Regeringen vill göra läraryrket mer attraktivt

I Dagens Nyheter (DN) 21/1-23 går det att läsa en artikel om en presskonferens som regeringen kallat till. Bakgrunden är den proposition om ökad nationell styrning i akt och mening om att göra läraryrket mer attraktivt. År 2035 beräknas 12 000 lärare saknas enligt regeringens kalkylering.

Så här går det att läsa på regeringens hemsida: Regeringen vill stärka professionen hos rektorer, lärare och förskollärare, öka yrkenas attraktionskraft och utveckla undervisningens kvalitet. Därför planerar regeringen att besluta om en proposition där ett professionsprogram föreslås, bestående av en nationell struktur för kompetensutveckling och ett nationellt meriteringssystem.

Vidare går det att läsa följande: Professionsprogrammet föreslås bestå av två delar. Dels en nationell struktur för kompetensutveckling, vilket innebär att det ska finnas ett strukturerat utbud av kompetensutveckling av hög kvalitet under rektorers, lärares och förskollärares hela yrkesliv. Dels ett nationellt meriteringssystem för legitimerade lärare och legitimerade förskollärare, vilket medför en möjlighet att ansöka om meriteringsnivå. Det är ett sätt att utveckla och förtydliga lärares och förskollärares kompetens och karriärvägar.

Skolverket föreslås bedöma och besluta om ansökningar om meriteringsnivå. Skolverket har också fått ett uppdrag att med stöd av rådet för professioner i skolväsendet, ta fram innehållet i en nationell struktur för kompetensutveckling för rektorer, lärare och förskollärare.

Ambitionerna från skolminister Lotta Edholm och regeringen är det inget fel på. Frågan är bara vad utfallet blir. När Jan Björklund såg till att införa förstelärarsystemet resulterade det i en hastigt och hafsig genomförd reform med följden att lärarkåren splittrades. Stora delar av professionen upplevde en indelning av A- och B-lärare. Hur ska det gå till den här gången?

Instinktivt känner jag att regeringen istället skulle lägga sitt fokus på lärarkåren för att se vad lärare behöver. Nu menar jag inte att man ska fråga fackförbunden utan istället göra en djupstudie på skolor ute i landet. Kanske låta ett par tjänsteman från Riksrevisonen eller varför inte i kombination med en eller ett par journalister åka runt på skolor och intervjua lärare. Vad står de i och vad önskar de mest av allt för att arbetssituation och förutsättningar ska bli bättre? Det kanske är ett meriteringssystem som önskas – även om jag inte tror det. Skolverket, Sveriges Lärare, Sveriges Skolledare och SKR är alla organisationer som är låååångt ifrån klassrummet. Varför inte jobba induktivt?

När det gäller den fortbildning som lyfts upp måste jag säga att jag är oerhört skeptisk – vem ska utföra den? Hur ska innehållet se ut? Utifrån tidigare genomförd fortbildning är tendens att pengar strösslas utan att utfallet av investerade medel följs upp. Hur många projekt behöver jag egentligen räkna upp; Läslyftet, Matematiklyftet, Speciallärarlyftet – vad har detta gett? I höstas kom Skolinspektionen med en rapport där myndigheten lyfte fram att barn- och ungdomars läskapacitet minskade. Hur är det möjligt när staten har satsat på både läslyft, specialpedagoglyft och obligatoriskt bedömningsstöd? Hur ser det egentligen ut med betyg i matematik och resultaten från Nationella Proven i ämnet? Miljarder har plöjts ned och hur mycket Pang fick man egentligen för pengarna.

Ursäkta Mr Dysterkvist, men jag kan bara referera till decennier av satsning på skolan och lärarkåren som har fått noll effekt. Och ni vet: ”Yes! Nu kommer den stora satsningen som ska lyfta svensk skola.” Eller: ”Wohoo – Här har vi den rätta metodiken som ska vända PISA-resultaten för svenska elever,” Hur lång lista över ”revolutionerande” metoder som bär frälsningen skimmer ska jag räkna upp? Flippade klassrum, lessen studies, portfolio, lärstilar, PBL med flera.

Om jag dristar mig till att ge regeringen några råd så skulle ett axplock se ut på följande sätt:

• Gå ut i verksamheten och fråga lärare. Utgå inte från någon central nivå där tjänstemän och företrädare inte ha någon markkontakt.
• Inför USK:en (reglerad undervisningstid) där en timmes mentorstid/vecka ingår (där chansen att knyta an finns).
• Ta bort alla sidouppdrag från lärarkåren, t.ex. rastvakt eller kuratoriska uppgifter.
• Avveckla alla projekt i skolan där en rad externa aktörer har tagit över innehållet i skolan.
• Förbjud konsulter i skolan. Dessa dränerar skolan på pengar.
• Begränsa det digitala innehållet. Datorerna är i skolan för att stanna, men det kan inte vara så att allt styrs via datorer och iPads – lärarna görs till handledare eller coacher.
• Satsa på fysiska böcker, både skönlitterära och läromedel.
• Fokus på läsa flytande, skriva begripligt och grundläggande matematiska kunskaper. Sitter detta kommer eleverna klara sig genom skolsystemet.
• Inför verklig lärarledd undervisning. Inte sådan falsk undervisning där läraren introducerar ett arbetsområde eller har en 10-15 minuters genomgår för att därefter låta eleverna följa instruktioner och arbete via en digital plattform. 
• Följ upp resultat två gånger per termin när det gäller läsning och matematik från årskurs 1. Låt inte en endaste elev ska kunna glida genom  skolsystemet. Utfallet av resultatuppföljningen ska ligga till grund för fortsatt planering för lärare och skolor. Resursfördelning av lärartid utgår från resultatet.
• Utgå inte från att det är fel på eleverna utan att skolan, lärare eller arbetslag inte har lyckats med eleverna. Se inåt i organisationer när det gäller den egna metodiken. Fungerar den?
• Inställning att alla kan lära sig måste få gälla.  Om en elev inte lär sig kan det beror på att utlärt (teach) inte är detsamma som inlärt (learn). Det är skolan som ska huvudansvaret för att se till att eleverna lär sig.
• Fortbilda all personal i att knyta ann till eleverna. Dagens psykiska ohälsa hos eleverna beror nog på många saker. Min erfarenhet är att önskan till vuxenkontakt hos eleverna har ökat väsentligt de senaste decennierna. 
• Skriv om skollagen så att vårdnadshavares inflytande kraftigt begränsas. Vårdnadshavare som jiddrar, bokar av möten och låter sina barn vara hemma i flera år ska inte längre ha rätten till sina barn. Barn väljer ju inte sina föräldrar. Att deras lagstadgade rättighet till utbildning urholkas för att föräldrarna inte gör sitt jobb kan inte vara rätt. Tydliga direktiv om vitesföreläggande och /eller omhändertagande av socialtjänsten måste finnas som ett hot. Vilket annat land i världen låter föräldrar jiddra i flera år utan att något händer. Här behöver samhället sätta ner foten rejält.

Om regering, riksdag, myndigheter, organisationer, allmänhet och skolmänniskor verkligen vill ha en förändring behöver radikala beslut tas. I annat fall går det att fortsätta på inslagen väg som kännetecknat de senaste decennierna. 

Referenser

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/01/nationellt-professionsprogram-ska-ge-rektorer-larare-och-forskollarare-battre-kompetensutveckling-och-tydligare-karriarvagar/

rapport-lasframjande-arbete-i-grundskolanLadda ner