En skola åt helvete, del 15: teori och ideologi


I min bloggserie har jag gång på gång återkommit till att Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) ständigt drivs av ideologi oavsett vad forskning och resultat säger. Och oavsett vilka beslut som tas i riksdagen så motarbetas dessa om det strider mot den ideologi PIE har. Men vad är det egentligen jag menar med den pedagogiska ideologin som drivs av etablissemanget? Jag talar alltså inte om politik, samhällsfunktioner, religion, partier eller något annat som kan påverkas av ideologi – utan BARA om just den pedagogiska ideologin. Här vill jag verkligen avgränsa mig!

Låt mig dock börja i en annan ända. I skolforskningens värld pratar man mycket om vetenskap. Forskningen säger si och forskningen säger så. Hela tiden vetenskap och att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men vad är egentligen vetenskap? Jag har i min bloggserie gett flera exempel på tvivelaktig vetenskap, som jag ser det. För att verifiera det jag påstår har jag vid hänvisat till texter de jag kritiserat skrivit. Jag har också tagit upp den slappa inställningen till forskningsmetodik, bland annat validitet och reliabilitet. Det jag frågar mig är om det är vetenskap om man inte är noggrann? Är det forskning om det inte spelar någon roll hur ordningsam forskaren är med forskningsmetodik? Jag anser att det inte är vetenskap om ovanstående frågor inte följs.

Vetenskap är grovt indelad i två delar: teori och empiri. Det finns två sätt att gå till väga. Det första sättet är Deduktiv forskning. I sin teori har forskaren en tes/hypotes eller en idé om hur något förhåller sig i verkligheten. Forskaren går ut och testar sin hypotes, genom att försöka falsifiera hypotesen. Grundförutsättningen är att forskaren ska försöka skjuta ner hypotesen. Resultatet plockas tillbaka och blir den empiri som verifierar eller kullkastar forskarens teori. Det andra sättet är Induktiv forskning. Där letar forskaren empiri ur ett befintligt material, t.ex. flera studier och sätter upp hypoteser, som sedan forskaren går ut och empiriskt prövar igen – stämmer det mot verkligheten? Detta bildar sedan forskarens teori.

En forskare som jobbade induktivt var den franska sociologen Pierre Bourdieu. Han hade ett stort forskningsmaterial som han försökte förstå. Genom att hitta struktur i detta material skapade han begreppen fält, ekonomiskt-, kulturellt- och socialt kapital, samt habitus. Dessa begrepp tar han med sig för att se om de stämmer i verkligheten. Han använder sig av dessa begrepp när han studerar det Berbiska folket i Algeriet. I och med denna forskning skapar Bourdieu ett alternativ till den amerikanska positivismen som har ett deduktivt forskningssätt.

Med ideologi är det något helt annat. Ideologi handlar om uppfattningen om hur det bör vara och här sitter inte teori och empiri ihop. Om visionen av verkligenheten, det vill säga ideologin, inte stämmer t.ex. hur det ser ut i skolan ändrar man på forskningen så att den stämmer överens med den ideologi den så kallade forskaren har. Den av mig kritiserade böckerna av Martin Hugo (Från motstånd till framsteg) och Christian Lundahl (Bedömning för lärarande) innehåller fullt av denna ideologi. Dessa två böcker bygger inte på vetenskap men författarna vill att läsaren ska tro att det handlar om vetenskaplighet men förhållningssättet till vetenskap är precis som jag ovan beskrivit. Båda använder sig av forskning som ska stödja deras vetenskapliga tyngd, men jag menar att det hela handlar om ren ideologi, läs inlägg om Hugo och Lundahl. Det vore intressant att applicera Bourdieu tänkande på Hugo och Lundahl.

Men är betyg och resultatuppföljning förödande för inlärning och lusten att lära hos eleverna? Martin Hugo, Christian Lundahl, Hans-Åke Scherp, Steve Wretman och Tomas Kroksmark med flera påstår det. Man hänvisar till både nationell och internationell forskning. Vilken forskning frågar jag mig? Give it to me! Någon svensk forskning känner jag inte till och den har jag aldrig fått presenterad för mig. Den internationella forskning som alla dessa personer hänvisar till har jag tidigare tagit upp, Ruth Butler 1988 som gjort en studie i Israel. Nu råkar det vara så att jag har hittat Butler.

Christian Lundahl, Steve Wretman och flera andra lyfter fram att Butler kommer fram till att betyg inte är bra för lärandet. Så är det inte. Butlers text är skriven på en svårtillgänglig psykologiskt pedagogisk fackengelska där huvuddelen av de vitala begreppen benämns med termer med hög abstraktionsnivå. Texten är knepigt att ta sig igenom. Men det Ruth Butler lägger fokus på är inte på betygen, utan på ego-involving och task-involving. Hur översätter man dessa begrepp? Det Butler kommer fram till är att task-involving, det vill säga att läraren sätter sig ner med eleven och ger återkoppling på provet, resonerar hur eleven har löst uppgiften ger bättre effekt på än ego-involving.

Ego-involving menar Butler är att stärka självkänslan med hjälp av ett relativt betygssystem med steg från 40-99. Jo, ni läste rätt – betygsstegen är från 40 till 99. Det enda eleven själv kan använda denna siffra till är att jämföra med sina kompisar eller med vad hen tidigare själv fått för betyg. På vilka grunder man får siffran är omöjligt att veta. Betygssystemet är ett oerhört märkligt, relativt betygssystem, som inte säger ett smack om vad eleven kan eller ska kunna för ett visst betyg. Systemet är fullständigt främmande för svensk skola, även då vi hade relativa betyg, men ännu mer idag då vi har kunskapstandardbetyg. Själva studien har jag fått hjälp att göra en kort sammanfattning på – tack J.

Det som skulle vara intressant för svensk skola i detta fall är väl i sådana fall att Butler konstaterar att återkoppling på uppgiften ger bättre resultat än uppmuntran, typ ”bra jobbat”, ”bra” eller ”vad duktig du är”.  Om läraren istället går in och ger återkoppling till eleven på provet och sätter sig ner och resonera med eleven hur denne har löst uppgiften, ger det bättre effekt än uppmuntran. Detta skulle passa oss bra i Sverige, eftersom vi har ett kunskapsstandardsystem, vilket inte fanns i Israel 1988 (kanske inte nu heller?). Det går dock att konstatera att Butlers huvudfokus inte är betyg, det är något som Christian Lundahl har tillskrivit undersökningen i sin tolkning.

Kortfattat om Butler 1988

  • Undersökningen är gjord i Israel på 132 elever kopplat till tre prov med poäng. Det finns ingen koppling mellan uppgiftsstandard och resultatstandard enligt dagens svenska skolsystem. Med andra ord är undersökningen inte relevant för att jämföra med svensk skola. Är det då vetenskapligt? Kan man då säga att vetenskapen säger att betyg är dåligt för lärandet?
  • Undersökningen är gjord i Israel 1988 och det kan tänkas finnas en sociokulturell skillnad mellan eleverna i Israel 1988 och dagens svenska elever. Detta kan spela roll. Eller?
  • Butler gör koppling mellan resultat, återkoppling, uppmuntran och lärande. Lundahl gör koppling mellan resultat, återkoppling, betyg och lärande.

Jag kan konstatera att den vetenskapliga undersökning som professor Lundahl med flera hänvisar till när det gäller att betyg inte är bra för lärandet dels inte tar upp den aspekten som lyfts fram och dels är tvivelaktig när det gäller att verifiera Lundahl med fleras ståndpunkter. Det handlar helt enkelt om ren och skär ideologisering. Att betyg är dåligt enligt Lundahl och co.

Problemet med den ideologi som lyft fram av PIE gång på gång är att man generaliserar helt uppåt väggarna, med total avsaknad i verkligheten. Dessutom är man fullständigt eklektisk och plockar lösa bitar som inte alls hänger ihop, som till exempel Martin Hugo gör på sidan 39 i sin bok, för att få den ideologiska bilden att stämma med verkligheten. Man försöker skaffa sig stöd för att få ihop sin uppfattning om vad som är sanningen. Dessvärre har man redan i första läget valt att inte kontrollera ifall det man påstår fungerar i realiteten. Lägg därtill att det, låt säga slarviga, förhållningssättet till validitet och reliabilitet sätter all vetenskaplig förankring ur spel. En följd av detta blir att studenterna på lärarutbildningen tror att teori och ideologi är samma sak, de tror att allt är ideologi. Studenterna blir med andra ord ideologiserade och formas till betygs- och resultatmotståndare.

Man kan fråga sig vad det källkritiska perspektivet har tagit vägen, som det inom media och i skolans värld pratas så mycket om. Väldigt ofta lyfts det fram att i och med att det finns så mycket information på internet och att ”nätet” via IKT-satsningar blir en allt mer viktig aktör i svensk skola, spelar ett källkritiskt förhållningssätt en betydande roll. Men även källkritik lyfts fram som viktig när det gäller litteratur. Detta förhållningssätt verkar som helt bortblåst när det gäller Martin Hugo och Christian Lundahl. Eller?

  • Tycker inte du som läsare att det som jag lyfter fram är oviktigt?
  • Tycker du som läsare att det faktum att bitar av Christian Lundahls bok är bra, samt att Johan Kant använt sig av ett otrevligt språk ska vara tillräckliga förevändningar att bortse från ovanstående krav på vetenskaplig tydlighet och källkritik?
  • Tycker du att det är oviktigt att en professor i pedagogik följer regler för vetenskapsteori och källkritik?
  • Är dessa ”seriösa forskare” lärarkårens fiende nummer 1? Eller avfärdar du Johan Kants kritik som oseriösa påståenden? Kan du avfärda det jag lyfter fram? I sådana fall på vilka grunder? Kan du se dig själv i spegeln och säga till din spegelbild att du inte är ideologiskt påverkad?

Dessvärre hänvisar även Skolverket till Butler 1988.  Vilket understryker min önskan att det borde ske en granskning av hur det faktiskt går till när det gäller den pedagogiska forskningen. Att forskning ska ha en akademisk frihet råder det ingen tvekan om från min sida, men det handlar inte om det i de texter jag skriver. Det jag skriver handlar om två saker:

  1. Vetenskap ska ske enligt rådande vetenskapsmetodik och inte på ideologisk grund.
  2. Lärarutbildning och fortbildning av lärare är en yrkesutbildning och ska ske enligt rådande riksdagsbeslut. När jag kritiserade Stockholms Universitet och kursen Dokumentation, bedömning och betyg, fick jag följande svar: ”Vid institutionen för pedagogik och didaktik fastställs kurslitteratur av examinator i samråd med studierektor och övriga lärare i arbetslaget för kursen och inom ämnesområdet. Utgångspunkterna för val av litteratur är i första hand att tillgodose kursplanens intentioner, beakta kursens nivåplacering – grund alternativt avancerad nivå och att belysa aktuell nationell och internationell forskning inom kunskapsområdet. Litteraturen som väljs bör också ha en bredd avseende såväl svenska monografier och antologier som svenska och engelska artiklar (peer reviewed). Mot bakgrund av dessa kriterier har institutionen valt Christian Lundahls bok från 2011 Bedömning för lärande som en del av litteraturen inom kursen Dokumentation, bedömning och betygsättning av kunskap.

Det jag frågar mig är följande:

  • Den litteratur som jag redovisat från kursen visar inte på en bredd, utan antingen är böckerna neutrala till betyg, eller också direkt betygsfientliga. Ingen av litteraturen är positiv till betyg – är detta bredd?
  • Man hävdar också att litteraturen ska följa kursplanens intention – är det Lgr 11 eller institutionens kursplan? Är det Lgr 11 bryter litteraturen mot intentionen, är det institutionens kursplan bryter den i sådana fall mot Lgr 11 intentioner.
  • Går det att hävda att Butler 1988 kan gälla som internationell forskning? Eftersom Lundahl inte direkt hänvisar till någon annan forskning för att visa att betyg inte är bra för lärande undrar jag om Butler är en relevant källa? Jag tycker inte det! Följdfrågan blir då: Vilar Christian Lundahls kritiska uppfattning om betyg på vetenskaplig grund?
  • Man menar att studenterna kritiskt ska granska litteraturen, men hur ska de göra det när böckerna hänvisar till forskning, t.ex. Butler, där studenten i ett sådant fall ska gå in i urkunden för att avslöja vetenskapligt schabbel. Det är ett orimligt krav på en student. När litteratur läses är det ett rimligt krav att vetenskaplighet råder, vilket jag menar att så icke är fallet.

Jag tycker att allt ovan är svepskäl för att i smyg ideologisera. Jag anser att det är mycket uppseendeväckande att ingen har reagerat på detta – INGEN! Det är mycket värre än jag någonsin kunde föreställa mig när jag i somras började läsa Christian Lundahls bok. Jag tycker också att det är en stor brist att en privatperson, som förvisso är lärare i botten, ska behöva driva dessa frågor. Borde det inte finnas något forum där dessa frågor skulle granskas och diskuteras? Något måste göras! Granska mina uppgifter media! Granska pedagogiska forskningen – Riksrevisionen eller Universitetskanslern!

I nästa del av denna bloggserie frågar jag mig vad vi gör nu?

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

Referenser
https://johankant.wordpress.com/2009/11/18/vision-och-verklighet/

https://johankant.wordpress.com/2012/04/21/zaremba-lyfte-fram-kritiken-mot-ideologisering-av-dewey/

https://johankant.wordpress.com/2012/04/07/dags-att-slappa-john-dewey/

https://johankant.wordpress.com/2012/04/11/john-dewey-ett-klargorande/

Butler 88

butler-1988-studien

Kunskapsbedömning i skolan (se sidan 29)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s