En skola åt helvete, del 8: Christian Lundahl


En av de starkast lysande stjärnorna på PIE:s himmel är Christian Lundahl, professor i pedagogik. En påläggskalv som PIE:s överkuku Ulf P Lundgren har tagit under sina vingars beskydd. Med sin intelligens och intellekt smyger han in betygsmotstånd i sina böcker och föreläsningar. Lyssna på Christian Lundahls föreläsningar eller se på Youtube-klipp är det lätt att tycka Christian Lundahl är en trevlig prick. Det som Lundahl tar upp i sin bestseller Bedömning för lärande är bra till stora delar, liksom Anders Jönssons bok Lärande bedömning. Dessa två böcker tar upp formativ bedömning, något som är mycket bra. Jag har själv jobbat formativt under hela min lärargärning, långt innan det blev på modet. Det är inte formativ bedömning jag vänder mig mot. Det är Christian Lundahls djävulska sätt att väva in ideologi och vetenskap som inte har någon som helst relevans för svenska förhållanden. Vi pratar alltså om en ulv i fårakläder. Men vem ger sig på en professor i pedagogik? Vem ifrågasätter en professor i pedagogik? Vem har kunskapen att ifrågasätta dessa vetenskapliga rön? Jag hoppas jag är rätt person. Du som läsare får bedöma om jag är helt ute och cyklar eller om det finns en enda uns av sanning i det jag skriver.

Jag har tidigare skrivit om att Christian Lundahl är betygsmotståndare i ett antal blogginlägg, men det räcker inte. Jag ska nu titta närmare på boken Bedömning för lärande. Den okunnige läsaren och lyssnaren blir manipulerad och indoktrinerad av Christian Lundahl. Han går in i din hjärna och ”fuckar upp” den. Hur då kan man fråga sig? Jo, genom att hävda vetenskapliga rön som han presenterar, men som faktiskt inte har någon som helst relevans för svenska förhållanden eller händelser som inte utspelar sig här och nu. Men det talar han givetvis inte om. Med sin professorstitel och sin sköna stil övertygar han sina åhörare.

Varför utvecklar då Lundahls adepter till betygsmotståndare – detta kan inte ”den drabbade” tala om, men rent instinktivt och känslomässigt blir hans åhörare, läsare och studenter emot betyg. Detta handlar inte om att dumförklara läsaren eller de lärare som är motståndare till betyg, det handlar om mer sofistikerade mekanismer som väldigt om ens någon få lyfter upp för diskussion. Sedan dör debatten eftersom media dels inte tar upp frågorna och dels att det pedagogiska ideologiska etablissemanget inte lägger någon kraft på att argumentera emot. Istället är det lock på, för PIE vill ju att den sköna professorn ska lura upp lärare och media på läktaren. Christian Lundahl fortsätter att fokusera på helt andra saker än kunskapskrav och resultatuppföljning. Samtidigt hävda han: ”Jag är inte betygsmotståndare”, men det han säger och skriver talar sitt tydliga språk. Det går egentligen att fritt välja mellan de texter Lundahl producerat för att hitta betygsmotstånd.

Christian Lundahls egen bakgrund är på ett sätt märklig i detta sammanhang. Han har gjort sin doktorsavhandling på skolhistoria – ganska långt ifrån bedömning. Med andra ord är han ingen expert på bedömning, men han tar sig den rollen och gjort området bedömning till sitt, ett område där mycket fokus har legat på formativ bedömning. Det som är intressant här är:

  • Lundahl har ingen som helst egen erfarenhet av betygssättning i grundskolan, utan har gjort sig själv till expert i frågan genom att läsa en massa forskning som visar att betyg inte motiverar, fast forskningen är internationell och saknar egentligen bäring i Sverige eftersom vi har ett helt annat betygssystem och dessutom en annan sociokulturell tradition i skolan är t.ex. England och Israel.
  • Lundahl har polariserat mellan summativ och formativ bedömning och lyfter fram formativa exempel på hur det kan fungera. Han har tonat ner denna polarisering de senaste åren.
  • Ger Lundahl själv betyg till sina studenter efter de standarder som finns inför varje kurs, eller är det ett annat system på universitetet? Det är i sådana fall det enda tillfällena då Christian Lundahl får möjligheten att bedöma och betygsätta?
  • Ger Lundahl själv formativ bedömning till sina studenter som han undervisar, eller är det bara andra som ska jobba formativt?

Det är märkligt att Christian Lundahl, som har forskat kring skolhistoria, inte är med noggrann när det gäller historia – alltså vetenskapligt. För inte är Lundahl vetenskapligt objektiv (om det nu finns någon objektivitet) – nähä han är ideologisk! Jag tycker det rimmar illa med en historiker. Ja visst ja, han är ju inte historiker utan pedagog som forskat om skolhistoria. Det förklarar saken, då är man per automatik ideologiskt skolad.

Det går egentligen att plocka fram exempel på exempel ur Lundahls bok Bedömning för Lärande. Jag har valt att ta ut några exempel.

Redan på första skrivna sidan gör Christian Lundahl ett Statement: ”Kunskap är inte enkelt att mäta. Kunskap och lärande kan inte ordnas och standardiseras utan att kreativt, innovativt och kritiskt tänkande äventyras” (Lundahl 2011, s 9).
Min kommentar: Här visar Lundahl var han står. Han menar först och främst att kunskap är svårt att mäta, något som inte alls stämmer. Jag har mätt kunskap i hela mitt yrkesverksamma skolliv (är inne på 14:e året) och det går alldeles utmärkt – antingen kan en elev läsa flytande eller inte. Sedan polariserar Lundahl mellan å ena sidan lärande och kreativitet, innovation och kritiskt tänkande – något som också är en universitetskonstruktion. Det existerar ingen sådan polemik – det går utmärkt att mäta lärande och samtidigt ha kreativa elever.

”När fokus för bedömning flyttas från att mäta ett resultat till att understödja elevernas lärande kommer också ganska snart elevernas engagemang och intresse att öka” (ibid).
Min kommentar: Här gör Lundahl ett rejält Statement, men vad har han för konkreta siffor på att detta stämmer. Mina 9 år av undervisning och hundratals elever säger något helt annat. Engagemang och intresse hos eleverna har ingenting med att mäta resultat att göra, utan uppnås av god undervisning där läraren är engagerad.

”Betygen är knapphändiga omdömen på en trubbig skala, med en avgörande betydelse för individens framtid. Det är alltså inte konstigt att betygs- eller bedömningsfrågan har stor politisk potential” (ibid s 13)
Min kommentar: Vadå trubbig skala – vad vill Lundahl säga med detta uttalande? Ett typiskt sätt att förminska betygens pedagogiska värde i en kunskapsresa. Här tycker jag Lundahls uttalande tydligt visar hans betygsmotstånd.

”Mycket av den politiska polariseringen i betygsfrågan har handlat om att betygen bekräftar sociala skillnader och återskapar det rådande samhällets sociala skikt. Detta är speciellt tydligt i 1970- och 1980-talets debatt om det relativa betygssystemet. Betyg och prov uppfattades förstärka sociala skillnader och motverka jämlikhetssträvanden” (Ibid s 14).
Min kommentar: Detta citat visar att de som förde debatten inte insåg hur det relativa betygssystemet fungerade, det var just för att motverka den sociala skillnaden som det relativa betygssystemet fanns, man skulle sortera ut de elever som var lämpliga för högre studier – oavsett vilken samhällsklass man kom ifrån. En 4:a i Bagarmossen var lika mycket värd som en 4:a i Djursholm och när den studiemotiverade eleven t.ex. skulle in på läkarlinje skulle inte den sociala bakgrunden spela någon roll. Att sedan relativa betygssystemet inte mätte kunskaper är en annan sak. Att Christian Lundahl tar upp detta citat utan att närmare förklara det visar på att han antingen inte förstår skillnaden mellan relativa betyg och kunskapsstandardbetyg, vilket i sig verkar vara en helt orimlig tanke. Eller också vill ha visa på ett exempel på hur debatten kring betyg varit infekterad väldigt länge, vilket i sig är ännu mer bränsle för det betygsmotstånd som han målar upp i sin bok. Att politiker polariserade stämmer säkert, men idag är det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) som polariserar i samma anda som politikerna gör, enligt Lundahl. Riksdagspolitiker bestämmer och sätter upp riktlinjer, i detta fall betyg som det råder konsensus i kring i Sveriges Riksdag – Vi ska ha betyg! Men tjänstemän, t.ex. på lärarutbildningen som har till uppgift att utbilda lärarstudenter och fortbilda lärarkåren tar sig friheten att ha en annan agenda. Man motverkar riksdagsbeslut och polariserar mellan betyg och t.ex. lust att lära, kreativitet och lärande. Vilka argument använder man? Jo, att forskningen och vetenskapen säger att betyg är dåligt och att den akademiska friheten ger dem just frihet att utbilda studenter till betygsmotståndare. Den fria akademiska forskningen ska stå över gällande regelverk och demokratiskt fattade beslut i riksdagen verkar PIE mena.  Detta är helt absurt – vi lever i en demokrati som innebär att Sveriges befolkning röstar fram de som ska styra landet och som i sin position tar beslut som ska råda. Tjänstemän ska utföra fattade beslut, enligt mitt sätt att se på det hela, för lärarutbildningen är ingen fri akademisk forskningsinstitution – det är en yrkesutbildning. Det innebär att de lärare som kommer ut nyexaminerade ska ha lärt sig att göra både summativa och formativa bedömningar samt att sätta betyg. Lärarstudenterna ska inte blivit itutade att betyg är dåligt och fått en bristfällig utbildning när det gäller bedömning och betygssättning.

Men vetenskapen säger ju att det är fel med betyg, att betyg och resultatuppföljning inte leder till goda resultat enligt Lundahl. Vilken forskning säger det? Svensk forskning? Nej, ingen svensk forskning hänvisar man till, utan det är utländsk forskning som lyfts fram av bland annat Christian Lundahl.

”Det stora genombrottet för formativ bedömning kom med en artikel av Paul Black och Dylan Wiliam. Artikeln heter ”Assessment and classroom learning” och bygger på en genomgång av 580 vetenskapliga artiklar publicerade i 160 olika tidskrifter under 1980- och 1990-talen (Black & Williams 1998)” (Ibid, s 52).
Min kommentar: Här inleder Christian Lundahl resten av kapitel 3 med att förespråka hur bra formativ bedömning är för lärande i förhållande till summativ bedömning (alltså en slags summering av elevernas kunskaper=betyg). Christian Lundahl har aldrig varit så öppet polariserande mellan formativ och summativ bedömning som många andra varit, t.ex. Anders Jönsson eller Steve Wretman. Lundahl använder en annan metod, sakta men säkert halar han in läsaren/studenten/läraren i betygsmotstånd och en insikt om att det är formativ bedömning som gäller. Med forskning visar Christian Lundahl att betyg inte har någon bäring när det gäller vad eleverna lär sig, mer än möjligtvis morot eller piska. En studie som många hänvisar till är Ruth Butlers studie från 1988 och det gör även Lundahl. Här har försöksgrupperna fått olika typer av återkoppling. Christian Lundahl menar, liksom resten av PIE, att Ruth Butler tittat på tre grupper av studenter:
1.  De som fick betyg på provet som enda återkoppling.
2. De som fick betyg och utförliga kommentarer som återkoppling på provet.
3. De som fick utförliga kommentarer.

Resultatet i denna studie är att grupp 3 lyckas bäst och därmed går det att dra slutsatsen att betyg inte är bra för att lyckas i skolan, betydligt mycket bättre med muntlig återkoppling och eventuellt skriftligt omdöme. Det som Christian Lundahl och alla andra som använder studien som bevis till att betyg är skit glömmer bort är tre ytterst viktiga aspekter.

  • Butlers studie är gjord 1988 i Israel. Går det att jämför med svenska förhållanden? Kan det tänkas att det finns en sociokulturell skillnad mellan eleverna i Israel 1988 och dagens svenska elever? Kan det spela roll? Jag tror faktiskt det. Skolhierarkin i Israel i slutet på 80-talet och i en svensk skolan på 2000-talet skiljer sig nog radikalt åt. Jag vågar påstå att det skiljer oerhört mycket, t.ex. hur frimodiga eleverna är och hur vana de är när det gäller att tilltala läraren med förnamn. Hur de vågar uttrycka sig och ta plats. Vid tolkning av studien tas inte hänsyn till den sociala skillnaden som råder i svensk skola och det svenska samhället i jämförelse med Israel – kan ha viss betydelse. Jag menar att Sverige och Israel skiljer sig åt på strukturnivå, inte minst om man jämför 1988 med 2000-talet.
  • Själva studien är också märklig. Den är gjord i Israel på 132 elever kopplat till tre matematikprov med poäng. Alltså en ganska liten studie. Betygssystemet är relativt och omfattar betygsstegen 40 – 99. Eleverna får relativa betyg i förhållande till hur många poäng de fått på provet. Vill du veta mer om relativa betyg finns en länk i referenslistan. Här har vi en rad problem när det gäller våra förhållanden. För det första finns det ingen relation mellan det relativa betygssystemet i Butlers studie och vårt betygssystem, det vill säga relationen mellan i förväg redovisade kunskapskrav och den bedömning läraren har gjort av hur väl eleverna lyckats. Det finns överhuvudtaget ingen relation mellan uppgiftsstandard och betyg, vilket innebär att det är omöjligt att dra några som helst slutsatser om elevens kunskaper utifrån dessa aspekter. För det andra kan vi inte ens i våran vildaste fantasi ha en referensram till den relativa betygskalan mellan 40-99 – vi har ingenting i svensk skola idag som gör att vi kan förhålla oss till detta system och det närmaste vi har är det relativa betygssystem som fasades ut i mitten på 1990-talet som talade om hur många procent som skulle ha ett vist betyg (7% 1:or, 24% 2:or, 38% 3:or, 24% 4:or, 7% 5:or – oavsett vad eleverna kunde). Det går med andra ord inte att dra några slutsatsen av elevernas kunnande utifrån detta system. Med andra ord: Israelstudien handlar om relativa bedömningar och vi i Sverige har kunskapsstandardsystem. En vetenskaplig jämförelse är omöjligt att göra och hävda att man har vetenskapliga belägg för att betyg inte är bra för inlärning – i alla fall inte om man vill använda Butler som vetenskaplig hänvisning. Ändå gör forskare det – till och med professorer i pedagogik.
  • Huvudsyftet med Butlers studie är att ta reda på belöningens effekt. Hörnstenen i behaviorismen är straff och belöning. Tidigare har behaviorister kommit fram till att bestraffning inte har goda pedagogiska inlärningseffekter. Butler vill se om belöning, t.ex. när läraren säger ”vad duktig du är” har någon positiv inlärningseffekt. Tyvärr använder sig av Butler av betyg som positiv belöning. Man kan ifrågasätta användandet av att använda relativa betyg som belöning. Men studien har ingen relevans för svenska betyg och säger ingenting om dagens svenska betygssystem. Det Butler egentligen ville studera var belöning, inte betyg. Ändå har studien använts fel, för betygsmotståndarna gör grova omtolkningar, här kanske den grövsta omtolkningen av internationella studier. För övrigt har stora delar av det Dylan Wiliam står för har också omtolkas på den svenska arenan, bland annat av Christian Lundahl.

En annan aspekt som går att ifrågasätta när det gäller användandet av Butlers studie för svenska förhållanden är grundläggande vetenskapsmetodik, något som den pedagogiska forskningen inte verkar vara så noga med.

Validitet – det vill säga att man mäter rätt saker.

Reliabilitet – det vill säga att man mäter rätt.

Om svensk skola ska vila på forskning och beprövad erfarenhet borde väl rimligtvis de som jobbar på själva forskningsbiten hålla ordning på grundläggande vetenskapsmetodik. Eller? Att använda en studie som för det första inte går att jämföra med svenska mått och för det andra inte ens tar upp betygssättning är ju direkt vilseledande. Så:

Validitet – mäter vi rätt saker om vi använder Butler 1988 för svenska förhållanden? Nej, eftersom relativa betyg och kunskapsstandardbetyg inte går att jämföra med varandra.

Reliabilitet – mäter man rätt om vi använder Butler 1988 för svenska förhållanden? Nej, eftersom relativa betyg och kunskapsstandardbetyg inte går att jämföra med varandra.

Det är ungefär som om vi misstänker att vi har feber och tar temperaturen en halvtimme efter vi har käkat en Alvedon – då får vi dålig reliabilitet. Kör vi termometern upp i rumpan på en gris får vi dålig validitet.

Men tydligen spelar det ingen roll för Christian Lundahl och hans kompisar, man använder denna studie hej vilt för att vetenskapligt bevisa att betyg är dåligt. För studien är bara ett redskap i kampen mot betyg och resultatuppföljning och då väljer man vad som ska redovisas och ifall grundläggande vetenskaplighet är åt helvete. Och så här fungerar stora delarl av den pedagogiska forskningens användande, något som jag i senare blogginlägg kommer ge fler exempel på. Frågan man kan ställa sig är om detta gynnar svensk skolas utveckling? Jag hävdar bestämt nej. Finns det några svenska studier? Nej inte som Christian Lundahl har presenterat i alla fall.

En intressant detalj är att Skolverket i sin skrift Kunskapsbedömning i skolan skriver: ”En återkoppling som endast består av betyg kan också uppfattas som riktad mot eleven som person. I sådana fall riskerar den att fokusera eleverna istället för uppgiften” (s 24). I fotnoten hänvisas till Butlers studie från 1988. Intressant att Skolverket saluför skrifter som hänvisar till internationella vetenskapliga studier som inte är relevanta för svenska förhållanden. Har det någon betydelse? Eller kan vi bara skita i detta? Gå vidare som om inget har hänt? Boken är ju bra, så lite skit får man räkna med, det är väl inte så mycket att bråka om. Eller? Men Lundahl är ju inblandad även i denna skrift.

Kära läsare, tyvärr blir det ännu värre i Christian Lundahls bok Bedömning för lärande.  En bit in i boken ger Lundahl en falsk bild av dagens svenska skola. Denna gång tar han sin skolhistoriska forskning till hjälp och bygger upp en icke-existerande konfliktsituation. Varför? För att med vetenskap framhäva sitt tolkningsföreträde och verifiera sin ståndpunkt.

”Förenklat kan den tankelinje som formulerades av Thorndike sägas vara inriktad på att utveckla skolan genom objektiva metoder, det vill säga genom kunskapsprov byggda på psykometri och genom statistisk analys. Dewey, som också var filosof, utvecklade en annan uppfattning om hur utbildning kunde utvecklas som ett socialt samspel i en lärandesituation. Vi lär oss genom delaktighet” (Lundahl 2011, s 20).
Min kommentar: Här börjar det bli riktigt läskigt. Som den expert på skolhistoria Christian Lundahl är, har han valt att polarisera mellan behaviorismen och positivismen för att få läsaren att reagera på vilken jävlig situation vi befinner oss i. Vem som helst som läser detta inser att Thorndike är en behaviorist som inte går att gilla. Då är Dewey bättre för han står för demokratiska värden. Det djävulska är att denna polarisering skedde på 1920-talet men det upplyser inte Lundahl läsaren om och den icke pedagogiska kunniga skolhistorikern tror ju att denna strid står idag.

Men på 20-talet hade vi inte den läroplan vi har idag. Vi hade inte det kunskapsstandardsystem som kom med Lpo 94 och Lgr 11. Det är alltså en falsk polarisering som Christian Lundahl lyfter fram som vetenskap. Är det medvetet? Självklart är det en högst medveten polarisering för att Christian Lundahl är djupt ideologiserad av Dewey och lyfter fram honom. Lust att lära! Men vad hände med Piagets teorier? Vad hände med Vygotskijs teorier? Varför tar inte Christian Lundahl upp deras teorier när det gäller lärande, inlärning och utveckling?

Lägg därtill att det var ett helt annat samhälle som Thorndike och Dewey diskuterade om. 1920-talet, oavsett om det var i USA eller i Sverige såg helt annorlunda ut än det gör idag. Rösträtten var ung och någon verklig demokrati i verklig bemärkelse, sett hur vi tolkar demokrati, fanns inte. Det är lätt för oss att tycka om Dewey, men vi måste sätta denna polarisering i en kontext där samhället såg helt annorlunda ut. Och där tänkande hos människorna skildes fundamentalt åt om vi jämför med dagens vuxna, elever och ungdomar.

Det går att ge exempel på exempel genom hela Christian Lundahls bok, men jag väljer att stoppa här. Varför tycker Lundahl som han gör? Jag tror att förklaringen är enkel. Han är helt sönderideologiserad kring John Deweys tankar om demokrati, lust att lära, att processen är den viktiga med mera och saknar koppling till verklighetens skola. De byggnader och de lärare och elever som finns runt om i Sverige. Fina ord på en institution är en sak medan hårt arbete i klassrummet är en annan femma. Att det går att ha betyg, prov och följa upp resultat utan att tappa lust till att lära sig eller demokratiska värden begriper inte Lundahl, men det beror på att han själv inte har stått och jobbat i ett grundskoleklassrum och testat sina teorier i praktiken, utan suttit på pedagogiska institutioner och blivit itutad ”sanningar”. Och det är ju bra för karriären uppenbarligen, för Christian Lundahl är ung och redan professor i pedagogik.

Jag tycker att det vore oerhört intressant om svensk forskning skulle göras där ett stort gäng mellanstadielärare, typ ett par hundra fick berätta om hur många elever som i slutet av årskurs 5 har fått tydliga skriftliga omdömen där de riskerar att inte nå kunskapskraven. Följa dessa elever när de får sina första betyg i årskurs 6, vad det leder till och hur betygen ser ut när de ett halvår senare lämnar årskurs 6. Skillnad på elevernas förhållningssätt? Skillnad på lärarnas/skolornas förhållningssätt? Vad har hänt? Varför har det hänt? Det skulle vara mycket intressant forskning. Utifrån detta göra djupdykningar i olika elevgrupper med djupintervjuer – now we talking! Men det finns väl inget intresse för detta. Alla studenter ska skriva om elever i behov av särskilt stöd, elever med diverse bokstavskombinationer, lesson studies eller formativ bedömning. Och när det gäller doktorander inom pedagogik är betygsfrågan en ickefråga – om det inte gäller att argumentera mot betyg.

Det verkar inte som om Christian Lundahl har begripit skillnaden mellan relativa och kunskapsstandardbetyg, för om han hade gjort det på riktigt hade han insett att det inte finns något pedagogiskt problem med betyg – ett betyg skulle vara ett samlat omdöme om elevernas kunskap och en utgångspunkt för att jobba vidare pedagogiskt, samt underlag för dialog med eleven. Ett betyg ska vara ett samlat omdöme om vilka kunskapskrav eleven har nått i kursplanen. Kritiken mot betyg är helt korrekt när det gäller det relativa betygssystemet och Lundahls kritik mot behaviorismen är korrekt. Det är bara det att polariseringen mellan Thorndike och Dewey var på 1920-talet. Genom att lyfta den debatten till 2000-talet, med kunskapsstandardmodell som inte fanns då, slåss Christian Lundahl i en påhittad skolsituation. Uppenbarligen med stor framgång!

Jag menar att Christian Lundahl missbrukar sin position som forskare och lyfter in vetenskapliga rön som har noll evidens på svensk skola. Han manipulerar och flyttar fokus från de verkliga problemen i svensk skola till en fiktiv polariserad situation, som han verifierar med falsk vetenskap. Han lurar och manipulerar sina läsare och sina åhörare med att verifiera det han säger med forskning som inte har någon bäring för svensk skola. Detta menar jag är ett bedrägeri som är så grovt att jag blir ursinnig. Christian Lundahl har sålt tusentals böcker till grov personlig profit, på falska premisser. Jag undrar hur man på Stockholms Universitet kan använda Christian Lundahls djupt ideologiserade och ovetenskapliga bok i kursen ”Dokumentation, bedömning och betyg”? Detta är en skandal och jag har gjort en anmälan om granskning till kursansvarige Eva Svärdemo-Åberg och till Stockholms Universitets rektor Astrid Söderbergh. Jag accepterar inte att detta får fortgå, någon måste ta ansvar och jag kräver ett svar från ansvariga. Jag har också skickat ut ett pressmeddelande.

Jag kommer i senare blogginlägg ge fler exempel på texter som är uppseendeväckande. Nästa blogginlägg handlar om Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) och de kvinnor som styrt med Ingrid Carlgren i spetsen.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

Referenser

https://johankant.wordpress.com/2010/12/04/christian-lundahl-svavar-ut-om-betyg-igen/

https://johankant.wordpress.com/2011/05/22/christian-lundahl-tar-ton-mot-jonas-vlachos/

https://johankant.wordpress.com/2013/06/14/vetandets-varld-not/

Christian Lundahl: Bedömning för lärande Norstedts 2011

Butler 88

Kunskapsbedömning i skolan

Pressmeddelande Lundahl

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s