En skola åt helvete, del 12: Lärarkåren


Jag har en policy på min blogg –  alla som vill yttra sig ska skriva ut sitt namn. Anledningen är att jag inte gillar anonyma kommentarer, det är liksom ett demokratiskt ställningstagande jag gjort. Nu vill jag släppa fram alla som inte vågar säga vad de tycker. Vill du uttrycka dina åsikter, men inte vågar stå med ditt namn, skicka ett mail till mig och berätta vem du är och under vilket namn du skriver så publicerar jag din kommentar. Min mailadress är: johankant@hotmail.com.

Jag vill återkoppla till mitt tidigare blogginlägg om Martin Hugo. Några intressanta detaljer. Jag talade i telefon med den studenten som var med i inslaget på Skolministeriet, som hade förvrängd röst på grund av att han inte vågade yppa sin kritik på grund av rädsla för repressalier. Han berättade att han hört att Jönköpings högskola tagit upp kritiken som jag framfört, men skakat av sig den som om ingenting hade hänt. Det enda man ville veta var namnet på studenten. Lite konstigt att perspektivet inte är: ”Oj då, det här är ju allvarligt, studenten vågar inte ens träda fram, det kanske är på plats att undersöka detta lite närmare”. Noll intresse att ta åt sig kritiken, vilket är ett tecken på att högskolan lever i sin egen bubbla. Untouchable!

På frågan vad som menas med vetenskaplig grund svarar Skolverkets Eva Minten:

Vetenskaplig grund innebär ju då alltså att man i skolan ska använda nya forskningsrön och att man ska göra det på ett vetenskapligt sätt, det vill säga med en vetenskaplig metod. Man ska tänka på syfte, metod, material och man ska även tänka på att man har det här kritiska förhållningssättet helt enkelt som det vetenskapliga arbetet alltid har och i det ligger också att man kritiskt granskar resultaten i förhållande till sin egen verksamhet. Det är väldigt viktigt

(Eva Minten, Skolverket, ur Skolministeriet 2013-09-24).

Tomas Kroksmark är hal som en ål i reportaget. Vad menar Kroksmark med att man kan dra slutsatser av att följa en elev? Vilka slutsatser? Att vederbörande är elev? Att vederbörande går i skolan? Att vederbörande har problem i matematik? Att vederbörande trivs i skolan? Men går dessa insikter att generalisera på en hel elevgrupp? Nixum pixum!

Så här säger Kroksmark om betyg: ”Mycket av den internationella forskningen, Storbritannien och USA och andra sådana viktiga länder när det gäller skola och kunskapsutveckling talar ju för att betyg stödjer inte barns och ungdomars kunskapsutveckling. Vi vet idag att de elever som är duktiga i skolan, de tycker betygen är jättebra och det gynnar dem och det triggar igång dem ännu mera, medan de och de barnen som alltid får de svaga betygen, där har det precis motsatt effekt. De tappar sugen, de får hela tiden kvitton på att de inte duger, att de inte klarar sig och så vidare” (Tomas Kroksmark, Skolverket, ur Skolministeriet 2013-09-24).

Det jag undrar är vilken internationell forskning Tomas Kroksmark syftar till? Är det Butler 1988 han tänker på? Går det att applicera internationell forskning och jämföra den med svenska förhållanden? Alltså att man till exempel har relativa betyg i ett land och kunskapsstandardsystem i Sverige – går det att jämföra? Jag menar att det är som att jämföra äpplen och en reservdunk bensin. För visst är det så att relativa betyg och återkoppling inte stöjder barns kunskapsutveckling i jämförelse med kunskapsstandardbetyg och återkoppling. Spelar dessa ”små petitesser” någon roll? Tydligen inte för Tomas Kroksmark.

Då kommer ju nästa fråga som ett brev på posten: Hur är det egentligen med det vetenskapliga? Det där som Eva Minten säger att man måste kritiskt granska resultaten i förhållande till sin verksamhet – är Tomas Kroksmark verkligen noga med detta? Ni vet det där som jag tog upp gällande Christian Lundahl – forskningsmetodik! Validitet – det vill säga: att vi mäter rätt saker. Reliabilitet – det vill säga: att vi mäter rätt. Jag tog grisexemplet, för att jag och många andra är förtjusta i att använda grisar när vi exemplifierar. Vi misstänker att vi har feber och tar temperaturen en halvtimme efter vi har käkat en Alvedon – då får vi dålig reliabilitet. Kör vi termometern upp i rumpan på en gris får vi dålig validitet.

Jag påstår att vetenskapsteori saknar helt betydelse när det gäller att sprida pedagogisk ideologi. Tomas Kroksmark säger att det absolut inte får förekomma ideologispridning, vilket är direkt skrattretande. Är det inte just det han håller på med? Jag menar att det är exakt det som professor Kroksmark ägnar sig åt!

När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) ägnade vi oss åt något som hette ”Critical incident”. Det handlade om orsakerna till varför vi hade valt läraryrket. En avgörande orsak till att jag valde att söka lärarutbildningen vara att jag själv hade haft en del dåliga lärare när jag gick i grundskolan, särskilt en specifik. Men visst är det så än idag, det finns bra och dåliga lärare, precis som det finns bra och dåliga läkare eller bussförare. Den här bloggserien har inte handlat om enskilda lärares tillkortakommanden, utan om hur skolan som system fullständigt har brutits ner av enskilda personer, nätverk och organisationer som missbrukat sin ställning och makt. Bloggserien handlar om en lärarkår som systematiskt blivit marginaliserade och ett skolsystem som fullkomligt rämnat.

Därmed inte sagt att lärare står utan skuld. Varje enskild lärare har ett ansvar inför sina elever och inför de styrdokument som är lärarens tjänstebeskrivning. För i slutänden är den enskilde läraren en tjänsteman som ska genomföra ett uppdrag. En del personer har på min blogg påpekat detta och att en del lärare skyller sina otillräckligheter på andra, istället för att se till sin egen skuld i försämrade elevresultat och att man inte sagt ifrån när försämringarna har kommit för lärarna. Personligen delar jag inte den uppfattningen. Jag har i denna bloggserie velat visa hur lärarna systematiskt tryckts ner djupare och djupare i skoskaften. Detta har inte skett över en natt. Dessutom har det varit många aktörer som har gjort gemensam sak i att trycka till lärarkåren. Kanske inte i en samordnad offensiv, med gemensamt mål och så vidare. Men i slutändan är lärare ett kollektiv och skolan en organisation som består av många lärare. Klart att man kan klara biffen i sitt klassrum om man är stark, driven och engagerad. Men många har i stället marginaliserats.

Jag ska göra en snabbgenomgång:

  • Politiken: ”tvångskommunaliserade” lärarkåren i konsensus. Det var Göran Persson som drev igenom beslutet i riksdagen, men han hade med sig andra partier för att driva igenom beslutet.
  • Politiken: kommunerna hade ingen aning om hur man skulle sköta skola i och med kommunaliseringen, raskt blev skolan en verksamhet som vilken som helst – budget i balans blev mantrat i skolan. Att eleverna skulle kunna något var helt främmande för kommunpolitikerna. Alltså social verksamhet.
  • Arbetsgivarna: SKL (Kommunförbundet, nu SKR) tog tillfället i akt och marginaliserade lärarna, ”undervisning ska undvikas” gick man ut med i dekret och ämneskunskaperna tog man lätt på. Lönerna pressades ner och lärare jämfördes med vilken kommunalanställd som helst.
  • Tjänstemännen: Främst Skolverkets tjänstemän motverkade införandet av Lpo 94 och därmed även den fortbildning som behövdes. PIE:s nestor Mats Ekholm tog över arbetet och spred PBL tillsammans med sin adept Hans-Åke Scherp. Tjänstemannaväldet har fortsatt och har håller Skolverket i ett fast grepp.
  • Lärarutbildningen utbildar och fortbildar inte en yrkeskår, från början betygsmotstånd och med åren är det är akademiker som utbildas. Hur många nyexaminerade lärare har inte vittnat på denna blogg, i media och i andra forum om den brist de haft i sin utbildning. Allt ifrån bedömningskompetens till läsinlärning. Jag har gett exempel när det gäller kurslitteraturen kring bedömning i blogginlägg 10. Bara litteratur som är neutral eller negativ kring resultatuppföljning och betyg, någon positivt perspektiv finns inte. Är det detta som ska visa en bredd i litteraturen? Ska det vara på detta sätt i en yrkeskårs utbildning där bedömning och betygssättning är en central roll?
  • Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) som sprider sin ideologi i föreläsningar, litteratur, debattinlägg, blogginlägg, media och i projekt. Med alla tänkbara medel talar men mot betyg, resultat och resultatuppföljning. Och PIE jobbar långsiktigt, etablerar sig sakta men säkert, flyttar fram positionerna, använder sig av varandras exempel och retorik. Betyg är inte bra för elevernas kunskapsutveckling, det har Butler 1988 visat. Eller det säger forskningen i viktiga länder som USA och Storbritannien. Flytta positioner – hala in lärarkåren – erbjuda metodik – fånga skolan – ha tolkningsföreträde – erbjuda skolan räddning. Och baam! Så är lärarna, skolan och rektorer och förvaltningschefer fast. För vem ifrågasätter professorer och de som står högst på den pedagogiska himlen? Och vem i lärarkåren ifrågasätter rektorer, förvaltningschefer, professorer och de ”gurus” som åker runt i pedagogikens namn och ska frälsa skolan? Vem vågar yttra sig? Alla ni som inte vågat skriva något på min blogg, men som har lämnat vittnesmål i form av mail – jag skulle vilja publicera era åsikter och erfarenheter avidentifierat. Det är förfärligt att inte våga säga sitt hjärtas mening. Men nu öppnar jag upp för alla att kommentera, bara att maila mig (johankant@hotmail.com).

Vilken fortbildning får lärarna? Vilken möjlighet till utveckling får lärarna? Spelar det verkligen någon roll om det är lite ovetenskapligt? Jag menar, det är ju trots allt bra grejer Christian Lundahl kommer med. Jag anser att det är mycket allvarligt! Att det spelar roll på kort sikt råder det ingen tvekan om. Lärarna genomför i bästa fall det som alla superduper-föreläsare har bidragit med. Alltså i bästa fall! Men om det är helt avhängt resultat och att man inte tittar på resultatet är det ingen som vet om eleverna blir mer framgångsrika eller inte. På lång sikt spelar det ännu större roll, för i och med att resultat och resultatuppföljning inte är något som man pratar om, än mindre lär ut, så är det ingen som vet hur det egentligen går för svenska elever. Tills nästa PISA-rapport kommer.

Poängen med mitt resonemang är att lärarkåren blivit lämnad i sticket. Denna fantastiska kår som kämpar som galärslavar för att våra elever ska få med sig så mycket kunskap som det bara går, som skapar trygghet för våra elever och många gånger gör skillnad, blir grundligt lurade. Och nu hajar du till som läsare och tänker att detta inte rör dig (eller kanske), men jag talar om system och organisation. Jag pratar inte om dig som fått en så bra handledning av Ingrid Carlgren, eller du som fått inspiration av Martin Hugos föreläsning eller alla ni som tycker att Christian Lundahls formativa bedömning gett dig en kick. Nej, jag pratar om lärarkåren och inte enskilda lärare. Jag pratar om lärarkåren i systemet/organisationen skola. Nu har jag sagt det, mer begriplig vet jag inte om jag kan vara, men det är säker någon som misstolkar. Generellt sätt skulle lärare behöva ha en teoretisk utgångspunkt för sitt arbete. Jag brukar säga att lärare behöver kunna redogöra för hur Skinner – Piaget och Vygotskij ser på inlärning och utveckling. Varför kanske ni frågar er? Enkelt – djupborrar man kring detta så synliggörs lärarens kunskapssyn och elevsyn. Detta behöver lärare förhålla sig till.

En annan sak som är viktig för alla lärare och här tror jag lågstadiet av tradition har en hel del att lära sig när det gäller vad eleverna verkligen har lärt sig – alltså inlärt. För att säga något positivt om Lgr 11 så har det centrala innehållet och kunskapskraven hjälpt till att fokusera på detta. Enskilda lärare kan ändra sitt tänkande, men att kollegialt få tid att sitta ner och diskutera ett helt nytt tänkande, att diskutera så länge att man är överens om att man är överens är svårare. Många gånger är diskussionen så ytlig att man tror att man är överens, men egentligen menar man olika saker. Och tiden är svår att få till, så är det även i dag i skolan.

Men denna bloggserie handlar om organisationen skola och där är den enskilde läraren fri från skuld. Snarare är det så att säkert många lärare känner skuld över att de inte fått genomföra det uppdrag de skulle velat göra, t.ex. undervisa på grund av att någon annan förbjudit dem göra det. Också säkert många lärare som känner skuld över att elever och elevkullar har övergetts på grund av att eleverna inte fått rätten till kunskap uppfylld. Det kan vara varierade anledningar till det, från att inte få jobba som man vill, till att inte fått den utbildning som krävs för att förstå läroplanen. Eller någon annan anledning.

Det finns många väldigt duktiga lärare i Sverige. Lärare som satsar helhjärtat och gör skillnad. Och många gör det så till den milda grad att de i inför sommarlovet är helt slutkörda och de två-tre första veckorna på sommaren går åt att bara komma ner i varv och bli normala människor igen. Jag tror faktiskt inte människor i allmänhet och skoldebattörer i synnerhet (med vissa undantag) förstår hur ansträngande det är att vara lärare – åtminstone en välplanerad och engagerad lärare som har gett sig tusan på att få med alla elever. Men sedan kanske läraren inte räcker till för att det inte finns det stöd som krävs, fast det är en annan femma.

Men låt oss backa bandet och gå tillbaka till tiden innan kommunaliseringen. Då hade vi en fri och stark lärarkår, där lärare tog både debatt och konflikt. 20 år senare har lärarkårens malts ner, tystats. När var en lärare senast med i en stor debatt? Uttalade sig på DN-debatt? Satt i tv-studion? Nej, skolan diskuteras galet mycket, men lärarkåren är fortfarande tystade.

Jag fick ett mail. Denna person gillade det jag skrev och kände att hon ville bidra till debatten utifrån sitt perspektiv som lärare. Jag ringde upp henne och diskuterade, varpå hon beskrev att de var flera lärare som ville göra något kollektivt, men att de inte vågade stå för det de skrev med sina egna namn, eftersom de var rädda för repressalier. Jag föreslog att de skulle använda sig av påhittade identiteter som inte avslöjade vilka de var, utan att de i abstrakta ordalag beskrev typ att de jobbade på mellanstadiet som svensklärare i en medelstor stad. Resultatet blev den superbra bloggen Lärarmyteriet där bloggkollektivet hittade på roliga identiteter och där de skildrar sin lärarvardag. Många gånger på ett sätt som jag känner igen.

Att inte våga stå med namn – skrämmande, eller hur? Att lärare är rädda för att uttrycka sina åsikter, för att de kanske får repressalier. Eller att de får noll i löneökning eller hamnar i frysbox! Inte högt i tak! Känns som Östtyskland där man är rädd för att få Stasi efter sig. Ska det vara så?

Jämför med den fria lärarkåren som fanns innan kommunaliseringen och som sade ifrån och de idag tystade lärarkåren. Nästan 20 år av marginalisering har gett resultat. Vi har en lärarkår som är tyst och nertryckt i skoskaften. Vi har en lärarkår som saknar självförtroende och som hela tiden blir utsatt för skit i media, som får skulden för hur illa det är i skolan. Men de verkliga bovarna går fria. De som jag har beskrivit i min bloggserie, de som verkligen dragit ner skolan i skiten.

Dessvärre blir lärarkåren hela tiden lurad. År ut och år in fintar PIE lärarkåren. Debattörer blåser lärarkåren och lägger fokus på helt fel saker. Alla de som har tolkningsföreträde i debatten pratar om metodik och metodik och metodik. Skulle diskussionen av någon outgrundlig anledning hamna i att diskutera resultat eller resultatuppföljning, flyttas fokus direkt. Då hamnar diskussion på lärandemiljö, formativ bedömning eller friskolors vinster. Tänk efter på de fem mest spridda och lästa skoldebattörerna. Vad skriver de om? Resultat? Prov och betyg? Resultatuppföljning? Nej, granska innehållet så kommer du fram till att det mer eller mindre uteslutande handlar om metodik. Tyvärr i alltför stor utsträckning på ett väldigt ytligt plan.

Ibland haglar superlativ när det gäller det gäller metodikens eller lärarens förträfflighet i syfte att lyfta fram en positiv känsla. Bidrar det till läraryrkets höjda status? Kanske kan det ge ett värmande ord, en tröstande axel, men för att få upp lärarkårens status krävs det hårt arbete. Och att synliggöra de mörka krafter som ”fuckar upp” en hel kår. Hur kan man diskutera metodik om man inte vet vart den leder? Om man inte håller reda på resultatet? En bra metodik är väl bra om den innebär att alla elever lär sig det den ska. Tror alla de som pratar metodik att lärarkåren och skolan som organisation redan kan resultatuppföljning och att det därför inte behövs diskuteras resultat? I sådana fall undrar jag varför det fortfarande går ut 20% elever utan fullständiga betyg, 25% av killarna i årskurs 9 som inte läser tillräckligt bra och att svenska elever tappar i internationella undersökningar? Är detta resultatet av att svensk skola är bra på resultatuppföljning? Att de alltid utvärderar den metodik som används? Snarare är det väl tvärt om! Men eftersom resultat och resultatuppföljning inte är något som är ”inne”, snare är det ett rött skynke för de flesta debattörer så pratas det bara METODIK! Att metodiken inte fungerar eller att den fungerar direkt dåligt är av mindre intresse. Jag anser att det är obegripligt att svensk skola inte kan få ALLA elever att lära sig läsa flytande på tre år. Obegripligt!

De dåliga resultaten i svensk skola, både nationellt och internationellt, har fått alla att reagera. I media har det sedan länge varit lärarnas fel, även om många börjat misstänka att det faktiskt kanske finns något bakom skolkrisen, för det måste man nog säga att det är eftersom regeringen satsar 2,5 miljarder på matematik. Kanske är något annat som inte stämmer? PIE gör sitt bästa för att visa att det är fel på läroplanen och att det är politikernas fel. Att PIE själva varit med och saboterat arbetet med Lpo 94 och Lgr 11 kontinuerligt är inget som ens kommer upp i debatten. Ingen som ser, ingen som avslöjar. Och alla anser att det ska satsas på lärarnas. Verkar bara vara SKL som inte delar denna uppfattning, även om de säger sig vilja satsa på lärarna, men handlingarna visar något annat.

Riksdagspolitikerna inser att något måste göras och satsar på fortbildning av lärarkåren, Lärarlyftet. I flera omgångar genomförs fortbildning. Har du läst kursinnehållet? Visst är det bra med fördjupade ämneskunskaper, det finns många grupper inom lärarkåren som fått en usel utbildning på landets lärarhögskolor – känns dock märkligt att behöva fortbilda sig när det gäller ämnesfördjupning, efter endast 3-4 år som yrkesverksam lärare. Men flumutbildning där ämneskunskaperna inte stod högt i kurs blev en black om foten för dessa lärare när de insåg att djupet i deras ämneskunskaper inte var tillräckligt för att förklara abstrakta begrepp i t.ex. SO- eller NO-ämnena. Som en kurs som gavs på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) som hette: ”Gräv där du står”. Den kursen gav noll i behörighet, bara studielån för studenten och en eventuellt trevlig kurs.

Finns det någon fortbildning i Lärarlyftet som erbjuder fortbildning i resultatuppföljning? I betygsättning? I att jobba med kunskapsstandarder? I hur man ser på kunskap (Skinner-Piaget-Vygotskij)? Skillnaden mellan inlärt (learn) och utlärt (teach)? Nej några sådana kurser finns det inte. Varför? Enkelt, det är de pedagogiska institutionerna och lärarutbildningarna som sköter Lärarlyftet, förutom ämnesutbildningen, men den har till uppgift att lärare ska få komplettera sin behörighet. Med andra ord har PIE ett starkt inflytande över innehållet i Lärarlyftet och att följa upp resultat ska vi ju inte – eller hur? Fast nu är jag ju lite dum, jag har ju själv plockat upp kursen Dokumentation, bedömning och betyg i tidigare blogginlägg. Där har vi ju både bedömning och betyg – med den lilla detaljen att läraren får läsa litteratur som andas betygsmotstånd och då kan man ju dra slutsatsen hur undervisningen är.

Men opponerar sig lärarna? Vad behöver de egentligen? Det kan låta förmätet av mig uttrycka mig på detta vis och skriva en hel lärarkår på näsan. Det är verkligen inte det jag vill. Min önskan är att uttrycka att det är omöjligt att veta vad man behöver om man inte känner till att det finns. Det är omöjligt få en kognitiv konflikt om den inte ges. Ingen ändrar sitt tänkande utan orsak. Dessvärre är det alltför många lärare som inte är kritiska till den debatt som förs och som köper den mumbojumbo som många av dagens debattörer för. Jag menar inte att alla ska gilla det jag skriver, eller ens hålla med mig, men den diskussion som jag lyfter fram är viktig för att utveckla skolan. Sedan kan man ha olika åsikter om hur uppdraget ska genomföras. Att på ett ytligt plan diskutera skolutveckling, helst då metodik, leder sällan fram till skolutveckling i egentlig mening. Eventuellt kan enskilda lärare få inspiration av varandra, men att ändra system och tänkande krävs det andra saker. Det krävs att man ifrågasätter sig själv, sin undervisning, sin skola, skolsystemet och alla de som för debatt om skolan. Och hela tiden med ett perspektiv: Vad gagnar eleverna bäst? Vad gagnar deras kunskapsutveckling bäst? Hur vet vi det? Hur ser vi det och hur följer vi upp det? Vilken förklaringsmodell använder vi när vi tittar på elevernas resultat? Är det en omsorgsskola eller kunskapsskola vi ska ha?

Innebär en kunskapsskola för alla en skola som PIE målar upp, där läraren står vid sin kateder och gestaltar Caligula (som PIE tillskriver katederundervisningen) och där Jan Björklund ensam är ansvarig för att svensk skolas tillkortakommanden. Nej så klart inte, en kunskapsskola för alla bygger på en stark lärarkår som är fri, kunnig på att i förväg redovisa de kunskapskrav eleverna ska uppnå, en kår som bygger goda relationer med sina elever och som arbetar med både summativ och formativ bedömning. En lärarkår som undervisar sina elever och där läraren är lärare och inget annat. En lärarkår som inte är nertryckt, utan har gott självförtroende och som har en teoretisk bas för vad den gör, alltså utvecklingspsykologiska teorier att luta sig på.

När Lpo 94 skulle genomföras befann sig Sverige i den största ekonomiska kris sedan 1930-talet. Den genomgripande skolreformer genomfördes, men lärarkåren lämnades i sticket och fick ingen fortbildning trots att det krävdes ett helt annat tänkande med Lpo 94 jämfört med tidigare läroplaner.

  • Från regelstyrning till mål- och resultatstyrning
  • Från statlig till kommunal huvudman
  • Från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg

Systematiskt maldes kåren ner. Ändå har mycket hänt sedan jag började Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) 1995. Lönerna har stigit något även om det är långt till att ligga i paritet med lärarutbildnings längd och det ansvar lärare har. Andelen obehöriga lärare har minskat något, även om det här en bit kvar innan full behörighet råder. Fokus på professionalitet inom läraryrket har ökat. Trots detta är det väldigt långt kvar innan lärarkåren får den status som jag anser kåren behöver. Det är högst väsentligt för ett samhälle att ha en stark lärarkår. Lärare gör skillnad och lärare förändrar framtid. En bra lärare kan vara den direkta orsaken till att det går bra för en elev, när allt annat är kaos. En bra lärare kan ha många maskrosbarn på sitt samvete och det är just de mest utsatta barnen som tjänar på bra lärare som aldrig ger upp på dem, som hela tiden tror att de kan lyckas i skolan, nå framgång som människa. Inget ok på lärares axlar, det går inte att göra mer än vad man är förmögen till i dagens skolsystem.

Tyvärr har lärarfacken inte varit tillräckligt skickliga de senaste 20 åren. Lärarförbundet (LF) sålde sig vid kommunaliseringen och har under många år lierat sig med PIE, något som varit till nackdel för lärarkåren. Tillsammans med t.ex. Hans-Åke Scherp har LF haft utbildningsdagar och köpt konceptet han lyft fram. Inga betyg utan motivation och lust att lära. Som om det fanns någon motsättning mellan betyg och lust att lära. Det är först för ett par tre år sedan LF började prata om vikten av betyg och att man skulle följa upp resultat, nästan chockerande faktiskt. Det kändes som om LF vände kappan efter vinden. Om det verkligen är sant att man har den åsikten på riktigt, eller om det är läpparnas bekännelse, kan jag inte avgöra.

Lärarnas Riksförbund (LR) kämpade med näbbar och klor mot kommunaliseringen och var det förbund vars medlemmar demonstrerade mest aggressivt. Ändå tycker jag att båda fackförbunden inte varit framgångsrika när det gäller att försvara lärarnas intressen, alltför passiva. Metta Fjelkner har vid flera tillfällen lyft fram en lista över vad LR åstadkommit under de senaste åren och att samtliga mål som LR satt upp genomförts. Bland annat har LR kontinuerligt arbetat för lärarens professionalism och etiska förhållningssätt till uppdraget.

Men när det var skarpt läge vid förra årets löneförhandlingar lade sig båda fackförbunden platt. Trots att man i debatten gick ut och krävde 10 000 kronor mer i månaden på ett bräde, gav man upp detta krav utan strid. Inget av förbunden ville kämpa för detta krav, inte ens en inskrivning i avtalet att t.ex. 5 000 kronor skulle fås direkt utöver den normala löneförhöjningen, för att kanske få 3 000 kronor året därpå och 2 000 kronor det tredje året. Nej allt gavs upp och många lärare var mycket besvikna. Jag var också besviken, trots att jag då var biträdande rektor. Kanske är det värt att gå ut i strejk för krav om bättre status? För det handlar egentligen inte om att alla lärare är värda 10 000 kronor mer i månaden, utan det handlar om att lyfta läraryrkets status och då är de där pengarna en tydlig markering.

Jag tycker faktiskt att lärarna är värda en ursäkt för det som Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet gjorde när de skrev på avtalet om kommunalisering. LR hade kämpat mot kommunaliseringen, men Ove Engman skrev till slut på avtalet. Istället för att vägra och ta konsekvenserna, t.ex. att behöva avgå. Inte för att man då kunde inse att det skulle bli så jävligt som det blev för lärarna, men det vet man nu. Det räcker inte med att LR ger ut böcker där de talar om hur illa det blev med kommunaliseringen och lägger fram hur de kämpade emot.

Jag är dock ingen fackföreningsmänniska, inte erfaren när det gäller fackföreningsarbete och även ganska okunnig när det gäller fackligt arbete. Kanske tycker både LR och LF att jag är ute och cyklar, främst kanske LF, eftersom jag inte förstår deras perspektiv. Kanske är det också så att många tycker att jag är en idiot och det står alla fritt att tycka. Det går dock inte att snacka sig fri att LF lierat sig med Hans-Åke Scherp och andra inom PIE. Det går heller inte att snacka bort att man tillät, både LF och LR, SKL att agera som man gjorde. Totalt köra över lärarkåren. Här borde fackförbunden vidtagit stridsåtgärder, gått i strejk eller dragit de värsta kommunerna till domstol.

Många frågor, inga svar. En sak kan jag konstatera och det är att båda fackförbunden hade och har ansvar för den senaste 20-årsperioden i svensk skola. Ett ansvar som brustit emellanåt. Det är min förhoppning att båda förbunden fokuserar än mer på läraruppdraget och att man inte ställer upp på PIE.

Du som inte läst min bloggserie om det dolda pedagogiska nätverket har en smaskig läsning framför dig.

I nästa blogginlägg gör jag en sammanfattning.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

PS: Det kan tyckas att lärkåren framstår som offer – vilket jag anser är fallet. Dock inte att enskilda lärare är offer eller ens känner igen sig i min beskrivning. Jag har dock inte facit och jag pratar inte om enskilda lärare och skolor, utan om systemet skola. Glöm inte det! DS.

Referenser
https://johankant.wordpress.com/2019/11/24/behaviorism/

https://johankant.wordpress.com/2011/03/01/vygotskij-och-humanism/

https://johankant.wordpress.com/2011/02/27/markligt-att-vygotskij-ar-sa-stor/

https://lararmyteriet.wordpress.com

https://johankant.wordpress.com/2011/01/22/pedagogiskt-natverk-del-11-ovriga-aktorer/

https://johankant.wordpress.com/pedagogiskt-natverk/

2 reaktioner till “En skola åt helvete, del 12: Lärarkåren

  1. Hej Johan! En hastig kommentar bara, som föll mig in när jag läste inledningen av detta inlägg. Skolverkets Eva Minten berättar att ”Vetenskaplig grund innebär ju då alltså att man i skolan ska använda nya forskningsrön och….”

    Där studsar jag till. Jag kan inte alls se att ”vetenskaplig grund” skulle vara kopplat till rönens ålder? Med Skolverkets sätt att se det så blir ju då (för att nu bara ta några exempel) Pythagoras sats och kunskapen om att det är Jorden som snurrar runt Solen och inte tvärtom inte del av en vetenskaplig grund? Det måste väl rimligen vara sanningshalten i rönen som är det viktiga, inte deras ålder? (Listan på ”icke nya” rön kan göras hur lång som helst. Multiplikationstabeller, logaritmer, geometri, trigonometri….)

    Vänligen

    Ulf

    1. Hej Ulf,

      Tack för din kommentar. Jag tror att Skolverket menar att man kan använda forskning om digitalisering, kognition, entreprenörsskap och så vidare. Tro att det är så Skolverket menar. Kanske fanns det inte så mycket kognitionsforskning 2013 som det finns idag. Men ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s