Är läsningen ett medfött fenomen eller en kulturprodukt?
Redan när jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) och läste till SO-lärare insåg jag att det var omöjligt att bedriva undervisning i ”mina ämnen” om eleverna inte läste tillräckligt bra. Det var ju inte så att LHS upplyste mig i den frågan. Nej någon diskussion fanns överhuvudtaget inte för oss blivande SO-lärare, trots att just att våra lärare som höll på med didaktiska och pedagogiska frågor rörande SO var både skickliga och engagerade. Faktiskt hade jag ganska tur med mina ”klassföreståndare” på LHS – åtminstone när det gällde SO-institutionen.
Just diskussionen om hur viktig läsningen är för alla ämnen, att läsningen är grunden för all inlärning, var en död diskussion när jag började på LHS 1995. I alla fall på min utbildning och i den stora skoldebatten. Däremot pågick ett skyttegravskrig inom läsforskningen som jag snart kommer till. Genom en tillfällighet läste en klasskompis ett flygblad där det stod att läsforskaren Bo Sundblad höll en föreläsningsserie om läsning, gratis på kvällstid. Vi var ett gäng studenter som gick dit och lyssnade. Här fick jag en aha-upplevelse – ”Hur i hela friden ska jag kunna undervisa i SO-ämnena om inte eleverna kan läsa läromedelstexten?”, tänkte jag. Detta blev upprinnelsen till många års arbete med läsning i alla dess former, både med skönlitteratur (trots att jag är SO-lärare) och läromedelstext. Mer om detta, hur jag var tvungen att arbeta med texter, går att läsa i min bok Yrke: Lärare.
I den här bloggserien ska jag fördjupa mina tankar kring hur lästraditionen i Sverige har fått våra elever att inte bara bli sämre läsare, vi har också fått en ensidig lästradition där ”facit” för hur läsmetodik ska bedrivas har basunerats ut av lärarutbildning och lobbyister. Metodik som många gånger används är en blind metodik som skapar lässvaga elever och tolkningsföreträdet behålls av dem som företräder denna tradition, det vill säga ljudningstraditionen.
Läsforskningen kan kortfattat sägas vara uppdelad i två olika synsätt. Det ena synsättet bygger enkelt uttryckt att läsningen är förståelsebaserat, det vill säga att man inte delar upp processen i separata delar, allt är förståelsestyrt även identifierandet av bokstäver. Det andra synsättet bygger enkelt uttryckt till största del på att läsningen består av olika delar och där man håller isär avkodning och förståelse. En konservens blir att man ser ljudning som oberoende av förståelse. Det är lite mer komplicerat än min beskrivning, men i kommande blogginlägg kommer jag borra djupare i detta och även ge konkreta exempel på vad jag menar.
På 1970-talet startade en ”paradigmdebatt” mellan synsätten. De som blev ifrågasatta kände sig så hotade att de kom att kalla debatten för ”läskriget”. Istället för att diskutera utifrån sin ståndpunkt och lägga fram de argument man hade, skärskåda vetenskapen och de studier som man gjort. Nej, dessa företrädare för läsningen kunde inte ta att deras tolkningsföreträde ifrågasattes och därför kallade de denna debatt för läskrig. Dessa personer minns fortfarande detta vetenskapsteoretisk ifrågasättande med fasa. Olika synsätt om vad läsningen handlar om ställdes mot varandra. Hur skulle läsmetodiken bedrivas? Företrädare för de olika falangerna använde den positivistiska vetenskapen som slagträ för att slå motståndaren i huvudet med åsikter och argument. Att det fanns olika synsätt på vetenskapen, utifrån hur frågan ställdes och att det styrde det vetenskapliga (vetenskapsteorin), togs det ingen hänsyn till. Eller så mörkades det, åtminstone från de naturvetenskapligt orienterades sida. Eller att det kan finnas olika vetenskapliga förklaringsmodeller. Under 80-talet och 90-talet fortsatte debatten/”läskriget” och positionerade de olika traditionerna långt ifrån varandra.
Ordfront magasin skrev en väldigt bra artikel år 1999 som hette: ”Har du punka på hjärnan lilla vän”. Artikeln handlar just om denna debatt. Jag har varit i kontakt med Ordfront magasin och artikelförfattaren Staffan Myrbäck i förhoppning att få deras tillstånd att få publicera denna artikel på min blogg. Via ett telefonsamtal med Myrbäck fick jag hans tillåtelse att publicera denna artikel – ett jättetack till Staffan Myrbäck, både för att jag får publicera och för att du har skrivit en så otroligt bra artikel. Jag har varit tvungen att scanna en redan dålig kopia, men jag uppmanar dig att läsa – den är värd det.
Artikeln ”Har du punka på hjärnan, lille vän?” lyfter fram två falanger i detta läskrig. På ena sidan står Ingvar Lundberg Och Curt von Euler som menar att läs- och skrivsvårigheter beror på en biologisk störning i hjärnan och följaktligen blir de kallade biologisterna i artikeln. I den andra ringhörnan står ”De andra” som menar att det finns andra förklaringsmodeller än biologiska till att elever har svårigheter att läsa och skriva. De andra är Caroline Liberg, Åke W Edfeldt, Ragnhild Söderbergh, Bo Sundblad och Birgita Allard.
Det som är intressant med artikeln i Ordfront är att biologerna genom en stor lobbyverksamhet och med Lundbergs och von Eulers positioner som garant fått med sig stora delar av samhället i sin kampanj. Så här skriver Myrbäck: ”Kampanjen fick enorm uppbackning från en rad organisationer, företag och myndigheter: Kungahuset, LO, TCO, Saco, Lärarförbundet, Folkhälsoinstitutet, Handikappombudsmannen, elevorganisationen, Sveriges författarförbund, Apple, Posten, Riksteatern. Men trots allt stöd är budskapet i kampanjen mycket omstritt” (Ordfront magasin, 10/99, sidan 18). Längre fram i texten går det att läsa: ”I en tiopoängsuppsats vid Stockholms universitet har Kerstin Dominkovic gjort en omfattande genomgång av aktuell forskning om läs- och skrivsvårigheter. Hon har gått igenom såväl biologisk, social, psykologisk som pedagogisk forskning. I sin uppsats visar hon bl.a. hur motstridig forskningens resultat är” (ibid). Det Dominkovic visar är att den hjärnforskning biologisterna hänvisar till vilar på mycket osäker grund. Alltså 1999 – för 15 år sedan! Men detta har ju inte kommit fram, snarare är det så att den inslagna vägen med Ingvar Lundbergs ”God Läsutveckling” är den väg som gäller.
I Kronobergsprojektet lät man testa Ingvar Lundbergs metoder fullt ut på elever med speciella lässvårigheter samtidigt som en kontrollgrupp, också bestående av samma typ av elever, inte fick någon hjälp alls. Den definitiva dödsstöten för biologisternas sätt att se på läsning kom med ”Kronobergsprojektet” Utvärderingen av metoder och hjälpmedel fick katastrofala följder för dyslexirörelsens teorier. Det gick inte att finna någon entydig gemensam nämnare mellan de lässvaga eleverna. Så här skriver Staffan Myrbäck: ”I slutrapportens summering av projektet konstaterar psykologen Christer Jacobsson att de som fått mycket stöd klarade sig sämre än de som inte fått stöd. Resultaten från kronobergsprojektet var dock inget som diskuterades under Dyslexikampanjen”, längre fram skriver Myrbäck: ”Om och om igen tvingas dyslexiforskarna hoppa från tuva till tuva i sin jakt på förklaringar och åtgärder samtidigt som de nonchalerar att diskutera andra förklaringar än biologiska till läs- och skrivsvårigheter” (Ordfront magasin, 10/99, sidan 19).
Någon som har hört talas om ”Kronobergsprojektet”? Någon som har sett deras resultat? Nej, så klart inte, för det har mörkats och det man kommit fram till tas det ingen hänsyn till. Ett vettigt sätt att avgöra vad som fungerar bäst är att vetenskapligt avgöra i klassrummet hur eleverna lär sig läsa genom att använda metoderna i klinisk forskning. Men det verkar ingen vara intresserad av, heller inte att forskningsresultat som går emot Lundbergs inslagna väg lyfts fram.
Läskriget försökte avslutas eller åtminstone tystades genom Konsensusprojektet, där professor Mats Myrberg 2005 kom med en rapport om vad de olika falangerna var eniga om. Mats Myrberg, professor i specialpedagogik och läsforskare, arvtagare till Ingvar Lundbergs sätt att se på läsning. Men egentligen är inte debatten slut, bara strypt. Konsensusprojektet innebar att hela den tradition som professor Åke Edfeldt stod för slukades av den andra falangen och så lades etiketten konsensus på för hela klabbet. Jo, det råder konsensus! Men hur har det blivit? Falangen med Edfeldt, Lidberg, Sundblad med flera har blivit marginaliserad och bortmotad från alla håll; lärarutbildningen, debatten, media och fortbildning. Är det en bred läsmetodik som Stockholms Universitets lärarutbildning erbjuder? Nop – här råder ljudningstraditionen allena. Det intressanta med Konsensusprojektet är att Mats Myrberg är djupt inrotad i ljudningstraditionen, nästan så att jag och flera med mig trodde att han skulle ta över stafettpinnen från Ingvar Lundberg när han avled år 2012. Men är det så att Myrberg är helt neutral i detta Konsensusprojekt? Påverkas han av sin egen ståndpunkt?
Mats Myrberg är ”good guy”. Han är professor i specialpedagogik och värnar om att alla elever ska lära sig, oavsett funktionshinder. Han värnar om de svaga eleverna. Han värnar om de elever som har det svårt. Han värnar om dyslektikerna. Och han har kämpat för att dyslektiker ska få möjlighet att lära sig läsa, en givetvis behjärtansvärd inställning. Det är humanism på högsta nivå! Det kan väl inte bli fel? Dessvärre blev frukten av konsensusarbetet att den falang som Åke Edfeldt företrädde mer eller mindre har försvunnit från den svenska arenan (men inte den internationella, mer om detta senare). Varför då? Tänk om man använder vetenskapen som övrig pedagogisk forskning gör? Hemska tanke, tänk om det inte är så noga med validitet och reliabilitet? Att komma fram till ”rätt slutsatser” – rätt åsikt/ideologi är viktigare än att det verkligen fungerar ute i klassrummet – nej Johan, så kan det väl inte vara? Eller?
På sina höga maktpositioner inom akademin och lärarutbildning, med hjälp av sitt nätverk har personer som företräder ljudningstraditionen motarbetat allt som inte har med ljudningstraditionen att göra, vilket har lett till att Ingvar Lundbergs metodik har fått en monopolställning inom läsmetodik. Med olika taktik har allt som inte följer den inslagna gyllene vägen motarbetats. Rena lögner och förtal på lärarutbildningen mot Läsutvecklingsschemat (LUS) och Bo Sundblad har förekommit rikligt, t.ex. att LUS inte är vetenskapligt och att Sundblad har prövat ut LUS på sin egen son (han har ingen son), till att bara en läsmetodik lärs ut. Eller att media bara skriver om just ljudningsmetodiken eller att förlag går till skarp attack mot LUS med rena lögner. Utfrysning på LHS och ”hitte-på-metodik” används på lärarutbildningen, som inte har någon som helst bäring i klassrummet. Eller att det spridits ut rykten om att Sundblad och de som företräder detta synsätt (paradigm) inte gillar dyslektiker eller än värre att de hatar dyslektiker. Jo, du läste rätt! Konsensus? ELLER INTE! Högt i tak – Nixum pixum!
Nu reagerar alla som inte håller med mig och vill ha namn, datum, tid och plats för mina påståenden. Helst vill man även ha en statlig utredning eller en verifiering inom vetenskapen för det jag skriver. Men ni kan lugna ner er. Ni som jobbar ute i skolan, se er omkring och granska vilket material ni använder. Vilken grundläggande vetenskaplig metodik ligger i botten för detta material (utöver att det är personen Ingvar Lundberg kommit med något påstående)? Ni som jobbar inom lärarutbildningen, se er omkring och granska vilket material som används. Vilken kurslitteratur används och hur mycket tid läggs på de olika metoderna. Ni som jobbar inom web, media eller specialområdet läsning, se er omkring och granska hur många artiklar, utbildningsfilmer, reportage som skrivs om de olika traditionerna. Granska, tänk och ta in det jag skriver. Eller reagera med reptilhjärnan eller påstå att ni minsann har läst så himla mycket att ni verkligen vet! Eller att raljera över att jag är högst okunnig på området. Det är jag inte! Läs också nya LUS-boken och då menar jag LÄS. De flesta som uttalar sig negativt om LUS har inte ens läst boken, eller också har man läst delar av boken med en fientlig inställning redan från början. Då blir resultatet också riktigt, riktigt dåligt och någon förändring i sitt eget tänkande är inte aktuellt.
Det mest anmärkningsvärda i allt detta är att ingen från regering, riksdag eller från myndighetshåll låter en kontrollerande myndighet eller utredare granska vare sig lärarutbildningen eller vetenskapen. När svenska elevers kunskaper i läsning sjunker och när skolan vittnar om att många elever lär sig inte läsa tillräckligt bra, tycker jag att det är rimligt att ansvariga myndigheter tittar närmare på både de som utför läsmetodiken i klassrummet och de bakomliggande orsakerna. Eller är jag för nitisk? När 25% av pojkarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra anser åtminstone jag att det är helt galet i ett land. Skolinspektionen, Riksrevisionen, Universitetskanslern – vem ska få i uppdrag att granska läsundervisningen. Mitt personliga förslag är att professor Martin Ingvar får detta uppdrag av regeringen, gärna med stöd av samtliga riksdagspartier. Varför? Jo, Martin Ingvar är intresserad av läsfrågan, han har uttalat sig utifrån sin profession som hjärnforskare och han är kunnig i vetenskapsmetodik. Att Ingvar dessutom är en orädd person gör saken än mer intressant.
Det här är bara början på en bloggserie där jag ska lyfta fram hur läsningen har blivit uppfuckad av biologisterna och det kommer inte bli så speciellt mycket roligare i nästföljande blogginlägg. Jag kommer gå fram ganska hårt och några av er kommer gå i taket. Men tänk efter! Hemska tanke om jag har rätt – att det faktiskt är ett systemfel som gör att så många svenska elever misslyckas när det gäller läsning. Men kanske tänker du som en känd framtidsforskare har uttalat: Hellre har jag fel än att Johan Kant har rätt.
I nästa blogginlägg kommer jag gå in på att läsning är en förståelsestyrd process och ge exempel på det och hur man från biologisterna går fel.
”Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan. Tro dem på vad de säga? Eller är de besatta? De vore nog besatta. Ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel. De egna.”
(August Strindberg, Det nya riket år 1882)
Referenser
https://johankant.wordpress.com/yrke-larare/
https://johankant.wordpress.com/2011/02/06/lus-ett-baktalat-instrument/
Johan Kants blogg 
I kölvattnet av ”läskrigets” snöpliga slut köper allt fler huvudmän in ”Lexplore”, lässcreening där man testar ögonrörelserna. Baserat på data från Kronobergsprojektet – kan man tänka sig! Det går snabbt, det behöver inte ens vara en pedagog som genomför testen och färdiga program för åtgärder serveras. Åtgärd för de elever som inte passerar testet är (så vitt jag vet, kan ha ändrats sedan jag var med på en presentation av Lexplore) är avkodningsträning med listor av samma slag som förekommer sedan lång tid i andra modeller av träningsprogram. Vad tänker du om det här?
Ja och sakta men säkert manövrerar man ut pedagogiken och läsmetodiken och ersätter den med psykologers test och psykologernas inställning till läsning. Och plötsligt har psykologerna monopol och tolkningsföreträde på läsning. Så passande.
Ja och så överlåter man till psykologerna att sätta dagordning och arrangera testerna och succesivt försvinner allt initiativ från pedagogerna. Psykologerna har tolkningsutrymmet och monopolet på test och även metodik som utgår från testtraditionen. Läsforskarna och pedagogerna står med byxorna vid knäna.
Ja, det finns en skiljelinje mellan psykologerna, eller egentligen hela den medicinska branschen och pedagogiken. Skolan, eleverna och undervisningen behöver nog att båda dessa discipliner samarbetar men dessvärre har medicinen tollkningsföreträde i många avseenden. Jag upplever ändå att det var en god utveckling på gång under 90- och 00-talen, när man började se mer holistiskt på barns språkutveckling. Den språksynen där man menar att läs- och skrivutvecklingen inte är en separat historia utan hänger ihop med hela språket lyftes fram. Bl.a. utvecklandet av arbetssätten skriva till läsning/lärande kom som en följd av det. Även de stora satsningarna på språkutvecklande undervisning/lärande som faktiskt pågår fortfarande är en utveckling i rätt riktning. Men den traditionella (svenska) språksynen har alltid funnits med och avkodningsprofeterna har vunnit tillbaka allt mer mark. Jag tycker givetvis inte att det är något fel med att undervisa i avkodning och att träna den. Det är en utmärkt grund att vara en god avkodare när man ska läsa ett språk som är byggt på en någorlunda överensstämmelse mellan grafem och fonem. Men att utgå ifrån att det mesta av läs- och skrivsvårigheter skulle ha sin orsak i bristande avkodning är en stor missuppfattning. Ibland är det förvisso så men oftare är det bristande vokabulär och språkmedvetenhet, liten omvärldskunskap och framför allt icke-existerande läserfarenheter som är problemet. Dessutom är det alltför många ord och stora delar av text som inte går att läsa enbart genom avkodning. Det behövs andra färdigheter som vi i princip inte undervisar om alls i svensk skola.
Hej igen Ingela,
Jag ser det mycket problematiskt att psykologerna har så stort inflytande över läsningen och att det är helt fel utgångspunkt. Tror att den medicinska expertisen skulle in allt mindre i skolan och att pedagogiken skulle lyftas men då givetvis med evidens.
Om träna avkodning är detsamma som att läsa så håller jag med dig mon om det handlar om avkodning enligt Ingvar Lundbergs definition är det helt fel på alla sätt.
Jag menar inte ”läsning” av icke betydelsebärande stavelser/ord. Ingen kan få mig att tro att det vid sådan träning förekommer någon slags kognitiv process så att det alls kan kallas läsning.
Det ska bli intressant att följa dina inlägg i det här ämnet. Det är så tyst i debattennumera, finns nästan inga röster som företräder en annan sida än den traditionella.
Ja, jag kunde tillsammans med en vän konstatera att inte ett skit har hänt sedan 1999 när ”Har du punka på hjärnan” skrevs. Mer än att dialogen saknas och att psykologerna ”vann”.
Jag läste den artikeln första gången 2001 eller 02 då den – hör och häpna – ingick i kurslitteraturen för en distanskurs om komplicerad läsinlärning. Hade inte hänt vid alla lärosäten.
Nu är jag ju en praktiskt lagd j-l och tog mig därför när jag blev tillfrågad för några år sedan nyfiket an att hjälpa till med genomförandet av läsförmågan hos våra nya 4e-klassare. Och vad får jag göra? Eller eleverna snarare:
Läsa meningslösa stavelser så fort som möjligt under det att magistern tar tid. Herre min je…
”Läsförmåga sa Måns”. Men läsförståelsen då? Vad är det för vits annars? Sätt en Helsingin sanomat i nävarna på mig och beordra Läs! och det går som en dans – men jag fattar noll förstås.
I analogi med det två exempel:
Vår dotter, förstod jag en kväll när hon var fem år, hade tröttnat på att ligga och vänta på pappa eller mamma som nattade lillebror. Rutinen var högläsning ur Bamse (och mammas gamla sparade Pellefant!) och en kväll när jag lägger mig tillrätta med den ur brevlådan dagsfärska Bamsetidningen och läser för henne säger Alina plötsligt uppfordrande: Läs rätt pappa!
Så kan det gå. Av intresse för litteraturen (hon är numera gymnasielärarutbildad svenskalärare på högstadiet) och i ledan av att vänta på kvällens högläsning hade hon knäckt läskoden!
Hur? Ja den som kunde krypa in i hjärnan och berätta. Men själv lärare är historien förstås en bekräftelse i hur engagemang, nyfieknhet och intresse är den främsta läromästaren.
Sonen, och detta om språkutveckling, hade som så många svårt med uttalet av ”R-ljudet”. En dag beslutar sig hans finlandssvenska mormor för att bedriva pedagogik. Barnbarnet frågar:
Molmol. Kan du inte göla såna däl lunda bullal med lussin i? Varpå mormor svarar:
Visst! Om du säger ”MoRmoR. Kan du göRa såna däR Runda bullaR med Russin i” Och sonen ljudar tydligt:
”MoLmoL. Kan du Göla såna däL Lunda bullaL med Lussin i?”
Och det gjorde hon förstås. Men som miljöskadad lärare får det min ännu 25 år senare att fundera över hjärnan, tal- och läs-utveckling, och vad vi egentligen Hör. Eirik, han Hörde ju ”R”.
Som sagt. Jag är en praktiskt lagd själ och alla vägar bär till Rom.