Vad har egentligen hänt med skolan?

Jag vet faktiskt inte hur jag ska börja den här texten. I vilken ände ska jag starta och vilka exempel ska jag lyfta fram? När påbörjades ”min spaning”? Kanske för ett par år sedan när debatten om lågaffektivt bemötande var som störst eller när jag själv fick bevittna elever som våldsamt slog skolpersonal eller slog sönder kapprum. Inte vet jag. 

Det jag funderat på sedan en tid tillbaka är hur det var när jag själv gick i grundskolan och hur det ser ut idag. Rent genetiskt har människan, Homo Sapiens, inte förändrats ett endaste dugg sedan 1970-talet då jag lärde mig läsa, skriva och räkna. Med fast och tydlig hand lärde Marit, Göran, Tomas, Peter, Kent, Gudrun med flera mig och de andra eleverna det som behöves för att komma igenom grundskolan. Det fanns på 70-talet så kallade OBS-klasser där det gick elever som av olika anledningar inte riktigt klarade av att gå i en vanlig klass. Visst hände det grejer i dessa klasser, t.ex. när Marcello sprang omkring på byggnadsställningarna utmed Skarpnäcks gamla skola när den renoverades och fyra våningar upp spelade apa på plankspångarna. Lärarna var tvungna att jaga ner pojken och skälla ut honom – vad hade kunnat hända om han föll?

Jag har inget minne av att någon elev slog sönder kapprum. Heller kan jag inte komma ihåg att barn slog lärare med knytnävsslag eller sparkade dem på smalbenet. Trots att jag letar i mitt minne finner jag ingen elev som slängde könsord över sina lärare. Och aldrig någonsin behövde lärarna anpassa sitt agerande eller beteende i akt och mening att förhindra att en eller fler elever briserade som bomber. Visst, det är en iakttagelse från min lilla värld.

Men idag. Vi läser ständigt om hur illa det är med stökiga klasser och skolor, att lärare slutar och barn och unga som slåss och exploderar. Och vi som jobbar i skolan upplever det själva – det kan hända dagligen på en medelstor skola. Barn som är fullständigt gränslösa, till och med i förskoleklass. 

Jo, jag sa det själv. Gränslösa. Vad innebär det? Kanske veta att det inte är okej att slåss, men när man hamnar i affekt ändå gå över gränsen så att raseri resulterar i våldsamma handlingar.

Måste vara alla våldsspel dagens unga konsumerar, alla ”dödaspel”? Kan det verkligen så enkelt – skulle inte tro det.

När jag gick i skolan var lärarna en auktoritet både på sin arbetsplats och i samhället. Lärare hade respekt med sig var man än gick, oavsett om läraren i fråga inte riktigt klarade av uppdraget. Fast samhället förändras och så även huvudmannaskapet. Lärarna blev kommunala och den naturliga respekten försvann. Lärare var en kommunal anställd bland många andra. Visst är det viktigt med skolan, men det är ju viktigt med skolmat också, eller att vatten och vägar fungerar. Just den inställningen att ingen skulle tro att man var viktigare än någon annan genomsyrade landets kommuner och lärarnas status började dala. Bara för att du jobbar i skolan eller är lärare kan du inte räkna med att människor respekterar dig, du måste förtjäna din respekt – inte att respekten för lärare (på grund av uppdraget) och skolan som institution fanns där automatiskt.

Ändå är det ju inte så att lärarkåren har suttit och rullat tummarna. I år har man jobbat med värdegrundsfrågor och haft fortbildningsveckor där dessa frågor varit bärande och resulterat i hyllvärmare av fina ord i ett kompendium. ”Så här jobbar vi”. Och kåren har jobbat med elevdemokrati, elevledda samtal, elevers rättigheter, lågaffektivt bemötande och värdegrund. Så har man även jobbat med värdegrund och även med värdegrund. Sa jag värdegrund? Allt för att eleverna ska vara trygga på skolan och för att skolan ska utbilda framtidens medborgare som omfamnar även de mjuka värdena och får ta plats i ett samhälle i förändring. För Sverige är ju bästa landet i världen när det gäller i princip allt – eller hur?

Inga dåliga ambitioner om ni frågar mig även om det hela får en ironisk underton när vi ser hur utfallet har blivit. 

Vardagen är något annat än det som ovan skissats. Runt 20% av alla elev er lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och/eller behörighet till gymnasiet – trots att de flesta har gått 10 år i skolan. Väldigt många elever klagar på brist på arbetsro och många skolor vittnar om överfulla klasser, lågstadieklasser med upp till 30 elever per klass. Allt fler elever skickas på NPF-utredning och andelen elever med diagnos har ökat dramatiskt.

Missförstå mig rätt – det är bra att vi anknyter till elever och att vi jobbar med att ha en dialog med elever och vårdnadshavare. Jag är också för att vi använder oss av lågaffektivt bemötande i akt och mening att hindra våldsamma utbrott och trygga arbetsron.

Men. Jag tycker att det är dags att få lite ordning och reda på svensk skola. För ni vet ju, det är ju inte bara de som får utbrott som lider, resten av klassen som vill ha arbetsro blir inte bara störda utan också rädda.

Riksdagspolitiker har i åratal pratat om vikten av att lyfta läraryrkets status. Genom Skolverket har det startats kampanjer för att locka studenter till läraryrket och genom särskilda ekonomiska bidrag har både skolan i stort fått förstärkning samt att enskilda lärare fått påslag i plånboken, både när det gäller lärarlönelyftet och förstelärarreformen. Den senaste var för övrigt ganska illa genomförd och skapade mer skada än nytta då det slog in kilar mellan lärare. Och det finns stöd i skollagen om att det går att ha ordning och reda i skolan.

Fast oavsett riksdagspolitikers och regerings (oberoende av färg) handlingar, som har haft för avsikt att förbättra skolans resultat och studiero med syfte att öka lärares status, så har ingen förbättring skett. Jo, vissa koncernskolor som profilerar på ordning och reda och vars elever är av den ”självgående typen” fixar givetvis arbetsmiljön och resultaten. Svenska politiker och regering gläds åt att PISA-resultaten gått upp, trots att det är ytterst tveksamt då det eventuellt varit fibblande med underlaget. Nu godkände OECD Sveriges resultat så i någon mening har vi ju fått grönt ljus. Undrar om vi kan göra det igen? Tveksamt. 

Okej, samhället förändras och skolan med den. Olika aktörer har varit med om att montera ner läraryrket och även sett till att skolan förvandlats till någon form att löst hållen amöba utan ordning och reda och där medelklassen ”världens-största-tävling-om-vem-som-är-mest-sympatisk-och-god-perspektivet” får råda. Ja, det är en tävling – vem är den största humanisten? Så god att vi bara resonerar med en 7-åring. Sätta gränser och få konsekvenser – nej fy för Sören, då far tankarna iväg till Caligula. Vill vi sätta barn i skamvrån också? Och akta sig väldigt noga för ifall gränssättning sker alltför tydligt kommer det en Skolinspektionsanmälan som ett brev på posten. Kanske till och med Barnombudsmannen (BEO) går loss på skolan.

Men när våldet brakar loss och 7-åringen sparkar läraren och kallar denne från könsord eller slår sönder ett helt kapprum. Eller när eleven ligger på golvet i vansinnesutbrott och liknar en fräsande propeller i 40 minuter – då, är personalen handlingsförlamad. För visst ska vi skydda andra elever exempelvis genom utrymning eller liknande. 

Nu kanske ni tycker att jag raljerar, men faktiskt gör jag inte det, utan jag beskriver bara det som jag själv upplevt och hört kollegor och tagit del av i media. Och åter igen – jag tycker att lågaffektivt bemötande (LAB) är bra och jag har jobbat med det i många år. Men, här snackar jag om skolan som organisation och lärarens auktoritet i ett sådant system. Kom här ihåg att skilja på auktoritet och auktoritär – två helt olika betydelser.

”I mångt och mycket är en auktoritär ledarstil motsatsen till en demokratisk dito. Den auktoritära ledarstilen bygger på att ledaren bestämmer vad som ska ske, vilka beslut som fattas och dylikt. En person tar besluten och det ges inget utrymme för diskussioner.

En viktig åtskiljnad är också orden auktoritär och auktoritet. Dessa blandas ofta ihop. Det förstnämnda är det vi talar om här, medan ett ledarskap med auktoritet bygger på något annat. Det baseras på att ledaren har byggt så stort förtroende både gentemot sig själv och gruppmedlemmarna emellan att det kan vara svårt att utifrån se vem som är ledare i gruppen. Auktoriteten finns dock där och leder med visioner och stöd.”

”Auktoritet, av latin auctoritas, bemyndigande; myndighet, att ingiva respekt, fullmakt eller tillstånd att göra någonting, eller förmåga att driva igenom sin vilja, någon med legitim makt.

Begreppets betydelse inom sociologin utvecklades av Max Weber, som definierade det som ”sannolikheten att en order med ett givet innehåll åtlyds av specifikt angivbara personer”.”

”Auktoritarianism eller auktoritarism är ett styrelseskick som karaktäriseras av förväntningar på absolut åtlydnad av makten (exempelvis myndigheter) och begränsning av individuella friheter. En auktoritär stat anses inte vara demokratisk, när den högsta statsledningen agerar utan hänsyn till eventuell opposition. Men auktoritarianism och demokrati är inte nödvändigtvis totala motsatser eller oförenliga.”

Vad är då mitt förslag i denna fråga?

  1. Förslaget om ordningsbetyg som har poppat ut med jämna mellanrum, nu senast från KDU:s Nike Örbrink, är inte en framkomlig väg. Man kommer då inte åt bakomliggande orsaker till ett störande beteende hos eleverna och de elever som har dåliga ordningsbetyg kommer ju inte bry sig ett dugg. Använd i stället det som redan idag finns i skollagen.
  2. Alla skolor ska ha ordningsregler enligt skollagen (skollagen 5kap 5§). Dessa ordningsregler ska vara tydliga och uppsatta på skolan, i  varje klassrum och i korridorer. Ordningsreglerna ska förklaras för eleverna vid start av varje lektion tills de sitter så att ingen elever kan missa vilka regler som gäller. Även till vårdnadshavarna ska ordningsreglerna vara förklarade. Glöm inte bort att det inte är de elever som stör som lider mest utan alla de andra i klassen som faktiskt vill ha arbetsro och vill lära sig.
  3. Reglerna ska inte bara omfatta beteende utan även huruvida mobiltelefoner ska förekomma på lektionerna eller vara inlåsta. Även godis och läsk bör regleras.
  4. Använd den konsekvenstrappa som finns i skollagen (skollagen 5kap 6-22§). Denna ska vara förklarad för eleverna och vårdnadshavarna och följas slaviskt. I fall elever får nya chanser om och om igen luckras konsekvenstrappans syfte upp. Glöm inte bort att det inte bara är de elever som stör som lider. Elever som faktiskt vill ha arbetsro och vill lära sig lider stort av att inte få arbetsro.
  5. Utestäng föräldrars agerande på skolan. Ändra skollagen så att vårdnadshavare endast kan få kommunicera via skolans digitala plattform och även få utvecklingssamtal två gånger per läsår. Lägg ner föräldraråd och liknande. Reglera föräldrars möjligheter att kommunicera med skolan så att framförallt lärare slipper långa mailtrådare och inte minst få utstå anklagelser, påhopp, tillmälen och liknande. Ändra skollagen så att rektor får mandat att stänga av dessa vårdnadshavare, tydliggör även att vårdnadshavare som begår ovanstående kränkningar polisanmäls. Alldeles för många föräldrar har åsikter om skolan och klampar in i skolan fast de flesta egentligen inte kan något om skolans inre arbete och de styrdokument som reglerar verksamheten. Till och med en pappa som inte är nöjda med sitt barns betyg kan i affektion ta stryptag om betygssättande lärare och bli friad i tingsrätten. Då har det gått långt – eller hur? Tack och lov blev denna pappa fälld i hovrätten, 50 timmars samhällstjänst och 5000 kronor i skadestånd. Är det ett bra straff? Vad hade hänt om förövaren hade gjort samma sak mot en polis? Också en tjänsteman.
  6. Tydliggör rollfördelningen mellan skolan och hemmet. Skolan ska ge eleverna goda kunskaper och fostra eleverna till goda samhällsmedborgare. Inte uppfostra eleverna! Könsord och våld ska det vara nolltolerans mot. Alla former av kränkande beteende, det vill säga det som står i varje skolans plan mot kränkande beteende, ska det vara nolltolerans mot och konsekvenser ska vidtas för att reglerna ska följas. Alla vårdnadshavarens invändningar om ”men vem började” eller ”vad hände innan min son slog” ska ignoreras. Givetvis ska bråk utredas men aldrig ska det finnas ett godkännande till att slå någon eller uttala kränkande ord bara för att någon annan började. Här behöver skolan vara ytterst tydlig. Alla vårdnadshavare behöver ta ansvar för sitt barns handlingar oavsett vad som har skett. Förmildrande omständigheter finns det säkert ibland, men fullt ansvarstagande gäller. Det finns inga undanflykter och det går att få hjälp i sitt föräldraskap via socialtjänst och/eller polismyndigheterna. Skolan har inte i uppdrag att uppfostra eller behandla barn och därmed har lärare heller inte den kompetens som behövs i form av psykolog, kurator, KBT-terapeut och behandlare, även om det inom skolans elevhälsorganisation (EHT) givetvis finns vissa av dessa kompetenser. Men det är inte skolans uppdrag att behandla elever!
  1. Lägg ner Barnombudsmannen (BEO). Denna myndighet har gång på gång visat upp de driver de mest absurda fallen som inte gagnar någon. Elevernas rättigheter har i någon mening fått stå över allt annat och aldrig någonsin verkar det vara så att alla de andra eleverna i klassen / skolan som har fått stå ut med de elever som stör och stökar fått komma till tals. För det är väl inte det lilla lammet som hamnar hos BEO? Den elev som aaaaaldrig har gjort någonting – eller?
  2. Sluta massdiagnostisera elever. Vad ska det leda till? Medicinering och segregation? Titta på föräldraskapet, gränssättning, ordning och reda, eventuellt granska hur mycket barnen får tillbringa framför skärmen. Spelar barnen 10-12 timmar per dygn eller? Är det en evig kamp mellan vårdnadshavare och barn om spelandet och ger föräldrarna efter för gråt, tjat och tandagnissel? Är det barnet som egentligen bestämmer? Kan ha viss påverkan. 

Nu kanske några läsare tycker jag är för hård, men det handlar om att vara tydlig. Bara för att en organisation tydliggör vad som förväntas av individerna inom organisationen och att det finns tydliga regler för önskat beteende och konsekvenser om man beter sig illa, utesluter inte det ett vänligt bemötande och förstående kommunikation. Eller att man har högt ställda förväntningar på alla elever. Givetvis ska vi fortsätta bygga relationer, anknyta och använda oss av lågaffektivt bemötande. Detta är våra verktyg för att få barn och unga som växer. Men att ha ett sådant slappt system som vi på många ställen har idag (gäller inte bara skolan) får de elever som är gränslösa att inte ha några fasta rutiner och få lite ordning och reda på sitt liv. Dessutom sviker vi alla de tusentals elever som i det tysta lider sig igenom sin skolgång. Det är ur den sistnämnda gruppen som koncernskolorna hittar sitt elevunderlag. Elever som går till skolan för att lära sig. Borde vara en grundläggande utgångspunkt för all skolverksamhet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

Referenser
https://www.sydsvenskan.se/2020-10-31/infor-ordningsbetyg-i-skolan

https://www.altaleda.se/ledarstil/auktoritaer-ledarstil/, 2020-11-04

https://sv.wikipedia.org/wiki/Auktoritet, 2020-11-04

https://sv.wikipedia.org/wiki/Auktoritarianism, 2020-11-04

https://skolvarlden.se/artiklar/foralder-tog-stryptag-pa-lärare-doms-for-vald-mot-tjansteman

https://johankant.wordpress.com/pedagogiskt-natverk/

https://johankant.wordpress.com/bloggserie-skolans-10-varsta-problem/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s