Den 8/11-22 går det att läsa i Dagens Nyheter (DN) att regeringen under en femårsperiod satsar fem miljarder kronor på skolan. Nästa år, 2023, ska 1,6 miljarder satsas. Fokus läggs på speciallärare. Både att huvudmännen ska kunna anställa, men även att fler ska utbildas.
Lärarförbundets Johanna Jaara Åstrand låter sig inte imponeras: Det handlar om en droppe i havet.
Nu till mina frågeställningar
- Vad är det som regeringen tror att speciallärare ska göra för att få ordning på elevernas kunskapsresultat? Hur i hela friden kan regeringen inbilla sig att specialläraren ska komma ut på sin vita springare och rädda världen (i detta avseende skolan)? Det är ju läraren i klassrummet och arbetslaget som behöver lyftas. Speciallärare kan vara med och hjälpa till med de svåraste eleverna som utgör en liten del av elevunderlaget om resultat följs upp kontinuerligt från årskurs 1. Alltså med resultatuppföljning menar jag naturligtvis flera gånger om året och inte i slutet av en termin eller läsår som de obligatoriska bedömningsstödet (läs: obligatoriska bedömningsmonstret) stipulerar. Hur går det för eleven? Var ligger den i sin kunskapsutveckling? Vad behöver göras och av vem?
Regeringens förslag är så världsfrånvänt och saknar all form av förankring i klassrummet eller i lärarkåren. Det går inte att akademiskt värka fram goda förslag om man över huvudtaget inte begriper sig på vad som händer i svensk skola eller förstår bakomliggande orsaker. - Vad tror regering att de får för satsade pengar? De senaste decennierna har miljardrullningen varit igång inom svensk skola. Det hela liknar situationen på 1970-talet där miljarder rullades in i svensk varvsindustri som var utom all räddning. Svensk skola är inom all räddning men hur mycket pang för pengarna får man? Nyligen granskade Expressen hur staten blir svindlad på miljontals kronor av organisationen som fått bidrag för att bedriva läxhjälp men att kosingen har hamnat i privata fickor. Småsummor i just detta sammanhang. Den miljardrullning jag snackar om är Wernersson-pengar, Storstadssatsningen, Läslyftet, Mattelyftet, Lärarlyftet, Specialpedagoglyftet. Vad har utfallet blivit av dessa miljardrullningar? Hur har svenska elevers kunskapsresultat förbättrats? Har regeringen fått pang för pengarna? Har satsade skattekronor värderats och omsorgsfullt placerats i åtgärder som verkligen gett resultat?
Om ni frågar mig så har samtliga regeringar de sista 20 åren (om det ens räcker) haft noll koll på skolans verkliga problem. NOLL! Har man haft dålig verklighetsspaning eller jävligt dåliga rådgivare?
Ett sådant exempel är beslutet att eleverna ska ha moderna språk från årskurs 6. Noll koll på vilka konsekvenser det fick för skolorna runt om i landet, inte minst i mindre glesbygdskommuner. Borde inte detta beslut utvärderas?
Det känns ganska ofta precis så som Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, påpekade i Kvartals Fredagsintervju (12/8-22): Är det någonting som våra politiker tycks vara överens om, över hela skalan, det är att vi inte ska radikalt förbättra den svenska skolan. - Vad ska läxhjälpen vara bra för? Att skolhuvudmän tvingas erbjuda läxhjälp i sådan omfattning att det är svårt att organisera med behörig personal och ställa om skolskjutsar eller ens att de elever som går på läxhjälpen ska hinna med lokalbussen för att kunna ta sig hem. För ute i landsbygden går inte kollektivtrafiken var femte eller tionde minut som den gör i Stockholm. Vad ska den utökade läxhjälpen ordna till som skolan inte har haft chansen att ordna redan tidigare? Hur motiverade är elever som redan har ett stukat självförtroende när det gäller skolarbetet att tvingas till läxhjälp? Det handlar bara om att sätta ”Bamseplåster” på en skottskada. Nej, det måste börjas tidigare, redan på lågstadiet, i stället för att köra brandkårsutryckningar i åttan och nian. Åter igen; riksdagspolitiker, regeringsmedlemmar, tjänstemän och myndighetspersoner som inte har någon förankring i skolans verkliga behov.
- Johanna Jaara Åstrand påtalar att regeringens satsning är en droppe i havet. Är det verkligen så? Fem miljarder på tre år är ganska mycket pengar, men Jaara Åstrand menar att det skulle behövas 25 miljarder. Tillåt mig tveka – tror faktiskt att det handlar om att prioritera rätt saker. Tycker att båda lärarfacken skulle vara mycket mer kritiska till det som skolan tvingas utföra, t.ex. Det obligatoriska bedömningsstödet eller innehållet i de nationella proven. Dock lyfter LF:s ordförande fram några ytterst viktiga punkter. Hon säger:
Där står att elever ska få bättre tillgång till läromedel, skolbibliotek, elevhälsa, skolgårdar, speciallärare. Det är insatser som ganska direkt skulle få effekt och ge likvärdiga förutsättningar, menar hon.
– Men om pengarna saknas minskar lärartätheten ytterligare. Kringfunktioner försvinner och klasser och barngrupper blir ännu större.
Speciallärare – nej, se ovan. Läromedel och böcker – ja. Bibliotek – ja.
Mitt förslag (kan egentligen göra en lång lista)
Regeringar har återkommande visat att de inte har någon som helst koll på svensk skola. Fel åtgärder och förslag har i decennier vidtagits och det har kostat skattebetalarna miljarder. Aldrig har utvärdering gjorts på utfallet av satsade miljarder. Skulle vara intressant om någon ekonom skulle kunna räkna ut hur många miljarder som har spolats ner i Östersjön. 100, 200 eller 500 miljarder? Då har vi inte ens räknat ut kostnaden i mänskliga lidandet av att misslyckas i skolan. Ni vet, det som togs upp i ”Världens bästa skitskola”. Jag har listat tre förslag, men jag skulle kunna få fram en betydlig mycket längre lista som både skulle lyfta svensk skola snabbt och få lärarkårens status att förbättras radikalt.
- Ta bort omkringliggande arbete för lärare och låt dem undervisa (inför USK:en). Ta bort rastvakter, kuratoriska samtal, onödiga möten, närvarokontroll, uppföljning av närvaro, utredning av kränkningar och våld, uppföljning av kränkningar, hemringningar till föräldrar med mera. Renodla läraryrket och låt lärarna satsa på fördjupade ämnesstudier så att fokus flyttas från omvårdnad till kunskap.
Satsa på rastvärdar som är specialister på att göra rasterna roliga och lekfulla/intressanta för eleverna. Det finns många koncept när det gäller detta – varför inte erbjuda idrottsföreningar att hålla i rastverksamhet? Ja, detta måste ske lokalt och individuellt från skola till skola, men lyft oket om rastvakt från lärarkårens axlar.
Satsa på en eller ett par personer som snabbt som blixten kollar upp elevernas närvaro varje morgon och därefter ringer hem till vårdnadshavarna för att efterlysa eleven. Låt dessa individer jobba systematiskt med elevernas närvaro. Inom detta område finns det gott om litteratur som belyser hur skolan framgångsrikt kan jobba med närvaroproblematiken. Kanske kan beteendevetare, socionomer eller socialpedagoger jobba med detta. Ja, detta måste ske lokalt och individuellt från skola till skola, men lyft oket om närvaro från lärarkårens axlar.
Satsa på att en eller ett par personer jobbar med kränkningar, mobbning och våld. Inga lärare i Anti-mobbningsteamen! Dessa personer kan vara beteendevetare, utbildade väktare, socialpedagoger, före detta poliser som har tröttnat på att jobba skift. Låt dessa personer utreda och ha allvarliga samtal med eleverna. Göra polisanmälningar och anmälningar till socialtjänsten om så behövs. Ring eller kalla vårdnadshavare till skolan för samtal. Ett väldigt tydligt och stringent uppdrag där dessa individer ligger i som illrar för att stävja icke önskvärt beteende. Naturligtvis genom att visa rätt väg, bygga relationer och följa upp elevens framgång – inte genom att straffa eleven eller skuldbelägga. Alla flumpedagoger går nu i taket, men det handlar om att vara vuxet tydlig på ett mjukt sätt. Ja, detta måste ske lokalt och individuellt från skola till skola, men lyft oket om ordning och reda från lärarkårens axlar.
Det finns många fler exempel från mitt tangentbord, men texten skulle bli väldigt lång. Tror att ni förstår min poäng. - Följ upp resultat från årskurs 1. Alltså, inte ett pedagogiskt monster! Nu snackar jag om läsning och matematik med ett enkelt system som följs upp fyra gånger om året och återrapporteras direkt till skolorna från huvudman. Själv har jag använt mig framgångsrikt av Läsutvecklingsschemat (LUS) när det gäller läsningen. Varför läsningen undrar en del, det är ju bara en del av svenskämnet. Visst, men läsning är grunden till all inlärning. I samtliga ämnen. Den elev som läser som en Gud klarar alla ämnen. Och genom att följa upp i september, december, mars och maj kan skolan ställa om sina resurser (läs lärartid) under pågående läsår. Vilka elever har hamnat på efterkälken och vad ska vi göra med dem? Här kommer specialläraren in! Men det mesta arbetet behöver skötas i arbetslaget eller av klassläraren, fokus på att läsa, läsa, läsa. Specialläraren får stötta de som har det lite knepigare att knäcka läskoden – precis så som de gör i Finland.
Men Johan, klagar en del. LUS är ju så gammalt. Ja visst ja, första versionen av Läsutvecklingsschemat kom ju på 1980-talet. Lika bra att rensa ut det som är gammalt, t.ex. Periodiska systemet som kom på 1800-talet – bort med det.
Nä,m men seriöst – LUS är ett metodoberoende uppföljningsssystem av kunskapssstandardmodell. Jag känner inte till något annat system som fungerar lika bra. Och det är inte standardiserat med en normalfördelningskurva.
Men oavsett min åsikt – följ upp resultat noga från årskurs 1 så att alla elever som lämnar årskurs 3 kan läsa flytande (LUS-punkt 15). Inte en enda elev ska svikas. Om en modell av resultatuppföljning som jag förespråkar infördes på nationell nivå skulle svensk skola ha gjort en remarkabel vändning inom fem år.
Och alla ni som tror att LUS är ovetenskapligt för att lärarutbildningen eller specialpedagogutbildningen har sagt det. Ni är lurade. Grundlurade av en lögn som spridits. LUS är sprunget ur ULL-projektet, ett fyra-årigt forskningsprojekt som finansierades av Skolöverstyrelsen och bedrevs på Stockholms Universitet, Pedagogiska institutionen. - Satsa miljarder på skönlitteratur, skolböcker och bibliotek. Inte på e-böcker eller digital litteratur. Fysiska böcker. Stort utbud på skolbiblioteken och stort utbud av klassuppsättningar. Satsa på att anställa utbildade barn- och ungdomsbibliotekarier. Det kan vara svårt att få fram så många som det behövs i vårt avlånga land. Satsa därför parallellt statliga medel som går till engagerade människor som älskar att läsa och kan hjälpa till att förmedla denna känsla genom bokprat, högläsning, utlåning, inköp av fantastiska böcker och så vidare. Engagemang skapar engagemang. Ja, detta måste ske lokalt och individuellt från skola till skola, men lyft oket om bibliotek från lärarkårens axlar.
Ni lärare som läser detta. Glöm inte bort att läsa högt för era elever. Även årskurs 9:or älskar att lärare läser bra böcker för dem. Alla älskar en bra berättelse!
Referenser
Johan Kants blogg 