Denna kommentar har tillkommit två dagar efter att nedanstående text publicerats. Anledningen är att jag jobbar med en annan text och kommer på att det kan vara viktigt att sprida Riksrevisionens rapport från 2004 Betyg – med lika värde? Jag bifogar hela rapporten under referenser. Tror att den engagerade skolmänniskan finner rapporten ytterst intressant. Riksrevisionen föreslår en rad förslag – inga av föreslagna åtgärder är genomförda. Varför kan man fråga sig?
Sedan en ganska lång tid tillbaka pågår en stundtals häftig debatt om betygssystemet. Bakgrunden är att likvärdigheten vid betygssättning är låg mellan klasser, skolor och huvudmän. Det snackas om glädjebetyg som får förödande effekt på likvärdigheten. Aldrig uttalar sig debattörerna i skrift, tv eller radio om de bakomliggande problemet kring likvärdighet.
- Ingen implementering av Lpo 94 och Lgr 11.
- Ingen utbildning av lärarkåren när det gäller bedömning med konkreta elevexempel som bildar referensram vid bedömning.
- Ingen utbildning kring skillnaden mellan bedömning och betygsättning.
- Ingen diskussion om de abstrakta kursplanerna som lämnar väldigt mycket över för godtycklighet.
I långa trådar på Twitter går det att följa många människor som ondgör sig över bristen på likvärdighet som finns i skolan. Kommentar om att återinföra de relativa betygen duggar tätt. Skolverket lade för något år sedan fram förslag där vissa delar av betygen skulle vara relativa. Nu höjs flera röster för att återinföra relativa betyg.
Men är det verkligen folks mening? Hur många av de som förespråkar relativa betyg har läst egentligen läst Cathrine Taylors text Assesment for Measurement och Standards? Eller Per Måhls bok Betyg – men på vad? Frågar ni mig, tror jag ingen av de personer som förespråkar relativa betyg har läst ovanstående texter. Det går ju att via dessa texter sätta sig in i bakomliggande utgångspunkter på hur man ser på människan. Ska vi ha en skola som utgår från behaviorism eller att skolan är en kulturell institution? Jag ska lyfta de två perspektiven.
Utgångspunkten när det gäller relativt tänkande är medfödd begåvning. En viss procentsats på en hel population är så begåvade att de ska ha högsta betyg medan en annan grupp är så korkade att dessa elever ska ha lägsta betyg. Oavsett vad de kan! För det är just detta relativa betyg handlar om – normalfördelning i procent där man sorterar eleverna, ingenting om vilka kunskaper de har med sig.
Att se skolan som en kulturell institution där elever kunde göra en kunskapsresa ligger inte för tänkandet bakom relativa betyg. Flera framstående personer i Sverige har vittnat om att de kom från arbetarhem eller hem som saknade studietradition där de kämpade sig till höga betyg och en god utbildning. Visst, det relativa betyget fungerade för dessa individer. Men hur många i deras klass satt med betyget 1 och 2 – hur gick det för dem? Och hur skulle det gå för ”gänget” idag om relativa betyg infördes?
I det relativa betygssystem som tidigare fanns skulle betygen fördelas på följande sätt:
7% skulle få betyget 1
24% skulle få betyget 2
38% skulle få betyget 3
24% skulle få betyget 4
7% skulle få betyget 5
Normalfördelningen skulle bygga på nationens resultat, så en lärare som hade en ovanligt begåvad klass kunde sätta fler fyror och femmor än vad procentsatsen lokalt tillät. Alltså i teorin. Huruvida det på riktigt gick är en annan fråga. Om det var något knas med betygsstegens olika tilldelade procent kom Länsskolenämnden älgande och ryckte den enskilde rektor i örat och ifrågasatte betygsättningen.
Nu infinner sig några frågor:
- Hur visste läraren att just dennes klass var särskilt bra? Det fanns standardprov som gjordes i hela landet och som skulle ligga som norm vid fördelning av betyg enligt ovanstående relativ skala. Men dessa standardprov fanns inte i alla ämnen.
- Hur visste en lärare i Bagarmossen hur dennes klass låg till i förhållande till andra klasser i Danderyd, Hammarkullen, Södermalm, Rosengård eller Årjäng? I hemkunskap, slöjd, idrott, bild och alla andra ämnen som saknade standardprov på nationell nivå?
- Är skolan en kulturinstitution eller en biologisk institution? Människor är biologiskt normalfördelade men är skolan normalfördelad? Kan ”obegåvade elever” inte göra en kunskapsresa?
Om vi tittar till på dagens betygssystem är det tänkt att fungera på följande sätt:
- Skolan är en kulturinstitution där utgångspunkten är att alla elever kan lära sig. Oavsett biologiska förutsättningar eller sociokulturell bakgrund kan alla göra en kunskapsresa.
- De kunskaper som eleverna ska lära sig är definierade i kunskapsstandarder som är kopplade till betygsstegen E, C och A – där A är det högsta betyget.
- Kunskaper är inte hemliga. I det relativa betygssystemet var kunskaperna inte öppna eftersom det då inte gick att fördela enligt en uppsatt normalfördelning. Förvisso handlade relativa betyg inte om kunskaper utan om sortering.
- Kunskapsstanderna bygger på att eleverna kan bli bättre och bättre i sin kunskapsutveckling, vilket innebär att eleverna i praktiken kan göra en kunskapsresa.
- Läraren ska vara tydlig med vad eleven förväntas kunna och hur långt eleven kommit i sin kunskapsutveckling. Alltså i förväg redovisade krav.
- Elevernas kunskapsrätt är lagstadgad sedan Lpo 94 infördes 1994. Tidigare hade eleverna en rätt att gå i skola.
Vi ser problem med dagens kunskapsstandardbetyg – inget snack. Anledningen till detta är:
- Lärarkåren inte har fått någon fortbildning kring att sätta kunskapsstandardbetyg. Sverige gick från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg utan någon som helst fortbildning. När Lgr 11 kom fick lärarkåren heller ingen fortbildning och nu är det dags för Lgr 22 – fortfarande ingen fortbildning i att sätta betyg. Bara om att sätta betyg.
- Kursplanen är väldigt abstrakt formulerad. Lärarkåren lämnades vind för våg med ett tolkningsutrymme som är i det närmsta oändligt. När lärare inte har några referensramar för bedömning – vad gör man då? Jo, tolkar helt själv.
- Utredare Leif Davidsson pekade på att Lpo 94 var för abstrakt skriven och behövde bli tydligare. Vad hände? Tjänstemännen på Skolverket gjorde tvärt om. Man obstruerade och gjorde kursplanen ännu mer tolkningsbar.
Så – ska vi rätta till dagens kunskapsstandardsystem som utgår från att eleverna kan lära sig och värnar om elevens kunskapsrätt eller ska vi ha ett relativt betyg som bygger behaviorism?
Jag tänker att det finns ett ännu större problem med relativa betyg än det jag ovan skissat. Det handlar om människosyn. Vi i Sverige brukar ju generellt sätt lyfta fram människors lika värde och barns rättigheter. Bland annat har FN:s Barnkonvention blivit lag i Sverige. Enligt mitt sätt att se på det hela är indelningen av människor i ett A-lag och ett B-lag tankegods som kommer från fascismen. Det relativa betygssystemet bygger på ett socialdarwinistiskt sätt att se på människan. Man har, enligt mig, en taskig människosyn om man förespråkar ett system som från början utgår från att inte alla kan lyckas. Att redan från början bestämma sig att 31% av eleverna i svensk skola inte har den kognitiva kapacitet att göra en kunskapsresa. Att utgångspunkten är en tro att alla inte kan lyckas – det är inte en schyst människosyn.
Dessutom händer något med individer som jobbar i ett sådant system. Ni som är tillräckligt gamla för att själva ha haft relativa betyg kanske minns att läraren inte riktigt trodde på alla elevers förmåga eller att specialläraren var den ”varma tanten” som minsann skulle hjälpa de odugliga eleverna så gott det bara gick. Bara att gå till ”kliniken” och köra isolerad färdighetsträning. Just det, kliniken – dit fick jag gå för att fylla i stenciler med olika stavningar och böjningar. Och det var inte bara jag i klassen som läraren var noga med att värna om sina 1:or och 2:or. Det var ett gäng elever i klassen som behövde behavioristisk hjälp.
Hur ser vi på människan i ett sådant system? Har vi en tilltro till allas förmåga? Nej, det blir en fascistoid människosyn där ett visst antal procent är så dumma i huvudet att det inte går att satsa något på dessa elever (utom isolerad färdighetsträning). Hela systemet korrumperar synen på skola, utbildning, allas lika värde, allas lika rätt och så klart människosyn. På ytan kan vem som helst uttala humanistiska värderingar men när det kommer till handling och agerande signaleras något helt annat. För ordningens skulle vill jag påpeka att alla de debattörer som förespråkar relativa betyg naturligtvis inte står för ovanstående värderingar, men det jag menar är att systemet i sig kontaminerar människosynen.
Nu har ju vissa debattörer lyft upp ett blandsystem där exempelvis lärarens betyg ska ställas till relativa betyg från ett nationellt prov. Men det finns också mer komplicerade system där en särskild koefficient ska räkan ut vilket betyg eleven ska få. Jag vill bara påpeka att det inte går att blanda dessa två system – de är oförenliga eftersom de bygger på två helt olika sätt att se på kunskap och på människan. Det blir nästan som när Peter Wahlbeck vid en stand up lyfter fram att han är moderatkommunist. Lite moderat ibland och lite kommunist i bland. Funkar liksom inte. Lägg därtill att många av de nationella proven är av dålig standard.
Nu kanske en vän av ordning påtalar att vi hade relativa betyg mellan åren 1962 och 1994 vilket visade sig gå ytterst bra. Svensk skola låg i världsklass och eleverna kunde mer då än nu. Eller man kanske ska säga att svenska elever kunde mer då i förhållande till andra elever i världen (Dock är det tveksamt om de svenska eleverna 1977 kunde mer än dagens elever). Helt korrekt iakttagelse är i alla fall att svensk skola skördade stora framgångar – men berodde det verkligen på betygssystemet? Nej, jag skulle säga att det berodde på att lärare var lärare och ägnade sig åt att undervisa och inte hade några andra arbetsuppgifter. Lärare hade bredare och djupare ämneskunskap och den utlärda kunskapen låg på betydligt högre nivå än idag vilket resulterade i att de inlärda skolkunskapen blev bättre. Men vilka kunskaper fick eleverna med sig och vilka kunskapskrav ställde samhället? Vi har idag ett mycket mer komplext och kunskapskrävande samhälle som ställer krav på våra elevers inlärda kunskaper. Det går inte bara att lära sig Hallands floder eller Europas huvudstäder – vilket gav betyget 5 om du hade full pott på poängplockarprovet. Nej, betydligt högre krav på reflektion, källkritik och analys krävs av dagens elever. Dagens kunskapsstandardsystem är ännu inte infört. Vissa, eller kanske de flesta, debattörer verkar tro det. Men så är inte fallet.
En detalj som alltid irriterar mig är att de som företräder myndigheter, politiker eller etablissemanget stirrar sig blinda på slutresultatet – det vill säga betyg eller behörighet till nationellt program på gymnasiet. Visst, det är viktigt också, men varför är det ingen som tittar bakåt och nedåt. Oh shit – 14% kommer inte in på nationellt gymnasieprogram – måste vara fel på betygssystemet. Eller: Alldeles för många fick högre betyg än resultaten på nationella provet. Måste vara fel på betygssystemet.
Aldrig att man går till grunden vad detta beror på. Hittar förklaringar i låg- och mellanstadiet. En elev som inte kan läsa och räkna tillräckligt bra när man lämnar mellanstadiet – svårt att få fullständiga betyg. Kanske är det inte fel på betygssystemet utan på de nationella proven (vissa är ju direkt dåliga). Istället för att glo på slutresultatet – granska nedåt i systemet. Pumpa inte bara in miljarder – pengar kommer inte lösa någonting (det gjorde det inte för varvsindustrin under 70-talet heller9.
Vill någon verkligen att vi ska ha ett system som har samma tankegods som fascism? Ett system som delar in svenska barn i begåvade och obegåvade? Att ett visst antal procent förvägras kunskapsresan? Du som läser detta kan vara världens största humanist när det gäller ord men det är handlingen som räknas, eller för att vara exakt: Resultatet av dina handlingar.
Är din utgångspunkt att alla barn kan lyckas? Tror du att alla kan göra en kunskapsresa? Sverige har inte råd att låta ett visst antal barn och ungdomar slås ut. Vi behöver att alla ska lyckas. Alla! Och det gör vi inte med relativa betyg!
Referernser
https://www.adlibris.com/se/e-bok/betyg—men-pa-vad-9789198304800
Johan Kants blogg 
Men herregud, lugna ner dig. Det här var bland det mest reaktionära skitsnacket jag varit med om i skolsammanhang. Fascism? Du skulle inte kunna påstå något mer okunnigt. Patetiskt!
Hej Thomas,
Ja, man kan tycka att jag tar i från tårna men på riktigt – relativa betyg är verkligen inte bra. Verkligen inte!
Så här kan man läsa om Fascism i Wikipedia:
”Fascismen förknippas ofta med massrörelse, elitstyre ovanifrån och meningen är att individen är underställd statens och kapitalintressens behov. För att underlätta maktutövandet är fascismens mål att skapa känslor av stark nationell identitet. Olika forskare framhåller olika karakteristiska egenskaper hos fascismen, men en vanligt förekommande modell sammanfattar den som ett motstånd mot kommunism, konservatism och liberalism (politisk och ekonomisk) med mål att upprätta en nationalistisk och auktoritär (mer eller mindre) traditionsbunden stat.”
Lite längre ner i stycket står det:
”Fascismen var även en reaktion på upplysningens idéer. Således förkastar fascismen positivism, rationalism, borgerliga värderingar, demokrati och materialism till förmån för idealism och socialdarwinism[23] (som manifesterar sig tydligt genom Nietzsches idé om ”viljan till makt” (Der Wille zur Macht)[23]). Utveckling inom psykologisk forskning som underlättade manipulation spelade även en viktig roll.”
Journalisten Göran Rosendal skriver i en krönika:
”Människosyn och politik är inte samma sak. Människosyn handlar om hur vi ser på oss själva, om hur vi ser på andra människor, om vad det innebär att vara människa.
Politik är vad vi gör av vår människosyn, vad slags samhälle vi vill ha, hur vi vill leva våra liv, hur vi löser våra konflikter med andra människor. Att vi delar människosyn betyder inte att vi delar politik.
Den människosyn som ligger till grund för demokratin, alla människors lika värde och allas likhet inför lagen, bygger tvärtom på insikten att människor är olika, har olika intressen, vill olika saker med sina liv och att samhället därför alltid kommer att vara fyllt av konflikter som måste hanteras. Konflikter är demokratins livsluft skulle man kunna säga, medan människosynen är grunden den vilar på.
Att demokratin är grundad på en människosyn är kanske inte uppenbart, men vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien för att upptäcka i hur hög grad striden för demokratin var en strid om människosyn.
1900-talets totalitära ideologier och samhällsbyggen byggde alla på en annan människosyn än demokratins. Fascismen byggde på den starkes rätt över den svage. Nazismen byggde på indelningen av mänskligheten i raser där ”högre” raser hade rätt att förslava och förinta ”mindervärdiga.” (Göran Rosenberg ur SEKO-tidningen).
Det är exakt det här jag menar med att relativa betyg är Fascism. Det handlar om att vi har ett system där vi redan från början utgår från att 7% är dumma i huvudet och 24% är lite halvkorkade så dessa 31% är det inte så mycket att satsa på – de får betyg 1 och 2. Fast vad de har för kunskaper känner vi inte till eftersom relativa betyg inte definierar kunskaper utan sorterar människor. Exakt som går att läsa i Wikipedia – utifrån ett Socialdarwinistiskt perspektiv som inspirerats av Nietzsche.
Naturligtvis är det inte så förespråkare för relativa betyg ser på det hela, eller hur Thomas? Men det är så signalerna skickas ut till våra barn och unga. För att inte tala om vilka signaler som går ut till lärarkåren.
Är det ett sådant system vi vill ha? Som delar in människor i ett A-lag och ett B-lag? Enligt mig vore det bättre att få nuvarande system att fungera och jag har på denna blogg föreslagit åtgärder till detta många gånger.
Studier visade att höga betyg i
visst ämne sammanföll med höga
betyg i andra ämnen, varav vissa
styrktes av betyg på nationella
prov. Också vanlig lärarerfarenhet. Konstigt? Nej.
Fungerade utmärkt. Den vars
betygsättning i en klass med
minst två tiondedelar avvek från
klassens betygsgenomsnitt skulle motivera i protokoll.
Mkt liten betygsinflation. Dock
blev det för få ettor. /GW
Hej Göran,
Klart att det blev liknande resultat oavsett om det var vanligt prov eller standardprov – de var ju normalfördelade. Liksom betygsinflation – det fanns ju inte eftersom det reglerades ju av Gauss-kurvan. Så visst gick allt smort med relativa betyg. Men det mätte inte kunskap. Anledningen till att fler elever hade mer kunskap då var att lärarkåren var skickliga på att undervisa.
Dessvärre var det relativa betygssystemet ett system där man från början ansåg att vissa elever var ”så dumma i huvudet” att de ändå inte gick att få dem att lyckas. En icke hög förväntan på eleverna. Och så kan vi ju inte ha det.
Studierna gjordes till gymnasieut-
redningen 1960. Underlaget helt
obefläckat av Gausskurvan. Bästa
korrelation fanns mellan betyg i
svenska språket och genomsnittsbetyg,
0.8 (om jag minns rätt). Sv politiker
varnades för att låta målrelaterade
betyg användas för urval, men Ask
och Unckel visste bättre. Därför är
vi där vi är. /GW
Hej Göran,
Jag tror att samhället har ändrats en del sedan 1960 och det är idag mycket med komplicerad kunskap än då. Personligen tror jag att kunskapsstandardbetyg är överlägset. Problemet är att vi har en skolmyndighet som inte har gjort sitt jobb på nästan tre decennier. Och att SKR har monterat ner läraryrket. ”Undervisning ska vi undvika”, basunerades ut av Kommunförbundet (nuvarande SKR). Så det blev som det blev. Nu kanske det vänder. Men att återinföra relativa betyg skulle vara döden.