Behaviorism


För många år sedan mötte jag en nyexaminerad och väldigt engagerad lärare som verkligen ville ut och jobba. I vårt samtal kom vi in på behaviorism och det blev ganska raskt uppenbart att hen inte hade en blekaste aning om vad jag talade om. Ett blankt blad i den före detta lärarstudentens utbildning. 

Jag har därefter märkt att denna ”blinda fläck” alltmer fick utbredd bland lärarstudenter och lärare som tagit examen under den senaste 5-10 årsperioden. Naturligtvis kan jag inte dra en skarp tidsgräns och givetvis kan det se olika ut utbildningsinstitutioner emellan.

När jag sedan märkte att Isak Skogstad i sin fenomenala bok Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan frågade jag en källa jag har på en lärarutbildning. Hen berättade att man förvisso tog upp behaviorism men eftersom det är en så ”ful ideologi” var inställningen att behaviorism är så dumt så det talar vi inte om. Kanske var detta ett uttryck för att denna lärarutbildningen var långt ifrån verkligheten eller också var ett uttryck för obehag – ni vet, behaviorismen har ju ingen vidare fin människosyn och alla på lärarutbildningen vill ju vara fina människor. 

Konstig inställning, tyckte jag. För om vi ser behaviorism runt om i skolans värld så måste lärarstudenterna och lärare få möjlighet att identifiera detta i verksamheten och kanske inte använda sig av den metodiken med hänvisning till deras inställning till inlärning. Och det är ju därför vi ska lära oss olika teorier, för koppla vår syn på inlärning med den teoretiska bakgrunden.

Syftet med det här blogginlägget är med andra ord att fortbilda lärare och lärarstudenter lite grann så att man själv kan ta ställning för det läromedel och den metodik man använder. Att den enskilde lärare, arbetslaget, rektor, skolan eller skolhuvudman kan ta ställning i denna fråga.

Den kanske starkaste pedagogiska teoretiska utgångspunkten i dagens skola är behaviorismen. Jag brukar ofta tjata om att det är dags att släppa John Dewey, ni vet ”Learning by doing”, en pedagog som är husgud för lärarutbildningen av ideologiska skäl. Elevdemokrati, elevens inre drivkraft, elevens motivation och allt det är kommer från Dewey. Och givetvis har lärarutbildningen påverkat metodiken och de tusentals lärare som utbildats med denna ”statsideologi” för ögonen. 

Men ute i skolorna ser jag att behavioristisk teori har ökande stark påverkan på metodiken i svensk skola, inte minst när det gäller läromedel. Men vi startar givetvis från början. Pedagogisk uppslagsbok skriver: 

”Behaviorism, inlärningspsykologisk inriktning som grundades 1919 av amerikanen John Watson. Grundantagandet av behaviorismen var en protest mot den dominerande psykologin vid denna tidpunkt, som mestadels sysslade med studiet av intre upplevelser av känslor med hjälp av subjektiva, introspektiva metoder. Watson menade att psykologin skulle syssla med studiet av observerbart beteende och reaktioner i relation till miljön. Han förnekade inte förekomsten av inre erfarenheter, men ansåg att man inte kunde studera dem med vetenskapliga metoder. Han utgick i sina inlärningsexperiment från klassisk betingningsteori utvecklad av den ryske fysiologen Pavlov. (hundarna som kopplade klockringning med mat – min kommentar). Amerikanen Skinner vidareutvecklade den instrumentella betingningsteorin, som byggde på bl.a. Thorndikes effektlagar, enligt vilka reaktioner som leder till ett positivt resultat har stor chans att läras in. Utifrån sin teori utvecklade Skinner bl.a. stora inlärningsprogram, i vilka undervisningsstoffet bröts ned i små små delar att den lärande personen alltid skulle kunna klara av varje del och känna tillfredställelse med att ha lyckats. Dessa undervisningsprogram gick under namnet programmerad undervisning och var under en period på 1960- och 70-tet mycket populära också i Sverige. Speciella undervisningsmaskiner konstruerades. Dagens datorprogram har, ehuru mycket mer sofistikerade, stora likheter med den programmerade undervisningen.” (s64)

Samme Ivan Pavlov som utbildade Lev Vygotskij vetesnkapligt. Så sär skriver Pedagogisk uppslagsbok om Skinner: 

”I sin forskning strävade han efter att klarlägga inlärningen mekanismer, främst genom djurexperiment. De samband som Skinner har belyst mellan motivation, belöning och inlärning har kommit till användning inom pedagogiken, bl.a. i programmerad inlärning samt inom psykoterapin.” (s 537) (Beteendemodifikation idag ofta benämnt ”kognitiv terapi” – min kommentar).

Frederic Skinner var mannen bakom den moderna behaviorismen som var förhärskande i svensk skola på 50- och 60-talet. Konstruktivstisk teori /utvecklingsteori var en teori om lärande som ifrågasatte differientielpsykologin och inlärningsteorin/behaviorismen samt positivismen dessa var en del av. Ni som gick i skolan på 1970-talet eller var verksamma som lärare då – kommer någon ihåg?

”Lille Johan” är inte så värst bra i sin läsutveckling. Han har problem med sch- och sk-ljud och behöver skickas till ”kliniken”. Väl där tar en speciallärare emot Johan och i ett jalusiskåp hade specialläraren olika numrerade stenciler. Johan fick ta stencil 1A och börja träna på sch- och sk-stavning. Bilder och tomma färdigtryckta rader – sked, skida, skepp och så vidare. När stencil 1A var klar var det dags för stencil 1B och så vidare. Isolerad färdighetsträning som inte alls byggde på någon form av holism utan ren atomism, inte sällan rent mekaniskt. Minns ni?

Vad är det för fel på detta då kan någon läsare tycka. Ganska mycket faktiskt. Om vi har ett grundantagande om hur inlärning sker påverkar det både våra pedagogiska och metodiska val samt hur vi ser på elever. Väldigt kortfattat kan man beskriva de tre ledande synsätten på följande sätt:

Bo Sundblad tar i Rektorspodden om Vygotskij upp: ”Teorier är ju inte konstigare än att man renodlar och beskriver olika sätt att tänka. Alltså idén bakom olika typer av metoder, för alla metoder har en idé bakom, det finns en tanke bakom.”

I poddavsnittet berättar Sundblad om att Lev Vygotskij presenterade att man kan sortera utifrån olika sätt att se relationen mellan inlärning och utveckling. Med inlärning menas undervisning och att man systematiskt försöker lära någon något. Med utveckling menas att en individ vidareutvecklas eller ökar på sitt kunnande.

Skinner: Inlärning och utveckling är samma sak, all inlärning leder till en utveckling – du plussar på bitar hela tiden. Inlärt och utlärt är samma sak – beteendeläran.

Piaget: Inlärning har ingen effekt på utveckling. Utveckling är något som är helt oberoende och har något som har att göra med något slags färdigväxande (vänta till barnet mognar).

Vygotskij: Inlärning är en av förutsättning för utvecklingen. Den kultur barnet växer upp i påverkar utvecklingen. 

Ok, vad har dessa teorier för effekt på vårt handhavande i skolans värld? Nu ska jag bli lite mer konkret – vad ser vi idag för tecken på behaviorism?

  • Läsmetodiken som idag är förhärskande i svensk skola. Läsningen ses som en ren teknik, eleven ska lära sig bokstäverna, ljuden, ljuda ihop ljuden. Därefter ska man lägga till förståelsen. Med andra ord separerar avkodning och förståelse, den metod som Ingvar Lundbergs God läsutveckling står för, är en rak tillämpning av behaviorism.
  • Testteori, t.ex. DLS-läsmetodik är ren behaviorism.
  • Matematik där man tränar upp eleven rent tekniskt och ser till delarna istället för att barnet ska få möjligheter att upptäcka att det är ett system det handlar om. Exempelvis tiotalsövergångar eller tiokamraterna. Det mesta av matematiken handlar om struktur och sammanhang, istället läggs fokus på delarna.
  • Arbetsböcker eller studieböcker med fråga-svar, oftast bara där en lite tom rad lämnas där eleverna ska fylla i ett eller ett par ord. Kopiera text kan ju här vara vanligt. Även matematikböcker där eleverna lär sig en teknik och sedan jobbar självständigt utan att förstå vad det handlar om – oftast lämnas eleverna själva att jobba på tvärt emot lärarledd undervisning. Hur många lärare jobbar på detta sätt? Och så undrar vissa personer hur det kommer sig att inte alla elever lär sig läsa, skriva och räkna på 10 år i grundskolan (fsk-klass inkluderat).
  • Detaljstyrt läromedel, t.ex. läromedelstyrd undervisning. Vanligt inom matematik men även inom engelskundervisning.
  • Digitala spel där det finns ett rätt svar och när eleven trycker fel kommer det upp röster om usch och fy – beteendeaspekter. Inlärningsprogrammet Lexia är ett mycket tydligt exempel på programmerad inlärning.

Här var några exempel på det vi kan se i själva undervisningen. Men det är inte bara i klassrummet som behaviorismen gör sig påmind. För när eleverna inte klarar av att prestera som skolan förväntar ligger det inte långt bort att leta fel på eleverna – för det kan väl inte vara fel på skolan? Ta de ovan skrivna pedagogiska utgångspunkterna om hur man ser på inlärning och utveckling och fundera på den frågan.

Differentialpsykologin och testteorin är fundamenten för fenomenen dyslexi och dyskalkyli. Beskrivningar är baserad på normalfördelning. Numeriskt grundade gränser omvandlas utan redovisning till förklaring till problem. När denna logiska kullerbytta är gjord utgår man från att problemet är fysiologiskt grundat och därför ej behandlingsbart. Istället för att t.ex. lära barnet att läsa skall skolan anpassa sig till barnets funktionsnedsättning. Då de teoretiska grunden resulterar i att det är fråga om en kroniker. Vad är ADHD? Jo det man mäter med ett ADHD-test. Specialpedagogiken är oftast grundad behaviorismens syn/teori på lärande.

Konflikten mellan det pedagogiska etablissemanget, som jag brukar kalla Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) på grund av att det handlar om ideologi, reagerar med all rätt på behaviorism. Konstruktivismen görs om till ideologi och metod där John Dewey lyfts fram som husgud (Positivismen). Exempelvis använder sig Christian Lundahl i sin bok Bedömning för lärande en konflikt mellan behavioristen Thorndike och konstruktivisten Dewey. Så här skriver Lundahl: ”Förenklat kan den tankelinje som formulerades av Thorndike sägas vara inriktad på att utveckla skolan genom objektiva metoder, det vill säga genom kunskapsprov byggda på psykometri och genom statistisk analys. Dewey, som också var filosof, utvecklade en annan uppfattning om hur utbildning kunde utvecklas som ett socialt samspel i en lärandesituation. Vi lär oss genom delaktighet” 

I det blogginlägg där jag hämtat detta citat ur boken från skriver jag: Min kommentar: Som den expert på skolhistoria Christian Lundahl är, har han valt att polarisera mellan behaviorismen och positivismen. Vilket är en vettig polarisering på 1920-talet. Men det är här det blir intressant. Vilken läsare som helst inser att Thorndike som är behaviorist, inte går att gilla. Då är Dewey bättre för han står för demokratiska värden. Men på 20-talet hade vi inte den läroplan vi har idag. Vi hade inte det kunskapsstandardsystem som kom med Lpo 94 och Lgr 11. Det är alltså en falsk polarisering som Christian Lundahl lyfter fram som vetenskap. Är det medvetet? Självklart är det en högst medveten polarisering för att Christian Lundahl är djupt ideologiserad av Dewey och lyfter fram honom. Lust att lära! Men vad hände med Piagets teorier? Vad hände med Vygotskijs teorier? Varför tar inte Christian Lundahl upp deras teorier när det gäller lärande, inlärning och utveckling?

Lägg därtill att det var ett helt annat samhälle som Thorndike och Dewey diskuterade om. 1920-talet, oavsett om det var i USA eller i Sverige såg helt annorlunda ut än det gör idag. Rösträtten var ung och någon verklig demokrati i verklig bemärkelse, sett hur vi tolkar demokrati, fanns inte. Det är lätt för oss att tycka om Dewey, men vi måste sätta denna polarisering i en kontext där samhället såg helt annorlunda ut. Och där tänkande hos människorna skildes fundamentalt åt om vi jämför med dagens vuxna, elever och ungdomar.”

Efter det här blir det riktigt roligt. Både Christian Lundahl, Steve Wretman med flera har tidigare hänvisat till den hederliga behavioristen Ruth Butler. Men de begriper inte vad det var Butler ville uppnå i sin forskningsstudie. Butler var inte intresserad av betygens effekt utan av belöningens effekt och kunde konstatera att den behavioristiska teorin inte stämde. Men hur ligger det till med kognitionsforskningen? Vilken utgångspunkt har de? Är det konstrukturism eller behaviorism? Ganska viktigt.

Men vad betyder detta konkret? I fall man inte har koll på konstruktivism och behaviorism? Alltså att förstå skillnaden mellan dessa och även den ideologi som används i konstruktivismens namn och där John Dewey är husgud. För Lev Vygotskilj är också konstruktivist men det är svårt att avfärda hans teorier om språk och tänkande. Vill du fördjupa dig i detta rekommenderar jag dig att läsa om Skinner, Piaget, Vygotskij och den kulturhistoriska skolan i antologin Utvecklingspsykologiska teorier med Espen Jerlang som redaktör. 

Jonas Linderoth, professor i pedagogik, släppte för några år sedan boken Lärarens återkomst. I den bad han om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer. Jonas Linderoth har beskrivit hur han gång på gång fick vara med om att man ersatte kunskap om teorin behaviorism med ideologi. Behaviorismen är dum fel, avskyvärd och så vidare. Det kan vara så tusentals lärare blev lärare utan att känna till de förföriskt enkla grundprinciperna i beteendeläran och inte heller vad som kan vara det problematiks med dem. Mycket tyder på att det är många på lärarutbildningen som har blinda fläckar kring detta som är så väldigt viktig. Faktiskt tror jag att det är en och annan lärarutbildare som inte kan sin Skinner. Och Jonas Lindroth då? Frysbox direkt! Ingen på den pedagogiska institutionen vid Göteborg Universitet ens hälsa de på honom. Högt i tak? Nop! Kul? Nej, inte det minsta.

Om det skulle vara så att en skola jobbar enligt ett behavioristisk sätt att se på lärande så skulle det innebära att skolledare och skolhuvudmän inte blir pedagogiska ledare utan administratörer. Det ligger i sakens natur att man följer en viss ordning och skulle det inte vara särskilt uttalat, det vill säga att man inte vet vilken pedagogisk plattform man står på blir allt bara att administrera skola som man alltid gjort. Elevernas misslyckanden beror då på eleverna, det vill säga skolan har gjord det man ska och även tokdokumenterat allt. Då måste det vara eleverna det är fel på. Skicka på utredning! Som för övrigt har sina rötter i behaviorismen. 

Dessa teorier om lärande och den skolvardag vi har. Tänk om det inte handlar om pedagogisk spänst när det gäller metoder i skolan. Tänk om eleverna misslyckas i skolan och förklaringsmodellen är att det är fel på eleverna och inte metoderna – eller Gud förbjude läraren. Tänk om detta får vara förklaringen till att 20% av pojkarna lämnar skolan utan att kunna läsa tillräckligt bra – det är fel på pojkarna. Tänk om det handlar om behaviorism? Tänk om det finns sådana skolor i Sverige. TÄNK!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

Referenser
Pedagogisk uppslagsbok, från A till Ö utan pekpinnar, Lärarförbundets förlag 1996

https://johankant.wordpress.com/2019/01/06/medveten-uppfattning-del-2-konstruktivism-och-postmodernism/

https://johankant.wordpress.com/2019/01/12/medveten-missuppfattning-del-3-progressivismen/

Clark, Kirschner, Sweller

https://poddtoppen.se/podcast/1451400415/kornhall-skogstad/avsnitt-15-vi-gastas-av-asa-wikforss

http://johankant.libsyn.com/website/avsnitt-5-bo-sundblad-varfr-r-vysotskij-s-stor

https://johankant.wordpress.com/2019/01/02/medveten-missuppfattning-del-1-faktakunskap/

John Dewey: Demokrati och undervisning, Daidalos 1999

https://johankant.wordpress.com/2012/04/11/john-dewey-ett-klargorande/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Differentiell_psykologi

Christian Lundahl: Bedömning för lärande, sidan 20, Norstedts 2011

https://johankant.wordpress.com/2013/09/10/en-skola-at-helvete-del-8-christian-lundahl/

Espen Jerlang mfl: Utvecklingspsykologiska teorier, Liber 2008

2 reaktioner till “Behaviorism

  1. Angående ”man ändrar inte sitt sätt att tänka utan anledning”(ej ordagrant tror jag) som du skrev i ett annat inlägg tror jag och det du tar upp kring behaviourism och specialpedagog så satt jag för något år sedan med en elev som hade en ofungerande metod i skolarbetet, snabbt och slarvigt kan jag sammanfatta det.
    Som sig bör när lärare inte når fram med sin pedagogik så anmäler man till skolans elevhälsa och blir kallad till möte. Det tar inte 10 sekunder på mötet innan skolhälsan börjar prata om biologiska anledningar, arbetsminne hit och Dls-resultat dit. Jag lämnade frustrerad då jag upplevde att vi såg eleven på skilda sätt och jag inte fick stöd att hjälpa eleven. Jag lyckades till slut få till ett sätt att ändra elevens metod genom tidiga avstämningar av alla uppgifter som genomförts på en lektion varje lektion, inget magiskt alltså. Men jag lyckades ge hen en anledning att ändra sitt tänkande.

    Till min egentliga fråga, är det din upplevelse att det genomgående i specialpedagogiken är så att behaviourism är härskande och att man ”är ute efter” att hitta biologiska faktorer och lösa/anpassa för dem?

    Det skulle oavsett vara intressant att läsa om du tog upp det som en fortsättning på ditt inlägg om behaviourism.

    1. Hej Björn,

      Jag vet inte riktigt om jag ska säga att det är specialpedagogiken det beror på att många inom skolan letar fel på de elever som inte riktigt passar. Istället för att utvärdera sin egen praktik. Vad det beror på kan man diskutera och det kan handla om många saker, t.ex. dålig lärarutbildning, dåliga arbetsgivare, dålig fortbildning, taskiga förutsättningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s