Jag skriver aldrig något bra om svensk skola på den här bloggen, trots att det varje dag förekommer tusentals fina samtal, utmärkta lektioner och bra händelser. Jag har medvetet valt att skriva om det som inte fungerar och om felaktigheter – eller det som jag är personligen kritisk till. Jag har under många år på den här bloggen kritiserat etablissemanget inom svensk skola. Det har varit enskilda personer, lärarutbildningen, det pedagogiska etablissemanget (PIE), politiker och Skolverket. Jag har kartlagt sambandet mellan olika människor med pedagogisk makt och jag har givit konkreta exempel ur böcker och tidskrifter för att visa hur man missbrukar sin maktposition.
I somras (2018) fick jag en tanke om att det kanske inte är det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) som är roten till det onda i svensk skola. Något som jag hävdat länge. Kanske är det Skolverket som är motorn i svensk skolas förfall och som är ansvarig till att svenska elever tappat i internationella kunskapsmätningar. Hemska tanke!
Nu är det ju inte så enkelt, det är flera aktörer som samspelar i detta. Exempelvis har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ett stort ansvar för att läraryrkes status har dalat. Kommunerna, med SKL i ryggen, har ansvar för att det har lagts på lärare allt mer arbetsuppgifter och att det kommer alla möjliga lokala uppdrag som tar både tid i anspråk och fokus från huvuduppdraget – att undervisa eleverna. Samtidigt har SKL i många år bromsat löneutvecklingen. Detsamma gäller PIE, för visst har de ett mycket stort ansvar för att det gått som det gått med svensk skola, t.ex. för att de kontinuerligt har fokuserat på postmodernistisk pedagogik, typ John Dewey och låtit detta genomsyra allt. Jag har ju rabblat många namn och exempel genom årens lopp.
Men åter till Skolverket. Jag tyckte att min tanke var så intressant att jag var tvungen att fundera på ifall jag skulle skriva ett blogginlägg om Skolverket. När jag satt och planerade textens innehåll insåg jag att det skulle bli ett oerhört långt blogginlägg. Mina blogginlägg är ju nästan alltid långa. Vissa personer har påpekat att blogginläggen borde kallas artiklar så det fungerade inte för att skriva ett blogginlägg (artikel) om Skolverket. Jag insåg att jag är tvungen att skriva en bloggserie. Det har blivit tre delar och den du nu läser är den avslutande delen.
För att återkoppla till de två tidigare blogginläggen handlade det första blogginlägget om hur Skolverket skapades och hur den ideologiska agendan var med redan från start, eftersom Ulf P Lundgren bestämde sig för att den postmodernistiska pedagogiken skulle få en framskjuten roll inom Skolverket. Ja, faktiskt – detta skulle vara ”statsreligion” och då framför allt John Deweys teorier och tankar om skolan. Det innebar att Lundgren avhände sig att fortbilda lärarkåren eftersom mål- och resultatuppföljning gick emot ”statsreligionen”. Det var processen som var det viktigaste. Enligt mig begick Ulf P Lundgren ett grovt tjänstefel. I del två kommer två giganter skolan till hjälp: Hans-Åke Scherp och Steve Wretman. Dessa två jeppar åkte land och rike runt och föreläste om ”Det goda budskapet”. Alltså åter igen föra fram Dewey, ifrågasätta och motarbeta inte bara läroplanen utan fattade riksdagsbeslut.
I detta blogginlägg tänker jag ge några exempel där jag menar att Skolverket gör det maximalt krångligt för huvudmän, rektorer och lärare när det gäller att både administrera skola och följa upp reusltat. Jag ska ge en rad exempel.
Jan Björklunds ministär
När Jan Björklund var skolminister verkade det som om han ville se förändringar i skolan. Det amerikanska konsultföretaget McKinsey & Co hade kommit med en rapport om skolan och denna visade att med all önskvärd tydlighet att det var läraren som var den viktigast faktorn för skolframgång. Detta tog Jan Björklund fasta på. Han ville stärka läraren status och han ville att lärare skulle undervisa. För detta fick han hån och spe från etablissemanget och han formligen mobbades ut med att vilja dra tillbaka skolan till 50-talet. Till och med påstod man att Björklund var för en auktoritär skola, typ Caligulas skräckvälde i filmen Hets.
Men Jan Björklund ville också att elevernas kunskapsrätt skulle stärkas, ingen elev skulle gå i skolan år ut och år in utan att få adekvat hjälp. Kunskap skulle vara i fokus. Så vad gjorde han? Jo han gav Skolverket en rad uppdrag vars syfte var att styra upp svensk skola. Här är ett axplock:
- Individuell Utvecklingsplan (IUP): I och med att man skulle ha fokus på att alla elevers rätt att lära sig togs IUP fram. Läraren skulle dokumentera hur det gick kunskapsmässigt för eleven. Traditionellt hade inte låg- och mellanstadiet dokumenterat inlärda kunskaper eftersom det uppdraget inte fanns i Lgr 80 och i och med utebliven fortbildning av Lpo 94 så dokumenterade inte lärarkåren. En komplicerad detalj i sammanhanget var att det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) förde fram IUP som alternativ till betyg. Givetvis innebar detta att Skolverket såg till att göra uppdraget så omfattande att fokus flyttades från undervisning till administration. Inte alls ett enkelt dokumentationssystem. För att hinna med undervisningen jobbade lärarkåren ännu hårdare och höll på att kollektivt drabbas av utmattningssyndrom. Efter flera år av fullständigt svacka på detta område, med bland annat avhopp från läraryrket och även alltför många fall av utmattningsdepression, grep lärarfacken in och uppmärksammade lärarkårens arbetsmiljö. Då skrevs direktiven om.
- Skärpning av och hårdare tolkning av skollagen: Skolhuvudman var tvungen att ifall eleven inte nådde kunskapsmålen göra en utredning av särskilt stöd och om det inte gick som förväntat skriva ett åtgärdsprogram (ÅP).
- Utredning särskilt stöd:s och ÅP:s utformning blev massiv. Lärare var tvungna att många och långa dokument som gjorde att lärarkåren verkligen fick jobba i sitt anletes svett. Fokus hamnade på att göra läraren till slav i stället för på omfördelning av resurser. De två ovanstående punkterna och denna förvandlade lärarkåren till administratörer som inte hann med sitt läreri och blev alltmer stressade. Tokreglering av läraryrket är rätt begrepp i sammanhang. På kommunal och skolnivå omtolkades skollagen 3 kap 8 o 9 § till att det blev lärarens uppdrag, inte skolans ansvar att formulera och genomföra ÅP inom sin tjänst som om den enskilde läraren hade tid över. Att det skulle handla om resursomfördelning på kommunal eller skolnivå förstod man inte ens på Skolverksnivå. Propositionen om resultatstyrning 1988 har fortfarande ingen förstått. Tankemässigt ligger man kvar i regelstyrningen som som påpekas i OECD:s granskning 2014 A mismatch between powers and responsibilities (En obalans mellan makt och ansvar). Man citerar en förvaltnings chef “If Stockholm wants something done, they will have to send money for it” (sid 31).
- LPP: Lokal pedagogisk planering, eller som jag valt att kalla den – Lärarens pedagogiska planering. Även om detta är en självklarhet för alla lärare, alltså att man ska komma välplanerad inför ett arbetsområdet och när en lektion startar blev hypen kring LPP stor och pressade lärare att ”göra rätt”. Tänk att lärarkåren varit styvmoderligt behandlad under lång tid och så kommer LPP och både Grundskoletidningen och Steve Wretman tar upp ämne och kan minsann berätta om hur man ska göra på rätt sätt. Det skapar lite press!
- Förstelärarreformen: Björklund ville att de skickligaste lärarna skulle premieras så att det fanns en karriärväg i skolans annars platta organisationer. Det hela blev pannkaka. Personligen tror jag att den platta organisationen är skolans styrka och det är tillsammans man behöver göra jobbet. Men förstelärarereformen var hafsigt framtagen och gick ut till landets huvudmän med väldigt otydliga kriterier vilket innebar att huvudmännen oerhört godtyckligt tillsatte förstelärare. Reformen skapade splittring i lärarkåren, något som svenska lärare absolut inte hade behövt, men som SKL skrattade högt och länge åt. Denna splittring finns fortfarande på skolorna och i lärarkåren. Och förstelärarnas funktion är fortfarande lika dunkel.
- Lärarlegitimationerna: Vilken kalabalik det var när landets alla lärare skulle söka lärarlegitimation samtidigt. Skolverket hann inte med och var tvungna att ta in extern hjälp. Detta resulterade i, förutom att hela förfarandet var förvirrat, att det också blev helt olika utfall i vilka ämnen som behörighet gavs. Själv fick jag ingen behörighet i geografi trots att jag undervisat i ämnet i 9 år (utan ämnesutbildning), medan andra fick behörighet i ämnen som de överhuvudtaget vare sig hade utbildning eller undervisningserfarenhet i. Snacka om godtyckligt! Dessutom var hela reformen ett skämt i slutändan, för det innebar ju rent konkret att lärare med legitimation skulle göra bedömningar och sätta betyg – ett myndighetsutövande. Men med tanke på att lärarkåren fått noll fortbildning i bedömning och betygsättning av Skolverket samt att Lgr 11:s kursplan omöjliggör en objektiv (rättssäker och likvärdig) betygsättning (om det finns någon objektivitet). Detta på grund av att kunskapskraven är så enormt abstrakt skrivna så att det lämnar ett gigantiskt tolkningsutrymme, gör det att lärarlegitimationen bara är ett papper utan innehåll. Lägg därtill att lärarutbildningen som skött både lärarutbildning och lärarfortbildning inom bedömning mer eller mindre bara har litteratur som är mot betyg som fenomen. Jag har ju personligen anmält Stockholms Universitet två gånger utan resultat. Ingen utredning gjordes utan min anmälan lades ner. Fint!
- Lgr 11: Behöver jag skriva något om detta? Skolans kursplan behövde bli tydligare och Ibrahim Baylan tillsatte Leif Davidsson att göra ett utredningsarbete kring Lpo 94 och vad som behövde göras. Davidsson konstaterade läroplan Lgr 11 behövde bli mycket tydligare än sin föregångare. Men Skolverkets tjänstemän, med Niclas Westin och Ulrika Lundqvist i spetsen blåste Jan Björklund och svensk skola fick den flummigaste läroplanen i landets historia. Läs om detta i tidigare blogginlägg.
Det här var några exempel på reformer som kommit till när Jan Björklund var skolminister. Nu en kort reflektion:
- Är det skolministern som utformar detaljerna av det material som går ut till skolorna? Oavsett om det är bedömningsstöd, nationella prov, allmänna råd eller något annat.
- Var det Jan Björklund som skulle hållas ansvarig för att de reformer han drev igenom blev så omfattande att läraren blev en administratör. En stressad sådan som även skulle hinna med att undervisa och kollektivt höll på att gå in i väggen. Björklunds fel?
- Är det så att Jan Björklund och för den del andra politiker gått in på detaljnivå för att bestämma hur dokument och reformer ska se ut?
- Var Jan Björklund inne i förstelärarereformen, IUP, lärarlegitimationen med mera och petade på detaljnivå och visade exakt hur det skulle utföras?
- Är det så att den tydlighet som Jan Björklund önskade innebar att ministern själv på en detaljnivå gick in och gav direktiv när ett åtgärdsprogram skulle skrivas och visade upp det kulle se ut?
- Var det Jan Björklund som på minsta lilla detaljnivå såg till att alla Sveriges lärare skulle dokumentera allt som skedde i skolan för varje elev?
- Har Jan Björklund eller någon annan skolminister konstruerat provfrågorna till nationella provet, skrivit rättningsmallen och satt upp riktlinjerna?
- Har Jan Björklund eller någon annan skolminister konstruerat kurplanen i Lgr 11? Alltså talat om i detalj hur kursplanen ska se ut och vilka ordval man ska använda?
- Kan Jan Björklund eller någon annan skolminister hållas ansvarig för ovanstående frågor?
Det är tjänstemännen på Skolverket som är ansvariga för alla ovanstående punkter och givetvis skyller man ifrån sig att de fått direktiv från regeringen. Bull shit! Inga exakta hänvisningar har givits och när Leif Davidssons utredning pekade i ett helt annat håll än vad tjänstemännen tyckte då sket man i utredningen – trots att regeringen i direktiven sagt att utredningen var viktigt.
Det enda man kan hålla Jan Björklund ansvarig för är att han inte avbröt arbetet med Lgr 11 när förslag på skitkursplaner hamnade i hans hand. Trots att han inte var sakkunnig i frågan borde han ha sett att kursplanen var en obstruktion mot de direktiv Skolverket fått.
När det gäller övriga reformer lättade skolministern på t.ex. IUP och antal nationella prov. Konstigt att ingen reagerat på omfattning och att Skolverket administrerar sönder lärarkåren. En stilla undran är när innehållet i NP ska komma upp för diskussion och när lärarkåren har fått nog av det obligatoriska bedömningsstödet. Tanken från politikerna var god men tjänstmännen på Skolverket skapade ett administrativt monster.
Givetvis inte! Jan Björklund och för övrigt andra politiker har inte gått in och detaljerat talat om för Skolverket om vad de skulle göra, även om jag hade önskat det. Nej, det är tjänstemännen på Skolverket som har sett till att alla reformer som Jan Björklund kom med förvandlades till stora och tunga administrativa bördor för lärarkåren. Eller förvirring när det gäller förstelärarreform och lärarlegitimation. Skolverket har sett till att göra reformer, som skulle kunna varit enkla och till hjälp för skolan, till verkliga administrativa bördor, men hela tiden skylls det på Jan Björklund, andra skolministrar eller politiker fast det var egentligen var politikerna själv som blev grundlurad av Skolverket. Och det kommer mer.
Ekonomiskt stöd till skolhuvudmän
Genom alla år har det från staten kommit bidrag till landets skolor och kommuner. Allt har gått via Skolverket. Det har varit ”Ylva-pengar”, ”Wernerssonpengar”, ”Storstadssatsningen”, ”Skapande skola”, ”Lärarlönelyftet” och ”Förstelärarpengar” för att nämna några exempel. Syftet med dessa extraresurser har varit lite olika men det som är gemensamt för alla bidrag är att det Skolverket ser till att det är så oerhört krångligt att söka dessa extraresurser att varje skolhuvudman behöver anställa en person som har som enda arbetsuppgift att söka dessa pengar (kanske måste den enorma skolkommunen Stockholm ha fem personer?). För att inte tala om hur jobbigt det är på varje enskild skola att fylla i de omfattande Excel-dokument som ska skickas in till Skolverket. Det är klart att man måste vara noggrann när det gäller pengar, men det är bara att konstatera att det har blivit alldeles för mycket administration. Faktiskt så illa att vissa bidrag inte söks av små huvudmän för att det är för omfattande jobb för att söka resurserna. Likvärdighet? Var det så landets riksdagspolitiker tänkte att det skulle fungera? Skolverkets krånglighet än en gång. En annan fråga som behöver ställas är om svensk skola ska vara bidragsberoende av staten likt socialbidrag. Kanske är det bättre med en skola där staten är huvudman? Bara en enkel tanke.
Jag vill här lägga in en lite extrakommentar. Nationella prov (NP) ska genomföras och för detta får skolorna ersättning. Skolorna beställer NP som kostar ganska mycket pengar, tar in vikarie vid genomförande och gemensam rättning av NP – något som också kostar en hel del. Dessa kostnader ska täckas av staten och betalas ut av Skolverket. Ser vi i skolan röken av dessa pengar? Nop, dessa medel går rätt upp i kommunal budget. Varför? Jo, Skolverket har inte destinerat dessa pengar till respektive skola utan klumpar i hop dem och skickar till kommunen som säger: ”Tack och bock!”. Ute i landets skolor sitter rektorer och sliter med sin budget och blir blåsta av statliga medel som man har rätt till.
Kunskapskontroller
För att råda bot på den sjunkande kunskapen i svensk skola som framkommit vid internationella jämförelser, t.ex. PISA och Timms så beslutar politikerna, bland annat Jan Björklund, att utöka antal kunskapskontroller i skolan. Uppdraget går så klart till Skolverket. Vad händer? Skolverket genomför omfattande nationella prov (NP) i fler ämnen och vid flera tillfällen. Men inte som vid PISA-proven – alltså ett prov och en lektion. Nej, Skolverket genomför detta så att NP är omfattande och tar väldigt lång tid i anspråk både när det gäller förberedelse, genomförande och rättning. Lärarkåren blir en administratör av NP. Att dessutom NP är dåligt utformade både när det gäller innehåll, instruktion, rättningsmallar och utformning, har bristande kvalitet och ibland har en värdelös lärarhandledning är inget som Skolverket tar notis om. Miljarder av klagomål av alla möjliga former har framförts till Skolverket, men ingenting görs. Istället hänvisar Skolverket till att det är landets experter på de olika ämnesområdena som gör proven och dessa experter kan väl inte ha fel. Det spelar väl egentligen ingen roll om man är professor och ansvarig för tillblivelsen av NP. Gör man fel så gör man fel – professor eller ej. Men hur svårt kan det vara – skicka uppdraget till Nederländerna där PISA-proven görs.
Men en kort fråga bara – är det politikerna som ger i uppdrag åt Skolverket att se till att NP i årskurs 3 består av 7-8 delprov i matematik och svenska och tar i princip hela vårterminen att planera, genomföra, bedöma och återkoppla? Är det Björklund och hans politikerpolare som styr innehållet och omfattning? Är det så? Nej, så klart inte. Det är Skolverket som är ansvariga att NP är dåliga när det gäller i princip det mesta (det finns undantag). Är det Skolverkets ansvar att ta åt sig av den kritik som framkommer? Yes box! Är det så att Skolverket har tagit till sig av den kritik som framkommit så att det har skett förändringar, exempelvis att NP i engelska i åk 9 har relativ bedömning? Nixum pixum! Bara att skylla på Björklund och andra politiker att man på Skolverket har fått uppdraget. När ska tjänstemännen på Skolverket få ta ansvar?
Varför är det på detta sätt? Jag kan bara dra slutsatsen att man vill att skolan och lärarkåren ska famla i ovisshet och att lärartid ska bindas upp till NP så att skolans resultat sjunker ännu mer. För då kan man bevisa att resultatuppföljningen inte fungerar. Men att resultatuppföljningen inte är införd i första läget är det ingen som tar notis om. Finns det någon som har en annan teori får ni gärna framhålla den.
Något annat som är väldigt förvirrande och otydligt är de matriser som Skolverket under årens lopp, sedan 2011, har basunerat ut. Nu har Skolverket (läs generaldirektör (GD) Peter Fredriksson) tydliggjort i de Allmänna råden att matriserna inte är vidare bra. Redan i Skolverkets fortbildning inför Lgr 11 beskrev man i detalj hur lärarna med överstrykningspenna skulle använda kunskapskraven som matriser, något som fram tills helt nyligen skapade matriserna otydlighet och förvirring i lärarkåren kring hur de abstrakta dokumenten skulle tolka och likvärdigheten blev ju inte direkt bra. Men matriserna hänger ihop med den lika förvirrande läroplanen Lgr 11 som är ett under av abstraktion och som lade lärarkåren i frysbox.
Ett annat exempel på hur Skolverket formligen håller på att sänka lärarna på lågstadiet är det obligatoriska bedömningsstödet i svenska. För det första är det oerhört omfattande och tidsödande och det leder även till metodstyrning. Var det detta riksdagspolitikerna ville när de gav Skolverket i uppdrag att genoföra någon slags läsgaranti för svenska barn? Ni vet, elevers kunskapsrätt, alltså rättigheten att få lära sig kunskaper i skolan. Hur svårt är det i årskurs 1? Det är ju inte ett enormt antal aspekter att hålla reda på. I stället för att göra ett enkelt uppföljningsinstrument lyckas tjänstemännen på Skolverket skapa ett monster som binder fast lärarkåren vid administratörens gallärslavsåra. Varför inte ta ett väl fungerande befintligt system som Läsutvecklingsschemat (LUS). Alla ni som tycker att LUS är värdelöst kan sätta er in i LUS och jobba med det istället för ideologiskt tjatter. LUS är ett dokumentationsinstrument som fungerar utmärkt och som inte är budet till metod.
Var det så att politikerna bestämde innehållet och detaljerna? Givetvis inte, åter igen är det tjänstemännen på Skolverket som än en gång ser till att sänka lärarkåren med jobb, jobb, jobb. På grund av att det obligatoriska bedömningsstödet är omfattande, krångligt och tungt administrativt. Allt som kommer från Skolverket är komplicerat och svårt. ALLT!
Ni som inte har sett frågorna i PISA, här kommer ett exempel från matematik i årskurs 9. I slutet av detta blogginlägg finns det fler exempel uppgiftsstandard från PISA:
”3 a) Klättring på Fujiberget
Allmänheten får klättra på Fujiberget bara mellan 1 juli och 27 augusti varje år. Under denna period bestiger omkring 200 000 personer berget.
Hur många bestiger Fujiberget varje dag, angett som ett grovt medeltal?
340
710
3 400
7 100
Fortbildning
Skolverket har haft i uppdrag att fortbilda lärarna sedan verkets start 1992. Primärt handlar det om genomförandet av Lpo 94 och Lgr 11 där Skolverket på ett oerhört tydligt sätt haft en ovilja att fortbilda när det gäller innehållet i läroplanerna och bedömningsfrågan. I uppdraget till båda läroplanerna skulle det tas fram elevexempel som kopplades till de olika bedömningsnivåerna, något som Skolverket inte har gjort fullt ut. Finns det några exempel överhuvudtaget när det gäller Lgr 11? Men å andra sidan är det ju i princip omöjligt att få till en likvärdig bedömning när det gäller Lgr 11:s kursplaner eftersom tolkingsutrymmet är i det närmaste gigantiskt.
Uppdraget att genomföra bedömningsutbildning för hela lärarkåren har man inte genomfört. Det har funnits digitala kurser där bland annat Christian Lundahl, som är betygsmotståndare, har varit inblandad. Detsamma gäller resultatstyrning, som är central i Lpo 94 och Lgr 11. Utbildning när det gäller resultatstyrning har Skolverket aldrig någonsin velat ta i och den diskussionen har aldrig varit aktuell från Skolverkets sida. Istället har man kört strutstricket.
Skolverket har på senare år erbjudit svensk skola tre stora utbildningar som varit statligt finansierade: Läslyftet, matematiklyftet och speciallärarlyftet. Vad jag har hört från många håll är att dessa tre utbildningar är uppskattade av lärare och av god kvalitet rent innehållsmässigt. Det är bra. Dock kan tilläggas att utbildningar som löper under ett helt läsår är så omfattande att de tar all lärartid i anspråk – alltså inte bara fortbildningstid utan även viss del av mötestid. Kanske är det en så gedigen fortbildning behöver ta denna tid och att det kan vara väl investerad tid för både lärarkår och skolor. Kanske är det så att vi får se resultat av fortbildningarna i form av ökade resultat på låg- och mellanstadiet när det gäller elevers läsning och matematikkunskaper framöver. Då är det väl värt både möda och tid. Om vi inte ser någon resultatförbättring har Skolverket skapat en gigantisk apparat som inte resulterat i något. Jag väljer här att tro att Skolverket har gjort någonting bra och att det ska leda till något gott. Jag ser med tillförsikt fram emot att se svensk skolas resultat höjas de närmsta 3-5 åren till följd av dessa fortbildningar. Trots allt handlar det om miljarder i fortbildningsinsatser. Intressant att se hur uppföljningen ser ut.
Metodik
Genom åren har Skolverket presenterat en mängd olika metodiska tips på sin hemsida. Kanske är problembaserat lärande (PBL) med Hans-Åke Scherp i spetsen den största metodiska genomförande i Skolverkets namn. Jag reagerade 2016 när Skolverket gick ut och definierade hur en bra lektion var. Dessvärre tänkte jag inte på att göra en skärmdump på denna sida, för när jag publicerade min kritik plockade Skolverket blixtsnabbt bort sidan. Nästan så att jag inbillar mig att tjänstemän på Skolverket läst mitt blogginlägg och insett det tokiga i att som statlig myndighet gå ut och definiera vad en bra lektion är. Men Skolverket har varit mycket behjälpliga genom åren med att sprida det som man anser vara bra metodik. Några exempel är IKT, entreprenöriellt lärande och nu digitalisering. Frågan är om detta är Skolverkets roll. Alltså ska en myndighet sprida en specifik metodik? Och om metodiken i så fall ska vara förankrad i forskning och beprövad erfarenhet?
För att ta ett exempel kan vi gå på entreprenöriellt lärande. Detta lanserades stort av Skolverket och jag kunde konstatera att det inte alls var så att det fanns direktiv från någon politiker som sa att Skolverket skulle lansera en ny metodik, utan det var Centerpartiet som ville att entreprenörskap på gymnasiet skulle lyftas fram. Ändå valde Skolverkets tjänstemän att göra metod av det hela. Helt utan forskningsförankring. Dessutom väldigt likt problembaserat lärande (PBL), jag skulle säga att entreprenöriellt lärande är en ompaketerad form av PBL. Jag skrev ett blogginlägg om detta. Frågan är hur det kommer sig att Skolverkets tjänstemän på eget bevåg drev denna fråga? Om ni frågar mig så handlar det om att genom en högst suspekt metodik komma så långt ifrån resultatuppföljning som möjligt. Genom att basunera ut en ny metod, på liknande sätt som PBL, vill man vinna lärarkårens gillande och få till stånd entreprenöriellt lärande som metod. Att metoden i sig är dödens pedagogik är en annan sak och något som tjänstemännen på Skolverket antingen inte begrep eller fullständigt sket i, antagligen det sista. Nu blev det ju så att det var många som reagerade starkt emot entreprenöriellt lärande. Metoden fick aldrig riktigt starkt fotfäste i skolan eller superstor spridning även om det säkert var många skolor som hakade på. Bland annat reagerade SNS starkt och efter kritiken dog Skolverkets engagemang för att basunera entreprenöriellt lärande ut ganska snabbt. Till saken ska väl sägas att det numera finns forskning kring entreprenöriellt lärande, frågan är dock om forskningen har tittat på elevresultaten.
Frågan är varför Skolverket avhänder sig uppdraget att utbilda lärarkåren i bedömning och resultatuppföljning samtidigt som man genom årens lopp bombarderat skolan med ovetenskaplig metodik. Nu senast är det digitaliseringen som förvisso är ett riksdagsbeslut och som skrivits in i läroplanen, men som har utmynnat i metod. Hur mycket av denna metodik har vetenskaplig förankring? För det är väl ändå fortfarande så att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Så vad är den metodik som kommer ut gällande digitalisering?
Och vad hände med den formativa bedömningen? En av få metoder som har vetenskapligt stöd. Var det bara en fluga?
Sammanfattning
Vad är Skolverkets uppdrag? Är det att fortbilda lärarkåren eller erbjuda landets skolor löpande en massa metodik? Är det att krångla till skolans och lärarens uppdrag? Att göra jobbet knöligt?
I mitt första blogginlägg om Skolverket berättade jag om hur verket blev till och hur man fullständigt sket i att fortbilda lärarna i det nya tänkandet som Lpo 94 innebar. Det var ett paradigmskifte som innebar att: 1. Gå från statlig till kommunal huvudman, 2. Gå från regelstyrning till mål- och resultatstyrning och 3. Gå från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg. Skolverket struntade fullständigt att göra sitt jobb, något som vi än i dag ser sviter av i svensk skola. Detta var Ulf P Lundgrens ansvar!
I det andra blogginlägget skrev jag om hur Hans-Åke Scherp och Steve Wretman i Skolverkets namn fortbildade lärarkåren ideologiskt. En fullständigt svältfödd lärarkår fick av GD Mats Ekholm metodiken PBL och svensk skola förvandlades till en elevaktiv skola där läraren skulle vara coach eller handledare. Alla som inte följde denna ”statsreligion”, som John Dewey var ideologisk pappa till, blev utmobbade eller förtryckta. När Jan Björklund senare började snacka om lärarledd undervisning fick han smaka på samma medicin.
I detta tredje och sista blogginlägg har jag skrivit om hur allt som har kommit från Skolverket har varit omfattande och komplicerat. Ingenting har varit ett enkelt hjälpmedel för lärarna och kåren har fått arbeta i sitt anletes svett för att ens kunna genomföra sitt jobb. Kanske kan gemene man och en och annan lärare tycka att lärarkåren i sig består av en massa ”lamjävlar” som bara gör och inte säger ifrån. Men då vill jag påpeka att en organisation som är så nertryckt av all skit som kommer från både Skolverket och även de lokala kommunerna inte har så mycket utrymme att agera. Långsamt och systematiskt har lärarkåren malts ner sedan införandet av Lpo 94 och tystats. Kanske en och annan lärare påtalar brister och ger exempel – men vad händer? Inte ett jävla skit. Snarare är det så att den lärare som är kritisk riskerar att vid nästa lönerevision få lite mindre i påslag. Eller kanske noll i påslag.
Kortfattat kan man beskriva Skolverkets strategi som:
Fas 1: Skolverket gör ingenting
Fas 2: Skolverket fortbildar ideologi
Fas 3: Skolverket gör lärare till administratörer som får jobba i sitt anletes svett.
Avslutning
Om jag stannar upp och ställer några frågor till mig själv och till dig som läsare.
- Vad har det betytt för svensk skola att Skolverkets tjänstemän obstruerat och har avhänt sig uppdraget att fortbilda lärarkåren?
- Vad har det betytt för svensk skola att Skolverket har tagit charlataner i sin tjänst? Gubbar som Hans-Åke Scherp och Steve Wretman.
- Vad har det betytt för svensk skola att Skolverkets tjänstemän medvetet inte har följt regeringsuppdraget när det gäller Lgr 11 och sett till att vi har en läroplan som är fullständigt omöjlig att jobba efter?
- Vad har det betytt för svensk skola att Skolverket har gjort varje uppdrag man fått till något så omfattande att både lärare, skolor och kommunala tjänstemän drunknar i arbete?
Jag har inget svar på ovanstående frågor eftersom jag inte kan spå in i framtiden – vare sig med tarotkort, i kaffesump eller i kristallkula. Däremot kan jag med säkerhet svara att Skolverkets agerande inte har varit av godo för svensk skola. Jag kan personligen påstå att Skolverket har varit en bidragande aktör i att sänka svensk skola.
Om vi tittar på skoldebatten idag – var ligger fokus?
- Lärarna är värdelösa på likvärdig bedömning.
- Lärarna är viktiga men ganska värdelösa och har noll förtroendekapital i debatten.
- Allmänheten har fritt fram att racka ner på lärare och skolan – helt ok att att säga att lärare är lata och odugliga.
- Fel med kunskapsbetyg fast lärarkåren fått noll utbildning och Lgr 11:s kunskapskrav är omöjliga att sätta likvärdiga betyg efter. Så är det kunskapsstandardbetygen det är fel på? Här pågår en väldigt okunnig debatt med bland annat flera professorer som är inblandade och inte begriper bakomliggande problem.
Så har Skolverket varit en motor i uppdraget att sänka svensk skola? Om ni frågar mig: Verkligen! Men kommer det bli bättre med Peter Fredriksson som GD? Det vet jag faktiskt inte men jag skulle gärna vilja tro det. Jag har personligen ganska högt förtroende för Peter Fredriksson och nu är jag inte ironisk – jag menar verkligen det. Frågan är om han har tillräckligt hård hud för att kunna ta makten över verkets tjänstemän. Det återstår väl att se.
Avslutningsvis har ni som läsare gott om dokumentation nedan, bland annat Leif Davidssons utredning inför Lgr 11, propositionen från regeringen och Skolverkets rapport. Ni kan själva läsa och dra slutsatser kring vad Davidsson och regeringen förordade och vad sedan Skolverket utförde.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!
Referenser
https://johankant.wordpress.com/pedagogiskt-natverk/
McKinsey & Co, rapport om skolan 2007: McKinseyrapporten
OECD: A mismatch between powers and responsibilities, 2014
https://johankant.wordpress.com/2018/09/22/lognverket-igang-igen/
Skolverkets Allmänna råd betyg
SOU 2007:028 Leif Davidsson: Leif Davidssons utredning
Direktiven från regeringen Lgr 11: Prop. 2008:09-87 Tydligare kunskapskrav
Skolverket om införandet av Lgr 11, Rapport U2009/312/S: Skolverkets text om uppdrag Lgr11
PISA-uppgifter: PISA-problemlös
PISA-uppgifter: PISA-läsförståelse
PISA-uppgifter: PISA-frågor svenska
https://johankant.wordpress.com/2016/05/01/vad-ar-en-bra-lektion-skolverket/
https://johankant.wordpress.com/2011/08/25/entreprenoriellt-larande-ny-flumpedagogik/
Johan Kants blogg 
3 reaktioner till “Skolverket, del 3: Reglering till Gud förbanne”