En skola åt helvete, del 6: PIE

Under många år har jag bloggat och lyft fram ett antal personer i ledande pedagogisk ställning som aktivt motverkat fattade riksdagsbeslut. Dessa personer drivs av ideologi som de tycker står över demokratiskt fattade beslut och använder sin makt, position, kunskap och språk till att förflytta fokus från det uppdrag de har, det vill säga att på bästa sätt se till att Lpo 94 och Lgr 11 fungerar. I stället har man valt att medvetet obstruera fattade riksdagsbeslut och inte utföra uppdraget. Tvärt om har man gjort sitt bästa för att se till att Lpo 94 och Lgr 11 INTE fungerar. Varför? Jag menar att det är av ideologiska skäl, man är helt uppbunden till John Deweys pedagogik. Dewey är husgud för dessa personer. För att vara tydlig på denna punkt har jag valt att kalla denna grupp pedagogiska makthavare för Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE). PIE består primärt av professorer, docenter, doktorer på pedagogiska institutioner och lärarutbildningar, men även av tjänstemän, journalister, pedagoger och andra som har någon form av makt över det pedagogiska agendan i Sverige.

Men vad är det då för pedagogik som dessa PIE förordar? Jag har i tidigare blogginlägg redogjort för just Dewey. Jag tycker att Inger Enkvist, professor i främmande språk, i sin senaste bok har en bra sammanfattning: ”Denna nya pedagogik har införts i västerländerna via institutionerna för pedagogik och lärarutbildning, och under lång tid har de ansvariga förnekat att det funnits problem med att basera sig på jämlikhet och på elevernas motivation. När resultaten nu sjunker och det förekommer allt fler fall med störande och aggressivt uppförande i skolorna är pedagogernas svar att säga att samhället har ändrats och att skolan är en bild av samhället och därför inte kan vara detsamma. Man säger inte att om familjerna förändrats borde skolan också ändras, så att de negativa effekterna av förändringarna i familjerna blir så små som möjligt i skolan. Konsekvenserna av att samhället har förnekat problemen har lett till att många av de bästa lärarna lämnat yrket” (Enkvist 2013, s 10f). Enkvist fortsätter längre fram: ”Samtidigt omdefinierar den nya pedagogiken vad inlärning är. Man säger att inlärning betyder att eleven ska vara aktiv och fri för att kunna konstruera sina egna kunskaper. Man ifrågasätter sambandet mellan undervisning och inlärning och ser utbildning som självutbildning. Man upprättar en skiljelinje mellan undervisning och inlärning, och det är den senare termen som anses viktigast med det tillägget att konstruktivister hellre talar om lärande. Inlärning för tanken till ett resultat, medan lärande ger idén om något ständigt pågående” (Enkvist, s 13). Jag ska senare konkret visa hur PIE med hjälp av Dewey håller  den svenska pedagogiska världen i ett järngrepp.

Utnämningen av Mats Ekholm som generaldirektör för Skolverket var ett stort misstag från regeringens sida. Stort misstag! Kanske var det genom hans försorg som det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) fick ett så fast grepp om svensk skola, även om föregångaren som GD  för Skolverket, Ulf P Lundgren är en nestor inom PIE. Den utbredda ideologin i sig hade funnits inom svensk skola sedan 60-talet, men att Ekholm via Skolverket kunde sprida sitt motstånd mot resultat, resultatuppföljning, betyg och tydliga mål i svensk skola är helt klart. Till sin hjälp hade han sin adept Hans-Åke Scherp och många andra. Jag skrev 2009 en lång bloggserie som heter Pedagogiska nätverket. Där reder jag tydligt ut vilka kopplingar det finns mellan olika aktörer. Har du inte läst denna bloggserie rekommenderar jag dig att göra det, för att få en överskådlig bild.

En intressant detalj när det gäller Mats Ekholm är att han har skrivit en bok som heter Utvärderingspraktikan. Utvärdering – hmm, bra tänker jag. Men boken tar upp utvärdering när det gäller allt utom pedagogisk utvärdering. Är det bra mat i skolan? Hur är miljön? Trivs eleverna? Får de komma till tals? Men hur det går för dem rent resultatmässigt berörs inte – alltså pedagogisk utvärdering. Kanske är det så att allt ska vara lustfyllt och inte kravfyllt – vi ska curla sönder våra barn. Så länge eleverna tycker det är roligt att gå till skolan och lära sig, trivas i sin underbara miljö. Men att de ska lära sig något eller ens lär sig något är inget som ska kollas upp. Eller att man måste anstränga sig för att bli bra på något. Ni vet, de där 10 000 timmarna det krävs för att bli riktigt bra på något. Nu är det en del läsare som tänker ”att den där Johan Kant verkar vara smått fascistoid, stackars hans barn och stackars hans elever som måste gå till en skola där det inte ska vara roligt att lära sig”. Jo, så kan man tänka om man väljer att polarisera mellan krav på prestation och lust att lära, men så ser inte jag på saken. Alla barn vill lära sig. Alla!

Vad kännetecknar Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE)? Några typiska kännetecken:

• Har oftast en hög position i form av en pedagogisk titel, t.ex. docent eller professor i pedagogik, redaktör för en tidning, journalist eller tjänsteman inom en myndighet.
• Är oftast aktiv i debatten kring skola.
• Använder sig av forskningen och sina positioner för att framhäva sitt tolkningsföreträde, men missbrukar sin makt på grund av att det som skrivs är ideologiserat (detta är dock svårt att avslöja, för argumenten vävs in i abstrakta resonemang)
• Skriver ofta abstrakt och många gånger obegripligt, nästan på ett filosofiskt sätt, utan koppling till verkligheten – alltså elever, klassrum och skola.
• Är mot resultatuppföljning och betyg, ibland öppet men oftast sker detta motstånd i det tysta.
• Ser sig själva som den sanna humanist (och godheten på jorden), värnar om barnens rätt (använder sig inte av ordet elev) och lyfter fram lust att lära – inte att det är hårt arbete att tillgodogöra sig kunskaper.
• Vill gärna ha dialog och diskutera med lärarkåren, men bara när det gäller de ämnen som PIE står för. Skulle kritik uppstå, schabblas det bort eller skjuts på framtiden: ”Det får vi ta i slutet av denna föreläsning”, men så hinns det inte med. Eller också går vederbörande upp i abstraktion eller flyttar fokus. Undviker svara på kritiska frågor och det hela rinner ut i sanden. Utåt sett en trevlig och mysig ton, men bakom fasaden döljer ett auktoritärt förhållningssätt.

Hur arbetar PIE?

• Man lägger fokus på andra frågor än det som är viktigt. Pratar man bedömning utgår PIE inte från kunskapskraven utan pratar hela tiden om förmågor, som härrör från de gamla målen att sträva mot. Diskuteras resultatuppföljning flyttas fokus till att det inte är någon idé att väga grisen gång på gång och i stället diskuterar PIE metodik som bygger på att skolan ska vara lustfylld (Dewey).
• Istället för att prata om inlärning och inlärt pratar PIE konstant om lärande och lärandemiljö – byte av fokus från själva inlärningen till miljön kring inlärning.
• Istället för att prata om resultat som utgångspunkt för vilken metodik som fungerar eller inte fungerar pratar PIE om klassrumsforskning eller lektionsstudier. Huruvida alla elever uppnår några kunskapsresultat är underordnat.
• Passar inte diskussionen byter PIE perspektiv eller fokus.
• PIE kan aldrig presentera resultatförbättringar, t.ex. bättre betyg eller ökat meritvärde. Har ett stort projekt, t.ex. PBL körts presenteras inte resultatförbättringar, det är underordnat eller till och med ointressant.
• Nya metodiker avlöser varandra. Tidigare har PIE kört Portfoliometoden, olika lärstilar, PBL, Entreprenöriellt lärande, formativ bedömning, klassrumsstudier, IKT för att nämna några metodiker som varit ”inne” och som flyttat fokus från att titta på elevernas resultat (jag menar här inte att alla dessa metoder är dåliga, utan att fokus ligger på metoden och inte på resultatet, eller elevernas resultat av att man använder en viss metod).
• Polarisera mellan summativ och formativ bedömning. Den öppna polarisering har minskat, säkert på grund av att PIE insåg att det inte är bra att polarisera för att det kan dra för mycket uppmärksamhet till sig. Bättre att jobba i det fördolda. Idag ignorerar man istället summativ bedömning, man talar helt enkelt inte om det, eller åtminstone så lite som möjligt.
• Konstant motarbeta och baktala betyg, kunskapskontroller, prov, läxor och resultatuppföljning, oftast genom att smyga in betygsmotstånd och på lång sikt manipulera omgivningen till att vara mot betyg och resultatuppföljning. Genom att mala på dag ut och dag in, år ut och år in ger det resultat, för om du konstant är negativ till något under en lång tid får det effekt och gör att omgivningen påverkas.

Att PIE har haft kontakt med varandra råder det ingen tvekan om, de har till och med haft många gemensamma konferenser. Det värsta är att det inom det pedagogiska ideologiska etablissemanget inte är högt i tak, inte en chans att kunna sticka upp, för då blir du stoppad i din forskarkarriär. Du ska tycka rätt och du ska tycka som PIE annars blir du utsatt. Och visst blir PIE:s företrädare hårda i nyporna och jagar oliktänkande. Några exempel:

Min bästa lärare på lärarutbildningen var en man som tydligt stod för att lärare skulle undervisa och han använde sig av ordet ”katederundervisning”. Inte en förvanskad variant av katederundervisning som PIE har skapat, där man konstant hänvisar till filmen Hets, där Stig Järrel spelar läraren ”Caligula”, som från sin kateder förtrycker elever. Som om Caligula var synonym med lärarna på 40- och 50-talet. Så är det ju inte, utan det är en helt felaktig bild som PIE har skapat och basunerat ut i alla sina informationskanaler. PIE har kidnappat ordet kaderundervisning och smutskastat det. Nej, det handlar om en lärare som från sin kateder eller längst fram i klassrummet undervisar, leder elevgruppen, leder diskussionen, fördelar ordet och problematiserar. Möbel eller inte (alltså kateder)! Detta stod min bästa lärare på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) för.  Men det skulle han inte ha gjort – eller sagt, det föll inte i god jord hos rektorn för LHS Ingrid Carlgren. Hon jagade honom och hans närmsta kollegor med blåslampa och försökte på alla sätt trycka till dem. Och hon fick sin chans. När en rabiat student anmälde min favoritlärare till HomO, för att han kände sig kränkt, så fick läraren inget stöd från sin chef, snarare var det så att han blev utsatt för en häxjakt både från HomO:s och Ingrid Carlgrens sida. Trots att det fanns många studenter i klassen som vittnade om något helt annat än anmälaren, valde Ingrid Carlgren och för övrigt även HomO att bortse från dessa vittnesmål. Detta har Maciej Zaremba beskrivit i en uppmärksammad reportageserie i Dagens Nyheter. Jag har personligen fått det berättat hur Ingrid Carlgren har betett sig mot honom, både av honom själv och av människor runt omkring honom som såg detta spel på nära håll. Efter detta var min favoritlärare knäckt. Idag är han pensionär.

En god vän till mig skulle doktorera och avhandlingen var klar och godkänd från hans handledare. Dagen innan opposition får han reda på hur dekanen berättat att avhandlingen aldrig skulle godkännas – oavsett. Avhandlingen skulle dras tillbaka. Anledningen var att min vän hade fel åsikter och lyfte fram fel saker i sin avhandling. Min vän blev inte bara berövad sin doktorstitel, han blev djupt kränkt och deprimerad över det som inträffade. Han kommer nog aldrig återhämta sig helt. Istället för att med argument möta min vän i en hård opponering och där visa om avhandlingen höll eller inte, fick han inte ens chansen. Det är så det kan gå till i den pedagogiska ankdammen i Sverige. Man ska tycka rätt, man ska vara emot betyg, man ska vara emot resultatuppföljning – andra göra sig ej besväret. Jag känner till åtminstone två personer vid namn som är unga forskare som jag personligen anser varit lovande, men som tvingats in i denna fåra och blivit ideologiskt skolade. Dessa två fokuserade bland annat på andra och intressanta saker när det gäller elevers sjunkande resultat. Men forskarna var inne och snuddade på sådant som inte får diskuteras och har nu rättat in sig i ledet. Jag tänker inte nämna deras namn av respekt för att de ännu kan ändra sig (jag har annars inga problem att nämna namn). Men dessa unga forskare vore stoppade i sin karriär om de inte hade fallit in i ledet. De hade aldrig bli docenter och de skulle aldrig få en professorstjänst. För du ska tycka rätt annars går det åt helvete, det ser PIE till.

Det är intressant hur ideologi får styra PIE, inte vad forskningen egentligen säger eller hur det fungerar ute i skolan. Så här skriver Maciej Zaremba angående pedagogisk forskning: ”Den svenska universitetspedagogiken utmärkte sig på flera sätt, fann Sundell (min anmärkning: Knut Sundell på Socialstyrelsen som granskat pedagogisk forskning). Den var extremt inåtvänd. Det finns cirka 120 professorer i ämnet i vårt land, de flesta av dem (65 procent) har på tio år inte förekommit på Web on science, alltså inte citerats i någon ansedd publikation utanför Sverige, vilket måste vara ett rekord. När en vetenskap förlorar kontakten med det internationella forskarsamhället, ”kan ett grundläggande krav på kritisk distans till det egna studieobjektet försvinna i en konstruerad samstämmighet”, varnar rapporten från Socialstyrelsen. Ett annat ord för ”konstruerad samstämmighet” är ideologi. Det är det som gör att man vet på förhand vad andra har i sinnet. När jag frågar en av de mest namnkunniga pedagogikprofessorerna om Gunnar Ohrlanders kritik av lärarutbildningen kommer en räcka inverktiv: ”antiintellektuell, okunnig, charlatan…Det är hemskt att han fått sånt genomslag för sina dumheter”. Vilka dumheter, mera konkret? Det kan hon inte säga, Ohrlanders bok har hon inte läst” (Zaremba 2011, s 126f). Denna totala brist på att kunna ta till sig kritik och stänga in sig i sin egen verklighet och den ideologi som styr den egna verksamheten är signifikativt för PIE.

Varför ser inte lärare, rektorer eller tjänstemän genom PIE:s ideologisering?

Mycket svårt att svara på, jag vet faktiskt inte, men dristar mig till att spekulera:

• Den svåra situation som råder i skolan, sjunkande elevresultat och fokusering från media och föräldrar bidrar till att både skola och kommuner behöver ha hjälp, man klarar inte själva av att utveckla skolan. PIE erbjuder hjälp. Att hjälpen inte får elevernas resultat eller tydligheten inom skolan att bli bättre är något det inte talas om. Egentligen borde alla konsulter som tas in externt i skolan granskas utifrån ”Råd och rön:s tester” eller ”Testfakta” – hur blev resultatet?
• PIE:s totaldominans när det gäller fortbildning inom skola.
• Brist på egen kunskap. Lärare, rektorer och tjänstemän har själva bristande kunskaper när det gäller skolutveckling, inte minst resultatuppföljning. Detta beror på att de inte fått den fortbildning/utbildning Skolverket de senaste 20 åren. Istället blir det bra att ta in en extern konsult – gärna någon som är välkänd, t.ex. Steve Wretman, som företräder PIE.
• Lärare, rektorer eller tjänstemän är själva ideologiserade och delar PIE:s syn på skolan eftersom de själva är skolade i samma anda. De har inte fått möjlighet att se igenom PIE:s ideologi – inte fått verktyg till detta, utan litar blint på t.ex. Scherp och Wretman. Hur många kommuner jobbar inte just i detta nu med Hans-Åke Scherp och Christian Lundahl i tron att resultaten ska bli bättre. Kom igen och mät learning income idag hos eleverna och learning outcom om tre år hos eleverna. Vad har denna storsatsning gett? Jag kan lova er – Ingenting. Vad ska ni göra då? Vem ska ta ansvaret för ytterligare tre års misslyckande? Vem ska ta ansvaret över att ett visst antal elever och elevkullar inte fick sin kunskapsrätt uppfylld? Ansvar? Någon?
• Lärare, rektorer eller tjänstemän tror att PIE har rätt. De tror att Hans-Åke Scherp eller Steve Wretman kommer att bidra till skolutveckling – något som inte kommer att ske. Jag tror personligen att detta är den vanligaste anledningen till att företrädare för PIE engageras vid fortbildning och studiedagar, eller utvecklingsprojekt inom skolan.
• PIE:s fina och välartikulerade prat förför lärare och rektorer, får dem att tro att PIE har rätt. PIE visar inte upp resultat av sitt arbete, alltså elevernas höjda meritvärde eller liknande, men det spelar mindre roll. PIE bryr sig inte om resultat. Istället fokuserar man på lust att lära och att eleverna ska trivas. Retoriskt säger man: ”Det spelar ingen roll hur många gånger man väger grisen”. Men det gör ju det!
• Lärare, rektorer eller tjänstemän har också ett bristande kritiskt förhållningssätt när det gäller konsulter och det som prånglas ut i debatten. ”Det låter ju bra – måste vara bra”, men att det smygideologiseras är det ingen som ser igenom (detta ska inte ses som en kritik när det gäller lärare och rektorer, utan som ett uttryck för den sofistikerade ideologi som PIE smyger in). För en leende Hans-Åke Scherp som lägger huvudet på sned i tv-rutan, eller en mysig Christian Lundahl i en youtube-film är väl bara sympatiska och trevliga personer som ska komma till vår skola och hjälpa oss att skolutvecklas. Eller inte!

Jag kommer i nästa blogginlägg gå in på vad exakt jag menar, hur fult man lurar lärare, rektorer och pedagoger. Era favoritpedagoger kanske inte är så fromma som lamm som ni tror och jag ska konkret visa detta med citat och problematiserande från min sida.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

Referenser
https://johankant.wordpress.com/2012/04/07/dags-att-slappa-john-dewey/

https://johankant.wordpress.com/2012/04/11/john-dewey-ett-klargorande/

Inger Enkvist: God utbildning och dålig, Gidlunds förlag 2013

https://johankant.wordpress.com/pedagogiskt-natverk/

Maciej Zaremba: Hem till skolan, Natur & Kultur 2011

https://johankant.wordpress.com/2009/11/05/grisen/

Först kränkt vinner – DN.SE