Under ett bra tag har jag varit lite extra uppmärksam kring Public Service. Anledningen är att jag tycker framför allt Svt har varit partiska. Visst, kanske jag är lite sen på bollen och jag må vara naiv. Det finns ju flera som påtalat detta sedan länge.
Det hela började väl egentligen under pandemin. Under två års tid var jag en del av barn- och utbildningsförvaltningens ledning med uppdrag att ta oss genom Corona-krisen. Det var då naturligt att hålla sig uppdaterad. Varje kväll följde jag Aktuellt, inte många avsnitt missades kan jag säga. En bit in i pandemin framkom det andra röster än Folkhälsomyndigheten i debatten. Enligt rapportering handlade det om anti-vaxers – alltså människor som av olika anledningar är emot vaccin. I den allmänna debatten som därefter pågick buntades olika grupper av människor ihop, t.ex. vid demonstrationerna på Södermalm. Anti-vaxers, konspirationsteoretiker, högerextrema och foliehattar. Aldrig att Aktuellt problematiserade de olika gruppernas ståndpunkter. Läkare som Sebastian Rushworth (som jobbade på akuten på Danderyds sjukhus), Sven Roman och Nils Littorin opponerade sig mot både den bild kring Corona-pandemin som gavs av Sveriges Television (Svt) samt de restriktioner som drabbade en hel befolkning. Detta lyftes inte fram av Svt.
Helt nyligen hade jag en bloggserie där jag starkt kritiserade innehållet i Svt:s Vetenskapens värld. I fyra avsnitt ägnar sig redaktionen åt ren och skär propaganda. Noll kritiskt förhållningssätt och oerhört lite faktagranskning (medvetet?). Bland annat får några så kallade forskare basunera ut sitt betygsmotstånd. Jag ska ta ett exempel. I avsnitt två lyfts en stor undersökning fram där 15-åringars psykiska ohälsa har granskats. Svenska elever hamnar på en icke smickrande 39:e plats av 44 undersökta länder. 54% av svenska 15-åringar lider av någon form av psykiskt ohälsa. Detta beror enligt programmet på skolstressen som i sin tur beror på betygen. Alltså betygen är anledningen till att svenska elever mår psykiskt dåligt.
Här kunde en opartisk och vetenskaplig redaktion gjort lite mer faktakoll och kanske haft ett kritiskt förhållningssätt. Bland annat ställt sig frågan ifall det går att dra dessa slutsatser – kan det finnas andra förklaringar till att svenska ungdomar mår som undersökningen uppger?
- Utifrån en rapport från Brottsförebyggande rådet har 44% av eleverna i åk 9 och åk 2 i gymnasiet hade varit utsatta för någon form av misshandel (fysiskt våld, psykiskt våld, bevittnat våld mellan föräldrar, försummelse och sexuella övergrepp) av en vuxen inom eller utanför familjen (36% av en förälder). Kan detta ha någon bäring på det psykiska välmåendet hos 15-åringar?
- Nyligen hörde jag att hela 44% av alla sjukskrivningar i Sverige som är två veckor eller längre är kopplad till psykisk ohälsa. Kanske är högstadieungdomar en del av samhället och kan bli påverkad av föräldrar och vuxna i sin omgivning. Kan ha bäring på ungas psykiska välmående?
- Enligt flera studier i OECD-länder har digitaliseringen påverkat barn och ungas psykiska ohälsa kraftigt.
Mina påståenden i punkt två och tre har jag ingen källhänvisning till. Mitt syfte är inte att sitta på någon sanning i detta fall, utan helt enkelt påtala att det går att göra lite research för att få fram en bredare förklaringsmodell till att vissa elever mår som de gör. Studierna går ju att söka upp.
Debattörerna Aron Flam och Jens Ganman gästade podden Hur kan vi?. Avsnittet handlar om vem som granskar Public Service. I detta avsnitt målar Flam och Ganman upp en bild över koncernen Public Service, Sveriges Television (Svt), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR). Enligt Flam och Ganman är Public Service ett statligt åsiktsmonopol som betalar sina journalister höga löner. Dessa journalister vågar inte säga emot sina chefer eftersom de då riskerar att bli av med jobbet och därmed riskera den inkomst som betalar bostadslån och försörjning till familjen. Att kritiskt granska den hand som föder en blir svårt. Lyssna på Aron Flam och Jens Ganman och avgör själv.
Helt nyligen har det blossat upp en kulturdebatt. Det är dokumentärfilmaren Hogir Hirori vars uppmärksammade film Sabaya skildrar behandligen av yazidiska flickor i al-Hol-lägret. Bakgrunden är att terrornätverket Islamska Staten (IS) under sin offensiv kidnappade yazidiska kvinnor som användes som sexslavar. När kalifatet föll hamnade dessa kvinnor i al-Hol-lägret. Kritiken som uppstått mot Hirori är att dokumentärfilmaren inte varit helt dokumentär. Vissa scener ur filmen är arrangerade. Så här skriver Kvartals kulturredaktör Ola Wong:
Det problematiska är alltså inte att dokumentärfilmaren är subjektiv, även om också en partsinlaga bör vara väl underbyggd. Det ingår i det underförstådda tittarkontraktet att en dokumentär visar verkligheten (och då pratar jag inte om uppenbara konstgrepp, som de animerade delarna av Searching for Sugarman). Då spelar det ingen roll att en mindre grupp kulturmän tycker det är självklart att sanning och dokumentär är två oförenliga begrepp.
Det behövs i så fall konsumentupplysning. Filmerna kan inledas och avslutas med, säg följande budskap: ”Dokumentärer gör inte anspråk på att visa verkligheten och scener kan vara fejkade. Du är djupt okunnig om du tror att dokumentärer upprätthåller distinktionen mellan fiktion och verklighet eller sanning och lögn. SVT Dokumentär kommer inte heller att rätta rena faktafel. I stället kommer vi att upprepa ordet subjektiv såsom en bläckfisk täcker sin reträtt i ett svart töcken. Glöm aldrig att filmpriser och offentliga stödmekanismer är riggade för att belöna den som manipulerar för att uppnå maximal känsloeffekt, även om resultatet blir att tittaren då missar en komplex verklighet.
Ett annat alternativ är att helt enkelt skippa ordet dokumentär, eftersom de obildade massorna uppenbart inte klarar att hantera begreppet. Hur gjorde Eisenstein då? Ja han var i sammanhanget ärligare; hans propaganda om den ryska revolutionen är en spelfilm.
Vad vill jag då säga med detta spretiga och långa blogginlägg?
En gång i tiden var jag SO-lärare och jobbade stenhårt med att lyfta de demokratiska värdena till mina elever. Värna om yttrandefrihet och tryckfrihet – men var går gränsen? Inte alltid lita på vad makten sa. Inte alltid tro på det som skrevs och sades inom media. Alltid förhålla sig rimligt kritisk. Alltid värna om sina demokratiska rättigheter. Aldrig glömma bort de tusentals människor som har stått på barrikaderna för att kämpa för yttrandefrihet och rösträtt. Många har offrat sina liv för att vi idag ska kunna leva i ett demokratiskt samhälle.
Det känns som om Public Service kontaminerar den svenska demokratin. Inga öppna spelregler och bristfällig källkontroll. Eller åtminstone ensidig källhänvisning. Kritiskt förhållningssätt? Vi betalar ju trots allt ganska hög avgift (skatt) till Public Service, som årligen får cirka 8,6 miljarder kronor att röra sig med. Ganska mycket pengar!
Ska svenska folket sjunka ner framför TV efter en hård dags arbete för att uppröras av Uppdrag granskning som sätter dit en girig riksdagsman eller tillgodogöra sig Aktuellts tillrättalagda nyheter. När arbetsveckan är slut erbjuds Bäst i test eller en liten skrattfest till sketchprogrammet Trevlig helg. Om det så önskas går det ju alltid att se någon av de TV-serier eller filmer som Svt erbjuder.
Svenska folket ska jobba, sova, äta, skita – in i ekorrhjulet utan att kritiskt granska sin omvärld. Och Public Service hjälper gärna till.
I detta blogginlägg har jag tagit upp exempel från Svt. Egentligen är det samma fenomen i övriga
mediakanaler med få undantag – bara olika finansieringsmodeller. Det är väldigt lågt i tak och tillrättalagda åsikter och så lite skratt. Nästan så att man längtar tillbaka till Diskutabelt med Robert Aschberg där två berusade bröder Birro högljutt basunerade ut sitt missnöje med det mesta. Skillnaden mellan Public Service och övriga mediakanaler är att jag bidrar med en avgift som samlat genererar 8,6 miljarder kronor till Pubic Service. Personligen har jag betydligt högre ställda krav Public Service i allmänhet och Aktuellt och Vetenskapens värld i synnerhet.
Journalistkåren har kallats den tredje statsmakten – man ska granska makthavare och det som sker i samhället. Public Service är en stor mediakoncernen i Sverige. Det är lätt för oss att sitta och ondgöra oss över att rysk medias propaganda. Men hur självkritiska är vi?
Referenser
Johan Kants blogg 