev utgör ett hot borde alternativa skolformer vara en självklarhet. Men det är högst ovanligt att elever stängs av från skolan i Sverige, vilket är konstigt då juridiken möjliggör för rektorer att stänga av elever om de på ett allvarligt sätt stör utbildningen eller kränker andra. Det finns dock begränsningar för hur länge en elev får vara avstängd. En elev får inte stängas av en längre tidsperiod än en vecka och inte heller fler än två gånger per kalenderhalvår. Och som vanligt intar Skolverket en mjäkig hållning gällande användning av disciplinära åtgärder. ” (s181)

”Goda relationer. Lärarens ledarskap. Elevinflytande. Men absolut inte konsekvenser. Det kanske inte är så konstigt att många lärare upplever att de blir motarbetade av sina egna myndigheter.” (s182)

”Om en elev inte kan bli avstängd för att ha mordhotat en annan elev, vad ska då egentligen till? Det verkar inte ens som att det räcker att hota andra elever och kasta glödande cigaretter på skolpersonalen. Förvaltningsrätten i Uppsala ansåg nämligen att rektorn som stängde av en elev som hade gjort detta handlade fel, då han inte lät vårdnadshavarna yttra sig innan beslutet om avstängning fattades.” (s182)

Min kommentar: Här tycker jag Isak Skogstad är helt rätt ute. Grundproblemet är att hela skolan, ja hela samhället med för den delen, har blivit så individualiserat att det är elevens eller medborgarens rättigheter som går först. Inte att skolan eller för den skull samhället är ett kollektiv. Precis som Skogstad konstaterar – det måste vara laget före jaget. 

Och detta ser vi över allt. I skolan är det elevernas rättigheter som lyfts fram i form av rätt att lära sig, rätt till hjälp, rätt till anpassningar, rätt till samtal, rätt återkoppling, rätt särskilt stöd, rätt till egen resurs, rätt till att inte bli kränkta – för det är ju eleverna själva som definierar att de faktiskt har blivit kränkta. Lärarna och skolan ska dansa efter elevernas, föräldrarnas, skolhuvudmannens, skolmyndigheternas, medias pipa. För hela tiden är det eleverna – eller ska jag säga kunden – som har rätt. Några skyldigheter ser vi inte röken av. Att eleverna har skyldighet att inte bruka våld, vara otrevliga, använda könsord. Eller att vårdnadshavarna tar sig rätten att klampa in, bete sig illa och anmäla eller hota om att anmäla. Vi har fått en skola där det är lärarens förbannade skyldighet att vara underdåniga för det är förankrat i styrdokument och i värsta fall drivs ett dokumentationstyranneri av skolledning eller skolhuvudman i akt och mening att ha ”ryggen fri”. Att detta distanserar lärare från elever och att lärare blir marginaliserade är inget som någon bryr sig om. 

Varför är det på detta vis? Enligt min erfarenhet för att det är ett sånt tryck uppifrån att det ska vara ordning och reda på skolan och att man minsann ska bevisa att man gjort allt man kan för de elever som misslyckas. 

Kontentan blir att skolledare och skolhuvudmän med detta tänk inte är pedagogiska ledare utan administratörer. Elevers misslyckande beror på eleverna, det vill säga skolan har gjort det de kan och då måste det vara eleverna som har något slags fel. Skicka på utredning! Men tänk om det är så att det inte handlar om pedagogiska spänstiga metoder man har använt sig av? Tänk om det handlar om behaviorism? Tänk om…

Varför är lärarkåren en tyst kår? Ja, den frågan kan ni alla fundera över. 

Som en man av ordning vill jag påtala att det här inte handlar Lågaffektivt bemötande (LAB). Det vill säga, LAB står inte i kontrast till samhällsutvecklingen som jag ovan redogjort för. Möjligtvis är LAB ett nödvändigt förhållningssätt när det gäller spin off-effekten när det gäller den skapade skolkulturen. LAB är till för att hindra elevers affektexplossion i klassrummet och inget annat. För vad är alternativet? Att lärare får örfila elever? Att vi har vakter i skolan som får bruka våld? 

Lärarens uppdrag
”Om man menar allvar med att värna läraryrkets attraktivitet kan man med fördel göra som Risbroskolan i Fagersta. Där minskande man undervisningstiden med 10 procent och tog bort mentorskapet för lärare helt. I stället har man anställt studiepedagoger vars uppdrag är att agera mentorer åt eleverna och sköta elevvården. De ser exempelvis till att följa upp frånvaro och ha föräldrasamtal. Alla lärare på skolan uppger att deras arbetsbelastning har minskat och att de nu kan ägna mer tid åt att höja undervisningen kvalitet.” (s 209f)

”Det handlar om att lära sig metoder som kan användas dagligen i klassrummet; om hur man undervisar, hur man håller ordning och hur man utformar läxor som gynnar elevernas inlärning optimalt. Det handlar alltså inte om att studera skolans historia eller pedagogiska teorier – det handlar helt enkelt om undervisningen” (s230)

”Man kan inte lagstifta fram lärarauktoritet, men politiker bör ta till de verktyg de faktiskt förfogar över för att hjälpa auktoriteten på traven. Det kan handla om att förtydliga formuleringar om elevers skyldigheter (nu fokuserar styrdokumenten och skollagen i princip enbart på elevernas rättigheter) samt införa  skrivelser i skolans värdegrund som exempelvis fastställer att elever är skyldiga att behandla sina studiekamrater, lärare och övrig skolpersonal med respekt.” (s254)

Nick Gibb, ledamot av det brittiska överhuset och skolminister i regeringarna Cameron och May, är en av få nationella skolpolitiker i Europa, med ansvar för ett lands läroplan, som faktiskt har uppmärksammat professor E. D. Hirschs idéer om en kunskapsorienterad läroplan på allvar.” (s236)

Gibb tog chansen och lät ändra läroplanen. Han bytte ut skrivningar om att eleverna ska lära sig att ”kommunicera om det förflutna” i historiaämnet och ”kommunicera geografi” i geografiämnet till konkreta ämneskunskaper som eleverna ska kunna efter varje årskurs. Nu ska eleverna exempelvis introduceras till apostrofer och kommatecken i årskurs två. I årskurs fyra lära sig att behärska possessiva pronomen och ha memorerat multiplikationstabellen. Eleverna ska även ha lärt sig tre av Shakespeares draman under sin skoltid. Allt i enlighet med Hirschs idéer om att konkretisera vilka kunskaper som eleverna måste bestitta för att bli fria, kunniga och autonoma människor i dagens samhälle.” (s236f)

”Idén om att sätta individen i fokus slår, som jag har visat i den här boken, även mot pedagogiken i klassrummet. Lärandet har blivit ett individuellt projekt, där eleverna i en allt högre utsträckning själva får var med och påverka innehållet, samt välj när de ska ta sig an ämnesstoff. Även det leder till en oreflekterad social reproduktion. Helklassundervisning är därför att föredra, då det – förutsatt att undervisningen håller hög nivå – gör att alla elever, oavsett bakgrund, får ta del av samma kunskapsförmedling.” (s241)

Min kommentar: Exakt. Det går inte att sitta bakom en skärm och lära sig. Visst, ibland kan eleverna leta efter fakta, men det är när läraren problematiserar på smartboard/whiteboard och lyfter diskussionen, tar med elevernas frågor, slänger ut nya frågor. Då lär sig eleverna.

Det handlar om lärarledd undervisning där lärare förmedlar kunskaper. Inte arbetsuppgifter. Inte söka kunskap själv. Inte grupparbeten. Utan lärarledd undervisning av ämneskunniga lärare. Förutom att eleverna faktiskt lär sig kan man disciplinera klassen med lärarledd undervisning. Hu, tänker den läsare som har fått för sig att disciplin handlar om förtryck. Men ack nej, disciplin handlar om att ha koll på vad man behöver göra för att vara framgångsrik och med en god lärarledd undervisning har läraren möjlighet till att få arbetsro och minimalt med störande beteende.

Läs Isak Skogstads bok. Den är superbra. I nästa blogginlägg kommer jag gå in på olika teorier bakom pedagogiken som styr skolan och tänkandet kring utbildning. 

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

Referenser
Isak Skogstad: Isak Skogstads obekväma sanningar som skolan, Natur & Kultur 2019

Skolverket trollade bort faktakunskaperna

4 reaktioner till “Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan, del 1

  1. Tack för ett bra inlägg, återigen. Kunskapssyn och beprövad erfarenhet var det ja…
    Min skola hade besök av Skolinspektionen nyligen…jag var väl naiv som trodde att även SI kommit på bättre tankar, men nej. Vi fick mängder av frågor om hur vi jobbade med jämställdhet i undervisningen (inte oviktigt alls, men hur många olika frågor kan man ha om det? Många tydligen), värdegrund, hur elevhälsan är en del undervisningen, elevinflytande etc. Dessutom: allt skulle vara systematiserat och kollegialt förankrat in absurdum. Efteråt var känslan att nära på allt utom själva ämnesundervisningen stod i fokus. Slutsats: Undervisa om vad som och hur som helst, bara alla säger samma sak till SI.

    1. Hej Johan,
      Tyvärr är de flesta på Skolinspektionen jurister eller statsvetare som kollar upp det juridiska. Inte ett enda dugg som har med pedagogik att göra. Uppgiften SI har är att kolla att skolan sköter sig enligt styrdokumenten. Att det sker något pedagogiskt bra saknar betydelse. Så våra skolmyndigheter är inget direkt att hålla i handen. Tyvärr. //J

      1. Ja, och det är det så är så fruktansvärt frustrerande! Vem i så fall kan utforma den svenska skolväsendet om inte skolverket och skolinspektionen!? Hur kan vi påverka? Elevinflytande till exempel. Enligt all internationell forskning är inte detta någon faktor som har någon positiv inverkan på elevernas inlärning. Ändå fortsätter detta krav att finnas kvar i den svenska skollagen och skolinspektionens representanter utkräver efterlevnad av lagskrivelsen; alltså kräver att skolan och lärarna skall verka i strid med forskning och till skada för elever. Är detta ens lagligt? Det är oetiskt!

      2. Hej Renata,

        Jag förstår faktiskt inte att fackförbunden inte går i strejk. Det har jag funderat över länge – hur man man bara finna sig i detta. Så jag vet inte. // Johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s