En skola åt helvete, del 11: Martin Hugo


När jag fick Martin Hugos bok ”Från motstånd till framgång” förra året (2012) läste jag den och förundrades över hur Hugo kunde dra generella slutsatser utifrån 7 elever och 3 lärare. Dessa elever var inte vilka elever som helst, de var ganska skolskadade och lärarna verkade vara engagerade utöver det vanliga. Alltså inte en helt vanlig skolsituation, även om det finns många skolmisslyckanden i skolsverige. Jag skrev ett blogginlägg om boken.

På något sätt kom denna bok tillbaka till mig i början av maj. Jag tänkte att det vore intressant att titta på Martin Hugos avhandling och jämföra. Min första reaktion var att anmäla avhandlingen till rektorn för Jönköpings Högskola för granskning, men då behövde jag givetvis själv titta på texten först. Så jag började med att läsa Martin Hugos doktorsavhandling. Mycket intressant och en bra avhandling. Men väldigt långt ifrån Hugos bok.

I detta arbete framträder för mig en tydlig bild över hur PIE arbetar. I avhandlingen drar Martin Hugo inte några som helst slutsatser om inlärning, betyg, målstyrning, läxor eller betyg utifrån det han har sett i sin studie. Vid litteraturgenomgång är det så att Hugo går igenom den litteratur som passar honom bäst för studien, som visar att det är direkt avgörande att bygga goda relationer till eleverna samt att bedriva en för eleverna meningsfull verksamhet. Låter högst rimligt tycker jag. Och det är klart att en person som skriver en avhandling idag använder sig av litteraturen för att förstärka sitt eget syfte och sin egen slutsats. Men vilka slutsatser drar Martin Hugo i sin doktorsavhandling?

Så här skriver Martin Hugo om sin forskning i sammanfattningen:

”Det empiriska materialet består främst av forskningsintervjuer och fältanteckningar från deltagande observationer. Forskningen utgår ifrån en livsvärldsansats och en central utgångspunkt är elevernas och lärarnas erfarenheter av skolan. Resultatet visar att eleverna bär på mycket negativa erfarenheter av grundskolan som genererat en negativ inställning till skolarbete. Att få eleverna mer positivt inställda till skolarbete var en förutsättning för att lärande i kärnämnena skulle ske. Två faktorer framträder tydligt som avgörande för att de här ungdomarna upplevt gymnasietiden som meningsfull. Den första är lärares elevsyn och den relation som uppstår i mötet mellan eleven och läraren. Den andra är huruvida eleverna upplever innehållet som meningsfullt” (Liv och Lärande i gymnasieskolan, sid 3).

När det gäller varför det är så många elever som misslyckas i skolan skriver Hugo: ”Orsakerna till att en stor elevgrupp lämnar grundskolan utan fullständiga betyg är många och svåra att analysera. Resultaten från tidigare forskning visar på olika faktorer som har betydelse för skolmisslyckanden/ undervisningsmisslyckanden. Ofta beror resultaten på vilka faktorer man har valt att studera. Exempel på sådana faktorer är till exempel kön, etnisk bakgrund, social bakgrund, föräldrars förväntningar på sina barns studier, skolans organisation samt lärares förhållningssätt och förväntningar på sina elever” (Liv och Lärande i gymnasieskolan, sid 37). Hugo kan inte med tydlig klarhet dra några slutsatser kring skolmisslyckanden på ett generellt plan, vilket beror på att så många olika orsaker kan ligga bakom ett skolmisslyckande, något som Hugo själv konstaterar. Det som är intressant är att Hugo vid upprepandet av exempel inte alls tar upp betyg, prov, läxor eller tester – vilket han lyfter fram i sin bok.

Martin Hugo vill ändå att just hans sju elever ska bli beskrivna så att det framgår vad de har med sig i bagaget. Så här skriver Hugo: ”Det jag försöker beskriva är upplevelser av skolan så som de framträder för dessa individer. Den upplevda skolvardagen ses här som en komplex och sammanflätad helhet, där både individernas tidigare erfarenheter och tankar om framtiden påverkar deras handlingar och upplevelser av vad som sker. Med dessa utgångspunkter har jag även valt att försöka nå kunskap om deras tidigare erfarenheter några år tillbaka i tiden, från elevernas grundskoletid och uppväxt samt från lärarnas tidigare erfarenheter av att vara lärare” (Liv och Lärande i gymnasieskolan, sid 53). Alltså dessa sju elevers upplevda erfarenhet från sin grundskoletid och uppväxt. Kanske har dessa elever haft världens sämsta lärare? Eller också kommer de från kaosartade hem där skolgång varit sekundärt, eller där hemmet lämnat noll i stöd till barnen när det gäller skolarbetet. Kanske dysfunktionella familjer? Kanske familjer där våld brukas dagligen eller som har en missbruksproblematik. Det vet vi inte och det får vi inga svar på. Men det skulle i sammanhanget varit intressant. Om det skulle vara så att de sju eleverna har en bakrund som jag ovan skissar – finns det en liten chans i världen att det påverkat deras skolsituation? Ja, jag tror det!

Hur Martin Hugo har tolkat sitt material skriver han följande om: ”Det innebär att jag inte utgått ifrån några färdiga kategorier eller tolkningsteorier, utan jag har strävat efter att människorna skall få framträda på sina egna villkor och med sina egna ord” (Liv och Lärande i gymnasieskolan, sid 57) och ”Målet med min forskning är inte främst att kunna generalisera resultaten, utan målet är att förstå det konkreta i det som framträder för individerna i deras levda värld och beskriva detta. Jag anser dock att resultatet i min studie inte enbart ger kunskap om dessa sju individers upplevelser. Det finns mycket i elevernas berättelser som de med stor sannolikhet delar med många av de elever som lämnar grundskolan med ofullständiga betyg” (Liv och Lärande i gymnasieskolan, sid 58). Samt: ”Jag har samlat in mitt empiriska material främst genom deltagande observation och forskningsintervjuer. Det som framträder där är tolkat av mig som deltagande forskare/observatör där jag använt mig själv som datainsamlingsinstrument” (Liv och Lärande i gymnasieskolan, sid 64).

Det finns i Martin Hugos avhandling inget som är direkt ideologiskt och Hugo drar inga förhastade slutsatser på ett generellt plan utifrån de sju elevernas och de tre lärarnas vittnesmål och Hugos egna observationer, även om Hugo vill lyfta fram dessa elevers situation för att diskutera hur viktigt det är med att eleverna känner att skolan är meningsfull och att lärarna bygger goda relationer. So far so good! För övrigt en intressant avhandling.

Men jämför man Hugos avhandling med boken Från motstånd till framgång så framträder något helt annat. Boken bygger på Martin Hugos avhandling och i boken tar Hugo ut svängarna rejält. Redan i rubriken på sidan 16 sätter han ribban: ”Vi har ett samhällsproblem snarare än ett skolproblem”.

I texten skriver Hugo hur illa situationen är i svensk skola: ”Varje år går en stor andel av våra elever ut grundskolan efter 6 665 timmars undervisning utan att ha uppnått de 749 mål (Hyltegren & Kroksmark, 1999), som unga människor ska nå för att kunna förstå och klara sig i samhället. Cirka tio procent klarar inte kraven för att bli behöriga till gymnasieskolans nationella program” (Hugo 2011, s 17). Hugo fortsätter på samma sida: ”Denna situation är egentligen inte ett skolproblem utan i första hand ett samhällsproblem, eftersom vi har byggt upp ett samhälle där alla måste gå i skolan tills de är nitton år gamla, vilket inte passar alla människor” (Ibid).

Oj, oj, oj! Här drar Martin Hugo väldigt stora växlar på många frågor. Är denna bok en direkt avknoppning från hans avhandling? Skulle inte tro det! Men Martin Hugo använder avhandlingen som språngbräda för sin bok. Klart att Lpo 94 och Lgr 11 inte är genomförda för att bland annat Martin Hugos mentor Tomas Kroksmark har varit med i PIE och motverkat införandet av dessa läroplaner – klart att det är ett samhällsproblem! Men dessvärre är det så att PIE istället för att se till att mål- och resultatstyrningen fungerar har fokuserat på andra saker, typ att obstruera och jobba med lärandemiljö och skolnära forskning. Tänk om all pedagogisk forskning i stället hade lagts på att få skolan att fungera rent konkret – vad hade då resultatet blivit? Var hade vi befunnit oss idag?

Martin Hugo drar också slutsatsen att det inte passar alla människor att gå 19 år i skolan – vad har han fått det ifrån? På vilka grunder har han dragit denna slutsats? Vilken forskning lutar han sig mot? Är det denna typ av seriösa forskare som en del twittrare förfäras över att att jag gör personangrepp på? Låt säga att Martin Hugos sju elever skulle fått den bästa skolgången från årskurs 1, med de bästa lärarna – hade situationen varit annorlunda då? Om samtliga sju hade fått lära sig läsa, räkna och skriva innan de lämnade lågstadiet – hur hade deras mellanstadie- och högstadietid varit då? Jag tror det hade sett annorlunda ut. Kanske vore det något för PIE att satsa på? Att följa upp resultat när det gäller läsa, skriva och räkna från årskurs 1. Helt omöjlig tanke!

Ideologin fortsätter med rubriken ”Kontrollskolan försämrar motivationen för de mest utsatta elevgrupperna” (Hugo 2011, s 18). I texten skriver Martin Hugo: ”Ett grundläggande problem med dagens hela skoldebatt är att nästan alla som förespråkar större kontroll, fler tester och mer ämneskunskaper själva har lyckats väl i skolan och saknar kunskap eller förståelse för hur människor som misslyckats i skolan upplever den. Hypotesen verkar vara att alla människor lär sig på samma sätt och att motivationsfaktorer är generella. Så är det inte, olika människor lär sig på olika sätt och motiveras av olika saker. Ett annat problem är den ensidiga fokuseringen på ämneskunskaper, framför allt i svenska, engelska och matematik. Varför inte lägga lika stort fokus på några andra av skolans uppdrag: att stimulera elevers kreativitet, öka deras självförtroende och tro på den egna förmågan? Det måste vara en lika viktig uppgift. Förklaringen anser jag är ganska enkel. Det som är svårt att mäta, kvalitativa aspekter, väljer man att inte fokusera på. Förespråkarna för fler inslag av kontroll i form av prov, läxor och betyg menar att detta är faktorer som ska öka måluppfyllelsen för eleverna, men ingen av dessa förändringar är baserade på forskning om skolan. Det finns ingen entydig forskning som visar att kunskaper och måluppfyllelse ökar om vi har fler läxor. Faktorer, som till exempel prov, läxor och betyg, som ökar motivationen för vissa elevgrupper, minskar samtidigt motivationen för andra elevgrupper” (Ibid sid 19).

Detta måste bli ett klassiskt PIE-citat – här finns allt: antiprov, antiläxor, antibetyg, lyfta fram motivation och kreativitet. Martin Hugo har själv inga som helst empiriska erfarenheter av de generella uttalande han gör, i alla fall har han inte lett detta i bevis mer än att ”namedroppa” forskarnamn. Dessutom har Hugo inte insett sambandet mellan goda ämneskunskaper och framgång i skolan i förhållande till självförtroende och kreativitet. Jag vet av egen erfarenhet, med flera hundra elever på mitt samvete, att elever som får med sig goda ämneskunskaper blir framgångsrika. Och då hade många av mina elever skolmisslyckande i botten, från årskurs 1-5. Martin Hugos egen avhandling visar detta samband från år 1 till år 3 på gymnasiet – det vill säga att elever som lär sig, får kunskaper, erhåller självförtroende och blir kreativa. Ändå drar han felaktiga slutsatser om kunskapens magiska inverkan.

En annan märklig slutsats som Martin Hugo gör är att han å ena sidan menar att det inte finns någon forskning som pekar på att ökad kontroll bidrar till skolframgång, men å andra sidan går det väl då inte att dra slutsatsen att det inte leder till skolframgång. Eftersom forskning saknas, enligt Hugo, går det väl heller inte att avfärda att ökad kontroll inte leder till skolframgång – eller?

Martin Hugo menar också att faktorer som prov, läxor och betyg ökar motivation för vissa grupper och minskar motivationen för andra grupper. Vilka grupper jämför han? Grupper av vanliga elever med Hugos sju skolskadade elever? Vilka får inte motivation av betyg? Här visar inte Hugo några forskningsreferenser, men å andra sidan påstår ju Hugo att det inte finns så mycket forskning på området, vilket för mig till slutsatsen att Martin Hugo har en åsikt om saker och ting förhåller sig, men att detta inte har någon förankring i verkligheten, mer än hans egna sju skolskadade elever. Det vill säga, Martin Hugo är djupt ideologiserad, men det är ju inte så konstigt, Tomas Kroksmark har ju varit handledare.

Jag har inte hittat något anmärkningsvärt i Martin Hugos avhandling, snarare tycker jag den är intressant, men blivit förfärad av den bok som han skrivit i anslutning till avhandlingen. Jag har gett några få exempel på hur ideologiserad och illa vetenskapligt byggd boken är, men det finns mycket mer att ösa ur och jag skulle kunna rada upp exempel för hela boken är full av ideologi. Men vad tjänar det till?

Vi har demokrati i Sverige och det innebär åsiktsfrihet. Det står Martin Hugo helt fritt att tycka vad han vill. Jag anser dock att det är oerhört fult gjort att först skriva en doktorsavhandling där inga ideologiska ställningstaganden görs och därefter använda denna avhandling till att sprida sitt ideologiska budskap i bokform. Martin Hugo missbrukar sin ställning och den medföljande makten. Han skadar också anseendet för forskning i allmänhet och pedagogisk forskning i synnerhet. Men det är på detta sätt PIE arbetar. Först en klanderfri avhandling och sedan med den som tyngdpunkt sprida sin ideologi, det vill säga att vara emot betyg, resultatuppföljning, kunskapskontroller och mål- och resultatstyrning. Precis som alla andra, t.ex. Hans-Åke Scherp, prata om lust att lära, kreativitet och motivation. Ett fokus som har fått styra svensk skola under mer än 20 år och där det gått åt helvete för de allra svagaste. Exakt de elever som Martin Hugo har följt under tre års tid. Har det aldrig slagit Martin Hugo att det skulle varit bra om dessa sju elevers resultat i skolarbetet skulle ha följts upp redan från årskurs 1? Kanske hade det varit bra om deras problem hade synliggjorts tidigt och de hade fått hjälp redan i början av sin skoltid – det vill säga resultatuppföljning. Hade det inte varit bra för dessa elever om tydliga kunskapsmål från årskurs 1 hade getts dem? Lättare att lära sig om man vet vad man ska kunna – eller? Har detta aldrig funnits i Martin Hugos medvetande?

Används Martin Hugos bok på lärarutbildningen? Sprider Martin Hugo sitt ideologiska budskap i föreläsningar för lärarstudenter, med sin doktorsavhandling som garant för att det är rätt och riktigt? Studenten Chas har på min blogg vittnat att så är fallet. Det innebär att studenterna blir manipulerade och formade till betygsmotståndare, med legitimitet i Martin Hugos doktorsavhandling som inte tar ett ideologiskt ställningstagande. Men eftersom det är forskning och att det är en avhandling är det givetvis så att ingen student granskar avhandlingen, utan snällt läser boken.  Martin Hugo är en del i PIE som sprider sitt motstånd mot mål- och resultatstyrning, trots att vi har riksdagsbeslut på att svensk skola ska vara mål- och resultatstyrd. Det är inte ok att hävda forskningens frihet, att hävda att akademin ska vara fri från politiska beslut och styrning. Jag menar dock att det inte handlar om att forskningen ska vara fri när det att utbilda lärare och lärarstudenter. Då har dessa personer, forskare eller ej, ett ansvar att utbilda en yrkeskår av tjänstemän (alltså lärare) som ska genomföra politiskt fattade beslut.

Jag har därför skriftligen lämnat in en begäran om granskning av avhandlingen och boken till rektorn för Jönköpings Högskola med krav på att boken omedelbart granskas i sin forskningsanknytning. Visar sig det sig att det är ren och skär ideologiproduktion, vilket jag personligen anser, förväntar jag mig att boken plockas bort från litteraturlistan. Jag menar även att Martin Hugo i föreläsningar inte ska sprida ideologiserat budskap, vilket också borde vara föremål för granskning. I kväll, tisdagen 24/9-2013 klockan 21.03 på P1, sänds Skolministeriet som kommer ta upp denna frågeställning. Då får ni höra mig, Kroksmark och studenten Chas uttala oss i denna fråga.

I nästa blogginlägg kommer handla om lärarna.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

Referenser
https://johankant.wordpress.com/2012/04/19/skolnara-forskning-vilket-skamt/

Martin Hugos avhandling

Martin Hugo: Från motstånd till framgång, Liber 2011

Anmälan Hugo

https://urplay.se/program/176590-skolministeriet-vetenskaplig-grund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s