Om läsning, del 1: Har du punka på hjärnan, lilla vän?

Redan när jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) och läste till SO-lärare insåg jag att det var omöjligt att bedriva undervisning i ”mina ämnen” om eleverna inte läste tillräckligt bra. Det var ju inte så att LHS upplyste mig i den frågan. Nej någon diskussion fanns överhuvudtaget inte  för oss blivande SO-lärare, trots att just att våra lärare som höll på med didaktiska och pedagogiska frågor rörande SO var både skickliga och engagerade. Faktiskt hade jag ganska tur med mina ”klassföreståndare” på LHS – åtminstone när det gällde SO-institutionen.

Per Linell – denna gigant!

En av de böcker som tveklöst har påverkat mig mest är Människans språk av Per Linell. Det var lite av en slump som jag kom i kontakt med boken. Efter examen från Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) i december 1999 ville jag inte börja jobba mitt i ett läsår. Jag bestämde mig för att studera en termin till och under denna termin söka jobb. Det blev praktisk svenska, 20 poäng (30 hp) och där stötte jag på boken. Det var en riktig käftsmäll jag fick, en kognitiv konflikt som har påverkat mig konstant sedan dess.

Dyslexi – vad är det?

Jag läste helt nyligen en text som var skriven av läsforskaren Bo Sundblad och publicerad i Krut nr 79 3/95. Jag tycker att det är fascinerande att man fortfarande, alltså 17 år senare fortfarande diskuterar fenomen som t.ex. dyslexi och ADHD där det sociokulturella perspektivet inte ens verkar existera. Jag tycker därför att texten är värd att publicera och jag har fått tillstånd att göra det. Här kommer texten:

Hayakawas abstraktionsstege

När jag har jobbat som lärare har jag alltid fått positiv återkoppling av mina elever där de bland annat anser att jag har förklarat så bra, så att de har förstått. Många har sagt att det är så roligt att lära sig saker inom SO-ämnena, det är intressant, för att de förstår så bra. Givetvis är jag partisk, jag tycker ju själv att SO-ämnena är de mest spännande, men handen på hjärtat – är inte NO lika kul? Genetik, kvantfysik, svarta hål, atomer, dencitet och så vidare. Fråga eleverna så är jag inte säker på att de alltid håller med, SO är ju sånt som de känner igen – demokrati, lag & rätt, världskrig och så vidare. Men hur ska man göra för att få eleverna intresserade, mer än bara vara entusiastisk? Det hela kan ju inte handla om att bara brinna för sitt ämne och ha goda ämneskunskaper? Eller?

Öjaby förskola

I torsdags (29/4) var jag på studiebesök på Öjaby förskola, utanför Växjö. Med mig hade jag sju pedagoger från Vikingaskolan och fyra förskolechefer från Haninge kommun. Anledningen till att jag hade ordnat så att vi fick komma dit var att jag har läst om Öjabys pedagogik, där de genom lek får mycket små barn intresserade av bokstäver och ord.

Pedagogiken bygger på professor emeritus Ragnhild Söderbergs forskning om tidig läsning. Personalen på Öjaby förskola pratar om ”Skrivande på läsandets grund”. Med det menas att om barnet observerar, t.ex. en myra, frågar personalen om de ska skriva ner ordet. Personalen skriver ner ordet på en speciell extratjock papperslapp. Barnen har en klar ordbild som de kan läsa. Ordbilderna kan sedan varje barn samla i sin egna låda. Det fantastiska är att barnen lär sig sätta ord på sin omgivning, alltså det skrivna och läsande ordet. Detta sker på ett lek- och lustfullt sätt, där barnen inte alls tvingas till något. Allt sker om barnen vill och när de vill berätta något. Personalen lägger heller inte orden i munnen på barnen, eller ber de göra si eller så, de frågar barnen själva. Detta sprider sig sedan i barngruppen, så de som från början var ointresserade av att skriva ner det de upplever också vill göra det. För det är roligt.

Man kan säga att personalen på Öjaby försöker skapa samma inlärningssituation som när barn lär sig tala. Personalen bygger konsekvent på kommunikation med barnen, något som också är drivkraften när barn lär sig tala. En vilja att kommunicera med omgivningen. Det som jag tycker är intressant är att personalen aldrig bryter ner orden på bokstavsnivå, barnen gör det, men aldrig personalen. Mycket av den metodik som Öjaby använder liknar Maria Montessoris metodik. Barnen skriver själv, lär sig att skriva hellre än att läsa, för att barn gillar att producera språk betydligt mer än att ta emot språk (läsande).

Jag tycker också att det är intressant att förskolan genom lek kan få barn intresserade av språk och läsning. Öjaby menar att många av deras 5-åringar kan läsa när de börjar i förskoleklass. Det finns inte någon statistik hur det går för barnen som gått i Öjaby förskola, senare i grundskolan. Detta skulle vara intressant att ta reda på. Jag undrar hur eleverna möte skolan, språket och läsning, om de redan när de börjar skolan har ett positivt förhållningssätt till läsning. Vore intressant att veta.

Är du intresserad av att läsa mer om pedagogiken som Öjabys metodik bygger på, kan du hämta hem en PDF-fil. Det finns också en bok som handlar om Öjabys arbete, dock dyr att köpa i bokhandeln, bättre att beställa direkt hos Öjaby förskola, eller låna på biblioteket. Ragnhild Söderberg har också kommit ut med en bok för en tid sedan som verkar intressant, jag har själv inte läst den, men kommer att göra det snarast.

Borttagen kurslitteratur

Träffade en gammal god vän häromdagen, som jobbar inom lärarutbildningen. Det var ett kärt möte, att träffas efter så många år. Vi talade om ditten och datten, både om livet i stort, livet som lärare och hur lärarutbildningen fungerar. Av någon anledning kom vi in på kurslitteratur. Han berättade att den kanske viktigaste boken inom utbildningen till svensklärare är borttagen. Han trodde inte att den fanns på någon lärarutbildning i hela Sverige. Boken, som jag själv läst och tycker är fantastisk, är skriven av professor Per Linell och heter Människans språk. Boken handlar om språkets betydelse för människan, inte minst för individen. Boken kräver en hel del av läsaren, men den ger väldigt mycket och är en direkt applicering av Vygotskij. Jag tycker egentligen att alla blivande lärare borde läsa denna bok, för den visar tydligt vikten av att ha ett gott språk för att kunna tillgodogöra sig inlärning.

Varför är den borttagen? Det är ett mysterium – det har knappast skrivits något bättre, i alla fall känner inte jag eller min vän till någon bättre bok. Men det är klart, jag känner inte till alla titlar som kommer ut. Enligt min vän togs boken bort för att den är för svår för lärarna på lärarutbildningen, de kan helt enkelt inte redogöra för innehållet i boken. Nu vet jag av egen erfarenhet att många lärare på lärarutbildningen är rejält dåliga, men det låter helt otroligt om det är sant. Jag är inte en intellektuell gigant, men jag har läst och tagit till mig boken, då borde väl de flesta andra också klara det. Att en bok, som är så otroligt bra, men som kräver jättemycket av både lärare och studenter, tas bort på grund av att lärarutbildarna inte förstår den är under all kritik. Hoppas att det inte är sant.

Humanism – ett svårt begrepp?

För några år sedan kom jag i kontakt med följande citat:

”Humanism i filosofisk bemärkelse ett etiskt-estetiskt förhållningssätt som grundades i en normativ uppfattning av människans väsen. Därmed avses å ena sidan att människan har ett värde som inte får kränkas, å den andra att hon har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet. Humanism innebär ett avståndstagande från olika former av brutal eller förnedrande behandling av människor. Humanism står också i opposition till teorier som förnekar människans frihet och beskriver henne som styrd av ödet, arvsynden, sin biologiska natur, det genetiska arvet, den sociala miljön eller andra strukturer. Humanism är ett honnörsbegrepp med vidsträckt och diffus användning i vardagsspråket och den allmänna debatten. Det förekommer emellertid också som filosofisk term, särskilt i de kristna, marxistiska och existentialistiska traditionernas diskussion av människans villkor”. (Nationalencyklopedin 1992, band 9, sida 150).

Ibland är det intressant att reflektera över hur vi förhåller oss till saker och ting, både som privatpersoner och som professionella. Vem är egentligen humanist? Vem stödjer Turkiets våld mot kurder? Vem vill leta biologiska defekter hos en elev? Vilka röstar på Sverigedemokraterna? Vem dödar demonstranter i Teheran? Vem mobbar elever? Vem tror inte på allas möjlighet att lyckas? Vem sprider lögner? Vem placerar ut självmordsbomber?

Inte den sanne humanisten i alla fall. Hur förhåller du dig till humanism?