Om läsning, del 2: Läsning är en förståelsestyrd process

Är läsningen ett medfött fenomen eller en kulturprodukt?

I mitt förra blogginlägg tog jag upp hur, paradigmdebatten, det så kallade ”läskriget” polariserade mellan ett naturvetenskapligt positivistiskt paradigm, biologisterna, som ser läs- och skrivsvårigheter som en biologisk defekt och ett samhällsvetenskapligt paradigm som har andra förklaringsmodeller till varför en del barn har svårt att lära sig läsa.

Det där med elever som har lässvårigheter är skolans enskilt största problem, eftersom läsningen påverkar alla skolämnen. Men tänk efter själv. Om 25% av pojkarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra håller inte ens med den biologiska förklaringsmodellen. ”Visst kan det finnas personer som har neurologiska grunder för sina läs- och skrivsvårigheter, men då skulle jag vilja prata om det på samma sätt som vi talar om afatiker, personer som till följd av en hjärnskada, hjärnblödning eller liknande fått tal-, läs- och skrivsvårigheter. Men att det skulle vara så många som emellan fem till tio procent kan inte vara korrekt” (Caroline Lidberg ur Ordfront magasin 10/99, sidan 19). Slutsats: Det är skolans metodik som skapar icke läsande elever, oavsett om det är pojkar eller flickor.

Skolverket tar också upp att det finns olika vetenskapliga utgångspunkter när man tittar på läsning. Skolverket beskriver i ”Nya språket lyfter” att det finns två olika forskningstraditioner i den internationella forskningen.

”Den första huvudtypen har individen i fokus, så kallade intra-individuella perspektiv (min kommentar: intra = inom). Dessa har med tiden vuxit sig starka inom forskning om läs- och skrivsvårigheter. Under de senaste trettio åren har forskningsarbetet till mycket stora delar inriktats mot studiet av fonologiska aspekter som fonologisk medvetenhet och studiet av biologiska och neurologiska orsaker till uppkomsten av svårigheterna.

Den andra huvudtypen av perspektivet, så kallade inter-individuella perspektiv (min kommentar: inter = mellan), har å andra sidan fokuserat läsandet och skrivandet som det pågår i samhället. Framträdande frågeställningar inom detta perspektiv rör hur läsande och skrivande lärs in och utvecklas i den kultur och det samhälle man lever i, hur det används i olika situationer, vilka funktioner det fyller i en människas liv. Huvudfokus har inom dessa interindividuella perspektiv legat på studiet av det som brukar kallas för normal läs- och skrivutveckling” (Nya Språket lyfter, sidan 12).

Skolverket bekräftar med andra ord det som Ordfront magasin tar upp i artikeln ”Har du punka på hjärnan lilla vän”. Det finns en tydlig skiljelinje mellan de två sätten att se på läsning och vilken förklaring som ges till läs- och skrivsvårigheter. Dessvärre har Ingvar Lundbergs (biologernas) förklaringsmodell mer eller mindre fått monopol i Sverige – trots att Ordfront magasin redan 1999 kunde redogöra för hur fel ute man var, något som Kronobergsprojektet fastslog. Det som är nästan komiskt är att det var Ingvar Lundberg själv som var redaktör för Kronobergsprojektet. Måste vara jobbigt att få sina teorier slagna i bitar. Men tydligen var det locket på, rönen från Kronobergsprojektet tog ingen till sig. Att den vetenskapliga utvärderingen visade att de metoder som Lundberg med flera använde inte gav något resultat. I stället gjorde man tvärt om, via bra marknadsföring och lobbyverksamhet från högt uppsatta personer har denna linje motat ut de personer som inte delat deras förklaringsmodell. Någon debatt om vetenskapliga resultat eller att göra nya kliniska studier på ”vanliga skolklasser” har man inte gjort. Ryktesspridning och skitsnack har däremot varit en del av att marknadsföra sin linje, något som bland annat Bo Sundblad fått erfara. Trots att Läsutvecklingsschemat (LUS) var ett resultat av det fyra åriga forskningsprojektet ULL, som finansierades av Skolöverstyrelsen och genomfördes på Stockholms Universitet under ledning av professor Åke Edfeldt. För att citera Edfeldt: ”Inte ett skit har hänt. Det känns som att ro i tjära. Man skulle behöva ställa sig naken i ett gathörn och skrika ut forskningsresultat för att någon skulle bry sig” (Ordfront magasin, 10/99, sidan 22). Det är helt absurt hur mycket skit Sundblad och LUS har fått utstå. Bo Sundblad har faktisk blivit mer eller mindre mobbad på Lärarhögskolan i Stockholm och lögnerna har spridits över landet. Ett exempel på detta skitsnack tog jag upp i tidigare blogginlägg. Birgita Allard och Bo Sundblad har 1989 i en artikel ställt frågan: Finns det mer än en vetenskaplig sanning om läsning?

Utåt sett har ”den sanna humanismen” fått råda, där Ingvar Lundberg och Mats Myrberg deltog i en tävling om vem som är den största humanismen när det gäller barn i allmänhet och dessa stackars dyslektiker i synnerhet. Att det inte är så att alla är dyslektiker verkar inte spela någon roll, för Lundbergs metodik basuneras ut som den enda verkliga läsinlärningsmetoden (Jag vill påpeka att LUS inte är någon läsmetodik utan ett dokumentationsintrument).

De som driver denna linje vidare, t.ex. Katarina Herrlin, Karin Taube och Monica Reichenberg borde kanske ställas till svars och redovisa på vilka grunder man driver denna utveckling. Även de som har läsundervisning på lärarutbildningarna runt om i landet. Här borde faktiskt Riksrevisionen göra en djupdykning och titta närmare på den blinda metodik God Läsutveckling förmedlar och även titta närmare på den vetenskapligt förankring boken egentligen har. Det ligger faktiskt i Sveriges intresse att vi får bukt med den felaktiga väg läsinlärningen har tagit. Jag kommer i senare blogginlägg gå igenom Ingvar Lundbergs och Katarina Herrlins God Läsutveckling på ett grundligt sätt och med konkreta exempel visa hur illa det är.

Vad är då min utgångspunkt med denna bloggserie? Jo, att läsningen är en förståelsestyrd process där man inte kan separera avkodning och förståelse. Den inställningen finns inte i God Läsutveckling, där man helt och hållet separerar avkodning och läsförståelse. Dessvärre upplever jag att just denna bit är en av nycklarna till att det blivit galet med läsningen i Sverige. Jag har haft väldigt många diskussioner med personer som är djupt inrotade i God Läsutveckling och det verkar faktiskt vara så att dessa personer inte kan släppa sin inställning att separera avkodning och förståelse. Trots att vi i diskussion varit överens, när det är dags att handla, återkommer gång på gång separationen mellan avkodning och förståelse.

De flesta får bekymmer med att läsa denna mening: ”Leasa skäl Wien af en check”.

  • Om läsning var läsning bokstav för bokstav skulle det inte uppstå några problem.
  • Orsaken till att läsande personer får problem är att läsning är en förståelse styrd process.
  • Vi lägger ju in förståelse, det vill säga söker betydelser i varje ord.
  • Leasa – en form av hyra, ofta kopplat till bilar.
  • Skäl – orsak, konstig kombination med Leasa.
  • Wien – Österrikes huvudstad, hur passar det ihop med övriga ord?
  • af – adelsnamn och här är vi borta i ordförståelsen när det gäller att få ihop meningen.
  • Check bankcheck som man kan betala med.

Förståelsemässigt blir det kollision efter kollision och vi får inte ut något budskap. Det mest fantastiska är att den som fastnar i sin läsning av dessa ord oftast tror att den har avkodningsproblem. Så svårt är det att tänka sig att läsning är en förståelsestyrd process. När du får kontexten att bara läsa av utan att försöka förstå då går det. Med denna kontext så förstår vi meningen. Men som sagt, vi har förförståelse till och med på ordnivå och bokstavsnivå. En elev som heter Darin har lättare att lära sig ”D” och hittar de fortare än andra bokstäver.

Vi kan vända på det. Denna text borde inte kunna gå att läsa enligt bokstav-ljudmetodiken:

Kott aphandling öm honug Erök dyn flotjonde
Dynnä tupikse ressenonsmonark zåg damens lus lemtonhumladrittitry. Höns modru vr Rakatina of Taschen-Larvenburk onk höns farde Hustav Gasa.

Erök fisk ne grönnling utbidläng udne elding åv ytlämka älrlare; hann tallade ytmräkt laträng osk vra emma y di fläska ap tyduns fetnskrapor: hixtolya, asprållogri osch teolgxzci.

Til hnas unjänke hödre tyditt dn cedmra beröngde Röjarn Prsn. Frållangtet mlang Erök ohc farden, Guxta Hawsa, vra udnerstödom knaska spnät, wylt ücke indreda honugen at inghänta knorrprissens råt y usryketpilotixa fårgorr. Gystag Vasla junnade Eröxz öngdrehanglingra um gifserlåm ned Englas bråttnyng Esylabet.

Fter Gussar Varsasx döv temponhumlakixti bäfeste Erik kugamattens ftälling genm Abroga ärtilkar sämtonghundarkixtiytt. Hangs djävra ytrynkespullityk fröostakadu swäla kronfiltkr: Gamknark ach Lubenk sannamdaddage siv not honmo osh krik ukbört femsonhunsasessisre deg so knallende Mordiska sugåskrivet.

Ekris syklia nisstecksannhes rykteda sik skärsilt mos Struveätsen, ohh Vante Tures sån Mills Sure dumdes fentorhuntatettisess till böben frö örffäddery. Hen bedåandes, män fölande rå schlo Irek fävl ihäl hanom. Kirre fludde futsländirt förvyrrad tel skoks. Ham gifte sek ned Kamin Mossgotter, sum såddle nuttler po troget ech dög så såningom af förviftad ättsoppa fingtanhunglasuttisug.

Efter ett tag kommer du att upptäcka att det går. Förutsättningen är att du i din förförståelse har historiska kunskaper om Gustav Wasa. Texten visar på ett underbart sätt att vi inte är bokstavberoende på det sätt många tror trots att Gustav Vasa är stavat på olika sätt varje gång det dyker upp. Texten är en ren ploj men samtidigt mästerlig och tyder på djupa språkkunskaper. (Hasse Alfredssons bok Gummitummen som kom ut i december 1966 Ernst Semmelmans minnen m.fl.).

Ett annat exempel:
Eilngt en uneörnskding på ett egnskelt uivtnierset så seplar det inegn rlol i viekln odonnig bksortnävea i ett ord såtr i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.

Ja just det, som texten förtäljer, läsning inte handlar om enskilda bokstäver utan att man läser med ord.

I rak motsättning till detta är de så kallade nonsenstester som elever ska läsa för att kolla hur de avkodar orden. Alltså, ord utan någon som helst mening i. Här kommer ett:

  1. deb
  2. fim
  3. pob
  4. tad
  5. bek
  6. sölk
  7. kag
  8. nibe
  9. sjob
  10. flirk
  11. tjan
  12. nempu
  13. brang
  14. nilfjerg
  15. grobats
  16. strajmp
  17. drojper
  18. grajtlek
  19. lomrimp
  20. bloamit
  21. vurthöp
  22. stjilmak
  23. kyvmerg
  24. distroamber
  25. meminum
  26. jäsipesch
  27. tjibbyrenong
  28. vafthung
  29. brystegrä
  30. jörkloschepi

(God läsutveckling, sidan 70)

Tänk er ett barn som läser lite knackigt, men har begripit att läsning innebär att man ska förstå de ord man läser. Så får ungen ett nonsensordtest framför sig – snacka om att det blir lite hjärnsläpp! Det finns ingen som helst inblandning av förståelse för den separerar testen bort. Här handlar det bara om avkodning. Men det här är bara ett av många fel där biologisterna går helt fel, jag kommer ge er många fler exempel i kommande blogginlägg.

I nästa blogginlägg kommer jag fråga mig: Vem är det som lär? Jag kommer gå in på God Läsutveckling.

”Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan. Tro dem på vad de säga? Eller är de besatta? De vore nog besatta. Ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel. De egna.”
(August Strindberg, Det nya riket år 1882)

Referenser
har-du-punka-pa-hjarnan

Nya språket lyfter, Skolverket, 2020

Finns det mer än en vetenskaplig sanning om läsning?

Nya LUS-boken, Bonnier utbildning, 2001

God läsutveckling, Natur & Kultur, 2011

Mer än en sanning om läsning

SvD Läsa &hjärnan

LUS – ett baktalat instrument

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s