Till min vän Peter Fägersten

I många år hade jag en nära vänskaplig relation till Peter Fägersten. På juldagskvällen gick han bort i Covid 19. Hela natten till annandagen drömde jag om Peter och under gårdagen (26/12-20) gick all tid och energi åt att sörja, prata och bearbeta den fruktansvärda förlust för hans familj, mig själv och omvärlden. Saknaden är stor och kommer vara stor för resten av mitt liv. Ändå vill jag redan hylla min vän.

 

 (Peter utanför Höglundaskolan, okänd fotograf, bilden tagen från Facebook. Tack fotografen)

 

Under mina ungdomsår hade jag ingen aning om vad jag skulle jobba med. Det var ganska få ämnen som intresserade mig och yrkesvalet var svårt. Efter flera trassliga år med tillfälliga jobb och komvux-utbildningar bestämde jag mig för att bli lärare. Jag var ganska duktig i matematik och tänkte att jag skulle bli mattelärare. För att säkra upp tog jag några extrakurser i religion och historia. På Kärrtorps komvux träffade jag Peter. En stor och glad person som alltid hade ett fint ord att skänka en annan människa. Glädjen, blicken, leendet, spjuveraktigheten – Peter i ett nötskal då vi träffades.

Jag knäckte extra som busschaufför och sommaren 1995 träffades jag och Peter på bussen i Älvsjö, han som passagerare och jag som förare. Han hängde hos mig vid förarutrymmet och vi samtalade om framtiden.

”Jag har sökt in på lärarutbildningen.” sa Peter glatt.
”Jag med.” replikerade jag ivrigt. 

Det jag då inte visste eller tänkte på var att Peter hade sökt SO och jag NO – jag skulle ju bli mattelärare. Mina betyg räckte inte till att komma in på matte/NO, men jag hade valt utbildning som SO-lärare som tredje val. Dessvärre kom jag inte heller in där utan fick nöja mig som femte reserv. Två dagar in på terminsstart gick jag och väntade med oro innan jag fick besked om att jag var antagen och skulle ansluta på dag tre studieåret 95/96.

Glad i hågen begav jag mig till min nya klass, SO 4-9 på LHS (det var totalt tre klasser). Den första jag får se när jag slår upp klassrumsdörren är Peter. Självklart! Givetvis! Naturligtvis! Den centrala punkten i klassen var Peter och där och då bildades en livslång vänskap mellan oss.

Det skulle ju vara inspark också och jag hamnade i samma lag som Peter. Minns faktiskt inte riktigt vad vi skulle göra, men fara runt i Stockholms innerstad och lösa en massa utmaningar var det i alla fall. Temat var Horror och vi var utklädda. Peter hade ett par veckor innan varit och hälsat på sin syster som då bodde  i Grekland. Under en av hans eskapader hade Peter kört av vägen med sin moped. Han hade fått rejäla skrapmärken på både armar, ben och i ansiktet. Sårskorporna var ganska markanta. Vi stod och väntade på bussen på Odenplan när en berusad alkis kom fram till oss. Han granskade hela gänget, blängde mot Peter. Så lyckades han fokusera och fäste blicken mot min store vän.

”Jävligt bra förklädnad”, kraxade mannen sluddrigt och pekade på sårskorporna i Peters ansikte.

”Jo du”, svarade Peter kvick, ”det tog några timmar att sminka sig.

”Kan tro det.” hickade mannen och raglade vidare.

Ja, det var sån Peter var. Oavsett sällskap och sammanhang så blev han uppmärksammad. Och alltid med en vänlig ton. 

Vi var vilda och fulla av energi. Vi ville förändra världen, göra revolution, kliva in i elevernas hjärnor och påverka, göra skillnad, slåss mot etablissemanget, stå upp för elevernas kunskapsrätt och värna om allas demokratiska rätt att ta kontroll över sitt liv. Allas rätt! Här vill jag vara väldigt tydlig – Peter var navet i klassen. I diskussionerna, i de sociala sammanhangen, i studentkåren, i mötena med lärare och professorer, på studentpuben – ja, överallt var Peter den naturliga mittpunkten. Visst var det så att Peter stängde studentpuben när det var tanktömning – i alla år. Så var det hela tiden. Sorglösa skratt och sånger blandades med viktiga ställningstaganden och intellektuella diskussionen. Alltid levande och alltid på gång.

 

(Peter på okänd lokal, bild tagen av okänd fotograf. Bilden tagen från Facebook. Tack fotografen.)

 

Redan andra terminen på LHS drog vi igång didaktikgruppen där Peter var en av centralgestalterna. Vi diskuterade innehållet kring det vi lärde oss under utbildningen. Trots att vi valde olika ämnesinriktningar så träffades vi en gång i månaden för att problematisera stoffet.

Kravgruppen kom till efter att vi lämnat utbildningen och började jobba i skolan. Vi träffades en gång i månaden och diskuterade. Det första årets diskussioner handlade mest om att processa de vedermödor vi fick möta som nybakade lärare och om våra arbetsplatser och läraryrkets komplexitet. Därefter gick vi över till att borra i skolans alla lager av områden att diskutera. I 26 år träffades jag och Peter varje månad för att under två timmar diskutera i grupp. Lägg därtill alla timmar av diskussioner som jag enskilt har haft med Peter. Oj, oj, oj – det blir väldigt mycket tid. Och många diskussioner.

Men hur beskriver man bäst Peter som människa – förutom ovanstående aktivitet vi gjort tillsammans? En del vänner har i sina kondoleanser på Facebook uttryck att han var världens snällaste människa och det stämmer. Han var snäll och omtänksam, hade stor empati för individer och kunde på alla sätt och vis ställa upp. Oavsett tid och plats. Peter var inte konventionell. Han såg individen och han värnade om människor, inte minst de som hade det svårt. Aldrig ville han att någon skulle betraktas som offer, utan att varje individ hade en demokratisk rätt till kunskap och skulle kunna ta kontroll över sitt liv. Alla människor hade den förmågan. Alla, även de elever som var ute på glid och de vuxna som för tillfället inte hade någon ledstjärna i livet. Alla kunde ta kontroll och bestämma över sina liv. Den fina övertygelsen hade Peter. Vi brukade säga att klassrummet skulle vara den sista bastionen för det fria ordet, en mening som vi lånat från vänner och lärare Ove Hartzell och Bo Sundblad.

Under åren har jag fått många vittnesmål över Peters storhet. Vid ett tillfälle då vi talade om kunskap och transparensen över vad eleverna skulle kunna, citerade Peter en av sina elever från Bredbyskolan i Rinkeby: 

”Jag har lättare att lära mig om jag vet vad jag ska kunna”. 

Lite bekymrad lärare i Bredbyskolan kunde nog Peter vara när hans elever låg bakom rånen av mobiler på Gröna linjen eller när de jävlades med brevbäraren. Men Peter sa ifrån och hade långa snack med dessa killar – för det var mest grabbarna som höll på. Och visst blev det skillnad. 

Eller när Peter tog med hela sin klass från Rinkeby i anslutning till sommarlovet för att åka båt. På sin stora fiskebåt laddade han upp en gigantisk högtalare och samtliga elever. Sedan cruisade de runt Stockholm på vattnet och eleverna sjöng om ”världens bästa majje”.

Minns en gång när Peter jobbade på Kunskapsskolan i Kista och skickade en av sina vassaste elever för att intervjua Kunskapsskolans VD. Eleven ställde några frågor om fiske, som hon visste var VD:ns favoritsysselsättning, innan de tunga frågorna om varför huvudkontoret hade beslagtagit deras pengar som var öronmärkta till Svenska som andraspråk. Det blir lite stökigt just där och då. Men Peter mös.

Jag ville att Peter skulle jobba i Haninge där jag då arbetade så att vi skulle få tillhöra samma rektorsgrupp. Efter en ganska omfattande anställningsprocess fick Peter jobbet som rektor på Höglundaskolan i Jordbro. Det som inte var uttalat vid kontraktsskrivningen och som kom som en rejäl överraskning var att skolan blödde ekonomiskt och att det var Peters uppgift att fixa ekonomin. Utöver det lyfta skolan pedagogiskt. Utöver det jobba med trygghet och studiero. Utöver det lyfta personalen så att de kände framtidstro och tillförsikt att allt skulle ordna sig. Och det blev ett stålbad som hette duga. Fy fan vad jobbigt det blev för alla inblandade, inte minst för Peter. Men han fixade det. På tre år, vill jag minnas att det var, hade han lyft skolan och ekonomin var i balans. Därefter var det dags att jobba med skolans kärnuppdrag – kunskaperna. Och han gjorde det bra. Trots att Peter fick lämna uppdraget i förtid, enligt mig under ganska oschyssta former och på ett tvivelaktigt sätt, har han gjort starka avtryck i Jordbro. Både bland personal, elever och vårdnadshavare. Peter gjorde skillnad i Jordbro.

 

(Peter i okänd miljö , bild tagen av okänd fotograf. Bilden tagen från Facebook. Tack fotografen.)

 

För bara något år sedan var jag och Peter på Södermalm för att äta en bit mat. När vi lämnade restaurangen träffade vi en av Peters gamla elever från Rinkeby. Den nu vuxna mannen gav Peter en bamsekram och sedan berättade killen att det gick väldigt bra för honom. Han hade fast anställning och hade planer för vad han ville göra i livet. Givetvis förmedlade Peter den glädje han kände för killes skull och påtalade att han alltid vetat att det skulle gå bra för honom. Kanske stod vi och pratade i 20 minuter innan vi tog farväl av den vuxna före detta eleven och våra steg styrdes mot våra parkerade bilar. 

”Du, den där killen var på glid”, började Peter långsamt, ”inte så att han var kriminell men kanske var han på väg dit. Kul att se att han hade hittat rätt i livet.”

Ja, så var det med Peter. Han gjorde avtryck på människor oavsett var han gick. Peter var fysiskt stor men mentalt var han gigantiskt mycket större. 

Så, vi hade en nära vänskap sedan 26 år tillbaka och vi diskuterade och gjorde en kunskapsresa tillsammans. Från komvux till att båda två vara rektorer i samma rektorsgrupp. Ja, och vidare när vi debatterade, skrev texter, poddade och satt på seminarium. Exempelvis när Peter ”smugglade in mig” på ett seminarium som hölls av Steve Wretman och Helena Moreau på Åsö gymnasium. Detta var ju bara till för anställda i Stockholms stad men Peter såg till att snika in mig och vi kunde båda bevittna denna lögn som spreds i Stockholm (och landet). Vilket blev till ett par blogginlägg som rörde upp väldigt mycket i skol-Sverige och fick mig bannlyst i vissa kretsar.  Och som i sin tur resulterade i många fler blogginlägg och bloggserier. Jag bollade med Peter och fick hans tankar och återkoppling på texter. Kanske var det här Peter kom in som min side-kick, vilket resulterade i otal kommentarer och som gästbloggare. Jag var på honom att skriva mer men han gjorde inte det. Peter var ju suverän att skriva och jag ville mjölka ur den där vassa hjärnan allt jag kunde. Ville att alla skulle få ta del av hans kloka och intressanta tankar.

Peter var som sagt en stor människa som på riktigt brydde sig om andra människor. Han dömde ingen och han trodde på allas förmåga. Peter hade en extraordinär hjärna som var skarp och analytisk. Han bidrog till debatten på ett konstruktivt sätt och var inte rädd att säga sin mening i skarpa ordalag när en makthavare missbrukade sin position eller när något var orättvist.

Peter var en ledare som behövdes och det är min uppriktiga åsikt att han behövs över allt. Det står var och en fritt att tro vad som helst. Min uppfattning är dock att det finns andra dimensioner av vår tillvaro och inte att det blir svart när vi dör. Vi lämnar efter oss vår kropp men den energi som vi kallar själ tar sig vidare. Tänk att Peter just nu fått möjligheten att lämna sin kropp här hos oss och studsar omkring i en annan dimension. Lätt som en fjäder och med samma skarpa intellekt och stora vänlighet. Ett vänligt ord till en annan själ eller en lätt putt i rätt riktning till en individ. 

Peter var en naturlig ledare och inspirationskälla. Han var en god människa och en trofast vän. Över allt behövdes Peter och nu gör han skillnad där han befinner sig.

Tack broder för alla år av vänskap och förtrolighet!

Länkar
Vill du höra Peters röst?: https://johankant.libsyn.com/website/avsnitt-34-flykten-frn-frihet

Vill du läsa Peters ord?: https://johankant.wordpress.com/2014/02/25/gastblogg-ar-skolsverige-en-del-av-meritokratin/

Vill du läsa Peters ord?: https://johankant.wordpress.com/2014/04/12/peter-kan-vi-na-kunskapstoppen/

Vill du läsa Peters ord?: https://johankant.wordpress.com/2014/11/30/peter-tankevackande-brev/

15 reaktioner till “Till min vän Peter Fägersten

  1. Peter har har sannerligen lämnat avtryck hos samtliga han träffat genom åren. Fint skrivet av dig Johan.
    Våra vägar har korsats i tre omgångar. Han rekryterade mig till Skarpnäck… vi var inte riktigt överens och jag lämnade. Headhuntade mig som skolledare till Höglunda kort därefter och nu senast är vi båda chefer i Tyresö.
    Han kommer säkerligen att vara saknad av många det vet jag. Egensinnig, generös, varm, storfamnad och trofast det är Peter det. Må han vila i frid 🕯

    1. Hej Riisa,

      Jag tror inte att jag har träffat dig, minns inter riktigt, men jag har hört positiva ord om dig från Peter. Du var uppskattad av honom. Tack för ditt vittnesmål. // Johan

  2. Vila i frid Peter! Kommer aldrig glömma hur du hämtade mig på Älvsjö station när det var stopp i trafiken. Jag höll på att missa min läkartid och du hämtade mig (du var då på skolan i Haninge) och körde mig till läkaren. Du hade ett hjärta av guld! Du är oerhört saknad både som vän och som kollega.

    1. Hej Antonia,

      Tack för ditt vittnesmål. Det var inte hans uppgift, men var alltid en schysst människa att ställa upp för en medarbetare eller vän. Hoppas allt är bra med dig. // Johan

      1. Ja, han gjorde intryck. Peter arbetade på Kunskapsskolan då jag arbetade på Kunskapsgymnasiet. Så ledsamt att han är borta.

      2. Hej Stella,

        Ja, det är så sorgligt och jag kommer sakna honom i resten av mitt liv. // J

      3. Nej Johan det va det inte men hans goda hjärta va anledningen till att han ställde upp trots att jag sa flera gånger att jav klarar mig så åkte han och hämtade mig. Fina godhjärtade Peter… så saknad! Hoppas du mår bra Johan! Ta hand om dig!

  3. Fina ord Johan. Jag tror att alla som träffat Peter instämmer. Alltid ett gott ord till alla, han missade ingen. Gjorde avtryck överallt.
    Han var bra på att se flera perspektiv och att inte döma ut varken barn eller vuxna i förväg.
    Peter fattas många av oss. Vila i frid.

  4. Tacck för dina fina minnesord Johan. Första gången jag träffade Peter var nån gång på 90-talet när han hjälpte Bo Sundblad med ett Lus-arbete på Häggviksskolan i Sollentuna där jag arbetade. De senaste åren har vi haft kontakt intermittent och hörts på telefon. Peters frånfälle är en stor förlust inte bara för skolan utan kanske framförallt för det givande öppna samtalet. Vi får kämpa vidare i Peters anda för samtalet, skolan och det personliga ansvaret.

    1. Hej Sören,

      Exakt – det öppna samtalet. Det är precis det som Peter ville kämpa för och som han brann för. // Johan

      1. Hej Johan!

        Otroligt fint skrivet! En gammal klasskompis meddelade mig om att Peter hade gått bort. Väldigt tråkigt och tragiskt!!
        Peter har lämnat ett stort intryck i mitt liv. Som en stökig grabb i åk.7 som inte ville vara i skolan försökte Peter vända mina vanor och sätt att jobba på. Jag var fortfarande urusel i skolan men den enda som kunde rädda situationen var just Peter. Han var en extremt fin människa! Även fast jag inte kände honom i vuxen ålder så kommer jag aldrig glömma honom och vad han har gjort för mig.

        Vila i frid Peter.

        // Victor på kunskapsskolan

      2. Victor,

        Det glädjer mig oerhört mycket att du skriver några ord om Peter – tack för det. Peter var på väg till den skola i Haninge som jag jobbade på, jag hade lockat honom och han hade varit på anställningsintervju och fått jobbet. Men besvikelsen och den stora sorgen hos er elever på Kunskapsskolan i Kista gjorde att han tackade nej till jobbet. Han sa att han var tvungen att följa sitt hjärta och han kunde inte stå emot era känslor. Så mycket betydde eleverna för Peter. För honom var ni elever viktigast av alla.

        Jag känner igen den känslan. Jag har aldrig kunnat lämna elever mitt i en termin eller innan de lämnat högstadiet. Vid ett tillfälle gjorde jag det för att byta till att bli biträdande rektor, men den klass jag då hade var de kunnigaste jag dittills haft och skulle klara sig utan mig. Så var Peter också. Han visste när han var behövd och vilket uppdrag han hade. Han spanade ovanför horisonten och kunde agera för många människors skull. Peter var inte bara en fin människa utan även en trogen vän.

        Tack Victor för dina ord.

  5. Peter var rektor i min sons skola fram till hans död,
    Min son älskade Peter så när pedagogerna ”hotade” med att han skulle få gå och prata med rektorn så sprang min son gladligen dit för att hänga med Peter, jag tror Peter förstod sig på barn på ett helt annat plan, Jag hade själv förmånen att få sitta ner och prata med honom vid ett tillfälle

    Vila i frid Peter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s