En skola åt helvete, del 13: Sammanfattning


Jag har fått en del kritik för att jag hänger ut personer med namn på min blogg. Jag har fått en del kritik för att jag använt mig av ett grovt språkbruk och en otrevlig ton. Jag har fått en del kritik för att jag kallar dessa forskare och tjänstemän för lärarkårens fiender nummer ett, charlataner, maktfullkomliga med mera. Kanske är det fel av mig – eller inte? Avgör själv. Kanske tycker du att jag skriver historien som djävulen läser bibeln? Men vad är då sanningen? Finns det någon sanning? Avgör själv!

Jag vill be om ursäkt till enskilda lärare som har känt sig kränkta av att jag hänger ut enskilda personer, som de uppskattar och kanske till och med har en personlig relation till. Men min kritik av de som jag kallar PIE är inte deras förtjänster som handledare eller att de i delar av sin gärning gjort bra saker, utan att de missbrukat sin position, spridit ideologi och missbrukat sin makt. Att de t.ex. använt sig av sin professorsposition för att hävda tolkningsföreträde eller driva en dold agenda – vilket inte alla tycker att man gjort, men som jag menar att det är just detta som är problemet. Jag har citerat många texter, där Christian Lundahls och Martin Hugos böcker är exempel på detta ideologispridande, det finns säkert en uppsjö liknande fall och det vore önskvärt om en debatt om ideologisk spridning via lärarutbildningar, Skolverk, högskolor och universitet verkligen ska få förekomma. Eventuellt även att ansvariga myndigheter tar sig en funderare på om man ska se över detta och kanske till och med göra en stor granskning av den pedagogiska forskningen i Sverige. För finns det annars ett existensberättigande? Kanske ska pedagogiska institutionerna inordnas under andra institutioner? Jag menar, om man har egna vetenskapliga spelregler och inte följer vetenskapsteori. Varför gör inte Universitetskanslern en stor revision?

Jag vill också be om ursäkt för det stundtals grova språkbruket och hårda tonen, men det har varit nödvändigt att använda mig av det. Det har hela tiden varit ett kalkylerande från min sida när jag satte rubriken för denna bloggserie och hur jag uttryckt mig. Det mesta i skolans värld är inte åt helvete, men jag valde denna rubrik medvetet. Dels för att visa att jag är riktigt förbannad över något eller någon och dels att förstärka det jag säger, det vill säga få tyngd. Läs själva, det är en viss skillnad på tyngden i meningarna:

Det är Christian Lundahls djävulska sätt att väva in ideologi och vetenskap som inte har någon som helst relevans för svenska förhållanden. Vi pratar alltså om en ulv i fårakläder” eller

Det är Christian Lundahls förfarande att ta med ideologi och vetenskap som inte har någon betydelse för svensk skola. Vi pratar alltså om något som verkar oskyldigt men som vid närmare granskning är bekymmersamt”.

Det går bra att gå tillbaka i mitt bloggande och se att det inte är signifikativt för denna blogg att jag använder mig av grovt språkbruk. Kanske har en del läsare skrämts bort av språkbruket på denna blogg, eller andra lämnat bloggen på grund av detta. Det beklagar jag, men samtidigt har det varit viktigt att vara övertydlig i denna bloggserie.

Jag tänker däremot inte be om ursäkt till de personer som jag namngett. Dessa personer har förtjänat att bli granskade och har missbrukat sin position och sin makt, ibland under lång tid och kommit undan med det. Det innebär inte att jag anser att de som jag kallar PIE är onda, eller att de inte gjort några bra saker. Det är inte svart eller vitt och jag har haft trevliga samtal med företrädare för PIE. Däremot anser jag att det finns gränser för hur mycket man kan tänja på den pedagogiska och akademiska friheten.

Nu ska jag göra en summering av det jag hittills skrivit. Därefter kommer jag avsluta bloggserien med två blogginlägg om kritiskt tänkande och ideologi, ett om framtiden och sista blogginlägget blir en litteraturlista.

Jag har fått frågor: ”Vad vill du egentligen med denna bloggserie?” eller ”Vad har syftet varit med denna bloggserie, eftersom du verkar vilja göra upp med hela skolvärlden?” Egentligen fyra saker:

  1. Lyfta fram att elevernas kunskapsrätt inte uppfylls.
  2. Visa på att lärarkåren varit utsatt för press och förtryck från många aktörer som har marginaliserat kåren.
  3. Visa upp konkreta exempel på hur de jag kallar för PIE styr den pedagogiska debatten och vad som görs på skolorna, ibland högst ovetenskapligt.
  4. Visa upp konkret hur PIE arbetar, dels genom att man flyttar fokus, dels genom att skylla på andra och dels att man fokuserar på fel saker.

Kunskapsrätten
Hur svårt ska det vara att lära alla elever läsa, skriva och räkna innan de lämnar årskurs 3? Alltså tre år i svensk skola. Det låter helt absurt att det inte ska gå. Är det någon som tycker att det behövs mer än tre år att uppnå detta? Alla ni mellanstadielärare – är det så att alla elever ni får i årskurs 4 behärskar de fyra räknesätten, läser flytande och kan skriva en begriplig berättelse? Eller är det så att alla högstadielärare i årskurs 7 får elever som är bokslukare, eller ens att de ligger på LUS-punkt 17, det vill säga kan se en utländsk film där innehållet bygger på att eleven hinner läsa textraden? Alltså inte en amerikansk sitcom. Jag tror inte att så är fallet, för vore det så skulle inte svenska elever i årskurs 9 misslyckas i så stor utsträckning i PISA eller att 25% av killarna inte kan läsa flytande. Men vad beror det på att elevernas kunskapsrätt inte uppfylls?

Jag menar att det är så resultatuppföljningen inte fungerar från årskurs 1. Det handlar inte om likvärdig betygssättning som det stora problemet. Det handlar inte om dåliga nationella prov som det stora problemet. Det handlar inte om att vissa lärare sätter ”snällebetyg” som det stora problemet. Nej, det handlar om att inte släppa upp en endaste elev på mellanstadiet utan grundläggande kunskaper. Inte en enda elev som inte läser flytande bör få börja i årskurs 4.

Men snälla Johan säger då vännen av ordning, John Hattie har ju visat att det inte är framgångsrikt att gå om. Då är vi åter där igen – se till att alla elever lär sig läsa flytande på tre år i grundskolan. De klasser där det inte går – fel fokus och fel metodik. Analysera: Varför lär sig inte alla elever att läsa flytande? Orsakerna? Det kan ju inte vara fel på eleverna eller hur? Leta inte fel på eleverna! Det är inte fruktbart, för oavsett om de får diagnoser eller om man hittar andra fel, t.ex. att de kommer från hem som saknar studietradition eller att båda föräldrarna är missbrukare, kommer dessa elever att gå 9 år i grundskolan. Då krävs det pedagogik med stort P för att få dessa elever kunniga. Bättre att titta lärarens insats. Resultatuppföljning öppnar upp för att se om metodiken är framgångsrik eller inte!

När elevernas resultat är konstaterat, diskuterar lärare och rektor detta. Man behöver följa upp resultat flera gånger om året, minst fyra, för att styra om resurser, fokusera på framgångsrik metodik, köra intensivsatsningar och så vidare. Varför? Givetvis för att se om de åtgärder som sätts in ger resultat.

En annan intressant detalj som jag snappat upp när det diskuterats på bloggen är att elever som inte når målen i årskurs 1 ska plockas ut för att gå till speciallärare. En del lärare menar att eleverna har olika förutsättningar, en del är mindre mogna än andra, en del kan läsa innan de kommer till skolan och man måste låta processen ha sin gång. Vissa pratar till och med om begåvning och lärstilar. Men när det kommer till den egna klassen gäller inte detta för somliga. Då ska ett visst antal elever ha resurs, eller lyftas ut ur verksamheten. Då har man missuppfattat vad lärarjobbet går ut på. Att vara lärare innebär inte att man ska lyfta ut de svaga eleverna, eller att man ska köra en-till-en-undervisning. Nej, lärarjobbet innebär att man ska undervisa! Läraren förklarar, går upp och ner på abstraktionsstegen, lyfter diskussionen och fördelar ordet, problematiserar på tavlan och ger konkreta instruktioner och förförståelse innan eleverna börjar jobba själv. Sedan går läraren runt och hjälper dem som behöver lite extra. Det är i undervisningssituationen som man som lärare kan lyfta elevernas tankar, funderingar och kunskaper – problematisera och diskutera så att klasskompisarna som inte riktigt är med i matchen får höra många exempel på samma fenomen/begrepp/händelse. Detta kallas pedagogik! Men för att få syn på vilka elever som behöver extrastöd måste den enskilda läraren, lärarlaget och skolan följa upp resultat på individnivå för att veta exakt vem som behöver det där extrastödet. Resultatuppföljning! För om man inte följer upp resultat – hur ska man veta? Gå på magkänslan eller?

Innan Lpo 94 har det inte funnits något stöd i läroplanerna att dokumentera och se till att alla elever är med. På låg- och mellanstadiet har det inte funnits någon sådan tradition i lärarkåren, det vill säga att se till att följa upp resultat redan i år 1. I och med Skolverkets svek mot lärarkåren, man blev lämnad i sticket. Givetvis kan enskilda lärare ha gjort jobbet med att införa Lpo 94, men organisationen skola har generellt sätt inte gjort det och skolan som organisation är definitivt beroende av mer än en lärare, hela arbetsplatser har varit tvungna att jobba med detta. Till skolans stora räddare har PIE kommit, först med Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp, sedan med Steve Wretman och Christian Lundahl. Men pratar dessa personer om resultatuppföljning? Nej! Har dessa personer ett system för att följa upp resultat från årskurs 1? Nej. Så vad göra för lärarkåren? Vem lär skolan resultatuppföljning? Vilka resultat ska följas upp när PIE anser att man inte ska mäta resultat?

Läraryrket
Genom att konkret visa hur lärarna ända sedan kommunaliseringen blivit allt mer marginaliserade som grupp har lärarnas status konstant minskat, därmed även lön och tolkningsföreträdet över det egna yrket. Hela tiden har andra talat om vad skola och lärarjobb ska innebära, medan lärare från alla håll har blivit tystade. Politiken har inte sett till att satsa på läraryrket, arbetsgivarna har sett ner på det viktiga arbete lärare gör, Skolverket har inte fortbildat lärarna i Lpo 94 och blåst lärarkåren med Lgr 11. Lärarutbildningen har inte gett blivande lärare en ändamålsenlig yrkesutbildning och spridit ideologi. Pedagogiska etablissemanget har vilselett lärarna bort från införandet av Lpo 94 och Lgr 11 – med feltolkningar och motverkan mot bedömning och betyg. Med andra ord har alla samlade krafter motverkar läraryrkets status. Så frågan kvarstår: Är det fel av mig att kalla ”seriösa forskare” för lärarkårens fiende nummer ett? Jag tycker att man ska prata klarspråk och det är precis det jag gör.

En del menar att lärarna får skylla sig själva att läraryrkets status har sjunkit, att man sålt sig och gått med på försämringar. Andra menar att lärarna är offer för det som hänt och att lärarna inte går att skylla på. Det som är intressant i detta är en mentalitet ”att det var bättre förr”, vilket det också var i många avseenden. En läsare påpekar att det är svårare idag att vara lärare och det stämmer anser jag. Inte bara ur den aspekten att nyexaminerade lärare inte får med sig det de behöver i form av planering, genomförande, bedömning och utvärdering av undervisning. Många har inte med sig kunskaper om bedömning och betygssättning. Men det är en intressant aspekt i detta – idag ska alla elever nå minst E (godkända betyg). Tidigare kunde lärare strunta i detta, för det löste sig automatiskt med hjälp av det relativa betygssystemet. Vi har på denna blogg haft en diskussion där flera lärare påpekat att de minsann jobbade för att alla elever skulle få med sig kunskaper även under det relativa betygssystemet, medan andra vittnar om att fått höra att 4:orna var slut och att man taktiskt bytte skola i jakt på bättre betyg. Men inte behövde lärare bry sig lika mycket, anstränga sig eller gå hem med oro i magen (kanske man inte gör nu heller), för 31% av eleverna skulle ha betyget 1 och 2. Idag ska varenda elev som riskerar att inte nå målen dokumenteras. Utredning särskilt stöd ska skrivas och eventuellt åtgärdsprogram ska upprättas. Pedagogisk kartläggning och ansökan om tilläggsbelopp.  Så var det inte för 20 år sedan. Intressant – eller hur?

PIE:s  pedagogiska debatt
Genom att lyfta fram exempel har jag velat visa hur PIE driver frågor:

  • Diskussion kring metodik hela tiden, med ständigt ny lanserande av metodik: PBL, Portfolio, Lärstilar, Entreprenöriellt lärande, IKT, Flipped classroom är några exempel på att det ständigt är ny metodik som kommer och avlöser varandra. Samtidigt baktalas klassisk undervisning och där jämför PIE lärarledd undervisning med katederundervisning ledd av Caligula från filmen Hets, där Stig Järrel spelar smått psykiskt sjuk lärare som njöt av att plåga sina elever. Skolminister Jan Björklund påstås vilja ha tillbaka denna skola, alltså man tillskriver honom dessa åsikter. Samtidigt är PIE och deras påhejare extremt känsliga för minsta kritik från t.ex. mig, där jag konkretiserar med exempel tagna ur deras egna texter. Men vräka ur sig vad som helst om Björklund, gärna på twitter – det går hur bra som helst. Eller göra narr av skolministern. Jag tycker att det är minst sagt fräckt mot alla de lärare som faktiskt väljer att undervisa, oavsett om man har kateder eller inte. Fult att tillskriva dessa lärare Caligulaepitetet.
  • Diskussion kring resultat och betyg är en icke-diskussion bland PIE. Istället diskuteras lärandemiljö eller lessonstudies. Huruvida eleverna når några resultat eller inte verkar ointressant. När resultat från Timms eller PISA kommer får Jan Björklund skulden för att ha dragit ner svensk skola på bottennivå. Ungefär som att Björklund har tillverkat nationella proven eller bestämt att de skulle bestå av 8 delprov eller att han bestämt vilken metodik lärare ska använda. Eller att han uppmuntrat ”seriösa forskare” att fuska med forskningsmetodiken eller sprida ideologiska texter som bygger på irrelevanta forskningsrön. Att företrädare för PIE varit drivande på att motverka betyg och resultatuppföljning verkar inte bekomma någon eller det låtsas de inblandade inte ens om. Problemet här är att PIE inte begriper att man behöver följa upp resultat för att se om en metodik är framgångsrik eller inte, det vill säga om eleverna lär sig det de ska eller inte. Alla elever!
  • Genom att sprida ideologi i litteratur på lärarutbildningen, bland pedagogisk litteratur och i debatt får man ut sitt budskap. Att denna litteratur bygger på vetenskapsteori där både validitet och reliabilitet är mycket svag, för att inte säga obefintlig spelar ingen roll. Att litteraturens vetenskapliga grund ligger i ett annat land i en annan tid, som inte har samma betygssystem som Sverige spelar heller ingen roll. Att denna litteratur har en falsk polariserad situation spelar heller noll roll. Svaret på att jag lyfter fram detta blir att marginalisera mina påståenden, men inga motargument presenteras. Inga exempel som visar något annat än det jag visar upp presenteras.

PIE:s fokusförflyttning

  • Ett klassiskt knep att klara sig undan ansvar är att flytta fokus och här är PIE mästare. Jag har gett några exempel under denna bloggserie.
  • Det fria skolvalet och friskolornas vinster är något som PIE ständigt målar ut som det största problemet till en likvärdig skola. Detta kan vara ett problem, men är långt ifrån det största problemet. Alla de tiotusentals elever som lämnat skolan år ut och år in utan tillräckliga kunskaper. Att dessa elever inte fått sin kunskapsrätt tillgodosedd från det att Lpo 94 infördes. Hur mycket har det inte kostat? I reda pengar och i mänskligt lidande? För flera år sedan kostade det individuella programmet årligen 250 miljoner kronor i Stockholm stad – 83% av eleverna hoppade av. Alltså år ut och år in bara i Stockholm! Men här tar inte PIE på sig skulden, istället fokuserar man på alla hundratals miljoner som friskolorna gjort i vinst, trots att PIE har varit delaktiga att motverka reform Lpo 94, det vill säga resultatuppföljningen – ett system som hade kunnat göra så att dessa elever som misslyckats hade kunnat upptäckas redan i årskurs 1. Vems fel är detta? Givetvis Jan Björklunds och regeringens – men Skolverket går fria, PIE går fria, lärarutbildningen går fria, pedagogiska forskare går fria. Här sker en fokusförflyttning!
  • Ansvar att följa fattade riksdagsbeslut som tjänstemän, lärarutbildare och litteraturförfattare ägnat sig PIE istället åt att systematiskt motverka. Betyg, resultat, resultatuppföljning, prov – fokus flyttas istället till lärande, formativ bedömning, metodik, processen, förmågor och eventuellt kontrollhysterin som Björklund företräder om detta ämne kommer upp.
  • Viljan att aldrig hålla sig till ämnet. Genom att byta ämne eller fokus – hela tiden! Om det inte handlar om någon filosofisk diskussion kring lärande, eller att gå upp i abstraktion – på så sätt gör PIE ständigt fokusförflytttning.
  • Medvetet missförstå – fokusförflyttning.
  • Aldrig svara upp med en saklig debatt, flytta fokus hela tiden. Titta på kommentarerna på mina blogginlägg – vilka svarar på frågorna? Vilka diskuterar de frågor jag tar upp och vilka flyttar fokus hela tiden. På samma sätt undviker PIE och de som hyllar PIE:s värderingar att inte diskutera sakfrågan. Istället tillskriver PIE sina motståndare med ”onelinerskommentarer”, utan att leda sina påståenden i argumentation eller hänvisning. ”Katederkramar”, ”arrogant åklagare”, ”konservativ”, ”avpixlat”, ”näthatare”, ”ondska” och ”hatande” är ett urval av epitet som jag, bloggen och andra kommentatorer blivit kallade för. Egna argument saknas.

Härlig framtidsskola i PIE:s tecken
Syftesstyrd skola – proggarnas nya ord. En skola som följer med samhällsutvecklingen. Har vi hört den förr? Men lär sig eleverna mer? Och hur vet vi det? Eftersom resultat inte ska mätas, enligt proggarna, eller för den skull följas upp så vet vi inte hur det går för eleverna mer än när betyg sätts och eftersom varken Lpo 94 eller Lgr 11 är införd ännu så vet vi inte hur betygen står sig reelt. Nationella provens utformande är heller en riktigt bra referenspunkt, eftersom kvaliteten är skiftande, ibland direkt dålig. Då slår de internationella mätningarna ner som en bomb när svenska elever tappar i förhållande till sina utländska kompisar. Och sedan måste något göras och hela det pedagogiska etablissemanget engageras, samma personer som har sänkt svensk skola i första läget och som står för en syftesstyrd skola som ska bygga på elevernas motivation, lust och kreativitet. Dessa personer som Johan Kant hänger ut och som lägger ner så mycket tid, kraft och energi på att hjälpa svensk skola att utvecklas. Vart kan man fråga? Alltså vadå utveckling? Vilka referenspunkter har man? Att eleverna är kreativa? Att de har lust att lära? Att de är motiverade? Min vän Peter berättade i en av sina kommentarer om hans kompis som slutade skolan i årskurs 8, långt ifrån goda ämneskunskaper, men både kreativ och motiverad i sin kriminalitet. Dessutom hade han lust att lära sig nya kriminella knep. Jag tycker denna historia är bra för att illustrera att motivation och kreativitet inte står i motsats till att lära sig kunskaper. Jag har personligen hundratals elever som vittnar om att det inte finns något motsatsförhållande mellan att följa upp resultat, få betyg och ha motivation. Detta är bara akademiska floskler som företrädare från PIE hela tiden basunerar ut.

Jag skriver inte detta för egen vinning, karriärens dörrar är för länge sedan stängda. Snarare är det så att jag riskerar polisanmälan, bli tagen i örat av chefen och enligt vissa läsare få sparken. Jag skriver heller inte det för att få en redan ”förtryckt lärarkår” att känna sig än mer usla. Det finns inget intresse hos mig av karriär, även om en del tycker att jag gjort det för jag är ju rektor. Det var dock slumpen som tog mig till den position jag har idag. Och trots att jag saknar läraryrket trivs jag bra där jag är. I en liten förortsskola, nära eleverna och lärarna. Det är där jag trivs bäst. Men säkert är det någon som inte delar min åsikt som skriker att jag spelar martyr – jo, för det kommer tillskrivas mig en hel del mer saker, men det ligger hos dessa personer.

Nej jag skriver mina kritiska blogginlägg angående den misskötta skolan på grund av att jag under 13 års tid konkret har sett hur många hundratals elever som blir offer för det dåliga system som finns runt skolan. Eller avsaknad av ett bra system. Många gånger har politiker fattat bra beslut, även om man inte följer upp besluten. Men det är sedan, när tjänstemän och PIE sätter tänderna i genomförandet som besluten blir helt annorlunda.

Men Inger Eriksson gör väl ingenting otillbörligt? Eller Ingrid Carlgren? De vill ju bara utbilda lärarna i praktiskt klassrumsarbete, där det gäller att se vad som fungerar och inte fungerar för eleverna. Eller bara få lärare att forska. Men vad ska egentligen vara fokus? Är det den agenda som har dragit ner svensk skola till under medelnivå bland OECD-länderna, när det gäller kunskaper? Eller är det något annat som ska vara i fokus? Jag menar att det i stället borde vara skolnära forskning kring mål- och resultatstyrning som borde gälla. Tänk själv om man i varje skolnära forskningsstudie skulle börja med att följa upp resultat, ringa in vilka elever som sladdar, analysera orsakerna, sätta in åtgärder, följa upp resultat igen och sedan titta på metodiken. Det vore ett utvecklingsprojekt för Carlgren, Eriksson och Kroksmark. För vill dessa högt uppsatta personer verkligen göra en insats för de svaga eleverna finns det verkligen en chans att göra det. Och jag har personligen ingen prestige – jag kan visa exakt hur jag gör. Exakt! Bara att skicka ett mail så ska jag visa dessa professorer hur man skulle kunna driva de kanske viktigaste och nyttigaste vetenskapliga projekt som genomförts i Sverige på många år. Det kan jag lova!

Nu kanske en och annan läsare tycker att jag framställer mig själv som godheten personifierad eller någon slags besserwisser. Då kan jag lugna er alla på den punkten – så är det verkligen inte, även om det låter så. Jag är en enkel människa som har brister och gör fel. Jag är okunnig på flera områden och menar absolut inte att jag har tolkningsföreträde ens i dessa frågor, men den modell jag jobbar med när det gäller att följa upp resultat tror jag stenhårt på och jag har faktiskt visa resultat. I min bok Yrke: Lärare redovisar jag elevresultat. Idag har systemet för resultatuppföljning utvecklats och systematiserats.

Jag avskyr maktmissbruk och ohederlighet och dessutom har jag en stark övertygelse. Jag har med egna exempel och egen erfarenhet sett att det går att få med sig alla elever när det gäller att nå kunskapskraven. Jag har också en naiv tro på rättvisa i den bemärkelsen att skolan ska vara rättvis – därmed inte sagt lika. Men att det skulle handla om godhet – nej då! Det handlar om hårt arbete och emellanåt att tvinga eleverna till saker de inte vill göra. Många av mina elever tyckte inte bara att jag var en bra lärare, utan även en krävande lärare, vilket inte alltid föll i god jord i första läget. Inställningen hos vissa elever kan ibland vara som lördagssoffan med Cartoon networks och ett glas oboy – ”Va gå i skola?”. Då behövs denna inställning plockas ur eleverna och fokusera på skolarbetet. Resultatet efter hårt arbete? Fantastiska elever som både tycker det är roligt att lära sig och som får ett bra självförtroende.

Nästa del i bloggserien kommer handla om kritiskt tänkande.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

Referenser
https://johankant.wordpress.com/yrke-larare/

https://johankant.wordpress.com/betygslaget-avgaende-klasser/

2 reaktioner till “En skola åt helvete, del 13: Sammanfattning

  1. Utmärkt bra Johan!
    Kärnfrågan formulerar du utmärkt i dessa rader:
    ”Kunskapsrätten
    Hur svårt ska det vara att lära alla elever läsa, skriva och räkna innan de lämnar årskurs 3? Alltså tre år i svensk skola. Det låter helt absurt att det inte ska gå. Är det någon som tycker att det behövs mer än tre år att uppnå detta? Alla ni mellanstadielärare – är det så att alla elever ni får i årskurs 4 behärskar de fyra räknesätten, läser flytande och kan skriva en begriplig berättelse?”
    I dagens (4 juni) SvD ägnas de flesta ledarsticken åt svensk skola och dess (styresmäns) kunskapssyn. Läsvärt.

    1. Hej Sören,

      Tack för det – känner till att du och jag har liknande åsikter i frågan. // J

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s