Nytt poddavsnitt: Fonologisk medvetenhet – en myt!

Är läsningen ett medfött fenomen eller en kulturprodukt?

Jag var nyutbildad SO-lärare som hade läst en termin extra praktisk svenska (30 hp) och vid sidan av lärarutbildningen gått på kvällsseminarium och lärt mig Läsutvecklingsschemat (LUS). Nu skulle jag ut och jobba! Jordbromalmsskolan var en 6-9-skola och efter ett par år sökte jag samarbete med de två F-5-skolorna som fanns i Jordbro, Kvarnbäcksskolan och Lundaskolan.

Något som jag studsade inför när jag var lärare i Jordbro var begreppet fonologisk medvetenhet. Man menade att för att barn skulle kunna lära sig läsa var man tvungen att vara fonologiskt medveten, det vill säga kunna kopplingen mellan ljud och bokstav. Helt helt fel opponerade jag mig och fann många bevis för det t.ex. via Nya LUS-boken som på ett pedagogiskt sätt berättade att det inte gick att ljuda sig till läsning eftersom den som läste inte hade en aning om det var lång eller kort vokal förrän hen kom till om det var enkel eller dubbel konsonant. Så varför skulle det då vara nödvändigt att kunna fonologisk medvetenhet?

Bornholmmetoden bygger på detta – alltså ett feltänk redan från början. Hur i hela friden kan en hel grupp förskole- och lågstadielärare vara fullständigt lurade? Och Ingvar Lundbergs metodik bygger på detta feltänkande. Lek med tanken om svensk skola producerar elever som läser dåligt på grund av en blind metodik! Tänk om!

Redan för två år sedan skrev Jan Henning Pettersson, lärare och universitetsadjunkt i specialpedagogik, att fonologisk medvetenhet var en myt. Han hade läst boken Deconstructing Special Education and Constructing Inclusion av Gary Thomas and Andrew Loxley. Forskarna som hade myntat begreppet fonologisk medvetenhet; Usha Goswami, professor i neurologisk forskning med fokus på kognitiv utveckling, Camebridge University och Peter Bryant, professor i utvecklingspsykologi, Oxfort University hade kommit till en makalös upptäckt:

”Vi har tvingats komma till två obekväma slutsatser – obekväma, i alla fall, för författarna till en bok om fonologisk medvetenhet och läsning. 

Det första är att det finns mycket lite direkt evidens för att barn som lär sig läsa är beroende av relationen mellan bokstav och ljud. 

Den andra att det finns en hel del evidens för att barn lätt och naturligt lär sig läsa på andra sätt. (Goswami an Bryant 1990:46)”

Ett sådant kritiskt självmedvetande är, hur som helst, uppenbarligen inte tillfinnandes hos många av dem som använder konstruktionen fonologiskt medvetande.” 

Frågan är om lågstadie- och speciallärare har det modet? Eller om falangen av psykologer som ser på läsningen utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv? Den sistnämnda gruppen har nog inte modet att ompröva sina ställningstaganden – det är alldeles för mycket prestige och makt som står på spel. Lika bra att låta tusentals elever misslyckas i stället. Man står ju sig själv närmast.

I det här poddavsnittut talar jag med läsforskaren Bo Sundblad om fonologisk medvetenhet. 

Trevlig lyssning!

Länk: https://johankant.libsyn.com/website/avsnitt-6-fonologisk-medvetenhet

”Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan. Tro dem på vad de säga? Eller är de besatta? De vore nog besatta. Ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel. De egna.
(August Strindberg, Det nya riket år 1882)

Referenser

Gary Thomas G, Loxleay A, Decontructing special education and construction inclusion, Open University press, 2007

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s