En skola åt helvete, del 9: Damerna på LHS


Jag har skrivit under min avskedsansökan och jag är rättshaverist. Jo, det är kommentarer jag har fått sedan förra blogginlägget. Eller att jag borde ägna mig åt dialog istället för att gå i hård polemik med dem som jag ogillar. Eller att jag inte tänker på alla de lärare som inspireras av Christian Lundahl. Som om jag inte försökt med dialog? Direkta frågor till Steve Wretman. Svar på debattinlägg. Öppna frågor på Newsmill. Öppna frågor på min blogg. Men har jag fått några svar? Eller har det lett till något? I våras slutade jag blogga i flera månader på grund av att jag var trött på att driva samma frågor år ut och år in. När jag hittade ett tidningsurklipp som var 10 år gammalt, där Per Måhl argumenterade för betyg, kände jag att väldigt lite har hänt när det gäller Pedagogiska Ideologiska Etablissemangets makt över svensk skola, svensk lärarutbildning och pedagogiskt tolkningsföreträde. Som om PIE vill ha dialog? Verkligen inte, så den dörren är stängd redan från början och den ”skit” som jag skriver är inte ämnad åt dialog. Nåja, jag har ju fått många positiva tillrop också, faktiskt betydligt fler än de negativt. Ogillar jag formativ bedömning eller att lärare blir inspirerade av detta? Nix! Men varför inte läsa källan till formativ bedömning, Dylan Wiliams bok ”Assessment for learning”. Den boken är inte alls lika ideologiserad som Christian Lundahls bok. För det är just det som jag vänder mig mot. Att Lundahl, Scherp, Wretman med flera får hålla på år ut och år in och vara oemotsagda. Att de år ut och år in får driva sitt betygsmotstånd eller motstånd till att följa upp resultat. Menar man att jag plockar bort glädjen hos lärarna att bli inspirerad av Christian Lundahls bok, i och med min kritik, så måste jag säga att alla de tusentals elever som lämnat skolan utan att kunna läsa helt och hållet, eller utan fullständiga betyg väger betydligt tyngre i mina ögon. Det ena behöver inte utesluta det andra, men i den krassa verkligheten är det så att faktum är att 25% av pojkarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra och 20% av eleverna som lämnar grundskolan inte har fullständiga betyg. Detta känns oerhört angeläget.

Givetvis är just detta inte Christian Lundahls fel, men det är också så att det inte finns tid, resurser och tankekapital att lägga på ideologi längre. Det jag vänder mig mot när det gäller Christian Lundahl är primärt att han använder sig av forskningsmetodik på ett högst tveksamt sätt. När det gäller validitet – det vill säga: att vi mäter rätt saker, tycker jag Lundahl är helt fel ute. När det gäller reliabilitet – det vill säga: att vi mäter rätt, är Lundahl också helt fel ute. Ungefär som om vi misstänker att vi har feber och tar temperaturen en halvtimme efter vi har käkat en Alvedon – då får vi dålig reliabilitet. Kör vi termometern upp i rumpan på en gris får vi dålig validitet. Att använda sig av Butler 1988, för att hänvisa till att vetenskapen säger att betyg inte ger bra effekt på lärandet är direkt felaktigt och ger både dålig validitet och reliabilitet. Detsamma gäller polariseringen mellan Thorndike och Dewey. Detta gjort av en professor i pedagogik – är det sant? Borde inte kraven på honom ställas högre när det gäller grundläggande vetenskapsteori? Sedan mitt förra blogginlägg har Skolporten haft en bedömningskonferens i Stockholm. En kompis till mig var där och lyssnade på Anders Jönsson. Hon ringde mig och berättade att Jönsson varit mycket bra och att han inte alls polariserade mellan summativ och formativ bedömning. Glädjande att Jönsson, som jag i ett blogginlägg 2010 kritiserade för att hans bok innehöll just denna polarisering och att även han hänvisade till Butler-undersökningen, verkar ha ändrat sig. Hoppas att Anders Jönsson reviderar sin bok och tar med exempel från svenska förhållanden, för det är ingen tvekan om att Anders Jönsson behövs som forskare inom detta område, men då behövs det också noggrannhet och inte ideologi. Tack för den omsvängningen Anders Jönsson! Nu fortsätter min bloggserie med tre damer från Lärarhögskolan i Stockholm som härjade runt en hel del.

Ingrid Carlgren, professor i pedagogik vid Stockholms universitet är ett kapitel för sig. Sällan har jag skådat en kvinna som har varit så maktfullkomlig som hon och som använt sin position för att utöva makt. Söndra och härska verkar vara hennes devis i livet, i alla fall på jobbet. På Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) försökte hon detaljkontrollera hela bygget. Att stå för undervisning eller att motsätta sig det som var ”inne” fick Carlgren att se rött och då gjorde hon allt för att frysa ut eller med makt trycka till dessa personer. Detta skapade ett klimat som fick LHS att likna Östtyskland – vem kunde man lita på? Och vad vågade man säga utan att hamna i onåd hos rektorn? När det diskuterades bedömning och betygssättning gjorde hon sig själv till expert i ämnet, fast det verkligen inte är hennes expertisområde. Och det har hon visat, för Carlgren är mamma till de fyra F:en, det vill säga: Fakta, förståelse, förmåga och förtrogenhet. Som om det går att splittra kunskap i dessa olika delar.

De fyra F:en är en av de delar i Lpo 94 som har bidragit till total förvirring i skoldebatt. Men det var väl det som var meningen? Att de fyra F:n skulle vara det som gjorde att det var omöjligt att genomföra mål- och resultatstyrning, för det var ingen som förstod de fyra F:n, inte ens Carlgren själv. Åtminstone har hon aldrig mig veterligen kunnat förklara de fyra F:n. Men det är inte så konstigt för det finns ett logiskt feltänk, det går inte att kvantifiera kunskaper med de fyra F:n. Min vän Peter brukar fråga vilken av de fyra F:n som utgör att steka pannkakor? Han har aldrig fått ett svar på den frågan, trots att han har ställt frågan direkt till Ingrid Carlgren. Själv sket jag fullständigt i de fyra F:n och körde mitt och Jordbromalmsskolans race med Lpo 94 och det gick ju bra. Men både i debatt och ute i skolorna var det stor förvirring när det gällde de fyra F:n. Än idag kommer denna rappakalja upp.

”Enligt den tankegång som har förts i det föregående kapitlet kan ett visst sätt att erfara (förstå, uppfatta, etc.) ett visst fenomen definieras i termer av vilka aspekter av fenomenet i fråga som har skilts ut i och i vilket mönster de finns samtidigt i den lärandes medvetande. Så om målet är att utveckla förmågan att erfara ett fenomen på ett visst sätt, är det just det bestämda erfarandet som måste utvecklas. Eftersom detta är en tvingande nödvändighet måste vi – oavsett vilken undervisningsmetod vi använder – åstadkomma detta. Och eftersom lärande är en funktion av urskiljning och eftersom urskiljning är en funktion av erfaren variation, kan vi analysera undervisningssituationer i termer av vilka aspekter av det aktuella fenomenet som är öppna, dvs. varierar, och vilka som är invarianta” (Carlgren & Marton 2000, s 140). Är inte detta själva definitionen på snömos? Vad vill Carlgren och Marton säga? Detta är något slag abstrakt filosofiskt resonemang – är det verkligen en bra text för lärare? Eller för blivande lärare som ska lära sig ett hantverk, som ska lära sig ett yrke? Skulle inte tro det! Antagligen är denna text lysande i tävlingen om vem som skriver den mest akademiska texten, men med tanke på att Carlgren aldrig lyckats förklara de fyra F:n tror jag nog att det blir ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, för henne att förklara vad hon menar. Dessutom uppstår frågan om vilken nytta denna text skulle göra för en framtida lärare, vore dessa författare som någon av de tre aporna – inte se, inte höra, inte tala. Men å andra sidan kanske jag är lite för hård – för Ingrid Carlgren är ju inte lärare. Psykolog och pedagog – javisst, men inte lärare. Antagligen har hon aldrig varit i ett klassrum, åtminstone inte på de senaste 50 åren.

En annan fråga som Ingrid Carlgren var med och drivit, tillsammans med sina båda följeslagare Inger Eriksson och Viveca Lindberg är hur man ska använda mål att sträva mot i Lpo 94. Istället för att följa den instruktionen som kom från Skolverket, d.v.s. att mål att sträva mot ska ligga till grund för lärarens planering (utlärt) och mål att uppnå ska visa vad eleven minst ska ha uppnått för kunskaper (inlärt), menade trojkan att mål att sträva mot ska vara med i bedömningsarbetet. Detta har skapat oerhörd förvirring hos studenter och lärare, för man får inte ihop det. Jag har till och med diskuterat med en rektor för många år sedan som hävdade att mål att sträva mot skulle vara med i bedömningen av vad eleverna skulle kunna. Det här var i Jordbro. Jag förklarade hur det hela låg till och sedan visade upp mål att sträva mot i svenska och därefter var det slutdiskuterat – rektor gav upp. 1,5 sida abstrakt skriven text i årskurs 5, som mer eller mindre var omöjligt för en grundskoleelev att uppnå – inte minst i Jordbro och som läraren skulle göra sin bedömning mot. Går inte! Men Carlgren och Bill och Bull stod på sig. Varför kan man fråga sig? För att de trodde på detta? Nja, det skulle jag inte hävda, snarare är det nog så att detta var ett led i att med alla tänkbara medel försöka förstöra allt som hade med reformen Lpo 94 att göra. Inte minst mål- och resultatstyrningen och då är det ju bra att slå direkt mot målen och få förvirringen att bli total.

Steve Wretman har åkt land och rike runt och använt sig av samma exempel, det vill säga att hävda att bedömning skulle göras utifrån mål att sträva mot. När jag vid ett tillfälle ställde frågan till Steve Wretman varför mål att sträva mot skulle användas som bedömningsunderlag för de kunskaper eleverna hade uppnått fick jag till svar att mål att uppnå är för lågt uppställda kunskapskrav. Detta vittnar om att Steve Wretman och säkert hela PIE inte har förstått skillnaden mellan utlärt (teach) och inlärt (learn) och att de säkert inte läst mål att uppnå i t.ex. biologi som är rena rama önskelistan på vad eleverna ska kunna (jag pratar fortfarande om Lpo 94). Hur denna idiotiska – eller geniala – idé kommit till har jag ingen aning om, men eftersom Viveca Lindberg är den bland denna trojka som ägnat sig åt bedömningsfrågor ligger det nära till hands att tro att Lindberg ligger bakom detta, även om Ingrid Carlgren gjorde sig själv till expert i bedömningsfrågor. Jag och Viveca Lindberg hade en diskussion på min blogg för några år sedan, se nedan. Lindberg svarar i första blogginlägget.

Som rektor för LHS for Ingrid Carlgren omkring och förtryckte de som inte hade samma ideologiska syn som hon hade. Förutom min bästa metodiklärare som jag tidigare berättat om, har jag även två goda vänner och två bekanta som arbetat på LHS under Carlgrens tid. Två jobbar kvar på Stockholms universitet och de andra tre har gått i pension. Jag skulle kunna rada upp i punktform säkert 10-15 händelser kring hur Ingrid Carlgren har missbrukat sin makt som rektor på LHS, men det spelar ingen roll, det som jag ovan redogjort för räcker och blir över för att beskriva all skit som hon ställt till med. Men vad har Ingrid Carlgren för bakgrund? Hon utbildade sig till psykolog i Göteborg, doktorsavhandlingen kom i pedagogik 1987. Därefter har Carlgren haft en rad tjänster inom olika pedagogiska fakulteter för att till slut hamna som professor i pedagogik på LHS (idag Stockholms Universitet). Idag är Ingrid Carlgren vetenskaplig ledare för skolnära forskning i Stockholms kommun. Jag tycker att det är ganska intressant att en professor i pedagogik, som gjort sig själv till expert inom bedömning och som verkar inom en skola där mål- och resultatuppföljning gäller väljer att jobba med klassrumsstudier, eller att handleda de som gör dessa studier eller vara någon slags projektledare. Exakt vilken roll hon har vet jag inte. Hur mycket nytta för detta tillbaka till verksamheten? Klart att lärare ska få möjligheten att forska, det motsätter jag mig inte, men frågan är hur ideologiskt det hela blir. Är det bara metodik man forskar kring? Och i sådana fall rätt metodik, alltså inga prov och kunskapskontroller så klart. Carlgren är också flitig debattör på webtidningen Skola och Samhälle, där hon skriver abstrakta och lika lite verklighetsförankrade texter som vanligt, se nedan. Intressant att Carlgren inte bemödar sig att svara på de frågor som ges i kommentarsfältet. Det står hon liksom över.

Inger Eriksson, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, tidigare på LHS. Ingrid Carlgrens högra hand i jobbet att upprätthålla ordning och reda på LHS. Redan 2009 satt jag i morgonsoffan på Svt och diskuterade lärarstudenternas bristande kunskaper när de kom ut i skolan. På frågan från morgonvärden vad kunskap var för något, menade Eriksson att det inte gick att svara på, redan Platon ställde sig den frågan. Dessvärre kom jag inte till tals, eller rättare sagt så är jag inte så intellektuellt snabb – jag hann inte med i svängarna (tv och radio är inte mitt medium). Men hur svårt ska det vara. Kunskaper för oss är det som står i kursplanerna! Inte någon filosofisk fråga. Inger Eriksson har inte gjort så mycket väsen ifrån sig, jobbat i det tysta och hela tiden backat upp Ingrid Carlgren. Hon har jobbat som pedagogisk handledare med skolor i Stockholmsområdet när det gäller olika projekt för att det ska bli vetenskaplig tyngd. Frågan är om dessa projekt har genererat högre resultat hos eleverna? Har det lett till ökade resultat i form av att fler elever läser flytande eller att alla inblandade elever behärskar de fyra räknesätten? Detta vore intressant att ta reda på! Inger Eriksson jobbar nu i ett projekt i Stockholm stad som heter Stockholms learning lesson studies. Det är ett projekt: ”Man tar reda på vad det är i undervisningen, det vill säga hur innehållet behandlas, som ökar respektive minskar förutsättningarna för elevens lärande” (Pedagog Stockholm).

Åter igen fel fokus, men medvetet fel så klart. Varför inte arbeta för att få resultatuppföljningen att fungera? Synliggöra de elever som inte når kunskapskraven och därifrån titta på vilka metoder som används av dessa elevers lärare. Går det att ändra metodval? Hur blir resultatet då? Skulle ge större effekt är jag övertygad om, men eftersom det inte är intressant med resultat och resultatuppföljning struntar man i detta.

Viveca Lindberg, universitetslektor och docent i pedagogik vid Stockholms universitet. På Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) tillhörde hon kretsen kring Ingrid Carlgren, vilket hon sannolikt fortfarande gör. Lindberg har jobbat med bedömningsfrågor och har varit medförfattare till antologin Pedagogisk bedömning – om att dokumentera, bedöma och utveckla kunskap. Så Viveca Lindberg rör sig i ”rätt kretsar”. Tillsammans med Ingrid Carlgren har Lindberg på LHS drivit bedömningsfrågor, där hennes käpphäst har varit att platta till kunskapshierarkin. Viveca Lindbergs bedömningsmatriser har legat till grund för utformningen av kunskapskraven i Lgr 11, där Viveca Lindberg med största sannolikhet figurerat som rådgivare åt Skolverket. Det verkar annars högst märkligt att allt det som Viveca Lindberg drivit på LHS under åratal hux flux finns med i Lgr 11:s kursplan. Dessutom har Lindberg varit ganska ensam om att driva frågan om platta kunskapskrav, utan någon egentlig hierarki. Vad är det då som Viveca Lindberg har drivit? Vad menar jag med platta kunskapskrav? Varenda insatt lärare vet vad jag pratar om och många lärare har reagerat negativt på det godtycke som kursplanerna i Lgr 11 är skrivna med. Här är några exempel med betyget E – C – A:

  • I huvudsak fungerande sätt – på ett relativt väl fungerande sätt – på ett väl fungerande sätt
  • Eleven har grundläggande kunskaper – goda kunskaper – mycket goda kunskaper
  • För enkla resonemang – utvecklade resonemang – utvecklade resonemang

Alltså, Blooms taxonomi togs bort i Lgr 11:s kursplaner, vilket innebar att det idag är oerhört godtyckligt vad som är relativt väl och inte, vad som är grundläggande eller inte. Bara ordet relativt signalerar otydlighet – för vad är relativt? I förhållande till vad? Förvisso har denna diskussion även förekommit i Lpo 94, som också var abstrakt skriven, men där fanns åtminstone en kunskapshierarki. Jag skrev ett öppet brev till Viveca Lindberg för några år sedan på min blogg. När jag svarade på hennes svar med en rad motfrågor fick jag inget svar. Inget förvånande i sig, det mest förvånande var att hon bemödade sig att svara i första läget. Men kontentan blev ju att en hel del frågor förblev obesvarade.

Annars jobbar Viveca Lindberg i det tysta och fördolda, uttalar sig aldrig i debatten och är mycket försiktig i de texter hon skriver. Ta detta exempel: ”Denna tolkning har medfört att mål att uppnå tidigt kom att bli styrande för lärarnas arbete. Som en följd av detta har innehållet reducerats – i lärarkonstruerade uppgifter och prov, liksom i de uppgifter och prov som ingår i lärarhandledning för olika läromedel, är det vanligt att (prov) – uppgifterna konstrueras för var och en av betygsnivåerna. Likaså är det vanligt att lärarnas ansträngningar ensidigt riktas mot de uppgifter som förknippas med godkänt betyg” (Lindström [red] 2011, s 261). Lindberg skriver också: ”När nu flera delar av betygssystemet förändras – och såväl nya kunskapskrav som en ny betygsskala införs från och med hösten 2011, innebär det att lärarna återigen försätts i nybörjarposition. Den tid det tagit – drygt tio år – för lärarna att utveckla och förändra den förståelse de inledningsvis hade av systemet till den de har idag, kan ses om en indikation på att det tar tid att lära sig använda nya redskap med förtrogenhet” (Ibid, s 262).

Min kommentar: Det är intressant att läsa båda dessa utdrag och samtidigt ha i bakhuvudet att Viveca Lindberg varit med och utbilda blivande lärare på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS). Det innebär att Lindberg i alla år pratat om platta kunskapskrav och att hon även varit delaktig att driva den polarisering som PIE gjort mellan mål att sträva mot och mål att uppnå. Men problematiken är att det som Lindberg lyfter fram som ett problem – att mål att uppnå blivit underlag för lärarnas planering (om det verkligen är så på riktigt) och även att det delas upp olika provuppgifter utifrån de olika betygskriterierna G-VG och MVG är det något som hon varit med att skapa. Lärare fick ingen fortbildning när Lpo 94 infördes, som jag tidigare tagit upp. Däremot var Ingrid Carlgren, Inger Eriksson och Viveca Lindberg i högsta grad med att skapa förvirring när de lyfte fram de fyra F:n som aldrig bidragit till någon tydlighet. Heller inte hur man polariserade mellan mål att sträva mot och mål att uppnå – mangrant! Så när Viveca Lindberg tar upp att det behövs fortbildning för lärarna, så är det i högsta grad sant, men att hon själv eller någon av de andra i trojkan ska stå för denna fortbildning vore förödande. Men det vore intressant att på föreläsning höra Viveca Lindberg tala om de olika tolkningarna i Lgr 11:s betygssteg för A, C och E.

Jag är väldigt skeptisk till att tydlighet skulle råda för studenter eller lärare efter en sådan föreläsning. Jag skulle också vilja se Lindberg kategorisera olika elevtexter utifrån dessa betygssteg och sedan motivera varför hon bedömt som hon gjort. Som jag ser det är Viveca Lindbergs påverkan på Lgr 11:s kunskapskrav bara av ondo och kommer inte leda till något gott. Som jag sagt tidigare, bara lägga lärarkåren i frysbox. Under många år arrangerade Lärarhögskolan i Stockholm och senare Stockholms universitet något som heter Centrum för Skolans Kunskapsinnehåll i Praktiken – (SKIP). Det var seminarier som vem som helst kunde anmäla sig till och där Carlgren, Eriksson och Lindberg alltid var med – åtminstone alla gånger jag var där. Jag smög in där och höll låg profil, som en tjuv om natten rörde jag mig tyst i dessa kretsar och avslöjade mig inte.

Lyssnade, pratade väldigt lite och gav mig inte till känna. Inte av rädsla, jag vågar ta diskussionen, utan för att höra vad som sas på dessa möten. Ibland baxnade jag, fick en smärre chock och näst intill svimmade av den infantila debatt som rådde mellan dessa högt uppsatta pedagoger, deras gäster och auditoriet. Helt världsfrånvarande, långt ifrån skolans verklighet och emellanåt riktigt inskränkt. Vid något tillfälle skrev jag ett blogginlägg där jag ifrågasatte hur det ens var möjligt att Ingrid Carlgren blev professor i pedagogik. Och att påstå, som seminariet hette, Skolans Kunskapsinnehåll i Praktiken är direkt ett skämt – vad vet dessa personer om skolan i praktiken? På riktigt? Det dagliga arbetet, inte något tjusigt projekt! Men PIE hjälps åt på alla plan. Christian Lundahl, Hans-Åke Scherp, Steve Wretman, Ingrid Carlgren, Inger Eriksson och alla andra som delar deras inställning till skolan – deras ideologi. För exemplen delar man med sig i debatt och föreläsning. Några exempel som är återanvända:

  • Butlerstudien från 1988 där man vetenskapligt kan konstatera att betyg är dåligt. Att studien är gjord i Israel och under helt andra förutsättningar tar man inte hänsyn till. Att både validitet och reliabilitet är under all kritik struntar man i. För studien visar vad man vill visa.
  • Grisenexemplet – det spelar ingen roll hur många gånger man väger grisen. Jag skrev ett blogginlägg kring detta exempel.
  • Mål att sträva mot i bedömning (Lpo 94), att det skulle vara med i bedömningsunderlaget. Nu håller samma sak på att hända när det gäller de långsiktiga målen i syftestexten i Lgr 11, det som kallas förmågorna.

En sak är helt säker när det gäller många inom PIE – de har inte satt sin fot i ett klassrum på mycket länge, några har aldrig varit i ett svenskt klassrum i en förortsskola. Några är inte ens lärare och jag kan ge mig fan på att flera av dem aldrig sett en elev ens på vykort. Men bestämma över svensk skola ska de och sätta agendan för svensk skola vill de göra. Dessutom vara med och sänka svensk skola och lärarkåren. Tröttsamt!

I nästa blogginlägg kommer jag ge fler exempel på litteratur som är direkt betyg- och reformfientlig.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

 

Referenser
Ingrid Carlgren och Ference Marton: Lärare av i morgon, Lärarförbundets förlag 2000

https://johankant.wordpress.com/2011/02/18/vad-menar-lindberg-med-checklistor/

https://johankant.wordpress.com/2011/03/24/oppet-brev-till-viveca-lindberg/

Lindström [red]: Pedagogisk bedömning, Stockholm Universitets förlag 2011

https://johankant.wordpress.com/2011/03/19/kursplanerna-i-lgr-11-lagger-lararkaren-i-frysbox/

https://johankant.wordpress.com/2010/11/23/kunskapsseminarium-med-flum/

https://johankant.wordpress.com/2009/11/05/grisen/

 

Ingrid Carlgren: Ett annat samtal om skolan?

 

 

3 reaktioner till “En skola åt helvete, del 9: Damerna på LHS

  1. Håller med, men det är INTE VÄRT! Jag följer sen ´10, men detta är en David & Goliat story med dålig utgång. Dålig löneutveckling, skitiga referenser och vad inte mer….Även idag förs diskussioner på olika forum kring ffffffförmågor och kunskapskrav …förvirring fortfarande gäller..

    1. Hej Miki,

      Ja det är verkligen same same but not different. En del har hänt, men alltför lite. Lönen har blivit bättre sedan bloggserien skrevs men inte mycket mer. Lgr 11 är ju fortfarande en katastrof.

      1. Absolut Miki! Men en tänkande människa bör väl inte ge upp bara!? Jag ställer mig just fråga; är inte lärare tänkande människor längre eller är de så fega? Så få som protesterar!??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s