Det här blogginlägget handlar om hur skolan ska vara en del i att lösa ungdomskriminalitet där åldern för de som begår brott blir allt lägre. Men hur? Skolan och lärarkåren har under lång tid blivit marginaliserad och överallt skälls det på hur illa det är i skolan. Få söker till läraryrket och vi står inför en lärarkris, inte i morgon, utan nu. Samtidigt saknar lärare befogenheter och föräldrar kan när som helst kliva in i skolan och bete sig illa och hotet om att anmäla skolan skapar en rädsla hos lärare, rektorer och huvudmän. Ängslighet är synonymt med dagens skola på många ställen.
————————————————————————————————————–
I många blogginlägg har jag lyft fram hur samhällsproblem ska läggas ut på skolan att lösa. Ökad vikt bland barn och unga – skolan får lösa. Mer stillasittande bland barn och unga – skolan får lösa. Ökad mobbning på nätet – skolan får lösa. Listan känns oändlig.
De senaste åren har gängkriminalitet och ungdomsvåld ökat i den mediala rapporteringen. Nyligen har det larmats om att väldigt unga människor, till och med 14-åringar, begår våldsbrott med ett inslag av förnedring. Efter misshandel och rån ställde sig två pojkar och urinerade på sitt offer. Detta väcker starka reaktioner, inte minst hos den vita medelklassen.
I Dagens Nyheter (DN) igår, lördag 15/2-20 intervjuas rikspolischefen Anders Thornberg i ett stor artikel. Så är går det att läsa:
”Den brottstyp som ökade mest under 2019 var anmälda rån mot barn. Och mellan 2016 och 2019 har brottstypen mer än fördubblats. Det har också, enligt polisen, blivit vanligare att de misstänkta förnedrar offren i samband med rånet.
– Det har blivit ett sätt att visa makt och stiga i rang. Vi ser att unga, även de som inte är straffmyndiga, begår de här vedervärdiga brotten när man dels tvingar av någon deras egendom och sen förnedrar dem och lägger ut på sociala medier.
”I den politiska debatten pratas ofta om migration eller segregation som förklaringsmodeller till gängkriminaliteten. Vad tänker du?
– Jag är ingen politiker, jag är en brottsbekämpare. Vi vill säga som det är från svensk polis. Vi har pratat om särskilt utsatta områden, utsatta områden och riskområden där det finns större riskfaktorer som låga socioekonomiska förhållanden, trångboddhet och litet hopp inför framtiden.
Betyder det att regeringen gett kommunerna, och därmed socialtjänsterna, för lite pengar?
– Jag ser att det finns ett oändligt behov. Vi, socialtjänsten och skolan, sliter hårt för att de här unga inte ska bli kriminella.”
När det var som värst i Malmö så talade inte polischefen om att polisen kunde bekämpa brott, men det var i skolan det behövde jobbas. Inte så att polischefen skyllde på skolan, mer att han poängterade att skolan var viktig.
Redan år 2014 kom en rapport om dessa utsatta områden och år 2016 återrapporterade kriminolog Jerzy Sanecki om detta och vad som behövdes göras. Under hösten 2019 uttryckte Stefan Löfvén att de blev lite tagna på sängen. Inte bra!
Segregation och fattigdom lyfter Thorngren fram – alla dessa särskilt utsatta områden där ungdomarna också vill ha pengar, klockor och fina kläder. Istället får man hålla till godo med soc-bidrag, utanförskap, vända på varenda krona för att få mat på bordet och ärvda eller begagnade kläder.
Unga män, för det handlar ofta om män, är entreprenörer och tar saken i egna händer. Om inte samhället bjuder in dem så ska de minsann se till att skaffa sig ett framgångsrikt liv. Att kriminellt levene förvisso resulterar i snabba cash, men väldigt mycket rädsla, ångest, fängelse och i värsta fall en tidig död är det inget som det kalkyleras med. Och då har alla dessa unga män varit pojkar som har drömt om framtida yrken som brandman eller lokförare – kanske till och med läkare och advokat.
Just det, skolan ska ju lösa allt och även dessa problem. Hur frågar man?
Vi har ett samhälle där läraryrket har monterats ner. Innan kommunaliseringen av lärarna på tidigt 90-tal var lärarna en auktoritet i samhället. Lärarna hade status och man lyssnade på lärarna. Där och då monterades skolan ner. Läraren blev kommunal tjänsteman jämförbar med vem som helst. Sakta men säkert har lärare av den gamla stammen bytts ut eftersom de naturligt gått i pension och ersatts av yngre förmågor som förvisso brinner för sitt yrke men som har fått en dålig lärarutbildning där en hel del saknas (t.ex. bedömning och rättssäker betygssättning), men även sämre förutsättningar. Läraryrket har reglerats till att sitta på möten och vara en administratör. Förutom att ha lektioner schemaläggs lärarnas hela dagar i möten, rastvakter, kuratorssamtal, dokumentation, elevhälsoärenden med mera. Läraren har blivit en slags kommunal allt-i-allo.
I styrdokumenten ska elever och vårdnadshavare vara med och styra skolans innehåll, eller åtminstone få en möjlighet att påverka. Utöver detta kan vårdnadshavaren när som helst anmäla skolan till Skolinspektionen och givetvis klaga hos huvudman som ska ha en klagomålshantering. Exakt så som man behandlar kunder i ett privat företag. För ni vet – kunden har alltid rätt.
Och givetvis är lärare och skolan värdelösa på att göra likvärdig bedömning och rättssäker betygssättning – därför ska detta tas i från lärarkåren. Jo, till och med professorer och docenter i ekonomi tycker detta, trots att de inte kan ett smack om skolan mer än att feltolka siffror och lägga fram rapporter där validiteten är satt ur spel. Men dessa prominenta personer är ju forskare och då måste de ju ha rätt. Att ingen – läs INGEN – tittar på de usla styrdokumenten Lgr 11 och skollagen, som tokreglerar skolans måsten noteras inte av den mest skärpta journalist, regeringsmedlem, riksdagsman eller myndighetsperson. I alla fall märks det inte på direktiven från regeringen, miljarder skickas ut i skolan i hopp om att det ska bli bättre. Att själva grundsystemet är uppfuckat verkar ha noll bäring på besluten.
När elever vägrar gå till skolan, slåss och beter sig illa. Då är det skolans fel. Till och med den pappan som tog stryptag på en lärare i Spånga för att denne i pappans tycke satt fel betyg blev friad i domstol. Trots att vittnen fanns och att märkena på lärarens hals var dokumenterade på bild. Klart vi ska arbeta lågaffektivt, det är jag den första att ställa upp på, men ska alla problem läggas på skolan. Ökad psykisk ohälsa, självmord, hemmasittare, elever som vägrar och som sitter av tid år ut och år in.
Men tänk om allt är feltänkt från början! Hemska tanke – lek med den, kanske är de fina ideal och tro på den frigjorda människan som ska kunna välja vad som helst ett feltänk. När de progressivistiska skolarkitekterna skissade skolan där eleverna skulle sköta sin egen inlärning och där vårdnadshavarna skulle vara engagerade i skolan – vara med och bestämma. Att man tillsammans med lärarna skulle lägga upp barnens framtid. Sköna tanke! Wow – vilken skola alltså! Alla skulle bygga samhället och vi skulle riva gränser och klasser – läraren skulle vara handledare och eleverna skulle gå som kanonskott genom skolsystemet för att de var sugna på att lära sig – jo, inlärningen skulle bygga på lust.
Läraryrket monterades ner och föräldrars makt förstärktes. Även myndigheternas makt över skolan förstärktes genom Skolinspektion och ett allt större och starkare Skolverk som producerade bedömningsstöd och direktvis för lärare och skola. Yes – elevens rätt skulle regleras i lag och skollagen skärptes så att alla ungar skulle få en jävligt bra skolgång. Läraryrket monterades inte ner över en natt, detta skedde systematiskt och under lång tid. När Kommunförbundet (senare SKL och nu SKR) gick ut i dekret och sa: ”Undervisning ska vi undvika”, var det ett ställningstagande mot lärarkåren.
Kort sammanfattning om skolans förutsättning
- Otydlig och abstrakt läroplan, framför allt Lgr 11 (men även Lpo 94) som lämnar ett tolkningsutrymme som är gigantiskt. Ingen chans att göra en likvärdig bedömning.
- Ingen fortbildning för lärarkåren när det gäller läroplanernas innehåll samt bedömning och rättssäker betygssättning.
- Lärarutbildning som under många år inte gett studenterna en tillräckligt bra utbildning. En ideologisk utbildning som har utbildat i betygsmotstånd.
- Få studenter som söker till lärarutbildningen och allt för många studenter som hoppar av lärarutbildningen. Det är fler sökande till dokusåpan Paradise Beach än till lärarutbildningen. Få toppstudenter söker lärarutbildningen och har den sökande kryssat alternativ D på alla frågor på högskoleprovet kommer studenten in på lärarutbildningen.
- Pedagogiskt etablissemang som är helt frånkopplad från skolans verklighet och som lever i sin egen bubbla.
- 290 kommunala skolhuvudmän och ett gäng fristående aktörer som tolkar uppdraget helt olika.
- Skollag som ger elever och vårdnadshavare rätt till allt, skolan ska bara göra, noll skyldighet.
- Kommunala skolhuvudmän som tokreglerar allt i New Public Management (NPM).
- En budgetstyrd skola.
- SKR som gör allt de kan för att marginalisera lärarkåren.
- Skolverket som ser till att alla saker som skola ska göra blir till administrativa monster.
- Skolinspektionen som letar fel på skolan (vilket de ska göra) men aldrig tar upp felaktigheterna i styrdokumenten.
- Media som lyfter fram all skit som sker i skolan och tar upp hur illa det är. Nästan alltid med en stor okunnighet och dessutom på en ytlig nivå.
- Professorer, docenter och akademiker som inte kan ett smack om skolan uttalar sig som om de hade facit på vad som behöver göras – och beslutsfattare lyssnar.
- Vårdnadshavare kan när som helst kliva in i skolan och besinningslöst skälla på lärare, personal och rektorer. Utan att reflektera över det egna beteende får dessa vårdnadshavare slänga skit på allt och alla – alltid skolans fel. Aldrig deras egna barn. Hotet att bli anmäld till huvudman eller Skolinspektion hänger över skolan.
- Ängsligheten hos lärare och skolledning på många skolor (långt ifrån alla) över att drabbas av vårdnadshavares ilska för minsta skitsak eller än värre att drabbas av en föräldramobb.
- Ängsligheten hos skolpersonal att bli uthängd i sociala medior, t.ex. lokala Facebookgruppen som bara talar om hur värdelösa skolpersonalen och skolan är. Noll insikt om föräldraansvar finns.
Så hur tror någon att skolan ska kunna ställa krav på de vårdnadshavare och elever som behöver tydlighet. Det är ju bara att byta skola eller anmäla skolan och då är det ju alltid skolans fel. Hur tror någon att skolan ska kunna få en status om lärarkåren alltid får löpa gatlopp så fort något är fel? Hur tror någon att skolan ska kunna hjälpa hemmasittare, elever som mår dåligt, elever som struntar i vad läraren säger, elever som stör när det saknas stöd i lagstiftning och där vårdnadshavaren alltid kommer undan sitt ansvar. Lite soc-möten som inte leder någonstans för att varken vårdnadshavare eller barn/ungdom vill motta den hjälp som erbjuds, sedan är det bara att fortsätta med ”business as usual” – oavsett vad det gäller.
Rikspolischefen Anders Thornberg lyfter fram att hårdare tag behöver tas för att hantera unga brottslingar. Helt rätt. Men skolan behöver lämna det humanistiska mellanmjölkens land där allt utgår från medelklassperspektivet.
Följande behöver göras:
- Göra om läroplanen, in med konkreta fakta och en tydlig kunskapshierarki. Inget önsketänkande på en massa förmågor som ändå inte leder någonstans och heller inte det abstrakta och tolkningsbara språk som kursplanen är skriven på.
- Utestäng föräldrar från skolan helt och hållet, reglera detta i skollag och läroplan. Den gången vårdnadshavaren ska ha kontakt med skolan är vid utvecklingssamtal.
- Tydliga regler och konsekvenser för skolans verksamhet. Exempelvis ska läraren med våld kunna ta mobiltelefon eller slänga ut eleven. Detta kan tyckas motsägelsefullt när jag förespråkat lågaffektivt bemötande (LAB), men det har med lärarens status att göra – att denne ska ha lagen i ryggen och att eleven ska veta, sedan kommer de flesta lärare lösa problem med LAB i alla fall.
- Tydliggör lärarens ansvarsområde så att huvudmännen inte kan använda lärare till alla möjliga uppdrag.
- Återförstatliga lärarkåren – kommunerna har haft sin chans i över 25 år och bara sett till att dra ner lärarkåren i skiten.
- Lägg ner nationella prov (NP) och ersätt dessa med åldersanpassade prov av PISA- eller TIMMS-typ, som tar en lektion att genomföra.
- Överväg att lägga ner Skolverket eller åtminstone banta verkets uppdrag (och inflytande).
- Överväg att lägga ner Skolinspektionen eller rikta deras uppdrag så att det genomlyser skolors problem och ger stöd i stället för föreläggande.
- Skapa en ny Skolutvärderingsmyndighet som ska vara liten och effektiv, bestående av lärare, rektorer och statistiker som har till uppgift att kartlägga de skolor som brister och kan ge konkret stöd till dessa skolor i form av rutiner och metodik. Inte några stora Skolverksmonster utan handfast hjälp utifrån vad som faktiskt fungerar.
- Lägg ner lärarutbildningen och / eller ge några få institutioner uppdraget att ha en lärarutbildning värd namnet och utvärdera ständigt ifall de följer uppsatta mål. Låt inte universitetskanslerämbetet (UKÄ) sköta denna utvärdering för då blir det ingenting gjort. UKÄ är pappersvändare som vilken annan tjänsteorganisation som helst.
- Stärk skolan i de utsatta områdena genom att dokumenterat starka ledare får bli rektorer i dessa områden och lärare med stort engagemang erbjuds tjänster med högre lön och förmåner i dessa skolor.
Vad som behöver göras åt bostadssegregation och fattigdom hos människor lämnar jag åt politiken att fundera över. Jag har en socialistisk tanke om detta, men väljer att inte lyfta den. Ni kan själva läsa Micael Kallin eller lyssna på det poddavsnittet.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!
Referenser
Rikspolischefen larm om ungdomsrånarna: Ödesfråga – DN.SE
”Helt uppenbart har brottsligheten ökat i de här områdena” | Aftonbladet
https://johankant.wordpress.com/2018/07/06/maciej-zaremba-aterskapas/
De osynliga – del 1: Skyddsnätets växande revor – Kvartal
De osynliga – del 2: De falska underskotten – Kvartal
De osynliga – del 3: Medelklassens bortvända ryggar – Kvartal
http://johankant.libsyn.com/website/avsnitt-27-micael-kallin-de-osynliga
https://johankant.wordpress.com/bloggserie-skolans-10-varsta-problem/
https://johankant.wordpress.com/bloggserie-en-skola-at-helvete/
Johan Kants blogg 
Jag tycker att det är stor skillnad på skolans ansvar och enskilda lärares ansvar. Lärare ska få vara just lärare och inte behöva agera som psykologer, poliser och socialarbetare. Självklart kan heller ingen begära att enskilda lärare ska ha expertkunskap om ovanligare typer av inlärningsproblem, NPF, svår psykiskt ohälsa o. s.v. Däremot är det knappast något orimligt krav att det på åtminstone kommunala skolor finns kunskap och rutiner om hur man ordnar hjälp och stöd åt elever med ovanstående eller andra allvarliga problem. Jag är själv en riktig”pain in the ass-förälder” och det är ur ett föräldraperspektiv jag skriver. Tro mig – jag skulle inget hellre vilja än att enbart ha kontakt med skolan vid utvecklingssamtalen en gång per termin. Men jag kan helt enkelt inte acceptera att en kommunal skola nöjer sig med att termin efter termin skriva ”X är tydligt intelligent men har någon typ av ovanlig blockering när det gäller Y och når därför inte upp till målen i ämne Z” utan att en enda gång ens ha försökt förmedla kontakt med skolpsykolog, speciallärare, logoped eller annan lämplig yrkeskategori. Jag försvarar absolut inte vansinnigheter som fysiskt våld mot lärare på grund av dåliga betyg, men så länge det ser ut så här i många kommunala skolor så behövs fler ”pain in the ass” – föräldrar och inte färre. Det är helt enkelt inte rimligt att jag som förälder ska behöva sitta och leta efter privatpraktiserande speciallärare för att skolan aldrig erbjudit mitt barn den hjälp de borde ha gjort. Många gånger har jag cyniskt tänkt att om mitt barn hade varit hotfull eller våldsam mot lärare eller andra elever hade skolan säkert känt sig tvungen att agera… Jag håller med dig om att mycket i skolan var bättre innan kommunaliseringen. Jag har många gånger reflekterat över hur skolkamrater från 1980-talet som på ett tidigt stadium fick hjälp av speciallärare, skolpsykologer, logopeder och i vissa fall skoldaghem eller särskilda undervisningsgrupper idag lever helt normala Svenssonliv med vanliga arbeten. Säkert till stor del tack vare den hjälp de fick.
Hej Lou,
Tack för din kommentar.
En pain I the ass – vad betyder det? Att man vill ha en rimlig kommunikation med skolan kring hur det går för ens barn och vad som händer i skolan eller att man kliver in i skolan och gapar och skriker för att skolan inte gör exakt som man vill eller att man som vårdnadshavare kräver att ett barn omedelbart ska förflyttas för att detta barn är jobbigt? Eller att man som vårdnadshavare vet exakt hur skolan ska fungera utan att man har läst en enda poäng pedagogik eller satt sig in i skolans förutsättningar.
Visst ska alla föräldrar få info om vad som händer och bli erbjudna vidare hjälp vid behov.
Men hur många föräldrar sätter sig in i vilka förutsättningar skolan har? Vilka ekonomiska förutsättningar, vilka styrdokument i form av en skarp skollag och en luddig kursplan? Jo, några medelklassföräldrar som våren 2018 var så upprörda över att de inte kunde hjälpa sina barn med uppgifterna så att de fick A i betyg – trots att de själva var akademiker. Men var det någon förälder som gick till Skolverket eller till utbildningsdepartementet i riksdagen eller för den skulle skolministern?
Att skolan i Sverige har 290 kommunala huvudmän och ett gäng fristående aktörer som bidrar olika mycket till att ge skolan och lärarna rätt förutsättningar. Att 60% av landets kommuner, enligt tankesmedjan Balans 2019 sparade på skolan. Är detta lärarkårens fel?
Dessa frågor behöver du nog fundera över innan du önskar att fler föräldrar skulle vara pain in the ass och där även du ska fundera på hur du agerar. Jag känner ju inte alls till din situation, det kan finnas fog för att det är åt helvete för dig, men frågan är vad som ligger bakom detta.
Ja, jag har noll poäng i pedagogik. Just därför accepterar jag inte att skolan lägger över sitt ansvar på mig och förväntar sig att jag ska ha kunskaper och kompetens jag inte har när det gäller att hjälpa mitt barn att klara skolan, kunskaper och kompetens som går långt utöver normalt föräldraansvar , normal föräldrakompetens eller för den delen normal allmänbildning. Av integritets- och utrymmesskäl kan jag inte beskriva exakt hur problemen ser ut men det är knappast saker som att hjälpa mitt barn plugga in de fyra vädersträcken , Europas huvudstäder eller multiplikationstabellen skolan förväntar sig att jag ska kunna hjälpa mitt barn med . Det handlar om ovanligare typer av inlärningssvårigheter i kombination med psykisk ohälsa samt att det du kallar ”den progressivistiska skolan” där eleven förväntas ta stort ansvar för sin egen inlärning och se läraren som ett bollplank och inte en lärare passar mitt barn mycket, mycket dåligtAtt jag har noll poäng i pedagogik har jag själv uttryckligen betonat under flera möten, möten som det för övrigt oftast är skolan själv som tagit initiativ till men som aldrig lett till någon konkret hjälp i form av remiss till speciallärare, skolpsykolog, logoped eller liknande. Mycket möjligt att jag kan ha framstått som otrevlig ibland under dessa möten eftersom jag inte accepterar att skolan inte tar sitt ansvar och inte har den underdåniga ödmjukhet du verkar tycka att föräldrar ska ha inför lärare och rektorer – men hotfull har jag aldrig varit.
Angående medelklassföräldrar som är upprörda över att de inte kunde hjälpa sina barn att få A kunde jag inte låta bli att dra på munnen när jag läste den delen av din kommentar. I det här fallet handlar det knappast om någon strävan efter A:n utan om en icke utvecklingsstörd elev som får F i många ämnen termin efter termin eftersom skolan inte erbjuder den hjälp och det stöd som behövs.
Jag förstår inte alls varför du frågar mig om jag anser att besparingarna på skolan är lärarkårens fel eftersom jag var mycket tydlig med att skilja på enskilda lärares ansvar och skolans ansvar. Med skolans ansvar menar jag främst skolledning, om jag trots allt inte var tillräckligt tydlig. Skolledningen har självklart skyldighet att i sin tur gå uppåt och säga ifrån om de på grund av besparingar inte kan tillgodose sina lagstadgade skyldigheter.
Hej igen,
Allt det du räknar upp ovan är skolan ansvar och lägger man över ansvaret för inlärning på föräldrarna har skolan inte förstått sitt uppdrag. Därmed inte sagt att det är den enskilda lärare, det kan vara någon chef på förvaltningen som kör något race med en inhyrd konsult eller fortbildade som ska ge skolan någon metod – det har funnits mängder av sådana.
Anledning till mitt tidigare svar är på grund av att jag inte visste ett jota om dig och din situation. Däremot har jag träffat väldigt många föräldrar som klagar på skola över sådant som de själva ska ordna. Men givetvis ska man ställa krav på skolan, skolledningen, att få information och återkoppling – för att inte tala om hjälp ifall det blir knepigt för eleven.
Åter igen – varför jag frågar dig om besparingar, så handlar det om att din första text inte informerade mig så mycket. Detta med besparingar och budgetstyrning är något som man måste förhålla sig till.